Netanyahus tal om fred och säkerhet

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu höll igår ett viktigt tal om Israels säkerhet, som många betraktade som en respons på president Obamas tal i Kairo, där Obama krävde en tvåstatslösning och att Israel skulle upphöra med bosättningarna. I likhet med Obamas tal i Kairo, så var Netanyahus tal ett rakryggat sådant där Netanyahu förklarade sin framtidsvision som innebar fred i mellanöstern och säkerhet för Israel. Talet möttes av både kritiska och positiva röster. Från palestinsk sida var rösterna mest kritiska. Men Netanyahu gav ett mycket sunt och rakt perspektiv på Israels situation, som alltför sällan tas upp när fredsfrågan mellan israeler och palestinier diskuteras.

Netanyahus tal:

Premiärminister Netanyahu började med att förklara att fred alltid varit det israeliska folkets djupaste strävan, och använde ord som fick tankarna att söka sig till Obamas fredshälsning i Kairo:

"Peace has always been our people's most ardent desire. Our prophets gave the world the vision of peace, we greet one another with wishes of peace, and our prayers conclude with the word "peace."

Netanyahu förklarade sedan att det största hotet för Israel och för mellanöstern och hela världen, var kärnvapen i händerna på radikala islamister - och att det var av högsta vikt att förhindra att Iran skaffade sig kärnvapen.

En annan fråga av högsta vikt var givetvis freden med palestinierna och Netanyahu kopplade genast till Obamas planer och sa:

"I also spoke ...with President Obama, and I fully support the idea of a regional peace that he is leading. I share the president's desire to bring about a new era of reconciliation in our region... I turn to all Arab leaders tonight and I say: Let us meet. Let us speak of peace and let us make peace. I am ready to meet with you at any time. I am willing to go to Damascus, to Riyadh, to Beirut, to any place - including Jerusalem."

Netanyahu förklarade sedan hur han ansåg att detta fredsarbete borde byggas upp. Till att börja med behövdes en "ekonomisk fred" - där arabländerna samarbetade med palestinierna och med Israel i gemensamma projekt för att bemöta regionens gemensamma problem: som att destillera saltvatten, utnyttja solenergi, dra gas- och oljeledningar, och skapa transportsträckor mellan Asien, Afrika och Europa. Denna "ekonomiska fred" skulle inte vara ett substitut för politisk fred - utan tvärtom, en viktig hjälp för att uppnå också politisk fred. (En tanke som måste sägas påminna lite om premisserna för den Europeiska Kol- och stålunionen).

Netanyahu förklarade vidare att arabländerna/arabemiratens talangfulla entreprenörskap har imponerat honom. Och han uppmanade dem att komma och investera och assistera både Israel och Palestina i sin ekonomiska tillväxt.

Han vände sig sedan direkt till sina palestinska grannar och förklarade:

"I turn to you, our Palestinian neighbors, led by the Palestinian Authority, and I say: Let's begin negotiations immediately without preconditions.

Israel is obligated by its international commitments and expects all parties to keep their commitments.

We want to live with you in peace, as good neighbors. We want our children and your children to never again experience war: that parents, brothers and sisters will never again know the agony of losing loved ones in battle; that our children will be able to dream of a better future and realize that dream; and that together we will invest our energies in plowshares and pruning hooks, not swords and spears.

I know the face of war. I have experienced battle. I lost close friends, I lost a brother. I have seen the pain of bereaved families. I do not want war. No one in Israel wants war.

If we join hands and work together for peace, there is no limit to the development and prosperity we can achieve for our two peoples - in the economy, agriculture, trade, tourism and education - most importantly, in providing our youth a better world in which to live, a life full of tranquility, creativity, opportunity and hope."

Han frågade sig dock därefter att om fred var så fördelaktig, då tålde det att ställa sig frågan varför freden likväl kunde te sig så långt borta i en konflikt som varat i mer än 60 år?

"In order to bring an end to the conflict, we must give an honest and forthright answer to the question: What is the root of the conflict?"

Netanyahu gick sedan rakt på sak. Och tog upp historiska faktum som alltför sällan debatteras eller hålls i åtanke när konflikten mellan israeler och palestinier diskuteras. Netanyahu förklarade att roten i hela konflikten låg i somliga parters vägran att erkänna den israeliska statens rätt att existera:

"Even as we look toward the horizon, we must be firmly connected to reality, to the truth. And the simple truth is that the root of the conflict was, and remains, the refusal to recognize the right of the Jewish people to a state of their own, in their historic homeland.

In 1947, when the United Nations proposed the partition plan of a Jewish state and an Arab state, the entire Arab world rejected the resolution. The Jewish community, by contrast, welcomed it by dancing and rejoicing.

The Arabs rejected any Jewish state, in any borders.

Those who think that the continued enmity toward Israel is a product of our presence in Judea, Samaria and Gaza, is confusing cause and consequence."

Netanyahu fortsatte sedan med att redogöra de historiska händelserna som låg till grund för detta:

"The attacks against us began in the 1920s, escalated into a comprehensive attack in 1948 with the declaration of Israel's independence, continued with the fedayeen attacks in the 1950s, and climaxed in 1967, on the eve of the Six Day War, in an attempt to tighten a noose around the neck of the State of Israel. All this occurred during the 50 years before a single Israeli soldier ever set foot in Judea (Västbanken) and Samaria (norra västbanken - judeen och samarien är de gamla och historiska namnen på dessa platser innan Jordanien gav platserna namnet Västbanken 1949)."

Netanyahu förklarade vidare att fred dock, lyckligtvis nog, skapats med Egyptien och Jordanien där dessa accepterat Israels rätt att existera. Så är dock inte fallet med palestinierna, förklarade Netanyahu vidare:

"But to our regret, this is not the case with the Palestinians. The closer we get to an agreement with them, the further they retreat and raise demands that are inconsistent with a true desire to end the conflict.

Many good people have told us that withdrawal from territories is the key to peace with the Palestinians. Well, we withdrew. But the fact is that every withdrawal was met with massive waves of terror, by suicide bombers and thousands of missiles.

We tried to withdraw with an agreement and without an agreement. We tried a partial withdrawal and a full withdrawal. In 2000 and again last year, Israel proposed an almost total withdrawal in exchange for an end to the conflict, and twice our offers were rejected.

We evacuated every last inch of the Gaza strip, we uprooted dozens of settlements and evicted thousands of Israelis from their homes, and in response, we received a hail of missiles on our cities, towns and children.

The claim that territorial withdrawals will bring peace with the Palestinians, or at least advance peace, has up till now not stood the test of reality."

En poäng mycket väl värd att klargöras. Och han förklarade att detta inte bara gällde militanta islamister som Hamas och Hezbolla utan även det moderata palestinska ledarskapet:

"...to our regret, Palestinian moderates are not yet ready to say the simple words: Israel is the nation-state of the Jewish people, and it will stay that way."

Han förklarade vidare att eftergifter inte bara kunde krävas av den israeliska sidan, utan att det palestinska ledarskapet måste ha mod att säga att de accepterar rätten till en judisk stat i Israel som de är villiga att leva sida vid sida med, i en sann fred. Detta var ett krav för att fred skulle kunna uppnås:

"Therefore, a fundamental prerequisite for ending the conflict is a public, binding and unequivocal Palestinian recognition of Israel as the nation-state of the Jewish people."

För att detta skulle innebära några praktiska konsekvenser, så måste det emellertid också finnas en tydlig förståelse att den palestinska flyktingfrågan måste lösas utanför Israels gränser. Det av en enkel orsak:

"For it is clear that any demand for resettling Palestinian refugees within Israel undermines Israel's continued existence as the state of the Jewish people."

Lite senare förklarade han också judarnas historiska anspråk på att få leva i Israel - och sa att det var en tusenårig historisk koppling:

"... the connection between the Jewish people and the Land of Israel has lasted for more than 3,500 years. Judea and Samaria, the places where Abraham, Isaac and Jacob, David and Solomon, and Isaiah and Jeremiah lived, are not alien to us. This is the land of our forefathers."

Judarnas rätt till en stat i landet Israel härrörde inte från den antisemtism och förföljelse judarna genomlevt i 2000 år som kulminerade i Förintelsen:

"...our right to build our sovereign state here, in the land of Israel, arises from one simple fact: This is the homeland of the Jewish people, this is where our identity was forged.

As Israel's first prime minister, David Ben-Gurion, proclaimed in Israel's Declaration of Independence: "The Jewish people arose in the Land of Israel, and it was here that its spiritual, religious and political character was shaped. Here they attained their sovereignty, and here they bequeathed to the world their national and cultural treasures, and the most eternal of books."

Han sa också att somliga sagt att Israel inte skulle finnas om det inte vore för Förintelsen. Han ansåg dock att Förintelsen inte skulle ha inträffat om Israel hade funnits. Det behövdes därför finnas just en judisk stat, ett judiskt hemland, och det var Israel.

Palestinierna skulle dock kunna lösa flyktingfrågan utanför Israels gränser. Netanyahu sa att Israel var ett exempel på att en sådan sak gick:

"The Palestinian refugee problem must be solved, and it can be solved, as we ourselves proved in a similar situation. Tiny Israel successfully absorbed tens of thousands of Jewish refugees who left their homes and belongings in Arab countries.

Therefore, justice and logic demand that the Palestinian refugee problem be solved outside Israel's borders. On this point, there is a broad national consensus. I believe that with goodwill and international investment, this humanitarian problem can be permanently resolved."

Efter att ha förklarat vilka israeliska rättigheter som palestinierna måste acceptera för en bestående fred, så gick han sedan vidare med att förklara vilka palestinska rättigheter Israel måste acceptera - och att de också hade rättigheter, och förklarade sin vision om framtiden:

"But we must also tell the truth in its entirety: within this homeland lives a large Palestinian community. We do not want to rule over them, we do not want to govern their lives, we do not want to impose either our flag or our culture on them.

In my vision of peace, in this small land of ours, two peoples live freely, side-by-side, in amity and mutual respect. Each will have its own flag, its own national anthem, its own government. Neither will threaten the security or survival of the other."

En fredsvision och en tro på just den två-statslösning världen också vill se - två folk och två stater med tydliga gränser. Ett erkännande Netanyahu tidigare inte gjort - men som han i sitt tal accepterade: Palestinierna hade rätt till en egen stat som kunde leva sida vid sida med Israel.

Netanyahu lade dock upp några krav som måste tillgodoses för att Israel ska kunna acceptera det. Krav kopplade till Israels behov av säkerhet (och det bör i det sammanhanget hållas i åtanke att det genom hela Israels historia varit arabländerna och palestinierna som attackerat Israel just pg a att dessa inte accepterat Israels rätt att existera - inte tvärtom). Netanyahu sa:

"I have already stressed the first principle - recognition. Palestinians must clearly and unambiguously recognize Israel as the state of the Jewish people. The second principle is demilitarization. The territory under Palestinian control must be demilitarized with ironclad security provisions for Israel.

Without these two conditions, there is a real danger that an armed Palestinian state would emerge that would become another terrorist base against the Jewish state, such as the one in Gaza.

We don't want Kassam rockets on Petah Tikva, Grad rockets on Tel Aviv, or missiles on Ben-Gurion Airport. We want peace."

Att kräva rätten till en palestinsk självständig stat utan att ge Israel säkerhetsgarantier vore en omöjlighet, förklarade Netanyahu vidare. Dessa säkerhetsgarantier måste måste därför innebära att en palestinsk stat är en demilitariserad sådan:

"Therefore, today we ask our friends in the international community, led by the United States, for what is critical to the security of Israel: Clear commitments that in a future peace agreement, the territory controlled by the Palestinians will be demilitarized - namely, without an army, without control of its airspace, and with effective security measures to prevent weapons smuggling into the territory; real monitoring, and not what occurs in Gaza today. And obviously, the Palestinians will not be able to forge military pacts.

Without this, sooner or later, these territories will become another Hamastan. And that we cannot accept."

Ord som kan låta som mycket hårda, och ojämlika bud. Men vad som bör kommas ihåg - men som nästan alltid glöms bort i debatten om konflikten - är att Israel gett land mot fred förut, men utan att få någon fred: attacker har fortsatt pg a att palestinerna fortsatt att bedriva en beväpnad kamp. Enda sättet att garantera att detta inte fortsätter är att palestinierna är demilitariserade. Netanyahu fortsatte:

"I told President Obama when I was in Washington that if we could agree on the substance, then the terminology would not pose a problem.

And here is the substance that I now state clearly: If we receive this guarantee regarding demilitarization and Israel's security needs, and if the Palestinians recognize Israel as the state of the Jewish people, then we will be ready in a future peace agreement to reach a solution where a demilitarized Palestinian state exists alongside the Jewish state."

Han förklarade vidare att de tvistefrågor som sedan fanns, skulle lösas fredligt. Och gjorde sina egna åsikter tydliga:

"Regarding the remaining important issues that will be discussed as part of the final settlement, my positions are known: Israel needs defensible borders, and Jerusalem must remain the united capital of Israel with continued religious freedom for all faiths.

The territorial question will be discussed as part of the final peace agreement."

Han sa sedan vidare att Israel inte har någon intention att kräva nytt land för att bygga nya bosättningar. Men att de bosättningar som fanns skulle ha rätt att byggas ut i takt med deras tillväxt. En punkt där Israels och Netanyahus position går isär med Obama-administrationens.

Slutligen förklarade premiärministern att palestinierna måste övervinna Hamas:

"Palestinians must decide between the path of peace and the path of Hamas. The Palestinian Authority will have to establish the rule of law in Gaza and overcome Hamas. Israel will not sit at the negotiating table with terrorists who seek their destruction."

Om palestinierna gör detta så är freden inom räckhåll:

"With a Palestinian leadership committed to peace, with the active participation of the Arab world, and the support of the United States and the international community, there is no reason why we cannot achieve a breakthrough to peace."

Han avslutade lite senare sitt tal:

"I call on the leaders of the Arab world and on the Palestinian leadership, let us continue together on the path of Menachem Begin and Anwar Sadat, Yitzhak Rabin and King Hussein. Let us realize the vision of the prophet Isaiah, who in Jerusalem 2,700 years ago said: "Nation shall not lift up sword against nation, and they shall learn war no more." With God's help, we will know no more war. We will know peace."

Internationell respons på talet:

Responsen på Netanyahus tal varierade: palestinska myndigheter ansåg att talet inte erkände palestinierna alls - och att Israels "gamla" politik nu bara doldes bakom ett erkännande av en palestinsk stat.

Sveriges Utrikesminister Carl Bildt gick på samma linje och skrev enligt DN på sin blogg:

"Han [Netanyahu] nämnde visserligen begreppet palestinsk stat, men omgärdade det samtidigt med så kraftiga begränsningar att det seriöst går att ifrågasätta om begreppet egentligen är relevant"

Från Vita Husets sida var dock responsen mer positiv, och man tog fasta på Netanyahus erkännande av en tvåstatslösning:

"The President is committed to two states, a Jewish state of Israel and an independent Palestine, in the historic homeland of both peoples," the statement said. "He believes this solution can and must ensure both Israel's security and the fulfillment of the Palestinians' legitimate aspirations for a viable state, and he welcomes Prime Minister Netanyahu's endorsement of that goal." (Källa: Washington Post)

En analys av Netanyahus tal:

I en jämförelse mellan Benjamin Netanyahus tal och Barack Obamas tal från Kairo, så finns några märkbara skillnader som är värda att noteras. I min andra, av mina två analyser av Obamas tal står följande kommentar om Obamas tal:

"...en aspekt av Obamas tal som är problematisk, är att han tycks resonera som så att alla har någon slags skuld i de olika konflikter som råder, och att alla därför behöver göra eftergifter för allas gemensamma bästa. Betraktat ur ett rent förhandlingsperspektiv så framstår detta vettigt. Men knappast ur ett rättviseperspektiv. Men lugn och ro är inte alltid detsamma som rättvisa. Och ofta så går lugn och ro inte att uppnå förrän rättvisa har uppnåtts."

Obamas tal gick i mångt och mycket ut på att jämfördela skuldfrågan: båda parter hade gjort fel, och om båda parter bara erkände detta och sedan gjorde jämlika eftergifter så skulle fred kunna uppnås.

Netanyahus tal gick inte på den linjen: han förespråkade inte jämlika eftergifter utifrån respektive parts ställda krav - utan förespråkade eftergifter utifrån vad som ansågs rätt eller fel. Det är inte svårt att förstå att palestinierna hellre vill ha eftergifter utifrån att dessa jämfördelas. Men det sätter helt "skuldfrågan" ur spel - en fråga som måste tas i akt för att eftergifter(från båda parter) ska kunna göras just rättvist. Ett rättvist krav att ställa på Israel är att erkänna det palestinska folkets rätt till en egen stat. Något Netanyahu också gjorde. Men ett orättvist krav vore att avkräva Israel ett sådant erkännande utan garantier för fred; garantier som historiskt bevisats (genom palestiniernas oändliga attacker mot Israel) bara kan uppnås genom att en palestinsk stat är icke-beväpnad. Ett rättvist krav på en självständig palestinsk stat är därför att de är obeväpnade, så att de inte kan göra vad olika fraktioner inom det palestinska området alltid har gjort: attackerat Israel.

Netanyahus tal skilde sig således från Obamas. Och om talet var bra eller dåligt avgörs tveklöst utifrån vilken historiesyn man har - och vilken syn man har på vad som är en realistisk väg att lösa konflikter.

Jag ansåg att Netanyahus tal var bra, och helt rätt. Och en perfekt balans gentemot Obamas tal. I likhet med president Obama i sitt tal i Kairo, så gick Netanyahu rakt på sak: Netanyahu förklarade att Israel var villiga till fred, och ville tillmötesgå såväl USA:s fredsambitioner som palestiniernas rättmätiga krav på en egen stat. I det avseendet gick Netanyahu också till mötes med Obama genom att för första gången tydligt deklarera sitt stöd för en sådan palestinsk stat (något premiärministerns föregångare sedan tidigare redan gjort, bör kommas ihåg - Netanyahu visar bara att även en mycket stark israelisk högerkoalition nu också erkänner detta).

Däremot erkände Netanyahu inte den "fredsförhandlingstes" som Obama gav uttryck för - och som också präglar en överlag europeisk syn på konflikten: nämligen den att det räcker med jämlika eftergifter för att skapa fred. Om det vore så enkelt så hade israeler och palestinier haft fred för längesedan. Den fred som behövdes var i första hand en rättvis sådan - inte en jämlik (på så vis att respektive parts krav balanseras till 50-50). En rättvis fred var inte en jämlik fred - och en jämlik fred var inte rättvis: palestiniernas krav på rätten att återvända, deras icke-erkännande av Israels existens, och Hamas krav på Israels förintelse skulle inte rättvist kunna jämkas med Israels krav på erkända och trygga gränser. Hur skulle en sådan jämkning egentligen ha sett ut?

Att Israel fick behålla en tredjedel av sitt nuvarande land, medan palestinerna fick en annan tredjedel, och Hamas gavs rätt att tillintetgöra den kvarvarande tredjedelen?

Balansen gentemot Obamas tal var därför både tillmötesgående och realistisk. Israel krävde en rättvis fred - men var likväl villiga att tillmötesgå Obama i ett mycket grundläggande avseende - och uppmanade även till samarbete i en mängd ekonomiska frågor för att tackla gemensamma problem. Oavsett om Netanyahu av palestinier inte anses ha gjort några större eftergifter - så ligger likväl bollen nu på palestiniernas planhalva: kommer de att acceptera Israels rätt att existera på samma sätt som Israels högerregering nu erkänner palestiniernas rätt till detta?

Det återstår att se. Benjamin Netanyahu har i detta avseende gjort som sina föregångare Ehud Barak och Ariel Sharon; han har erbjudit palestinierna land mot fred. Precis som USA önskat. Men till skillnad från sina föregångare har han gjort detta med ett betydligt hårdare krav på säkerhetsgarantier än hans föregångare gjorde. Hans föregångare trodde nämligen att det skulle räcka med israeliska eftergifter för att få fred - något såväl Ehud Baraks förhandlingar med Yasir Arafat i Camp David II-avtalet visade inte räckte (till Bill Clintons förtret på Arafat), som Ariel Sharons överlämnande av Gaza och evakuering av de israeliska bosättningarna på Gaza visade, när överlämnadet av Gaza i palestinska händer inte gav fred, utan bara gjorde att palestinierna kunde flytta sina raketramper ännu närmare Israels hjärta.

Benjamin Netanyahus balans, genom att inte göra samma misstag som sina föregångare (eller snarare dra lärdom av deras fredsförsök), samtidigt som han inser att Israel måste vara villiga att tillmötesgå kraven från sin främsta allierade, USA - helt oavsett om dessa inte har exakt samma syn på saken som Israel, var utmärkt.

Det återstår än en gång att se om palestinierna är beredda att göra samma sak - gällande Obamas krav på dem att erkänna Israel och sluta med attacker mot israeler. Det är ett rättvist krav att ställa.

Källa: Jerusalem Posts transkribering av Netanyahus tal

Se även tidigare inlägg:

En andra analys av Obamas tal till muslimvärlden 20090605

Israel och USA drar åt olika håll 20090529

Se även artiklar i följande tidningar: SVD, DN, Dagen