En grupp amerikanska muslimer turnerar runt i södern för att där tackla "islamofobin" genom komisk dramatik. CNN rapporterar här om saken:
Klippet ovan visar i mångt och mycket varför USA inte är islamofobiskt - nämligen det faktum att de tas emot varmt och välkomnande, och att folk inte tycks ha något mot muslimer. Det är förstås av största vikt för alla seriösa islamkritiker - att göra skillnad mellan sak och person. Man kan motsätta sig vänsterpartiets- miljöpartiets eller kristdemokraternas politik utan att fördenskull ha något emot de personer som bekänner sig till dessa partiers ideologi. Och man kan förstås på samma sätt vara kritisk till islam, eller till kristendom eller till någon annan religion utan att fördenskull hata eller ens ogilla dess utövare. Ett exempel på dessa är mormoner: de flesta mormoner är snälla och trevliga - de följer lagen, hjälper tanter på gatan och praktiserar inte längre polygami. De dricker inte ens kaffe. Att ha något emot mormoner som personer vore helt irrationellt. Däremot har de en tro som många är kritiska mot. Ateister delar den inte överhuvudtaget och kristna är ytterst kritiska till mormoners gudsföreställning.
Ifråga om muslimer och islam så är de flesta muslimer trevliga, hjälpsamma, gästfria och vänliga. De dricker inte alkohol (medveten om att det finns muslimer som gjort och gör det), de förespråkar lag och ordning och tror på idén om att människan inte lever för sig själv (en utmärkt idé oavsett om den är sann eller ej). De flesta muslimer lever och kännetecknas av dessa saker och det borde vara ytterst svårt att ha något emot dem. Koranen däremot, och alla historiskt normerande tolkningstraditioner - inklusive Mohammeds eget livsexempel - föreskriver emellertid också en del andra, mindre trevliga föresatser av våldsam karaktär som inte har någon motsvarighet i kristendomen. Dessa saker bör med rätta kritiseras - vilket man kan göra utan att fördenskull ha något emot muslimer som personer.
Vad shower som den ovan visar är att de som kritiserar islamkritikerna inte tycks tro att man kan göra skillnad på sak och person. Så istället för att - vilket alla islamkritiker önskar - bemöta den faktiska kritiken mot "islam", så riktar man in sig på att bemöta en egen uppdiktad föreställning om hur islamkritiker är.
Jag har bekanta som är muslimer. Som i största allmänhet är trevliga, goda samhällsmedborgare och inga terrorister. Likväl tror och hoppas de på ett framtida islamiskt kalifat med lagar ungefär som Saudiarabiens. De kommer inte att bruka våld för att skapa ett sådant - men de hoppas på att samhället en dag ska bli så. Det finns förstås många muslimer som -inte- tror så, men vad jag vill lyfta fram är alltså att det går att ha respekt för individuella personer utan att fördenskull dela deras åsikter. Det inte bara går, utan är också en ren nödvändighet för fungerande demokratier.
Inga av de islamkritiker - vars åsikter jag aktivt lyssnar på - sammanblandar heller muslimer med islam. Och dessas förmåga att faktiskt kunna göra skillnad på sak och person (vilket de flesta svenska vänsterakademiker ständigt bevisar att de inte kan) är en god anledning att ta dessas kritik mot islam mer seriös än de anti-islamkritiker som inte ens förstår en av demokratins viktigaste principer.
Se även tidigare inlägg:
Pat Robertson intervjuar Robert Spencer 20110805
Hur islamiseringen av Europa gestaltar sig 20110805
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar