Rick Perry besökte idag New York där han talade inför en skara judiska-amerikaner med Bob Turner (republikanen som vann New Yorks 9:e kongressdistrikt till stor del på grund av sitt tydliga stöd för Israel) bredvid sig.
Rick Perry påminde om USA:s 60-åriga allians med Israel och fördömde Obama-administrationens Israelpolitik, såväl dess syn på staten Israel och som de palestinska motparterna som moraliskt jämlika förhandlare, som kravet på 1967 som utgångspunkt för nystartade fredsförhandlingar.
Perry sa att det visserligen var bra att Obama-administrationen motsatte sig en palestinsk självständighetsförklaring i FN, men att man inte hade varit i den här situationen om Obama-administrationen hållit sig till några enkla principer. 1. Kräva att palestinska ledare erkänner Israels rätt att existera - och att existera som en judisk stat. 2. Mahmoud Abbas måste övertala alla palestinska fraktioner - inklusive Hamas - att ta avstånd från terrorism och släppa den israeliska fången Gilad Shalit. 3. En palestinsk stat bör bara komma tillstånd genom förhandlingar mellan det palestinska ledarskapet och staten Israel.
Genom att inte kräva dessa saker har Obama-administrationen vikt sig för den arabiska opinionen på bekostnad av USA:s säkerhetsintresse. Israels säkerhet är avgörande för USA:s säkerhet. Det var Israel som stoppade Iraks kärnvapenmöjligheter 1983 och Syrien 2007. Idag hotas Israel och USA av Irans regering och dess strävan efter kärnvapen. Iran måste stoppas från att skaffa kärnvapen. Den bästa möjligheten att få se regimskifte i Iran förstörde dock Obama genom att inte tydligt stödja revolutionen mot regimen 2009.
Han förklarar vidare att det är av yttersta vikt för USA att bevara sina relationer med moderata muslimska stater och få dessa att bevara relationerna med varandra. Idag vet dock vare sig vän eller fiende i mellanöstern var USA verkligen står. USA:s politik har skapat osäkerhet mitt i den arabiska våren. USA måste nu inför omröstningen i FN agera tydligt och bestämt: Först och främst måste nu varje land i FN förstå att USA står sida vid sida med Israel. USA stöder också det som bestämdes i Oslo-avtalet om direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna. USA måste göra tydligt att en palestinsk självständighetsförklaring i brott mot andan i Oslo-avtalet kan sätta USA:s bistånd till FN-operationer på spel. Palestinierna måste också veta att deras handling kan få konsekvenser för de 4 miljarder dollar i stöd man gett varje år till palestinierna. Slutligen måste USA också stänga ner PLO:s kontor i Washington om FN godkänner en palestinsk stat.
Israel är USA:s vän och allierade, och Perry förklarar att han varit där många gånger. Israel är ingen perfekt nation men dess existens är kritisk för USA:s säkerhet: det är dags att ändra policyn av eftergifter till palestinierna och istället stärka banden med Israel och under den processen etablera en ny amerikansk maktställning i regionen. Om USA inte står emot aggressionerna mot Israel så kommer man bara att inbjuda dem att göra mer.
Här är talet:
Rick Perry har hittills inte sagt överdrivet mycket om utrikespolitik. Här höll han dock ett tydligt, konkret och ingående tal om en av USA:s hetaste utrikespolitiska frågor och proklamerade ett tydligt pro-israeliskt förhållningssätt. Det gör han dessutom i New York - dvs inte bland den kristna högern i sydstaterna utan bland pro-israeliska nordstatsliberala judar som sin pro-israelism till trots alltid varit demokrater.
Den fråga som i ljuset av den republikanska segern i New Yorks nionde kongressdistrikt är nu om det judiska väljarblocket möjligtvis börjar svänga. Det är än så länge svårt att säga - men Rick Perrys tal visar att han ämnar konfrontera Obama på dennes egen planhalva.
Själv har jag alltid ansett att det katolska väljarblocket är det första som kommer att byta partilojalitet. Judarna måste sägas vara svårare, men om Rick Perry lyckas så kommer det republikanska partiet ha vunnit en enorm seger. Och demokraterna kommer helt att lasta Obama för den saken, väl medvetna om att en politiker som te x Bill Clinton inte hade sabbat upp saken på samma sätt. Valkampanjen kommer att bli mycket spännande i denna fråga.
Vad Rick Perrys tal visar är dock att medan Perry tycks vara en person som förklarar vad han tycker om saker och ting, så är Obama en person som måste förklara sig ifråga om vad han tycker om saker och ting. Och i amerikansk politik är det sistnämnda ingen fördel.
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Palestinsk stat ger Obama problem 20110918
Ahmadinejad: "Ingen plats för Israel i regionen" 20110827
Terrorattack i Israel 20110819
Huckabee intervjuar Benjamin Netanyahu 20110725
Israel i svensk debatt: en översikt 20110705
5 kommentarer:
Rick Perry påminde om USA:s 60-åriga allians med Israel och fördömde Obama-administrationens Israelpolitik, ... , som kravet på 1967 som utgångspunkt för nystartade fredsförhandlingar.
Jag antar att han fördömde Bush-administrationen när den kom med samma krav 2005.
Bush-administrationen kom inte med samma krav 2005. Tvärtom så garanterade man det året Israel såväl bosättningar som ett tydligt motsättande av palestiniernas krav på att återvända. Löften Obama-administrationen i princip förklarade inte längre betydde något under Obamas ledarskap. Tidigare löften och garantier blev genom Obama satta ur kraft och öppna för förhandling. Naturligtvis måste man förhandla om mark som erövrades 1967 - den saken är tämligen självklar. Men det är inte självklart att öppna upp förhandling om all mark - vilket är vad Obama tycks tro.
Bush hade en mycket mer konsekvent syn på Israel, Jerusalem som Israels eviga huvudstad etc än Obama har. Palestinierna kunde få Gaza-remsan (och mer därtill) men de kunde inte få allt. Problemet med palestinierna är att de inte har nöjt sig med sådana avtal - de har önskat allt eller inget. Det tycks Obama och den liberala vänstern inte förstå - medan republikanernas syn på den saken är mycket mer konsekvent. Vilket även gällde Bush 2005. Och vilket allt antyder också kommer att gälla Rick Perry.
Bush-administrationen kom inte med samma krav 2005.
Obama 2011: "We believe the borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states."
Bush 2005: "...changes to the 1949 Armistice Lines must be mutually agreed to. A viable two-state solution must ensure contiguity on the West Bank, and a state of scattered territories will not work."
Den enda direkta skillnaden är att Obama sade "should", medan Bush sade "must".
Tack för citatet, men Bush gav Israel garantier om vad förhandlingar om gränserna innan sexdagarskriget innebar, och -inte- innebar. Och de innebar inte en återgång till de gränser som då gällde som om tiden hade stått stilla. Det innebar bara att palestinierna behövde en sammansatt, fungerande nation på delar (stora delar) av den mark som Israel tog 1967 - däribland Gazaremsan. Men det innebar inte att låta det stå bortom alla rimliga tvivel att något prat om palestinskt "återvändande" inte var att komma på fråga.
Vad Obama gjorde var att plötsligt väcka hopp om att USA var öppen för att plötsligt tillåta förhandlingar om också om dessa saker, och inte bara om Gaza och Västbanken. Det är problemet med Obamas politik: att han är otydlig och när han är det så är det till Israels nackdel.
Med det sagt finns det förstås en kontinuitet i amerikansk politik administrationer emellan: Obama har överlag samma mål som Bush, och båda var och är vänner till Israel.
Problemet är bara att Obama är en alldeles för tafatt vän för att klara av att hantera situationen. Eftersom han inte utgår från tydliga utgångspunkter (te x sin syn på gränser och palestinskt återvändande). Bush (och Perry) är mycket tydligare principiella politiker än Obama är - det gäller inte bara Israelfrågan utan också allt annat.
Och däri ligger det riktigt stora problemet.
Det finns oändligt många tal som Obama hållit där han i princip direktciterat Bush (mitt favoritexempel är Obamas nyårshälsning till Iran 2009 - som var identisk med den Bush innan honom framförde) - men det innebär inte att Obama praktiken agerar likadant. Det gör han inte. Och när det kommer till kritan så märks det att Obama och Bush (tillsammans med Perry, etc) betraktar saker och ting ur väldigt skilda ideologiska utgångspunkter. En skillnad en till ytan likvärdig retorik inte förändrar.
Tack för din analys om Obamas eventuella tafatthet, men min poäng var att hans position om 1967 års gränser som utgångspunkt inte på något sätt skilde sig från Bushs politik, vilket mina citat bevisat.
Skicka en kommentar