Ett av Obamas stora utrikespolitiska teman var att driva en "smart diplomati". I denna skulle USA nu sträcka ut handen till såväl vänner som fiender, för att på så vis vinna dessa länders gunst, istället för Bush-administrationens konfrontationer med fiendestater.
Obamas taktik har förstås inte lyckats. Det är nämligen ingen ny taktik, utan en gammal och beprövad sådan som Bush-administrationen därför valde att ersätta med något nytt, något som passade bättre in efter kalla krigets slut med USA som enda kvarvarande supermakt och som passade utmärkt in också efter 9/11-attacken.
Bushs vision om ett demokratiserat mellanöstern:
Bush-administrationen hade en vision om ett demokratiserat mellanöstern. Det var en tydlig vision som Bush inte stack under stolen med, och det har skrivits böcker om hur Bushs egentliga syfte med Irakkriget inte var massförstörelsevapen (eller ens olja) utan att syftet var att implementera hans demokrativision. Det var förstås inte orsaken bakom Irakkriget (orsaken var de massförstörelsevapen man trodde att Saddam Hussein hade)- men det var tveklöst en del av Bushs plan när han beslutat att Saddam måste avlägsnas.
Obama skrev emellertid inte under på denna demokrativision, vilket tydligt visades sommaren 2009 när Obama istället för att ge Irans dissidenter ett tydligt stöd, istället var anmärkningsvärt tyst i förhoppning om att vinna den iranska regimens gunst och på så vis kunna driva sin smarta diplomati om Irans kärnvapenambitioner.
The Daily Star har här en artikel författad av professor Fouad Ajami, om skillnaderna mellan Bushs frihetsinspirerande vision och Obamas kalla (och föråldrade) maktrealistpolitik.
Författaren förklarar att Obama tillträdde med tron på att han förstod muslimvärlden - till skillnad från sin företrädare. Mot diktaturer som Bush konfronterat, sträckte Obama istället ut handen. Ryktet spreds därför bland diktatorer att den frihetskampanj Bush pålyste 2003 hade avslutats. Mest tydligt märktes detta alltså i fallet med Iran sommaren 2009. Författaren skriver:
This break of faith with democracy was put on cruel display in the summer of 2009, when the Iranians rose in revolt against their rulers.
True, American diplomacy was not likely to alter the raw balance of power between the regime and its democratic oppositionists. But the timidity of American power, and the refusal of the Obama administration to embrace the cause of the opposition, must be reckoned one of American foreign policy’s great moral embarrassments.
Bush trodde inte att araberna eller muslimerna inte var tillräckligt mogna för att vara demokratier. Därför promotade han så starkt demokrati i mellanöstern. Obama har i praktiken däremot inte uppträtt som om han trodde att mellanöstern var moget för demokrati:
The power of the region’s autocracies has given rise to a belief that there is an “Arab-Islamic exceptionalism” to the appeal of liberty. In its years of ascendancy, the Bush diplomacy had battled against the “soft bigotry of low expectations.” It was a supreme irony that Obama, who had spoken of a great opening onto the Islamic world, had returned American policy to its older acceptance of the “differentness” of the Arabs, to the inevitability of tyranny in their midst.
Naturligtvis skulle Obama i teorin förespråka demokrati, och i teorin mena att demokrati var vägen framåt. Men han skulle trolla bort sig själv med diverse maktrealistiska spelteorier - något Iran är ett utmärkt exempel på. Naturligtvis stödde Obama demokratidemonstranterna i landet 2009. Men eftersom han inte trodde att de skulle lyckas, valde han att hålla sig distanserad för att inte förstöra möjligheterna att kunna förhandla med den diktatoriska regimen. Det var måhända maktrealistiskt sofistikerat - men ett steg tillbaka till den form av politik USA drev innan George W. Bush. Skillnaden mellan Obama och Bush beskrevs tydligt av Sveriges Radio P1:s program Konflikt där Agneta Ramberg den 20 juni 2009 sa:
"En amerikansk president som talar om Iran i noga kalibrerade ordalag - kritiserar det våld som har förekommit mot oppositionsdemonstrationer, och gör klart att rätten till yttrandefrihet och fredlig opposition är universella värden. Men samtidigt gör klart att USA inte tänker blanda sig i Irans inrikespolitik. Hans företrädare i Vita Huset utsåg Iran till en av ondskans axelmakter, och skulle med all säkerhet ha rusat ut den här veckan och gjort precis det Obama undvek - helhjärtat uttalat sitt och USA:s stöd för demonstranterna, och därmed gett dem den dödskyss de inte behöver.
Den senaste veckans händelseutveckling i Iran och den amerikanska hanteringen av den illustrerar igen det som har dominerat det senaste utrikespolitiska halvåret: maktskiftet i världens enda supermakt - övergången till världen efter George Bush."
Läs gärna det där citatet en gång till. P1:s programvärd sa faktiskt så där:
[Bush] skulle med all säkerhet ha rusat ut den här veckan och gjort precis det Obama undvek - helhjärtat uttalat sitt och USA:s stöd för demonstranterna, och därmed gett dem den dödskyss de inte behöver.
Bush hade förmodligen gjort det - och om det skulle ha hjälp eller ej återstår att se. Men ett sådant stöd hade onekligen varit det moraliskt korrekta. Obama valde att inte göra det - det var, som Fouad Ajami skrev, en av USA:s stora moraliska pinsamheter. Men det var mer än så: det var också en misslyckad taktik. Vilket står helt uppenbart så här 1,5 år senare.
En av dem som 2009 ansåg att president Obama var för tam i sin kritik mot den iranska regimen var utrikesminister Hillary Clinton. För några dagar sedan gjorde hon ett besök i arabvärlden, bland annat i Qatar, där hon förklarade att USA behövde engagera sig också i de ländernas interna förhållanden. Fouad Ajami - författaren till artikeln i Daily Star ovan - skriver:
For a fleeting moment in Qatar, George W. Bush seemed to make a furtive return to the diplomatic arena. He was there, reincarnated in the person of Hillary Clinton, bearing that quintessential American message that our country cannot be indifferent to the internal arrangements of foreign lands.
2001 förespråkade Bush ett demokratiskt nationsbygge i Afghanistan. 2003 började demokratiseringen av Irak. Det följdes av en mängd demokratiska rörelser runtom i mellanöstern. Och nu har dessa vindar också nått Tunisien. Här har Fareed Zakaria ett inslag på CNN om de folkliga upproren i arabvärlden - och om Bushs vision om ett demokratiserat mellanöstern är på väg att gå i uppfyllelse?
Ta en titt, och jämför med inslaget från Sveriges Radio ovan - det är en viss skillnad i tonläge:
Det var således inte bara Obama som var på fel sida av historien 2009 - samma sak kan sägas om svensk media, som i princip aldrig rapporterade om Bushs demokrativision - och när det gjordes, så gjordes och görs det avfärdande. Dick Erixon har på sin blogg här ett utmärkt exempel på detta, där han citerar Uppsala Nya Tidning som skriver om situationen i Tunisien, och bl a skriver:
En revolution äger just nu rum i Tunisien. Det är för tidigt att säga om den ska lyckas, och alldeles för tidigt att säga vad den i så fall kan leda till. Men en sak vet vi säkert: när folket strömmar ut på gatorna är det inte bara i Tunis, utan i hela Mellanöstern som diktatorer darrar och demokrater ser ett hopp tändas...
...Det amerikanska inflytandet har, på det hela taget, varit till gagn för regionen — åtminstone givet de sannolika alternativen. Men USA har misskött sin maktställning. Ingen amerikansk president har, trots all högtravande retorik, ägnat något seriöst intresse åt regionens hårt förföljda demokrater, eller pressat sina diktatoriska allierade att dela med sig av makten.
”Stabilitet” har varit nyckelordet i alla USA:s (och Europas) relationer med Mellanöstern, och man har föredragit diktatorer som lovat stadig oljeförsörjning och samarbete mot terrorismen framför riskabla demokratidrömmar.
Det är förstås en korrekt beskrivning av USA:s kalla-krigspolitik, och av den politik president Obama återinförde 2009. Men det är ingen korrekt beskrivning av president George W. Bushs politik - och Uppsala Nya Tidning måste antingen vara extremt vinklade och medvetet ignorera saken, eller helt enkelt ovetande - vilket i sådana fall får tidningen att framstå oseriös och okunnig. Dick Erixon kommenterar artikeln och påminner om Bush:
Är det någon som ifrågasatt och utmanat strategin "stabilitet-lika-med-stöd-till-diktaturregimer" så är det president George W Bush. Det är Europa med Gerhard Schröder, Jacques Chirac i spetsen, samt Rysslands Vladimir Putin som motsatt sig strategier för att välta diktaturer och inleda demokratisering i Mellanöstern.
Också svenska politiker och medier har med stor energi motsatt sig demokratisering i Mellanöstern genom att motsätta sig den neokonservativa strategin som Bushadministrationen påbörjade.
En mycket korrekt analys - och jag berör också ämnet i min redogörelse över Irakkriget där jag citerar två uttalanden om saken av president Bush från 2006:
I ett tal från mars 2006 förklarade Bush detta synsätt:
A free Iraq is important for the United States of America. It was important to remove a threat; it was important to deal with threats before they fully materialized; but a free Iraq also does some other things. One, it serves as an amazing example -- it will serve as an amazing example for people who are desperate for freedom.
You know, this is, I guess, quite a controversial subject, I readily concede, as to whether or not the United States ought to try to promote freedom in the broader Middle East. Our foreign policy before was just kind of, if the waters look calm, great. Problem is, beneath the surface was resentment brewing, and people were able to take advantage of that, these totalitarians, like al Qaeda. So I changed our foreign policy. I said, freedom is universal; history has proven democracies do not fight each other, democracies can yield peace we want, so let's advance freedom. And that's what's happening.
It's a big idea, but it's an old idea. It's worked in the past. I strongly believe that by promoting liberty we're not only protecting ourselves, but we're laying the foundation of peace for a generation to come.
I ett annat tal från oktober 2006 ger president Bush ett tydligt exempel på detta:
One of my favorite stories to share is the story that happened here a couple of weeks ago… when I went to Elvis's place in Memphis with then-sitting Prime Minister Koizumi of Japan. The reason I like to share that story is because it's got a good lesson for our citizens, particularly younger citizens who may not have really studied that period of history too much, the history of Japan-U.S. relations.
People say, why did you go down there? Well, I'd never been. And the Prime Minister, he wanted to go. He was an Elvis fan. But here's the story I want to tell. My dad fought the Japanese. He was an 18-year-old kid who volunteered, just like a lot of our troops are doing today…
That's what happened, too, after the Japanese attacked us… a lot of the young folks signed up. One of them was George H. W. Bush. And he and a lot of other brave Americans fought tooth and nail to defeat the Japanese. They were the sworn enemy of the United States. And it was a bloody conflict, a tough fight. And yet, some 60 years later, the Navy pilot's son is on Air Force One flying down to Elvis's place, talking about the peace.
You see, on the flight down, the Prime Minister of Japan, our former enemy, and I talked about what we could do to work together to make the world a more peaceful place ... Isn't it interesting that the son of a man who fought the Japanese is able to talk the peace with the Prime Minister of a former enemy. What happened was, Japan adopted a Japanese-style democracy. The power of that lesson is this: Liberty has got the capacity to transform an enemy into an ally -- just like liberty has got the capacity to transform a region of hate into a region of hope. Some day, an American President will be talking with elected leaders from the Middle East about the peace, and a generation of Americans, a generation to come, will be better off for it.
Den drivande kraften bakom det fortsatta kriget i Irak, var således den amerikanska idealismen med dess tro på frihet.
Under Bushs tid i Vita Huset var denna vision synnerligen ifrågasatt. Idag, med ett litet perspektiv (ett perspektiv som med tiden kommer att bli ännu större) så står det dock alltmer tydligt både vilka som stod på fel- som vem som stod på rätt sida av historien.
Se även tidigare inlägg:
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117
P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik 20090706
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar