Bush den äldre kritiserar liberala programvärdar

Inför Obamas och president George Herbert Walker Bushs möte i Texas igår, hade en mängd människor samlats för att demonstrera mot Obama, med bl a skyltar som jämställde Obamas liberalism med kommunism. Bush Sr bad då skrift demonstranterna att visa lite god ton mot den inkommande president Obama. Senare intervjuades han på radio och sa då att det fanns programvärdar på vänsterkanten som också var högljudda i sin kritik och nämnde som exempel specifikt Rachel Maddow och Keith Olbermann. I följande inslag kommenterar de två den tidigare presidentens kritik:

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Jag instämmer inte i slutdiskussionen om att George Herbert Walker Bush (och Lee Atwater, Karl Rove et c) skulle vara fäderna av negativt kampanjande. Högljutt, överdrivet och hätskt motstånd mot politiker är en del av den amerikanska politiska kulturen. Jag har nyligen läst en del om Lyndon B Johnson och dennes försök att få igenom sitt Great Society - något som ihärdigt motarbetades av såväl icke-rasistiska men konservativa Republikaner som rasistiska konservativa Sydstatsdemokrater - som kritiserade Johnson för att införa socialism, och med sin retorik skrämde upp människor till att inte stödja Johnsons reformarbete. En av de mer absurda sakerna var när konservativa Republikaner varnade för att klor i dricksvattnet på tidigt 1960-tal var en kommunistisk konspiration för att förgifta amerikaner eller för att installera avlyssningsapparater i folks tänder. Och när President Johnson genom sina Head Start-program försökte hjälpa svarta barn i södern till bättre utbildning, så brände Ku Klux Klan i Mississippi kors utanför dess kontor och utanför hemmen hos dess lärare.

Detta skedde förstås långt innan såväl Lee Atwater som Karl Rove och George Herbert Walker Bush - och i ett mycket hårdare politiskt klimat än dagens - ett klimat som vare sig Glenn Beck eller Rush Limbaugh kommer i närheten av. Inte heller Rachel Maddow eller Keith Olbermann sjunker ner till nivån som då rådde.

Vad som emellertid gör dagens situation annorlunda - och gör att tonen kan skruvas upp utan att stämningen i sig egentligen är lika hätsk som den en gång var, är förmodligen dagens teknik. Med mobilkameror och YouTube kan ett litet uttalande på ett obskyrt town-hall-möte i en liten stad snabbt spridas över hela världen (inklusive till en svensk USA-blogg), och uppmärksammas i media på sätt som tidigare var omöjligt. Det gör att de värsta och mest sensationella sakerna snabbt kommer ut - vilket förmodligen triggar en kedja av motreaktioner från andra sidan. Och även om ingen längre bränner kors så leder det dock till snärtiga retoriska angrepp hellre än till sakliga diskussioner om ideologiska motsättningar. Och här är den skränande vänsterfalangen precis lika goda kålsupare som den högra högerfalangen. Rachel Maddow och Keith Olbermann må vara lite mer sofistikerade - men grundläggande gör de samma sak som te-party-protestanterna som jämställer Obamas liberalism med kommunism: nämligen kritiserar en nidbild av något man aldrig på djupet analyserat.

För sakens skull kan några viktiga distinktioner göras: Obama är inte kommunist. Han är liberal - vars ideologiska idéer härrör ur president Theodore Roosevelt, och president Woodrow Wilsons progressiva politik i början av 1900-talet. De var inte kommunister, de var progressiva - som ansåg att man för att motverka kommunistisk spridning behövde ta itu med de sociala orättvisor som följt i kölvattnet av Amerikas industrialisering. Något som sällan diskuteras särskilt ingående av de konservativa opinionsbildarna.

En annan distinktion väl värd att göras: neokonservatismen är ingen imperiebyggande modern version av den vite mannens börda (som en skribent i DN härom månaden, i sin beskrivning av Republikanerna smått försökte få det till) - utan tvärtom, en ideologi som grundläggande anser att det bästa sättet att bevara säkerheten på hemmaplan är att verka för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter runtom i världen - inklusive Irak och Afghanistan. Det i motsats till det gamla gardet med maktrealistiska Republikaner som Henry Kissinger och Demokrater som Zbigniew Brzezinski vars främsta mål i utrikespolitiken var att garantera stabilitet, inte frihet eller demokrati. Neokonservatismen - konkret representerad av George W. Bushs utrikespolitik - menar dock att utan det sistnämnda så går det förstnämnda i längden heller inte att uppnå: frihet och demokrati är den bästa grund för stabilitet och säkerhet - därav vikten av att "bygga nationer" snarare än att bara stabilisera dem. Något som sällan förklaras av programvärdarna på vänsterkanten (se te x följande klipp för ett exempel på högst ensidig och onyanserad kritik).

Jag instämmer således med George Herbert Walker Bushs syn på saken: kritiken mot Obama är många gånger orättvis, men den är inte värre än kritiken var mot hans son (George W. Bush) - jag anser även att hans analys av situationen var betydligt vettigare än den analys tidigare president Jimmy Carter gjorde, dvs att kritiken mot Obama har föga med ras att göra (något den Demokratiska gruppen Democracy Corps också konstaterat kritiken inte grundades i - i en undersökning som presenteras i följande artikel hos Politico).

Se även tidigare inlägg:

President Obama och George H W Bush uppmuntrar volontärarbete 20091017

Progressiva Demokrater betraktar världen 20090923