Den mer pro-israeliska/anti-Obama-sidan har hävdat att Obama krävt att Israel skulle återgå till 1967 års gränser (dvs gränserna före sexdagarskriget och de gränser som FN utstakade inför Israels självständighet 1948). Det skulle innebära att såväl Golanhöjderna, Västbanken och Östra Jerusalem försvann från israeliskt styre.
Obama förklarade på sitt AIPAC-tal att vad han faktiskt hade sagt var att man skulle utgå från 1967 års gränser och sedan förhandla om de andra områdena, och att även tidigare presidenter innan honom utgått från 1967 års gränser (där lekte han dock med historien på det sätt som passade honom själv bäst). Obamas försvarare har också hävdat att kritikerna (inklusive Benjamin Netanyahu) tillskriver Obama åsikter han inte har, och spinner Obamas uttalande till att vara mer "extremt" än det faktiskt är.
Problemet är dock att kritikerna av Obama har rätt - det trots att Obama inte krävde någon återgång till 1967 års gränser. Och varför så är fallet förklarar Charles Krauthammer väldigt tydligt.
Vad Obama gjorde var att legitimera synen på att områden som Israel tog i sexdagarskriget (som te x Östra Jerusalem) är illegitima israeliska förvärv som det därför bör förhandlas om - där Israel ger (tillbaka) mark till palestinierna och i utbyte får fred. Detta har man gjort vid tidigare tillfällen, förklarar Krauthammer - något man vågat göra eftersom USA i sin tur lovat att utgöra Israels slutliga skyddsmur. Det skedde te x när Israels fd premiärminister Ariel Sharon 2005 överlämnade hela Gazaremsan till palestinierna i hopp om fred. Något han gjorde efter ett löfte från tidigare amerikanske president George W. Bush. Krauthammer skriver:
It’s on the basis of such solemn assurances that Israel undertook, for example, the Gaza withdrawal. In order to mitigate this risk, President George W. Bush gave a written commitment that America supported Israel absorbing major settlement blocs in any peace agreement, opposed any return to the 1967 lines and stood firm against the so-called Palestinian right of return to Israel.
Överlämnandet av Gaza vågade Israel således göra pg a att de hade förtroende för de orubbliga amerikanska stödet. Någon fred fick de dock inte. 2007 tog Hamas över Gazaremsan och började skjuta missiler in mot Israel.
Och efter Obama-administrationens tillträde så ignorerade dessa i 2,5 år George W. Bushs löfte - och övergav det helt när Obama härom veckan höll sitt tal, vilket Krauthammer förklarar som följande:
For 21 / 2 years, the Obama administration has refused to recognize and reaffirm these assurances. Then last week in his State Department speech, President Obama definitively trashed them. He declared that the Arab-Israeli conflict should indeed be resolved along “the 1967 lines with mutually agreed swaps.”
Att Obama sedan försökte förklara innebörden av sitt uttalande förändrar ingenting - för om det ska förhandlas om den mark som av Israel förvärvats efter 1967 - och om en sida då inte vill förhandla om dessa, ja då är man tillbaka på just 1967 års gränser. Vad Obama gjorde var således att förklara mycket mer av det som nu är Israel förhandlingsbart, än vad Israel (efter Bushs löfte) trodde att USA skulle göra.
Krauthammer beskriver också hur denna "land mot fred"-taktik prövats tidigare utan att fungera:
Three times the Palestinians have been offered exactly that formula, 1967 plus swaps — at Camp David 2000, Taba 2001, and the 2008 Olmert-Abbas negotiations. Every time, the Palestinians said no and walked away.
And that remains their position today: The 1967 lines. Period.
Detta kommer att bevisas när palestinierna i september kommer att be FN rösta igenom godkännandet av en palestinsk stat på just den mark som togs av Israel 1967. Då kommer det inte att vara tal om några "förhandlingar" om dessa områden:
Indeed, in September the Palestinians are going to the United Nations to get the world to ratify precisely that — a Palestinian state on the ’67 lines. No swaps.
Obama motsätter sig visserligen detta, och menar att FN inte kan skapa en stat, utan att detta är något parterna måste förhandla fram. Men i teorin har han likväl genom sitt eget uttalande legitimerat detta förhållningssätt från palestiniernas sida - vilket i sig är absurt:
He is demanding that Israel go into peace talks having already forfeited its claim to the territory won in the ’67 war — its only bargaining chip. Remember: That ’67 line runs right through Jerusalem. Thus the starting point of negotiations would be that the Western Wall and even Jerusalem’s Jewish Quarter are Palestinian — alien territory for which Israel must now bargain.
The very idea that Judaism’s holiest shrine is alien or that Jerusalem’s Jewish Quarter is rightfully or historically or demographically Arab is an absurdity. And the idea that, in order to retain them, Israel has to give up parts of itself is a travesty.
Men Obama öppnade också upp för palestiniernas krav på att få återvända till "hela Israel" - vilket i praktiken skulle göra Israel till ännu en arabstat. Och det är knappast målet med fredsförhandlingarna, och av just den anledningen har USA tidigare tydligt tagit avstånd från detta krav. Det gjorde dock inte Obama:
Instead, he told Israel it must negotiate the right of return with the Palestinians after having given every inch of territory.
Krauthammer förklarar sedan situationen:
Israel made three radically conciliatory offers to establish a Palestinian state, withdrew from Gaza and has been trying to renew negotiations for more than two years. Meanwhile, the Gaza Palestinians have been firing rockets at Israeli towns and villages. And on the West Bank, Palestinian President Mahmoud Abbas turns down then-Israeli Prime Minister Ehud Olmert’s offer, walks out of negotiations with Binyamin Netanyahu and now defies the United States by seeking not peace talks but instant statehood — without peace, without recognizing Israel — at the United Nations. And to make unmistakable this spurning of any peace process, Abbas agrees to join the openly genocidal Hamas in a unity government, which even Obama acknowledges makes negotiations impossible.
Hur har Obama då hanterat detta?
Obama’s response to this relentless Palestinian intransigence? To reward it — by abandoning the Bush assurances, legitimizing the ’67 borders and refusing to reaffirm America’s rejection of the right of return.
Den grundläggande frågan i konflikten handlar således inte om huruvida palestinierna ska ha en egen stat eller inte, utan om något helt annat - om huruvida en judisk stat alls ska få finnas i det arabiska mellanöstern? Palestinierna är inte nöjda med vilken stat som helst. Den ena halvan av palestinierna (Fatah-fraktionen) vill - i för Israels del bästa fall - ha en palestinsk stat på alla de områden som Israel tog 1967. Den andra halvan av palestinierna (Hamas) vill ha en palestinsk stat överallt och helt och hållet avlägsna den judiska staten från kartan. Vad palestinierna därför måste göra för att något annat alls ska fungera är att såväl Fatah som Hamas accepterar att den judiska staten finns för att stanna - och att målet med en palestinsk stat (som aldrig funnits tidigare) är att få just en egen stat där de kan leva och styra själva - inte att denna stat ska upprättas på Israel (oavsett var gränserna dras). Vad USA och gärna resten av den civiliserade världen (hit räknas också Europa) främst bör göra är att kräva detta av palestinierna. Inte kräva att Israel ger bort mer land för tio sekunders ytterligare fred innan nästa krav på mer mark kommer eller nästa missil skjuts.
Israel har många gånger varit villiga att byta land mot fred. Mycket villigare än palestinierna som inte alls varit särskilt angelägna om fred, såvida de inte fått just den specifika mark de i grunden av religiösa/ideologiska skäl vill ha.
Vad Obama således med sitt uttalande gjort - och vad som också gjort störst skada - är att han genom sitt tal visat israelerna att det inte finns kontinuitet i amerikansk utrikespolitik: att ett löfte givet av en administration, inte nödvändigtvis måste åtlydas av en annan. Det om något, kommer att underminera israelernas förtroende för hur mycket de amerikanska säkerhetsförsäkringarna egentligen är värda - och det i sin tur kommer att göra det mycket svårare för Israel att erbjuda "mer mark" mot (förhoppningen om) fred.
Det positiva är dock att Benjamin Netanyahu är oerhört välbekant med USA och den amerikanska Israel-politiken, varför han med stor sannolikhet inte kommer tappa hoppet om/och på USA:s vänskap - bara pg a av Obamas tanklösa uttalande.
USA har många allierade, men bara några få riktigt djupa vänner i världen. Dit kan Kanada, Israel, Japan, Sydkorea och Storbritannien räknas in. Problemet med Obama - och då främst i fallet Israel, är att han inte förstått att det är viktigare att värna sina vänner än att försöka göra fiender (som Iran) till icke-fiender.
Efter att ha följt de diverse republikanska (eventuella) presidentkandidaterna under en ganska lång tid har jag samlat på mig en del favoritcitat. Tidigare ansåg jag att Sarah Palin i en kort mening hade den vassaste formuleringen. Nu har dock Herman Cain knipit platsen - i sitt första officiella kampanjtal förklarade han att hans Cain-doktrin (Real Clear Foreign Policy) är enkel: vad det innebär är att inte slänga sina vänner under bussen. Vad det innebär i förhållande till Israel är, förklarade Cain i sitt tal: "If you mess with Israel, you´re messing with the United States of America. Don't mess with us!"
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Demokrater föredrar Netanyahu framför Obama 20110526
1 kommentar:
Intressant! Bra skrivet! Håller med helt och fullt.
Skicka en kommentar