På torsdag ska president Obama hålla sitt stora tal till muslimvärlden, som han lovat i flera månader. Platsen är Kairo, Egypten - en av islams både historiska och samtida viktigaste städer.
Till skillnad från många politiskt stora tal, som te x aborttalet i Notre Dame, Indiana som Obama höll för två veckor sedan, men som förmodligen inte speciellt många internationella åhörare lyssnade till eftersom ämnet ter sig i viss mån irrelevant i en icke-amerikansk kontext, så kommer talet om islam att följas ordagrant av hela världen. Med NATO-alliansen mitt uppe i ett krig i ett muslimskt land (Afghanistan), med USA involverade i ett annat (Irak), och med moderata muslimer i kärnvapenlandet Pakistan i öppet krig mot talibanerna, och med miljontals muslimska invandrare i Europa och en värld där islams många röster gör sig hörda på olika sätt överallt, så är frågan så aktuell som den överhuvudtaget skulle kunna bli. Det i kombination med världens populäraste politiker, och som bonus också är en av världens bästa politiska talare, så är torsdagens händelse i Kairo upplagd för något riktigt stort - något i stil med Kennedys "Ich bich ein Berliner", eller Reagans "Tear down this wall".
Vad kan man då förvänta sig av talet?
Min gissning är; förmodligen mycket mindre än vad som för närvarande ges sken av.
För några veckor sedan trodde världen att Obamas stora "islam-tal" var talet han höll i Turkiet som avslutning på sin Europaturné. Vita Huset lät det dock (så vitt jag förstår, senare) framhålla att det inte var det talet som Obama syftat på när han nämnt ett stort tal till muslimvärlden. Om det sedan berodde på att så verkligen var fallet - eller bara på att responsen på det talet inte blev så enorm eller fick sådana stora konsekvenser som man kanske hoppats vet jag inte.
Från Kairo kommer Obama naturligtvis att förklara sin respekt för islam, och den historiska koppling som finns mellan muslimvärlden och väst. Han kommer också att förklara att han själv är en produkt av båda världarna - att han är en person med en muslimsk far som gett honom ett muslimskt namn, och att han växt upp i ett muslimskt land men nu är president i det största landet i västvärlden. Han kommer helt säkert också att betona att terrorister som Al Qaida och talibanerna inte har någonting med riktig islam att göra. Och även om Obama förmodligen kommer att undvika uttryck så typiska för sin föregångare president Bush, som att "terroristerna kapat islam", så kommer det underliggande budskapet nästan säkert att förbli detsamma - där han förklarar att islam är en fredlig religion, och det skulle inte förvåna mig att få se ett citat från Sura 5:32. Kanske kommer Obama också att ta upp det faktum att de flesta muslimska länder - likt Egypten - är odemokratiska nationer, och att deras folk förtjänar större politisk frihet.
Inte något av det där skulle dock vara något nytt.
I juli 2005 försökte president Bushs utrikesminister Condolezza Rice sig på samma sak. Hon åkte till Egypten och höll ett tal, där hon bl a förklarade att USA:s politik mot mellanöstern under en längre tid inte fungerat:
“For 60 years, my country pursued stability at the expense of democracy in the Middle East — and we achieved neither. Now, we are taking a different course. We are supporting the democratic aspirations of all people.” Sa hon, och hon citerade sedan president Bushs andra installationsadress där han förklarat att det inte innebar att USA tänkte tvinga sin form av demokrati på länderna i muslimvärlden: “America will not impose our style of government on the unwilling. Our goal instead is to help others find their own voice, to attain their own freedom, and to make their own way.”
Jag har svårt att tro att Obama inte skulle säga något liknande. För om han inte gör det, så är frågan vad han annars skulle säga?
Konsekvenserna av Condolezza Rices tal blev att Egyptens president Mubarak faktiskt öppnade upp för frihet i sitt land. Vad som då hände var dock att islamisterna på demokratisk väg fick lite väl för mycket makt. New York Times beskriver vad som hände i följande artikel:
"Mr. Mubarak initially responded by allowing an unprecedented degree of political freedom. But when an opposition Islamist party did well at the polls, Egypt’s security apparatus cracked down. The Bush administration, concerned about pushing a key ally too far, responded meekly. And that, arguably, marked the inglorious end of the Freedom Agenda."
Förmodligen känner Obama till konsekvenserna av Rices besök 2005. Och han har därför en del alternativ att välja mellan; han kan antingen trycka hårdare på behovet av medborgarrättigheter i Egypten - medveten om de risker det i sådana fall också skulle kunna innebära. Eller så kan han betona behovet av ett politiskt utrikespolitiskt säkerhetssamarbete - på bekostnad av medborgarrättigheterna. Båda alternativen medför dock stora risker - och på det utrikespolitiska planet har Obama hittills inte tagit några steg alls som skulle kunna polarisera och tvinga olika parter till drastiska ställningstaganden, eftersom detta - i synnerhet i den krutdurk som mellanöstern utgör - innebär för stora risker. Men om han inte gör det, så är dock frågan om hans tal kan åstadkomma någonting alls? Naturligtvis kommer alla (utom kanske det Muslimska Brödraskapet i Egypten) att tycka att hans tal var bra - och hans tal kommer att vara bra, eftersom han är en utmärkt talare. Men kommer talet att innebära några praktiska förändringar?
När Kennedy förklarade att han också var en Berlinare, så jublade tyskarna i förvissning om att USA stod på deras sida och inte skulle låta dem fall i Sovjets händer. När Reagan manade Gorbatjov att riva ner Berlinmuren, så tog det bara några år innan detta också skedde - och ytterligare några år innan Sovjetunionen föll samman. Det hade dock föregåtts av ett 40-årigt långt och kallt krig, där USA kapprustat Sovjet till döds genom en ekonomisk och militär politik som gjorde att det inte fanns några möjligheter för Sovjetunionen att hänga med - och till slut ledde till det Ryska imperiets kollaps. Gorbatjov visste detta, och visste att det behövdes en förändring - och glastnost och perestrojka blev en naturlig konsekvens av den rådande historiska situationen.
I den värld och den tid president Obama befinner sig i, så är Iran på väg uppåt - inte neråt - och deras ekonomi är förmodligen bättre än den amerikanska. Och det iranska ledarskapet vet detta. Visserligen har Obama som person gjort att USA:s anseende i muslimvärlden gått uppåt - problemet är bara att stora grupper, som - oavsett om man vill det eller ej - faktiskt gör starka och djupt gående muslimska anspråk, så som te x det Muslimska Brödraskapet - inte bryr sig ett dugg om att Obama har ett muslimskt namn och är uppväxt i ett muslimskt land; han är fortfarande ingen rättrogen muslim - och hans tal lär vinna deras sympati lika lite som det lär vinna talibanernas sympati i Afghanistan. Dessa utgör heller ingen liten eller ofarlig minoritet - ett faktum de senaste amerikanska presidentadminstrationerna i mångt och mycket förbisett (något Rices besök i Egypten visar).
Jag har därför svårt att tro att Obama på torsdag kommer att få några "murar att falla". Och om hans tal är alltför storslaget, så kommer det tvärtom, att på längre sikt istället att få det hela att framstå som att USA:s president (oavsett vem det än blir i framtiden) förlorat sin pondus. Det är en faktor Obama förhoppningsvis tänker på innan han spär på med allt för storslagen retorik. President Bush handlade förmodligen vist som skickade sin utrikesminister till Egypten istället för att åka dit själv.
Men fler kommentarer om detta får komma efter torsdagen.
Se även tidigare inlägg:
Obama ska tala till muslimvärlden från Egypten 20090510
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar