Responsen på Israels premiärminister Benjamin Netanyahus tal inför den amerikanska Kongressen har i internationell och även amerikansk press kritiserats. Helt uppenbart tyckte kongressledamoterna om Netanyahus tal - och Netanyahu var mycket bekväm med den amerikanska politiska miljön - ett land där han spenderade sina studieår och där han känner många på båda politiska kanter.
Talet har kritiserats för att det var ett "tal inför kören", samt för att inte ha erbjudit palestinierna något märkvärdigt - möjligtvis var det ett generöst erbjudande för att komma från en högerledare, men det Netanyahu föreslog var inget nytt bland de olika israeliska förhållningssätt som finns till fredsförhandlingarna. Talet har också kritiserats för att ha varit dogmatiskt: Netanyahu avfärdade tydligt två problematiska frågor: Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas återvändande. Hela Jerusalem tillhör Israel och de palestinska flyktingarna kan inte återvända till det som slutligen blir Israels fasta gränser. Därigenom stängde han dörren för fredsförhandlingar, menar kritikerna.
Här i Sverige har det under åren funnits många samhällsdebattörer och tyckare med den formen av kritik mot Benjamin Netanyahu och mot israelisk policy. Netanyahu satte i sitt tal dessa saker i ett mycket realistiskt perspektiv - något många i den amerikanska kongressen också tyckte. Det som biter på amerikanska politiker biter förstås emellertid inte lika lätt på svenskar - som överlag kan väldigt lite om mellanösterns historia och därtill är väldigt vänsterfärgade i sin syn på Israel-Palestina-konflikten, där saker och ting nästan alltid framställs väldigt enkelt: Israel är de stora starka förtryckande ockupanterna medan palestinierna är de stackars förtryckta frihetskämparna som bara har stenar och pinnar att ta till.
Militant islam - och denna ideologis enorma roll i denna konflikt - ignoreras nästan jämt. Likaså trovärdigheten i de respektive sidornas historiska anspråk på te x Jerusalem.
Den här bloggen är inte till för israelisk politik, och även om mellanöstern och Israel och Islam är ett intresse, så är det inget jag på senare tid grävt ner mig särskilt djupt i. Men några grundläggande saker kan och bör i detta sammanhang ändå konstateras eftersom ämnet för stunden blivit en viktig del också av den amerikanska debatten:
Först och främst gällande militant islam. Denna ideologi utgör grunden för Hamas. Och även mer sekulära organisationer som PLO under Yasir Arafat flörtade med denna ideologi för att därigenom väcka folkligt motstånd mot Israel - på samma sätt som de pan-arabiska, sekulära nationalistdiktatorerna (främst Gamal Abdel Nasser i Egypten) gjorde det under de direkta krigen mot Israel. Men det är Hamas (och naturligtvis andra grupper som det muslimska brödraskapet, Hezbollah, Al Qaida etc) som på fullt allvar stött ideologin för sakens skull: en ideologi som utifrån islamiska doktriner inte kan acceptera en judisk stat på område som en gång tillhört islam, och som betraktar judar som undermänniskor. Att så är fallet bevisas av all lättillgänglig Hamas-propaganda som används för att hjärntvätta palestinska barn att bli heliga krigare i kampen mot sionisterna.
Att Israel inte kan förhandla om en tvåstatslösning med en motpart som i grunden hatar judar och inte accepterar två stater om en av dessa heter Israel, borde för alla vara självklart. Dagens Fatah och Hamas går och bör givetvis skiljas åt. Mahmoud Abbas har också försökt förklara att israelerna och amerikanerna missförstått hans allians med Hamas: det innebär inte att Hamas styr regeringen, har han sagt, det gör han själv och ingen annan. Vackra ord, men att Abbas ens känner tvingad att knyta en allians med dessa säger likväl att hans regering inte är tillräckligt stark på egen hand, och det i sig talar för att det inte alls är eller kommer att vara han som drar i alla trådar. Vad han borde göra är istället att följa Netanyahus uppmaning, att förklara att han stöder en israelisk stat och sedan låta det palestinska folket välja om de anser hans omdöme vara bättre eller sämre än Hamas. Om konflikten någonsin ska kunna få ett slut så måste palestinierna på bred front ta ställning till denna fråga.
Den andra sak som också bör sättas i perspektiv är respektive sidas historiska anspråk. Palestinierna menar att Jerusalem är deras huvudstad och att det också är Islams heligaste stad (efter Mecka och Medina). Denna idé är dock en tanke som främst uppkommit efter det moderna Israels bildande. Under de nästan 1400 år som Jerusalem behärskats av diverse islamska härskare så har staden aldrig betraktats som särskilt märkvärdig (bortsett från när det krigats om den med "utländska makter"). Att judarna har en mycket längre och djupare koppling till staden råder inga tvivel om. Jerusalem byggdes (och återuppbyggdes) av judarna - av människor som inte bara var dagens judars förfäder utan även delade samma tro som många av dagens judar bär, och som alla dagens judar på ett eller annat sätt fortfarande har en stark koppling till (oavsett personliga gudsföreställningar). Palestinier försöker ibland göra samma koppling, genom att hävda att de på något sätt härrör från filistéerna - det bibliska folk som judarna för 3000 år sedan tillintetgjorde när de en gång erövrade det område som idag är Israel). Problemet med det resonemanget är dock att det inte är sant: palestinierna, likt de flesta muslimer i mellanöstern (med undantag från de områden där lokala folkgrupper konverterat till islam, som te x turkarna och perserna) är inte filistéer utan i grunden araber - araber som invaderade palestina på 700-talet. De har alltså ingen etnisk koppling till de gamla stamfolk som levde där 3000 år tidigare - medan judarna har en direkt koppling till det folk som levde där för 3000 år sedan. Bortsett från den saken har dagens palestinier heller ingen religiös koppling till filistéerna - ett folk som på intet sätt dyrkade "en gud" utan dyrkade gudar som Baal, Astarte och Dagon. Islam kom långt senare och dagens muslimska palestinier har således inte heller någon religiös koppling till filistéerna. Detsamma kan inte sägas om judarna som alltså som sagt har en direkt religiös koppling till de judar som levde där för 3000 år sedan (de läser samma religiösa böcker och följer samma religiösa traditioner och tror i grunden precis likadant nu som då).
Orsaken till judarnas önskan att leva i just Israel och råda över just Jerusalem är således historiskt förankrad. Palestiniernas önskan att göra samma sak är inte rotat i historien utan i en militant islamistisk teologi som lyfter fram ett teologiskt judehat samt en tro på att mark/länder som en gång ägts av islam (helt oavsett om detta togs fredligt eller militant) för evigt tillhör islam, varför några andra härskare på sådan mark aldrig kan accepteras (det var också av den anledningen Bin Ladin och Al Qaida krävde ett kalifat som skulle sträcka sig från Spanien till Indonesien. Varför man inte nämnde från Sverige till Sydafrika eller från USA till Japan beror på att islam en gång dominerat såväl Spanien som Indonesien - men inte längre härskar i det förstnämnda, varför första prioritet måste vara att ta det tillbaka. Samma syn råder ifråga om Israel. Sverige eller Japan har däremot aldrig dominerats av islam).
Om det alltså är en sådan teologi som i grunden utgör drivkraften till kampen mot Israel (i motsats till bara en önskan efter oberoende, eller "två stater") så är det extremt svårt att förhandla om fred. Vad som först måste göras är att motparten tar avstånd från dessa grunder, och istället förklarar att vad man vill och eftersträvar är en fri stat (som inte skapas med krav på elimineringen av en annan). Det finns palestinska krafter som vill verklig fred - och dessa bör Israel givetvis samarbeta med. Israel gör redan det och att Netanyahu var beredd att gå ännu längre gjorde han i sitt tal tydligt. Motkravet var dock enkelt: att även dessa väljer sida, och helt tar avstånd från de krafter som baserar sin syn på konflikten på militant islamisk teologi och revisionistisk historietolkning.
Att kräva det är inte det snabbaste sättet att få igång fredsförhandlingarna igen - men i historiens ljus är det den rätta väg att gå. Militant islam och motståndet mot staten Israels själva existens (oavsett dess gränser: för att tro att vare sig Fatah eller Hamas är särskilt intresserade eller bryr sig lika mycket som internationalistiskt vurmande europeiska länder gör om av vad västerländska FN-länder bestämde för 60 år sedan, är rent löjeväckande) är själva huvudproblemet i hela den här konflikten. Och vad Netanyahu i sitt tal lyckades med - till skillnad från Obama som sällan är lika bra på att se de övergripande sammanhangen utan föredrar att mikrostyra saker och ting - var att sätta fingret på detta faktum.
Med stor säkerhet kommer många att invända mot att så skulle vara fallet. Men det finns ingen annan historisk trovärdig förklaring än detta. Om problemet hade legat någon annanstans än i det faktum att palestinierna i grunden sedan staten Israels uppkomst aldrig accepterat det faktum att en judisk stat finns för att stanna, så hade konflikten varit löst för längesen. Och palestinierna hade sedan länge haft en egen stat.
Med detta sagt bör de som inte såg Benjamin Netanyahus tal göra det - vilket kan göras på följande länk.
Se även tidigare inlägg:
Benjamin Netanyahu intervjuas av Sean Hannity 20110525
Benjamin Netanyahus tal inför Kongressen 20110524
Benjamin Netanyahus tal på AIPAC 2011 20110524
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar