Redan igår talade han emellertid inför AIPAC och påpekade där att dagens tal skulle handla om kriterierna för hur en fred - som alla israeler längtar efter - mellan israeler och palestinier skulle kunna uppnås. Om detta talade han också ytterst ingående och specifikt inför den samlade amerikanska kongressen. Ett tal där Netanyahu - som han alltid är - talade såväl visionärt som konkret, och höll ett av de bästa politiska tal jag sett på mycket länge.
Här är talet, som jag rekommenderar alla som inte är bekanta med den israeliska premiärministern (eller som bara matats med svenska vänsterkarikatyrer av denne) att se i dess helhet - nedan följer sedan min sammanfattning och några kommentarer:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Sammanfattning:
Den israeliske premiärministern inledde med att tacka för förmånen att få tala inför Representanthuset där han såg såg många både gamla och nya vänner, och förklarade att Israel inte har någon bättre vän än USA - men att detta var ömsesidigt, USA har nämligen inte heller någon bättre vän än Israel. Tillsammans står de upp för demokrati, fred och står emot terrorism. Han gratulerade sedan president Obama och hela USA för att de eliminerade Usama Bin Ladin.
Netanyahu förklarade sedan att en episk kamp nu pågår i mellanöstern, en kamp mellan tyranni och frihet, och det som nu sker ger regionen hopp om en ny framtid med frihet och nya möjligheter. En ung generation strävar efter detta och riskerar sina liv för saken i Tunisien och i Kairo - precis som man gjorde i Berlin och Praag 1989.
Vid det tillfället avbryts talet temporärt av att en kvinna i salen börjar skrika mot Netanyahu - hon överröstas dock av kongressmedlemmarna som ställer sig upp och applåderar. När personen avlägsnats från salen säger Netanyahu att tillfällen som dessa gör honom stolt eftersom det visar att man i fria samhällen -kan- protestera. Det går inte i Teheran eller Tripoli - USA däremot är en riktig demokrati.
Han tar sedan vid där han avbröts och förklarar att samtidigt som man delar förhoppningarna hos de unga i mellanöstern så måste man också komma ihåg att det är ett hopp som kan ryckas undan, så som hände i Iran 1979 - som blev en tyranni. Samma tyranni förstörde också Libanons Cederrevolution och gav dem Hezbollahs medeltidsstyre. Idag står mellanöstern i ett vägskäl. Och Netanyahu förklarar att likt alla de församlade ber att de ska välja frihet.
En frihet som inte bara handlar om val, utan också om en tid när regeringar tillåter protester, när makten begränsas för härskarna, när den dömande makten utgår från lagen inte från människor, och när mänskliga rättigheter inte körs över. Israel är det land som alltid har åtlytt dessa saker - och det i en region där dessa saker förkastats. i En region där man stenat kvinnor, hängt homosexuella och förföljt kristna - så är Israel annorlunda.
Han citerade därefter författaren George Elliot, som för ett århundrade sedan förutsade att den judiska saten - när den är etablerat - kommer att skina som en klar stjärna av frihet bland despoterna i mellanöstern. Hon (för det var en hon) hade rätt. Det har Israel blivit.
Nu, fortsatte Netanyahu, försöker demonstranter vinna samma rättigheter för sina samhällen. I Israel är man stolta över att 1 miljoner araber haft dessa rättigheter i årtionden. Av de 300 miljoner i arabvärlden så är det bara de israeliska araberna som har riktiga demokratiska rättigheter. Tänk på det, manade Netanyahu. Av 300 miljoner araber så är bara mindre än en halv procent riktigt fria, och de är alla israeliska medborgare.
Detta säger en hel del: Israel är inte vad som är felet med mellanöstern, utan vad som är rätt med mellanöstern, konstaterade Netanyahu till kongressens applåder.
Israel stöder fullt ut arabfolkens önskan att leva i frihet, fortsatte han. Israel längtar efter att inte vara ensam utan bli en av många riktiga demokratier i mellanöstern. För 15 år sedan talade han också inför den amerikanska Kongressen och sa då att demokrati måste slå rot i arabvärlden, och det har nu börjat hända och ger löfte om en framtid av fred och välstånd. Ett äkta demokratiskt mellanöstern kommer att kunna ha sann fred.
Men medan man hoppas och arbetar för detta, måste man också erkänna att starka krafter motsätter sig detta - som motsätter sig modernitet, demokrati och fred. Främst av dessa är Iran. De förtrycker sitt eget folk, stöder attacker mot amerikanska trupper i Irak och Afghanistan, styr andra länder och stöder terror runtom i världen. Senast han stod i kongressen förklarade han faran med om Iran skulle skaffa kärnvapen. Nu börjar tiden rinna ut. Denna fara kan snart vara verklighet.
Militant islam hotar världen - och hotar även islam. I slutändan kommer militant islam att besegras av frihetens krafter. Men militant islam kan kräva ett högt pris det helt försvinner. ett kärnvapen i Iran kommer att skapa en kapprustning i mellanöstern och ge terrorister en kärnvapensköld. Detta betyder att en bomb skulle kunna sättas i en missil, på ett skepp, eller i en väska på en tunnelbana. Hotet mot Israel går inte att överskatta, och de som avfärdar det hotet sticker huvudet i sanden.
Efter sex årtionden när 6 milj judar mördats förnekar Irans ledare Förintelsen och manar till den judiska statens förintelse. De som spyr ut sådant gift bör förbjudas från alla respektabla forum på planeten.
Men det finns inte bara vrede på en sida, utan också en brist på vrede på en annan. För bland stora delar av det internationella samfundet möter man hotet om Israels förintelse med tystnad. Och än värre, många fördömer istället Israel för att man försvarar sig själv.
Dock inte USA, konstaterar Netanyahu i respektfull ton.
USA agerar annorlunda: USA fördömer och sanktionerar Iran. Historien kommer att ge ära till USA. President Obama har sagt att USA bestämt sig för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Obama ledde framgångsrikt FN till sanktioner mot Iran, påminner Netanyahu om. Och Kongressen genomdrev än hårdare sanktioner. USA:s ord och handling är av vital betydelse.
Netanyahu fortsätter att påminna om historien: Ayatollah-regimen avskaffade sitt kärnvapenprogram bara en gång - det var 2003, när man likt Ghaddafi, var rädda för att invaderas av USA. Och det visar en sak: så länge som Iran faktiskt tror att "alla valmöjligheter ligger på bordet", desto mindre chans för konfrontation.
Netanyahu ber därför USA att skicka ett tydligt budskap: att USA aldrig kommer tillåta Iran att utveckla kärnvapen.
För Israels del, så har historien lärt att man måste ta hot på allvar. Israel är en nation som reste sig ur förintelsens aska. När man säger “aldrig igen”, menar man “aldrig igen”, konstaterar Netanyahu. Israel kommer alltid att ha rätten att försvara sig. Men samtidigt som man gör det kommer man heller aldrig att ge upp sin strävan efter fred. Israel vill nämligen ha fred, och de behöver också fred.
Man har haft en historisk fred med Egypten och Jordanien i årtionden. Men han minns tiden innan denna fred fanns. Då dog han nästan själv i en eldstrid i Suezkanalen, där han sjönk mot botten med tung packning på ryggen när någon tog tag i honom och drog upp honom. Han dog nästan där och minns också hur han kämpat mot terrorister. Många israeler har förlorat sina anhöriga- han har själv har förlorat sin egen bror. Ingen israel vill tillbaka till den tiden.
Freden med Egypten och Jordanien har länge varit ett ankare av stabilitet. Men fred mellan dessa länder räcker inte. Men man måste också hitta en väg att skapa fred med palestinierna. För 2 år sedan gav han stöd till en tvåstatslösning - en palestinsk och en judisk stat.
Han är villig att göra kompromisser för att uppnå denna fred- det är nämligen hans ansvar att leda sitt folk till fred. Det är inte lätt, för han förstår att i en genuin fred kommer man att tvingas ge upp delar av det uråldriga judiska hemlandet. Och i Judéen och Samarien är judarna inte utländska ockupanter. De är inte "britterna i Indien" eller "belgarna i Kongo". Israel är deras förfäders land - där Abraham förde fram idén om En Gud, där David utmanade Goliat, och där Jesaja såg visionen om en evig fred. Ingen kan förneka det 4000 år gamla bandet mellan det judiska folket och det judiska landet.
Men det finns också en annan sanning, förklarar Netanyahu: Palestinierna delar detta lilla land med dem. Israel söker en fred där palestinierna är självständiga i en fri och oberoende stat. De förtjänar detta, och de senaste 2 åren har visat att palestinierna kan bygga en bättre tillvaro för sig själva. Israel har under denna tid avskaffat hundratals barriärer och vägspärrar och resultatet har varit remarkabelt: den palestinska ekonomin växer med 10% per år, där finns banker, biografer och allt möjligt. Och detta har skett på bara några år - trots att man inte har fred. Tänk då vad som kan ske när fred väl uppnås.
Men om så många fördelar nu finns med fred, varför har då ingen fred uppnåtts under alla årtionden? Det trots att alla sex israeliska premiärministrar sedan Oslo-avtalet 1993 gått med på att skapa en palestinsk stat.
Jo, förklarar Netanyahu - därför att palestinierna har varit ovilliga att acceptera en palestinsk stat om det också betydde att de tvingades acceptera en judisk stat bredvid. Konflikten ifråga har nämligen aldrig handlat om etablerandet av en palestinsk stat, utan om existensen av en judisk stat.
1947 röstade FN att dela landet i en judisk och en arabisk stat - judarna sa ja, palestinierna sa nej. Man har också två gånger sagt nej trots att man blev erbjudna nästan alla områden som Israel tog under sexdagarskriget (1967). Det säger en hel del. Palestinska barn lär sig fortfarande att hata, och de döper fortfarande sina torg efter terrorister. Och väst av allt, de håller fortfarande fantasin vid liv att Israel en dag kommer att tas över av de palestinska flyktingarna.
Dessa saker måste nå ett slut, konstaterar Netanyau.
Palestiniernas president Mahmoud Abbas måste göra det han själv en gång gjorde när han stod inför sitt eget folk och sa att han kommer att acceptera en palestinsk stat. Abbas måste stå inför sitt folk och säga: "Jag accepterar en judisk stat."
De orden skulle förändra historien. Det skulle klargöra för palestinierna att konflikten måste få ett slut. Att de inte bygger en palestinsk stat för att kunna fortsätta kriga mot Israel utan för att kunna sluta göra det. De orden skulle också övertyga Israel om att de faktiskt har en sann fredspartner. Och om så sker skulle Israel gå med på långtgående kompromisser för att få fred.
Netanyahu förklarar sedan specifikt vilka kompromisser Israel under de villkoren skulle göra:
De demografiska förändringar som skett sedan 1967 måste tas i akt. Områden kring Tel Aviv och Jerusalem måste ingå i Israels slutgiltiga gränser.
Bosättarnas status måste lösas genom förhandlingar. Men man måste vara ärlig: vissa bosättningar kommer att finnas kvar även bortom Israels gränser. De exakta gränserna för dessa ska förhandlas fram. Han påminner också om president Obamas ord, att gränserna kommer att vara annorlunda än de gränser som fanns innan 1967. De gränserna är nämligen oförsvarbara, och Israel kommer inte att återvända till dem - men man kommer att vara generös ifråga om storleken på en palestinsk stat, men man måste vara tydliga mer var gränserna ska dras. En palestinsk stat måste vara stor nog för det palestinska folket - och en plats, som likt israel är för judarna, dit palestinier från hela världen kan flytta om de så önskar. Men den palestinska flyktingfrågan måste lösas utanför Israels gränser.
Gällande Jerusalem så är det bara ett demokratiskt Israel som kan garantera friheten att tillbe i staden för alla religioner. Genom årtusendena är det bara under israeliskt styre denna frihet funnits. Och Jerusalem måste förbli Israels odelade huvudstad. Detta är för palestinierna en svår fråga - det vet han. Men en lösning går att hitta, och detta är den fred han kommer att eftersträva med en palestinsk partner som är överlåten till fred.
Men det behövs också en fred som går att försvara. En fred förankrad i säkerhet. De senaste åren har Israel dragit sig ur södra Libanon, och ur Gaza i hopp om fred. Men någon fred fick man aldrig - man fick bara raketer från Hezbollah och Hamas. Israel är ett litet land och behöver därför vissa säkerhetsområden kring Jordanfloden, och det är också nödvändigt att den palestinska staten är en demilitariserad sådan.
För det är en instabil region där ingen kan garantera att dagens fredspartner kommer att vara kvar imorgon - och då menar han med "imorgon" inte någon allegorisk avlägsen framtid, utan "imorgon" i ytterst bokstavlig bemärkelse.
Men fred kan också bara uppnås om parterna är överlåtna åt fred. Och det är inte Hamas. Hamas strävar efter Israels förintelse och har en agenda som inte bara kräver detta utan också manar till att döda judar överallt. Hamas ledare fördömde dödandet av Bin Ladin och prisade denne som helig krigare. Israel är bredda att genast sitta ner och förhandla om fred med det palestinska ledarskapet, men man kommer inte att förhandla med en palestinsk regering som är uppbackad av den palestinska versionen av Al Qaida.
Slutligen manar han därför palestiniernas president Mahmoud Abbas: bryt pakten med Hamas och sitt ner och förhandla. Om han gör det, lovar Netanyahu, så kommer Israel inte att vara det sista landet att välkomna Palestina i FN, utan det första att göra det.
Han avslutar sedan sitt tal med en reflektion över och ett tack till USA: USA har av en högre makt betrotts med ansvaret att vakta friheten. Alla folk som vill ha frihet står i tacksamhetsskuld till USA, och av dessa är hans egen nation det mest tacksamma. Israels folk har kämpat för sin överlevnad i både historisk och modern tid och han talar för det judiska folket och den judiska staten när han säger tack till USA:s kongress. Tack för stödet till Israel och för att USA håller frihetens flamma levande i världen.
Kommentarer:
Benjamin Netanyahu framförde ett av de bästa politiska tal jag någonsin hört. Ett tal där hans kärlek till sitt hemland omöjligt gick att undgå. Men också ett tal där han förklarade USA:s unika roll i världen bättre och klarare än många amerikaner gör - och där han också förklarade behovet av och syftet med en palestinsk stat bättre och klarare än många palestinier gör.
Benjamin Netanyahu betrkatas av många, inte minst den europeiska vänstern som en "hök" för att han inte naivt vill byta vilket land som helst mot vilken fred som helst. I detta tal förklarar Netanyahu dock att han är beredd på enorma eftergifter, om bara vissa grundläggande kriterier tillmötesgås från motparten. Kriterier som världssamfundet också borde betrakta som självklara: att palestinierna erkänner en faktiskt existerande judisk stat i vad de betraktar som "Palestina". En tvåstatslösning är vägen framåt - men en sådan kräver att båda parter accepterar två stater. Problemet i konflikten den palestinska sidan hittills aldrig på riktigt accepterat att en judisk stat finns och för alltid kommer att finnas där.
Se även tidigare inlägg:
Benjamin Netanyahus tal på AIPAC 2011 20110524
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar