Obamas ansvar mot Irak

I sitt tal till muslimvärlden så nämnde Obama knappt Irak. Och det han sa indikerade att han på något vis ansåg att Irakkriget var ett misstag, ett "valt krig" snarare än det "nödvändiga kriget" i Afghanistan.

Irakkriget var en viktig fråga under Demokraternas primärval, där Obama ständigt kunde skjuta på sina motståndare med att argumentet att han var den ende att från början ha motsatt sig Irakkriget, till skillnad från hans främsta primärvalsrivaler Hillary Clinton och John Edwards. Det faktumet gjorde också att en stor del av anti-krigsrörelsen slöt upp bakom honom, eftersom de såg honom som en konsekvent politiker - till skillnad från Clinton och Edwards som visserligen nu var emot kriget men likväl hade röstat för saken. Obama var till skillnad från dem, och till skillnad från Demokraternas misslyckade presidentkandidat från 2004 - John Kerry, som sagt att han "röstade för anslaget till till soldaterna, innan han röstade emot" - ingen flip-flopper; Obama stod istället för vad han hade sagt.

Efter segern och att presidenteden svurits så insåg emellertid Obama att det krig som han tidigare haft förmånen att helt på egna villkor kritisera, nu var ett ansvar som ytterst vilade i hans händer. Hans radikala kandidatåsikt om ett snabbt tillbakadragande av alla amerikanska trupper, var helt enkelt inte bara orealistiskt, utan rent farligt - och riskerade en upptrappning av våldet och kanske ett blodigt sekteristiskt inbördeskrig. Datumet för att dra bort de aktiva stridsbrigaderna förflyttades därför till 2011. Men än så länge har Obama inte engagerat sig på något tydligt sätt i Irak, i några fler avseenden, utan istället lagt fokus på konflikten med talibanerna och al Qaida i Afghanistan och Pakistan.

I följande artikel i Newsweek, skriver författaren Fareed Zakaria att president Obamas verkliga möjligheter att förändra mellanöstern ligger just i att ta ansvar för Irak. Obama talade i sitt tal från Kairo mer om andra konflikter än om situationen i Irak - men i verkligheten så är det mycket lite som Obama kan göra för att påverka dessa andra konflikter. Författaren skriver:

"...ironically, the single most important place where Obama can have a transformative impact within the Muslim world is Iraq, which got only a brief mention in his address. A resolution of the Israeli--Palestinian conflict would certainly be pivotal, but America cannot make this happen by itself, and not on its own timetable. Nor can it, or any outsider, bring democracy to Egypt in the next few years. But Obama still has the power to shape a decent outcome in Iraq. In doing so, he could help change the political dynamic within the Arab world and present a new model of America's relations with a modern, Muslim, Arab country."

Författaren skriver sedan vidare hur Obamas policy i fråga om Irak kommer att ha avgörande betydelse för nationens framtida öde. Irak genomgår en process - visserligen sakta - men ändå en omvandling från krigszon till nationalstat. Truppökningen 2007 - the surge - ledde till denna process; den innebar en politiskt utsträckt hand till de tidigare förbisedda sunniterna, den gav Baghdad-regeringen större makt, och förmådde de sunnitiska rebellerna från att sluta gömma sig. Dessa grupper övervakas nu, och har mycket svårare att slå in på jihad-vägar än tidigare.

Ett inbördeskrig, eller ett högt upptrappande av våldet i landet ter sig nu inte längre troligt. Men Irak är fortfarande ett land med enorma problem. Vilket inte minst det faktum att väldigt få irakiska flyktingar vågat återvända, vittnar om. Frågor som kvarstår att lösa är inte minst relationen med kurderna, där konflikter mellan dem och centralregeringen om olja, och om Mosul och Kirkuks framtid kan riskera fler våldsamheter.

USA har inte samma inflytande i Irak som för några år sedan, men har fortfarande större makt att påverka än någon annan. Och USA bör använda de möjligheterna at påverka för att stärka och stödja demokratin i Irak. Irak nämns nämligen i stora delar av arabvärlden som ett exempel på "misslyckande" och en dålig demokrati - vilket det inte är. Författaren skriver:

"There is much going on in Iraq that is admirable. Kurds, Shiites and Sunnis are beginning to work out their differences through negotiation, not violence. Freedom of speech abounds. A new economy is taking shape, in which entrepreneurs are creating jobs and a civil society. Elections are punishing thugs and theocrats who cannot deliver services and rewarding more-pragmatic forces. The appeal of radical Islam is waning. But without active American involvement, assistance and pressure, Iraq could well follow the trajectory of so many Third World democracies, where initial promise is overwhelmed by chaos and corruption."

Författaren avslutar sedan med att skriva att Irakkriget är måhända inte Obamas krig, men det kan mycket väl komma att bli hans främsta efterlämnade arv till arabvärlden. Fareed Zakaria citerar slutligen USA:s Irakambassadör Ryan Crocker, som sagt gällande Irak: "In the end, how we leave and what we leave behind will be more important than how we came."

Något Obama gör gott i att påminna sig om.

Källa: Newsweek