Den här texten syftar inte till att utmåla Israel som ett perfekt land, men däremot till att förklara varför Israel är ett fullt normalt och legitimt land, i klass med vilket annat västerländskt land som helst med sina respektive positiva och negativa sidor. Detta genom att ge en snabb översikt över de vanligaste konkreta propagandalögnerna som används i syfte att uppnå det motsatta. En delegitimisering av Israel som stat, vare sig det handlar om att frånkänna den existensberättigande, att kalla den en ”illegal statsbildning” som tillkommit genom illegitima metoder, eller att utmåla den som en blodtörstig förövare snarare än ett utsatt offer. Likt de flesta länder i väst är Israel en välfärdsstat, en blandekonomi, men också ett land som i hög grad erkänner individuella rättigheter. Israel är en sekulär demokrati av västerländskt snitt och är en del av den civilisation som vi känner som Västvärlden. Precis som med andra välfärdsstater är det självklart att man stödjer dem när de hotas av en till naturen totalitär fiende. I fallet Israel kan man, med rätta, göra jämförelsen mellan Storbritannien och Nazityskland under Slaget om Storbritannien. Det är en självklarhet vilken sida som förtjänar uttalat, direkt och kompromisslöst stöd i den konflikten, och att underlåta att identifiera och uttala detta explicita stöd vore moraliskt förkastligt. Lika mycket är alltså även detta en konflikt som är lika självklar med samma krafter i spel som i fallet Storbritannien och Nazityskland: civilisation ställs mot anti-civilisation.
Om man följer medias rapportering kan man lätt få för sig att konflikten i Israel handlar om en ”palestinsk stat” och dess vara eller icke vara. Det är en felaktig uppfattning. Pudelns kärna i den här konflikten är i stället Israels vara eller icke vara. Israelerna har varit beredda att acceptera en ”palestinsk stat” i formen tvåstatslösning sedan FN:s första delningsplan, en delningsplan som arabstaterna förkastade. I över 60 år har israelerna varit beredda att upprätta fred enligt en sådan lösning, och lika länge har den arabiska sidan i konflikten kategoriskt vägrat. Det är ett faktum att fred skulle kunna uppnås bokstavligen över en natt, samma dag som araberna accepterar en israelisk stat. Israelerna har vid ett flertal tillfällen visat att de är beredda till mycket vittgående eftergifter (de kan och bör i själva verket tvärtom kritiseras för att föra en alltför vittgående eftergiftspolitik på många punkter).
Det går inte att förneka att förhandlingsfrågor förvisso existerar, men de är detaljer i sammanhanget och de skulle enkelt kunna lösas i förhandlingar mellan två parter som är ärliga i sin strävan efter fred, om de bara var överens om kärnfrågan. Israel har mer än en gång visat sig vara just en sådan förhandlingspartner. Senast 2008 tackade till exempel den palestinska myndigheten nej till ett erbjudande om en lösning från Israels försvarsminister Ehud Barak, som skulle ha gett dem 99,3 procent av Gaza och Västbanken, noll ”bosättningar” samt en lösning i Jerusalem. 2005 lämnade Israel Gazaremsan; Israel tvångsevakuerade området på judar och gjorde det precis så judefritt som Hamas, vänstern i Europa och nu också Barack Obama kräver (när han t.ex. nyligen utmålade ”bosättningarna” som ”huvudproblemet”).
Hamas tog snart över och startade direkt en beskjutning med lokalt producerade Qassamraketer. Samma sak hände när man drog sig tillbaka från södra Libanon år 2000. Hezbollah satte i gång med att avfyra missiler (levererade av Iran) mot Israel. ”Land för Fred” blev och blir gång efter annan endast ”Land för Krig” och från Gaza regnade Qassamraketer in över södra Israel dagligen under många långa år, innan Israel till slut fann sig tvungna att genomföra Operation Gjutet Bly 2009. (Samma skäl föranledde det som kallas för ”det andra Libanonkriget” i södra Libanon 2008.) Det är på flera sätt tydligt att Israels rätt att existera är kärnfrågan i den här konflikten. Arabvärlden har motsatt sig en sådan statsbildning sedan långt före Israels officiella självständighetsförklaring.
Vi i Väst förnekar ofta Israels rätt att försvara sig (som i fallet med reaktionerna på Operation Gjutet Bly 2009), och på så sätt ställer vi oss på den sida i konflikten som också förnekar Israels (ofta explicit även judarnas) rätt att existera. Att förneka Israel rätten till självförsvar blir detsamma som att förneka Israel ett existensberättigande. Vissa har dock å andra sidan inga problem med detta och hymlar inte med det.
Sedan landet bildades officiellt (och även innan dess) har arabstaterna i området gjort sitt yttersta för att utplåna Israel. Det första utplåningskriget, 1948, syftade till att ”driva judarna ut i havet”. I dag heter det bland annat från Irans president Ahmadinejads håll att Israel skall ”avlägsnas från kartan”. Hezbollahs ledare Nasrallah har uttalat att Israel ”besparar dem en hel del möda” eftersom ”det samlar alla judar på ett ställe” så att ”de slipper jaga dem över hela världen”. Hamas refererar ständigt till judarna som ”apor och grisar” och indoktrinerar sina barn i judehat, bland annat genom skolsystemet och bisarra barnprogram i teve. De blir därigenom instruerade att ”mörda judar” och att ”offra sig för att uppnå martyrskap” är ”det högsta man kan uppnå” i sitt liv.
PLO/Fatah på Västbanken är endast snäppet bättre och knappt ens det (i bästa fall är de pragmatiker som inser det fruktlösa i sin kamp, för stunden kanske skall tilläggas): de vägrar att ta bort målet Israels utplåning ur sina stadgar och Mahmoud Abbas, ledare för Fatah, sa nyligen (2010) att de är för ett utplåningskrig mot Israel, men att ”de inte tänker bära bördan ensamma” och att resten av arabvärlden i så fall också får dra sitt strå till stacken.
När till exempel judarna valde att lämna växthus, fabriker och annan infrastruktur intakt under sitt uttåg från Gazaremsan (för att ge Gazaborna en chans att få igång en ekonomi), slog ”palestinierna” i Gaza sönder dem med hänvisning till att de inte ville ”befatta sig” med det som ”aporna och grisarna” lämnat efter sig. Därmed försatt man med berått mod en enorm chans att utveckla sin ekonomi och i stället valde man än en gång våldets väg, bl.a. genom att rösta fram Hamasregimen med bred majoritet. I stället för att producera fredliga varor och tjänster satsade man på att tillverka Qassamraketer. I stället för att utnyttja fördelen av att gränsa till en av Mellanösterns mest dynamiska ekonomier och marknader, och att följaktligen handla med Israel, valde man att föra krig mot Israel.
Detta är ett sammanhang som väl beskriver konfliktens natur och problematik. Om kärnfrågan är Israels vara eller icke vara så är arabvärldens ideologiska och institutionella problematik ett mycket stort hinder på vägen för att lösa den. Antisemitismen är långt mer utbredd i Mellanöstern än många vill eller kan förstå här i väst. Hitlers samarbete med Stormuftin av Jerusalem är något som börjar tas upp först nu. Det glöms alltför ofta bort att Arabvärlden var allierad till Japan, Italien och Tyskland under Andra världskriget och att nazipropaganda och antisemitism var utbrett innan och under Andra världskriget. Till skillnad från de tre tidigare länderna som fick långtgående ställda fredsvillkor och påtvingades samhälleliga förändringar i och med krigsslutet, levde och lever denna antisemitism kvar obearbetad i Mellanöstern, till stor del anammad och uppbackad av områdets regeringar och vida spridd bland annat genom TV och press. Att som statsvetaren Lisbeth Lindeborg kalla Hamas för ”arvtagare till Hitlers arabiska vänner” är långtifrån felaktigt, vare sig idéhistoriskt sett eller sett till organisationens agenda, medel och mål (detsamma gäller till exempel Iran). I det första utplåningskriget mot Israel direkt efter Staten Israels utropande 1948 så anfördes detta av flera höga arabofficerare som precis nyligen tvingats till att avsluta sina militära och politiska allianser med Hitler. Vi hade alltså en situation där judiska förintelseöverlevare slogs för sina liv mot ett nytt hot om utplåning anfört av höga Nazi-ledare.
Israel är också den enda sekulära demokratin av västerländskt snitt i Mellanöstern, och ses därför som ett existentiellt hot gentemot och av områdets diktaturer. Israel betraktas som en förlängd arm till USA (därav bl.a. benämningarna ”lilla satan” och ”stora satan” från Irans håll på de två länderna i fråga). Till stor del spelar antagligen också islamistisk doktrin in som säger att mark som en gång varit under ”helig” muslimsk kontroll måste så förbli för alltid. Att då släppa denna mark till sekulära och/eller judar vore ett brott mot islam enligt islamisterna.
Åtminstone när man diskuterar Israel-Palestina-konflikten med liberaler tenderar de att haka upp sig på hur landet bildades 1948. Om man än en gång utgår från den gängse svenska och europeiska mediebilden av Israel och rapporteringen därifrån, är landet en närmast onaturlig och påstått ”neo-kolonial” entitet som ”stulit” land från ”de rättmätiga ägarna”. Inget kunde vara mer verklighetsfrånvänt. För det första brukar dessa debattörer felaktigt förutsätta att endast araber är hemmahörande i Mellanöstern. Faktum är att Mellanöstern är hem för en lång rad etniska, religiösa och kulturella minoriteter. Däribland judarna.
Det har vidare aldrig existerat något sådant som en ”palestinsk” stat, nation eller etnicitet innan eller efter Staten Israels bildande 1948. Mellan 1517 och 1917 tillhörde området det Ottomanska Imperiet som var turkiskt. När detta imperium föll utsågs britterna till förvaltare av ”det palestinska mandatet”, som då var att betraktas som ingenmansland – ett område som inkluderade dagens Israel och Jordanien samt Gaza och Västbanken. Området beboddes bland annat av araber och judar. Något sådant som en ”palestinsk” etnicitet existerade alltså inte, utan är ett mediepåfund från cirka 1960-tal av bland annat europeiska marxister för att ytterligare förvränga och förvanska omständigheterna i konflikten. (Anledningen till att denna text använder sig av benämningen ”palestinier” detta till trots, med citationstecken märk väl, är för att inte förvirra läsaren ytterligare i en redan av media och andra parter komplicerad kontext.) ”Palestinierna” är inga andra än de araber som råkade bo i området, och frågan är hur de kan ha större rätt till det land som bebotts av judar ännu längre.
”Det palestinska mandatet” var ämnat att säkra ett hemland för judarna, även om de i slutändan bara fick ett par få procent av det. Jordanien gavs till hashemiterna av Winston Churchill, och den israeliske ledaren Chaim Weizmann slöt ett avtal runt 1920-talets början i syfte att fördela mandatet så att araberna fick runt 80 procent av det, medan judarna fick nöja sig med ynka 20 procent. Avtalet innehöll också ett löfte från de arabiska ledarna att ”inga ytterligare löften eller anspråk skulle göras” från deras sida efter detta. Ytterligare delningar (Gaza och Västbanken) ledde sedan till att den judiska andelen blev ännu mindre.
Jordanien är alltså just den ”palestinska stat” som var tänkt att tillfalla områdets araber (”palestinierna”), och om nu konflikten verkligen handlar om ”`palestiniernas´ rätt till självbestämmande och en `palestinsk´ etnicitet och ett eget land i Palestina” – var är intifadan i Jordanien i så fall? Med andra ord existerar redan i dag en stabil tvåstatslösning där Jordanien är ”palestiniernas” land och Israel judarnas. Västbanken och Gazaremsan var dessutom i jordansk respektive egyptisk ägo mellan 1948 och 1967; då förvägrade även de därmed ”palestinierna” detta land, men som de nu kräver att israelerna skall avstå ifrån. Det är i och med detta än en gång tydligt att konflikten handlar om att Israel inte bör existera, snarare än om en särskild och påstådd palestinsk etnicitet och dess rätt till självbestämmande.
Redan under perioden från 1917 till 1948 genomgick området stridigheter gällande mark och judarnas anspråk på den. FN bestämde sig då för att än en gång dela upp de återstående knappa 20 procent som tillfallit judarna, i en delningsplan där till slut endast 6 till 8 procent av det ursprungliga palestinska mandatet tillföll judarna – en sjättedel av en procent av Mellanöstern totalt sett. Trots att judarna som sagt bott i Israel och på många andra håll i Mellanöstern och Nordafrika sedan tusentals år tillbaka, var även en sådan minimal mängd mark som judisk och sekulär nationalstatlig statsbildning oacceptabel för arabstaterna och muslimerna i området. Fem arabstater gick ihop och inledde det första utplåningskriget mot Israel, redan dagen efter att Israel officiellt utropat sin självständighet. Ett krig som israelerna, i likhet med senare krig, vann trots att de hade alla odds mot sig – militärt, ekonomiskt och numerärt.
Sionismen är alltså i själva verket en rörelse för nationellt självbestämmande. Det har bott judar i Israel obrutet sedan många tusen år tillbaka (åtminstone i 3700 år eller längre) och de har dessutom bott där längst; judarna är minst lika mycket ”urbefolkning” i området som araberna. Det är sant att många i den judiska diasporan valt att flytta till Israel sedan andra världskrigets slut, men är migration något man alltså bör motsätta sig? De människor som påpekar att en stor del av Israels befolkning är invandrare är inte bättre än andra protektionister och migrationskritiker. I konsekvensens namn skulle vi då också behöva motsätta oss invandringen till Sverige och all annan mänsklig migration. Det är naturligtvis inte ett rimligt ställningstagande i något av fallen.
Kan man också klandra judar som flyttade från Europa och Ryssland efter Sovjets sönderfall, med tanke på vad de fått uppleva där? Andra världskriget gav ju dessutom sionismens grundare Herzl rätt i något (sionismen kom till eftersom dessa judar med Theodor Herzl i spetsen i samband med den s.k. ”Dreyfussaffären” konkluderade på basis av denna och den långa rad av judeförföljelser genom historien att judar aldrig skulle kunna leva i fred som minoriteter i andra stater.) I media förtigs också sådana saker som att t.ex. Jerusalem bevisligen haft en obruten judisk befolkningsmajoritet sedan åtminstone folkräkningen i staden började (mitten av 1800-talet).
Poängen är alltså att Israel är en lika legitim nationalstatlig statsbildning som vilken annan erkänd och legitim västerländsk, demokratisk, nationalstat som helst, enligt det system med nationalstater som uppkommit efter den Westfaliska freden 1648 och varit både helt dominerande och allmänt accepterat. Om inte Israel har rätt att existera och försvara sig så har ej heller Schweiz, Kanada, USA, Italien eller Danmark (eller Sverige) det. Något som inte en enda svensk journalist eller politiker så vitt jag vet skulle drömma om att yppa och ifrågasätta utan att riskera att bli till allmänt åtlöje. Trots det är det fullt gångbart just och endast vad gäller Israel av någon anledning (t.ex. att Danmark ej är ett legitimt land och inte hade rätt att försvara sig mot Nazityskland under ockupationen).
Vidare har inte judarna och israelerna ”stulit” något land i begreppets verkliga innebörd som innebär att orättfärdigt tillförskansa sig något med hjälp av tvång, hot eller våld. Att använda ordet ”stjäla” i det här sammanhanget är också som att säga att danskar, skåningar, stockholmare och tyskar som köper upp röda sommarstugor i Värmland för att de värderar detta högt “stjäl svensk mark” eller ”stjäl marken från dess rättmätige ägare” trots att de köper den i frivilligt upprättade köpeavtal enligt gängse normer och lagstiftning. Att då använda detta begrepp i sammanhanget är inte bara felaktigt utan djupt ohederligt. Sionismen och denna rörelses metoder utgjordes till exempel av att köpa upp, bebo och odla upp mark som ett sätt att hävda sin rätt över den, utöver och föregåendes de beslut i NF och FN som togs för att tillerkänna judarna ett nationalhem. Ofta såg de till att med hjälp av innovativa metoder, såsom droppbevattning och torrläggning av ökenområden respektive sumpmarker, göra dessa tidigare obeboeliga områden beboeliga. Sionisterna har alltså ägnat sig åt klassisk ”homesteading” av mark, ett om något i grunden liberalt koncept.
Detta gäller också den ”bosättarrörelse” som idag kritiseras hårt. Den har aldrig stulit mark utan bara köpt upp och bosatt sig på den mark de tagit i anspråk genom fullt legitima metoder. Att förbjuda judar att köpa, äga och bebo mark i vissa delar av Mellanöstern är inget annat än, och kan inte vara något annat än, en fortsättning på de nazityska Nürnberglagar som stipulerade att vissa områden skall vara ”judenrein”, d.v.s. etniskt rensade. Sen när var det liberalt att säga att människor inte får flytta och köpa och äga och bruka mark baserat endast på deras etniska eller religiösa ursprung? Sen när blev det anständigt att kräva att delar av Mellanöstern (hela Mellanöstern?) skall förklaras “judenrein”? Ändå är detta precis vad det internationella samfundet, politiker och presskår ägnar sig åt i dag, uppenbarligen utan att reflektera över vad dessa krav innebär.
Att Israel ”ockuperar” vissa delar av Mellanöstern (Västbanken, Gaza, Golan, etc.) är en vanligt uttalad kritik i syfte att delegitimisera Israel och dess ageranden. Men faktum är att man då frångår en mycket viktig kontext: att Israel (i folkrättslig mening) annekterat dessa områden i krig som de vunnit – krig som varenda ett har varit angreppskrig gentemot Israel (i syfte att utplåna Israel och judarna). Israelernas enda ”brott” i det här fallet är alltså att de har varit framgångsrika i sitt självförsvar varje gång områdets omkringliggande skurkstater bestämt sig för att återigen försöka göra processen kort med Israel (och judarna).
Om arabvärlden inte vill förlora ytterligare land till israelerna bör de därmed ge upp sina otaliga anfallskrig syftandes till utplåning av Israel och judarna. Israel håller också dessa områden i dag av bland annat strategiska skäl; i och med att de upptäckte att de levde med ett synnerligen fientligt närområde insåg de att de militär-strategiskt behövde ett visst geografiskt djup. Annars skulle det inte ta många minuter att invadera det mycket lilla och grunda Israel från gräns till gräns på bredden.
”Folkrätten” brukar hävdas och användas av många som ännu ett slagträ mot Israel. Denna folkrätt är som sådan djupt problematisk på många sätt, åtminstone ur ett liberalt perspektiv. Det gör att folkrätten ur en moralisk synvinkel bör ignoreras och helst förkastas som måttstock på rätt och fel i konflikten (vilket förvisso även gäller för en lång rad av de andra argument som bemöts i denna text). Bara för att en lag är en lag innebär det inte nödvändigtvis att den är moraliskt korrekt och exemplen på detta är många på nationell nivå. Samma problematiska förhållningssätt existerar naturligtvis även på internationell nivå, om än gällandes andra sorters sakfrågor. Det bör alltså hållas i minnet att folkrätten inte på något sätt speglar den moraliska aspekten med vilken man bör bedöma konflikten och dess parter.
För vissa teknikaliteter kan den vara vägledande, men FN och FN-organ används också ofta som en plattform från vilken arabvärlden (med européernas hjälp) leder ett diplomatiskt angrepp på Israel, ofta med en för syftet anpassad form av folkrätt som inte motsvarar dess ursprungliga innehåll, innebörd och syfte. Att hänvisa till FN som någon sorts opartisk part i konflikten är alltså en grav missuppfattning av FN:s roll och natur (en missuppfattning som verkar vara särskilt utbredd här i Sverige). Anti-israelisk lobby anger ofta vanskliga eller direkt felaktiga tolkningar av folkrätten som stöd för sin argumentation. Folkrätten är långt ifrån en så enkel affär som dessa lobbyorganisationer försöker hävda, och det finns många tunga folkrättsexperter som klart och tydligt visat att enligt folkrätten och de folkrättsliga turer som denna konflikt varit med om hittills som bl.a. ger israelerna rätt till både bosättningar, Gaza, Västbanken och som påvisar det absurda i att kalla Israel för ockupant. Symptomatiskt nog nämns aldrig dessa fakta i debatten, aldrig av vänstern med en klar agenda i frågan, men vad värre är, aldrig av journalister som åtminstone ytligt sett utger sig för att vara objektiva. Jag nämner detta för er kännedom, men det är en diskussion om juridiska teknikaliteter som förvisso är till Israels fördel, men som jag av nämnda anledningar inte anser bör utgöra lackmustestet för Israels anspråk.
Ännu ett exempel på mycket tveksam nyhetsrapportering är när svensk press till exempel rapporterar att Israels försvarsmakt (IDF) avhyst eller flyttat ”palestinier” från ”deras hem”, och får det på så sätt implicit (och många gånger explicit) att låta som en i det närmaste medveten ”etnisk rensning” och att israelerna ”stjäl” vad som är rättmätigt ”palestiniernas hem”. Vad få läsare får reda på är att dessa ”palestinier” oftast inte äger marken, att de upprättat bostäder eller andra strukturer olagligt och mer eller mindre utövar ren och skär ”squatting”, vilket knappast accepteras någonstans i Västvärlden i dag. När de blir avhysta av israelisk militär är det alltså oftast på grund av att de saknar legitim äganderätt eller liknande, och ärendet har ofta genomgått långdragna legitima domstolsprocesser under många år (decennielånga processer är ingen ovanlighet) innan beslutet verkställs. Israels Högsta Domstol är också känd för att upprätthålla en mycket hög standard vad gäller människorättsfrågor och går ofta emot den israeliska staten när det kommer till mål som involverar ”palestinier” (ett bevis på att Israel är en livaktig rättsstat om något, långt från anklagelserna om ”apartheid”).
När sådana viktiga fakta konsekvent underlåts att rapporteras, en kontext som naturligtvis helt förändrar de fakta som framhålls, bör det egentligen betraktas som medveten desinformation (lögn, helt enkelt). En allvarlig anklagelse om journalisters arbetssätt som dessutom helt och hållet utgör standard i svensk media; en rapportering utan ett spår av journalistisk hederlighet eller ett djupare journalistiskt hantverk. Man kan tänka sig att detta sker eftersom man outtalat anser att araber har en naturlig rätt till marken och att judar inte har det – felaktigt förvisso, och dessutom föga smickrande om man drar tankegången till sin spets. Det finns också en uttalad ambition från till exempel SVT att rapportera vad man uppfattar som ”den svagare partens perspektiv” i sin utrikesnyhetsrapportering, baserat på en ganska simplistisk form av klassanalys.
Problemet som uppstår av detta är att man får en rapportering som inte tar kontext eller orsakssamband med i beräkningen och bidrar inte till en djupare problematisering av den verklighet som denna återger (utan snarare tvärtom bidrar till en ”fördumning” av debatten i fråga). Folkopinionen blir också därefter, naturligtvis. På sistone har denna rapportering dessutom tagit sig alltmer emotionalistiska uttryck, och journalister försöker inte ens längre låtsas att de är objektiva i sakfrågan eller rapporteringen. Med tanke på den genomslagskraft som finns samlad i statlig teve och radio och ett antal korporativistiska tidningar beroende av presstöd, är det inte så konstigt att debatten tar sig de uttryck och den natur den har tagit (inte att glömma de effekter av ökande svensk inhemsk antisemitism vi också nu åser samtidigt där det inte är helt långsökt att sätta detta i korrelation med tonen i media). Debatten är alltså, än en gång, baserad på en falsk diskurs och ett förljuget narrativ om konfliktens orsaker och problem, och som sedan lång tid reproduceras av media. En förljugen debatt med hetsiga utfall mot Israel är närmast en tradition inom svensk presskår som det råder ganska bred konsensus kring (även på vad som skall vara borgerliga ledarsidor är det mer regel än undantag att samma falska anklagelser och uppskruvade ton mot Israel figurerar).
I den här konflikten kan listan över sådana exempel göras mycket lång, och att täcka allt skulle kräva ett stort antal bloggposter i samma längd. Läsaren bör åtminstone vara medveten om denna omständighet när han tar del av nyhetsrapporteringen, och om omfattningen, vidden och naturen hos detta problem som faktiskt inte kan underdrivas (om man har som mål att uppnå en objektiv och ärlig förståelse av konflikten).
Vidare har vi frågan om de så kallade ”palestinska flyktingarna”. Detta är en mycket vanlig anklagelse och orsak till ilska mot Israel. Det är också ännu ett utmärkt exempel på ett falskt och förljuget narrativ, nämligen det om den ”palestinska” motsvarigheten till judarnas förintelse. Sakfrågan gäller de cirka 600 000 till 800 000 araber som flydde Israel i samband med det första utrotningskriget anfört av arabstaterna mot Israel. Dessa ”palestinier” flydde på eget bevåg efter att delningsplanen (en delningsplan som tagit demografiska realiteter i beaktning, de områden som skulle bli Israel beboddes av en majoritet av judar och vice versa) förkastats av arabstaterna och Israel utropat sin självständighet och arabstaterna alltså startat sitt första anfallskrig i utplåningssyfte.
Denna flyktingvåg prånglas i dag ut under benämningen ”Naqba” (arabiska för ”katastrof”, att jämföras med det hebreiska uttrycket ”hashoah” som också betyder ”katastrof” och i vissa kontexter avser Förintelsen) där det påstås att araberna handgripligen fördrevs av israelerna, och att israelerna hade explicita planer på etnisk rensning (den s.k. ”Plan Dalet”) som de passade på att sätta i verket. Sanningen är en annan.
Arabstaterna deklarerade att de bokstavligen skulle ”driva judarna ut i havet” och att det säkraste var att överge området för att sedan komma tillbaka när jobbet var avklarat och området judefritt. De araber som lydde och/eller omfamnade denna uppmaning (det ansågs vara förräderi av arabstaterna att inte lyda den) är de som i dag sitter i ”flyktingläger” (eller deras ättlingar). I många fall utgörs dock dessa ”flyktingläger” av vanliga städer; flyktingstatusen är något som FN stipulerat och som för individer numera ärvs i både tredje och fjärde generation. De araber som inte flydde utan hörsammade judarnas explicita uppmaning att stanna kvar blev däremot fullvärdiga medborgare i Staten Israel, och det är dessa araber och deras ättlingar som i dag utgör till stor del de cirka 20 procent av Israels befolkning som är icke-judisk. Att de araberna i egenskap av fullvärdiga medborgare av Staten Israel (med en del särskilda positiva rättigheter dessutom, såsom till exempel garanterad representation i Knesset sedan den första israeliska regeringen) åtnjuter bäst skydd för sina rättigheter (särskilt om man råkar vara en arabisk kvinna eller homosexuell) av alla araber i Mellanöstern säger en hel del.
Hur man kan påstå sig vara ”solidarisk” med ”palestinierna” och samtidigt önska dem att inte kunna leva under den enda rättsstat som respekterar rättigheter i området är en gåta. Majoriteten av alla arab-israeler deklarerar också i opinionsundersökningar gång efter annan att de ej vill se Israel upplösas eller ingå i en ”palestinsk stat”.
Vidare: Gazaborna eller araberna på Västbanken är inte israeliska medborgare och har aldrig så varit, och Israel kan därför inte sägas utöva ”apartheid” på grund av att de utsätter dem för en militär blockad, eller bygger en barriär för att skydda sina medborgare. Särskilt inte när ett krigstillstånd de facto råder (var Storbritanniens försvar mot Nazitysklands bombningar av London och underlåtenhet att ge upp också att betrakta som ”apartheid” i så fall?) Det lidande som ”palestinierna” som sitter i flyktingläger utstår är till största del dessutom förvållat av de arabländer som låter dem bo generation efter generation utan att tillerkänna dem medborgarskap eller hjälpa till att lösa deras situation, i mångt och mycket för att cyniskt utnyttja dem som ännu ett slagträ mot Israel och för att använda det som grogrund för terrorism och missnöje. Ett faktum som konsekvent ignoreras av vänstern (men så har ju denna fråga för vänstern knappast aldrig handlat om ”palestiniernas” väl och ve heller, kärnfrågan handlar som sagt om att motsätta sig Israel, vilket t.ex. bevisas av det faktum att vänstern har mer än överseende med Hamas trots att de är en mycket brutal regim som terroriserar inte bara israeler utan också ”palestinierna” i Gaza eller medlemmarna av PLO/Fatah).
När vänstern talar om ”Naqba” och sådant som ”Plan Dalet” (den påstått medvetna israeliska planen om etnisk rensning i samband med självständighetskriget) så refererar den ofta till en israelisk och ”antisionistisk” historiker vid namn Ilan Pappé. Denne Pappé, som saknar utbildning i Mellanösternhistoria, påstår alltså att Israel ska ha planerat en ”etnisk rensning”, och att landet bär skulden för att palestinierna flydde i samband med det arabiska anfallskriget. Han motsätter sig tvåstatslösningen och säger själv att han inte baserar sin ståndpunkt på historiska fakta i sina böcker, utan på sin ideologi. Alla historiker, inkl. ”nya” historiker, avfärdar Pappé som en kvacksalvare. Nedan är utdrag från en intervju med honom som publicerades 2008 på Pappés egen hemsida, ur den belgiska tidningen Le Soir (11/99):
”Jag är inte lika intresserad av vad som [verkligen] skedde, som jag är av människors bild av vad som skedde. [...] Jag erkänner att min ideologi påverkar mitt historieskrivande men, so what? [...]
Vem vet egentligen vad fakta är? Vi försöker övertyga så många som möjligt om att vår tolkning av fakta är den rätta, och vi gör det av ideologiska skäl, inte för att vi söker sanningen.”
Historikern Benny Morris är en av flera som motbevisar Pappés påståenden. Trots dessa omständigheter har detta falska narrativ helt och hållet anammats av både svensk press, svensk debatt, och lärs ofta ut som objektiv sanning i svenska grundskolor och institutioner för högre bildning.
Däremot finns det ett faktiskt flyktingproblem med fördrivna (i ordets verkliga och rätta bemärkelse) flyktingar som symptomatiskt nog aldrig adresseras av vänstern, media, politiker och debatt. Det är alla de judar som i och med Staten Israels bildande fördrevs från sina hem runtom i hela Mellanöstern och Nordafrika, innan och efter Staten Israels självständighetsförklaring (man räknar med att det handlar om cirka en miljon individer). Dessa judar var många gånger välbärgade (andra gånger inte) och tillhörde ofta judiska samhällen som funnits i Mellanöstern och Nordafrika sedan tusentals år tillbaka, men tvangs att ge upp all sin egendom och mark och fly hals över huvud för att bosätta sig i Israel.
I Jemen existerade 55 000 judar 1948, idag endast 200. I Algeriet fanns 140 000 judar 1948, idag färre än 100. I Egypten fanns 80 000 judar 1948, idag färre än 100. I Iran fanns 100 000 judar 1948, idag 25 000. I Libyen fanns över 30 000 judar före 1945, idag inte en enda. I Irak fanns 150 000 judar 1948, idag färre än 40. I Libanon fanns 30 000 judar 1948, idag endast 30. I Marocko bodde hela 500 000 judar 1948, idag endast 7 000. I Syrien fanns 30 000 judar 1948, idag färre än 100. I Tunisien fanns 105 000 judar 1948, idag 1 500. 50 procent av Israels judiska befolkning är idag av judisk-arabiskt ursprung från olika platser i Mellanöstern och Nordafrika (en stor del av resten är också invandrade från Ryssland och omkringliggande länder i spåren av Sovjetunionens sammanbrott där antisemitismen var utbredd med otaliga, ofta statligt initierade, pogromer och andra svårigheter ålagda den judiska befolkningen).
Flyktingproblemet består dock inte huvudsakligen i att dessa flyktingar vill åka tillbaka. Till skillnad från de oljerika arabstaterna, som alltså högst cyniskt vägrar att ta sig an de palestinska flyktingarna och deras problematik för att på så sätt medvetet använda dem som en bricka i spelet mot Israel, så integrerade det då ganska fattiga Israel dessa judiska flyktingar som flytt undan arabstaternas pogromer (judeförföljelser). Det som utgör det huvudsakliga problemet är de egendomar som stulits från dessa judiska flyktingar i samband med att de tvingades fly (enligt beräkningar gäller det egendom för åtminstone sammanlagt 80 miljarder US-dollar).
Det kan också tilläggas att dessa cirka en miljon judiska flyktingar tvingades lämna 100 040 kvadratkilometer mark bakom sig som befann sig i deras personliga ägo, mark som befunnit sig i deras ägo ofta sedan många generationer tillbaka. Israel, hela Staten Israel, har en sammanlagd markyta på endast 20 700 kvadratkilometer i dag. Medan Israel i dag, som ett av få länder som överhuvudtaget bryr sig, tar emot muslimska flyktingar från det pågående folkmordet i Darfur, och på andra sätt tillåter araber och muslimer att röra sig och leva i Israel, är judar och israeler portförbjudna i större delen av arabvärlden. (En tändsticksask med hebreisk text eller annat som påminner om ”den sionistiska enheten” är tillräckligt för att sätta dig i trubbel i vilken arabisk gränskontroll som helst, israeliskt pass och judisk härkomst eller inte.)
En aspekt som är särskilt viktig att tänka på när man debatterar sådant som säkerhetsbarriären (”muren”; större delen består dock av staket), är att Israel inte har någon som helst plikt att offra sina medborgare för att ”gå Hamas eller `palestinierna´ till mötes” (särskilt inte under de faktiska omständigheter som råder), eller något liknande argument som inte tar i beaktning konfliktens natur och kontext, och utgår från ovan nämnda mediala och intellektuella vanföreställningar. Staten Israel bör inte sätta sina medborgares liv på spel för att tillfredsställa europeiska marxisters krav på eftergifter och självuppoffring långt bortom självutplåningens rand. Dock skall man också hålla i minnet att experter gång på gång gör gällande att ingen armé tar större hänsyn till civila i sin krigsföring än IDF (Israels armé). Det går heller inte att komma ifrån att säkerhetsbarriären tillsammans med andra säkerhetsansträngningar varit effektiv, det har märkts bland annat genom en minskad frekvens av självmordsbombningar och också uttalanden från terroristorganisationerna själva (de har explicit angett denna som skäl till den minskade frekvensen av genomförda självmordsbombningar inne i Israel).
Det går inte att argumentera för att Israel kränker någons rättigheter när de skyddar sina medborgare genom att till exempel bygga en säkerhetsbarriär, eller genom att upprätthålla en militär blockad. Tvärtom är detta vad Staten Israel bör göra. Ibland anförs att säkerhetsbarriären går över ”palestinskt” område på Västbanken, vilket förvisso stämmer, cirka 10 procent av Västbanken hamnar på den Israeliska sidan. Men de som gör dessa invändningar glömmer att säkerhetsbarriärens dragning är av militär-strategisk natur vilket gör gränslinjer ointressanta och Israel är i sin fulla rätt till detta så länge en verklig och stabil fred inte råder (d.v.s. per definition ett krigstillstånd råder). ”Check Points” och andra olägenheter för ”palestinierna” som Israel företar sig för att skydda sig och sina medborgare skulle alltså kunna försvinna i morgon, om ”palestinierna” och arabvärlden är beredda att acceptera Staten Israels rätt att existera och en fred. Ändå är det Israel som anklagas för dessa omsändigheter, vilket per definition är detsamma som att anklaga ett rån- eller våldtäktsoffer för att det bjuder förövaren motstånd och inte direkt underkastar sig angriparens vilja. Samma resonemang kan föras även vad gäller Israels agerande gentemot Gaza (och även sådant som Ship to Gaza incidenten, där sanningen om vad som skedde dessutom finns tillgänglig för alla ett par klick bort via sidor såsom Youtube där filmer klart och tydligt visar vilken sorts ”fredsaktivister” Israel mötte och vem som såg till att bordningen urartade i dödsfall).
Det tillhör statens kärnuppgifter att skydda sina medborgares frihet och staten har inga (och bör inte heller ha) andra moraliska skyldigheter förutom att skydda de egna civila medborgarna och deras rättigheter (liv, frihet, egendom). Därmed är det vansinne och direkt omoraliskt att kräva att Israel skall ”bete sig `proportionerligt´”, ”riva `muren´”, ”upphäva blockaden”, etc., med det enda argumentet att ”Israel måste offra sig och sina medborgares frihet i syfte att göra araberna mer vänligt inställda”. Detta baserar sig dessutom på den felaktiga premissen att Israel är drivande i konflikten, att Israel är ”förövaren”, ”den starka parten”, och att det är israelerna som ”blockerar en verklig och rättvis fred”. Detta är, som sagt, inget annat än historieförfalskningar, propaganda och förvanskningar. Ser man konflikten i sin verkliga kontext så står Israel inför ett hot om existentiell utplåning, ett hot som i första hand inte kommer från ”palestinska” terrororganisationer utan från de skurkstater (främst, men inte enbart, Iran) som står bakom dessa finansiellt, materiellt, ideologiskt.
När man tar in det faktum att Israel redan har upplevt ett flertal utplåningsförsök och står under ett konstant hot om utplåning från inte bara Hamas och Hezbollah utan också nationalstater och regeringar som till exempel Iran är det lätt att se att den utsatta och svaga parten i sammanhanget i själva verket är Israel. Israel är också den part som hela tiden har fått försvara sig och den part som inget annat önskar än att leva i fred och idka handel i stället för krig. Var är rättvisan (rättvis i begreppets autentiska innebörd, inte den variant av begreppsligt innehåll som pressen försöker prångla ut) i att neka judarna nationellt självbestämmande i ett område dessa alltid har levt i? Var är rättvisan för de judiska flyktingarna från Mellanöstern och Nordafrika som tvingades lämna land och egendom bakom sig? Vari ligger rättvisan i att debattera på grundval av lögner och propaganda?
Se även tidigare inlägg:
Vad Obama gjort mot Israel 20110527
Demokrater föredrar Netanyahu framför Obama 20110526
Om palestiniernas respons på Netanyahus tal 20110525
Responsen på Benjamin Netanyahus tal 20110525
Benjamin Netanyahu intervjuas av Sean Hannity 20110525
Benjamin Netanyahus tal inför Kongressen 20110524
Benjamin Netanyahus tal på AIPAC 2011 20110524
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar