Tanken på att USA har en speciell plats i historien har en lång historia - alltifrån de pilgrimer som anlände till den nya världen, till de amerikanska författningsfäderna, till tänkare som Alexis de Tocqueville - och den expanderande innebörden av ett "manifest destiny". Denna syn växte sig dock allra starkast efter andra världskriget och representeras idag kanske tydligast inom den neokonservativa skolbildningen. Men många presidenter, även i modern amerikansk historia har lyft fram denna tro. Ronald Reagan sa te x följande 1974:
" ...I have always believed that there was some divine plan that placed this great continent between two oceans to be sought out by those who were possessed of an abiding love of freedom and a special kind of courage...
Somehow America has bred a kindliness into our people unmatched anywhere...We are not a sick society. A sick society could not produce the men that set foot on the moon...
We cannot escape our destiny, nor should we try to do so. The leadership of the free world was thrust upon us two centuries ago in that little hall of Philadelphia. In the days following World War II, when the economic strength and power of America was all that stood between the world and the return to the dark ages, Pope Pius XII said, "The American people have a great genius for splendid and unselfish actions. Into the hands of America God has placed the destinies of an afflicted mankind."
En sådan syn känns kanske idag ur ett internationellt perspektiv tämligen exkluderande. Så har dock inte alltid varit fallet - länge var det just USA som representerade den mänskliga civilisationens hopp och framtid: så var fallet hos de svenska immigranter som under 1900-talets början utvandrade från Sverige. Så var fallet under andra världskriget när totalitarism och massutrotningar präglade Euorpa. Så var också fallet när kommunismen och Sovjetunionen var det fria Europas främsta fiende.
Detta har dock förändrats i takt med att världen - och inte minst Europa - kommit i kapp i utvecklingen, och i vissa avseenden även gått om vår granne i väst.
Den neokonservative ideologen Robert Kagan skriver i sin utmärkta bok "Paradise and Power" följande:
"Europeeans generally believe their objection to American unilateralism is proof of their greater commitment to principles of world order. And it is true that their commitment to those ideals, although not absolute, is greater than most of Americans. But Europeans are less willing to acknowledge another truth: that their hostility to unilateralism is also self-interested. Since Europeans lack the capacity to undertake unilateral military actions, either individually or collectively as "Europe", it is natural that they should oppose allowing others to do what they cannot do themselves. For Europeans, the appeal to multilateralism and international law has a real practical payoff and little cost."
Vidare skriver han:
"It is... understandable that Europeans should fear American unilateralism and seek to constrain it as best they can through such institutions as the United Nations. Those who cannot act unilaterally themselves naturally want to have a mechanism for controlling those who can."
Frestelsen för USA att låta sig själv snärjas genom sådana institutioner är stor - och det av den enkla anledning att Europa och USA strävar mot samma mål: båda kontinenter är baserade på demokratiska ideal, och båda kontinenter förespråkar en fri värld, med respekt för mänskliga rättigheter och individuell frihet.
I synen på vilken väg som däremot är bäst för att uppnå dessa mål råder dock två skilda perspektiv mellan Europa och USA. Europa anser att den sofistikerade väg att gå för att uppnå detta är bindande internationella relationer. USA (inklusive de flesta Demokratiska presidenter) anser att USA i kraft av nationens ideal och historiska idealism är den bästa garant för att bevara och uppnå dessa mål.
I takt med att omvärlden utvecklats och att inte minst Europa efter andra världskriget visat sig ha minst samma visionära demokrati-idealism som USA, så har dock denna tanke börjat ifrågasättas - inte minst inom den amerikanska liberalismen, där tanken på amerikansk exceptionalism ändå aldrig stått särskilt högt. President Obama är ett utmärkt exempel på en representant för detta liberala ifrågasättande av den amerikanska exceptionalismen. Obama har vid många tillfällen förklarat att USA inte är ensamma i världen, och att världsproblemen måste bemötas tillsammans. Senast sa han vid sitt tal inför FN:s generalförsamling följande:
"I took office at a time when many around the world had come to view America with skepticism and distrust. Part of this was due to misperceptions and misinformation about my country. Part of this was due to opposition to specific policies, and a belief that on certain critical issues, America has acted unilaterally, without regard for the interests of others. This has fed an almost reflexive anti-Americanism, which too often has served as an excuse for our collective inaction.
Like all of you, my responsibility is to act in the interest of my nation and my people, and I will never apologize for defending those interests. But it is my deeply held belief that in the year 2009 - more than at any point in human history - the interests of nations and peoples are shared.
...In this hall, we come from many places, but we share a common future. No longer do we have the luxury of indulging our differences to the exclusion of the work that we must do together. ...the time has come for the world to move in a new direction. We must embrace a new era of engagement based on mutual interests and mutual respect, and our work must begin now."
Obamas ord var i viss mån givetvis ett försvar av USA - men där fanns också kritiken mot den exceptionalistiska tanken - mot att USA:s historiskt exceptionalistiska väg, inte längre var rätt väg att gå: nu kunde USA inte längre ensamma leda - alla måste leda tillsammans.
Det ligger mycket i den idén - och den amerikanska exceptionalismen, i likhet med alla andra idéer, måste ständigt rannsakas i förhållande till sin omvärld och rådande omständigheter. Att däremot tro att europeisk internationalism enbart springer ur altruismens medmänskliga källa, och inte utifrån att maktförhållandena mellan USA och Europa de senaste årtiondena drastiskt förändrats och att Europa mer än gärna själva intar positionen att leda världsagendan framåt i USA:s tidigare ställe - är naivt.
Det Nobelpris som Obama gavs, fick han inte pg a att han egentligen kommit med några nya idéer (det finns gott om europeiska ledare som också vill ha världsfred, vill förhandla med Iran och vill nedrusta världens kärnvapen). Han fick det därför att han i egenskap av amerikan, på ett tydligare sätt än någon annan president har börjat ta avstånd från den amerikanska exceptionalism som européer en gång betraktade som frihetens och hoppets garant, men som de nu anser representera ett hot mot deras egen väg till inflytande - som till skillnad från den amerikanska, baseras på tilltron till internationella institutioner. Nobelpriset är ett utmärkt sätt för europeiska internationalister att binda Gulliver.
Och att detta handlar om ett maktspel står tydligt när jämförelser görs med te x George W. Bush och Ronald Reagan. Till skillnad från dessa så har Obama gjort ytterst lite för att verka för mänskliga rättigheter runtom i världen. Bush var tydligt kritisk mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter, och - till skillnad från Obama - så välkomnade han te x Dalai Lama med pompa och ståt till huvudstaden.
Reagan befriade miljoner från kommunismens styre genom sin ideologiska premiss om "fred genom styrka". Likväl fick vare sig Ronald Reagan eller George W. Bush någonsin något Nobelpris.
Varför?
Jag är ingen anhängare av den konservative radioprataren Rush Limbaugh - men i detta avseende sammanfattar han på ett välformulerat sätt svaret på frågan, när han kommenterade Obamas Nobelpris med följande ord:
"...with this 'award' the elites of the world are urging Obama, THE MAN OF PEACE, to not do the surge in Afghanistan, not take action against Iran and its nuclear program and to basically continue his intentions to emasculate the United States.
They love a weakened, neutered U.S and this is their way of promoting that concept."
De svenska Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin gratulerade Obama till sitt Nobelpris med följande ord:
"- Jag gratulerar Barack Obama till Nobels fredspris. Priset ökar förväntningarna på konkreta resultat. Det är en glädjande politisk omsvängning från åren med George W. Bush som nonchalerade FN:s lagar och regler. Obamas vilja till nedrustning är ett tydligt exempel på USA:s ändrade politiska inställning. Obama har visat en vilja att vända politiken om så också sker förtjänar det omvärldens stöd."
Och SVD:s skribent Martin Gelin, förklarar i följande artikel att han bl a tolkar Obamas Nobelpris som "...en symbol för att den neokonservativa epoken är över i USA, som ideologi."
Det är förmodligen att ta i rejält (ordet försvinner måhända, men knappast de ideologiska principerna). Däremot är Nobelpriset utan tvekan en symbol över somliga européers önskan att sätta punkt för den amerikanska neokonservativa epoken.
Det val USA således står inför, är om de ska förbyta sin historiska exceptionalistiska självbild - som i årtionden bringat omvärlden såväl frihet, demokrati och välstånd - mot en europeisk internationalism som utlovar mycket (och naturligtvis också har en viktig roll att fylla) - men till skillnad från den amerikanska vägen är väldigt oprövad och innehåller många historiska fallgropar som de flesta européer överhuvudtaget inte ens reflekterar över. Här går en skarp skiljelinje mellan den liberalism som Obama representerar, och den konservatism som representeras av det Republikanska oppositionspartiet.
För Europas del, så borde européer istället för att dela ut politiskt motiverade Nobelpriser, ta sig en rejäl ideologisk funderare över frågor där det i USA finns en seriös intellektuell debatt som än så länge däremot saknas på denna sida av Atlanten.
Se även tidigare inlägg:
Obama tackar ödmjukt för Nobelpriset 20091009
In Memoriam: Irving Kristol 20090930
Rekommenderade artiklar om snarlika ämnen:
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv - artikel om neokonservatismen och dess främsta nationsbyggarprojekt.
Realistisk internationalism – artikel om nationernas roll i en globaliserad värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar