Han vädjade till alla parter - uppmuntrade dem allesammans, men gick också till rätta med dem alla. Det gjorde givetvis att ingen part kände sig exklusivt skuldbelagd, men heller ingen exklusivt privilegierad.
Somliga israeler ansåg att Obama jämställde judarnas lidande under andra världskriget med palestiniernas lidande - vilket var en oproportionerlig jämförelse. Men att israelerna aldrig hört ett direkt försvar för Israel och bandet till USA uttalas i ett islamskt land på ett sådant sätt av en amerikansk president kan de inte förneka.
Araberna må ha ansett att för lite skuld lades på Israel, och att för lite tid lades på palestinakonflikten, men de lär aldrig tidigare ha hört en sådan stark legitimering av deras religiösa tro, som den som Obama gav.
Ett tal som det som Obama höll gör således ingen helt nöjd, men heller ingen helt missnöjd. Men det är utifrån sådana positioner som möjligheter faktiskt finns att förhandla. Om Obama framfört sitt tal utan att ha erkänt USA:s starka vänskap med Israel, så skulle israelerna känt sig förbigångna. Och om han inte betonat relationen med muslimvärlden och den viktiga roll de spelar, så hade de känt sig förbigångna. Om Obama inte hade krävt eftergifter från alla parter, så hade ingen part övervägt att göra några eftergifter alls.
Obama byggde med sitt tal en retorisk konsensus - där alla parter gavs en möjlighet till fred - om de bara var beredda att gå med honom, och var beredda att få - men också att ge.
Om så blir fallet återstår att se - och Obama uttryckte att han förstod att alla probelm inte skulle lösas bara för att han höll ett tal. Men oavsett vad som händer så kan ingen säga att USA inte försökte. Och Obama har lagt en grund, som sällan utstakats lika klart som i hans tal - som alla parter - om de vill - har alla möjligheter att bygga vidare på. Obama riktade också sitt tal främst till en ung generation - något han är van vid att göra. Han gjorde samma sak under sin kampanj - och vann en hel generations hjärtan och engagemang. Lyckades han göra detsamma på ett internationellt plan?
Jag tror att han lyckades så bra som det överhuvudtaget för närvarande går att lyckas med den saken. Jag tror att ungdomar som växer upp i mellanöstern, med hjälp av internet, studieresor och media har fått smak på den frihet som präglar västvärlden, samtidigt som de själva tvingas leva under äldre generationers förtryckande system, längtar efter något nytt. Obama visade under sin kampanj att han har en förmåga att få en sådan längtan att realiseras i något konkret. Och även om Obamas tal inte skulle resultera i något alls inom den närmaste tiden, så tror jag att det redan resulterat i en sak: nämligen att inspirera. Och långsiktigt är det nog så viktigt.
Den här analysen ska dock inte bli en upprepning av lovprisningarna i den första. Däremot förtjänade Obamas intentioner och genialiska tal att lyftas fram separat, eftersom det, helt oavsett något annat - tog fenomenet med amerikanska presidentkampanjer till en helt ny nivå.
Men det innebär inte att allt Obama sa var bra - eller ens korrekt. För det var det inte - och Obamas tal byggde mer på visioner än på fakta och på sakpolitik. Och oavsett våra drömmar om fred, så går det inte att förbise vissa grundläggande saker, som jag här tänkte nämna:
Är islam bara- eller ens primärt en fredlig religion?
Ett tema i Obamas tal som jag inte tog upp i föregående analys var hur enormt religiöst talet var. Alla amerikanska visionära tal är religiösa till sin natur. Från Jeffersons tal om ängeln som rider ut stormen, till Lincolns bibelcitat om att ett hus splittrat mot sig själv inte kan bestå - till Martin Luther Kings tal om att han han hört Jesus säga till honom att kämpa vidare, och att han aldrig skulle lämna honom ensam - till Bushs tal om att frihet är en gåva från den Allsmäktige till hela världen.
I sitt tal i Egypten använde Obama en liknande retorik - men denna gång inte en kristen sådan utan en muslimsk, och inledde med muslimernas fridshälsning: Assalamu-alaikum.
Han fortsatte lite senare med att säga att han hade kommit för att tala sanning och vara rak på sak, och sa:
"As the Holy Quran tells us, Be conscious of God and speak always the truth.
That is what I will try to do today, to speak the truth as best I can."
I min förhandsanalys av Obamas tal, där jag spekulerade i vad jag trodde att Obama skulle säga skrev jag följande:
"[Obama] kommer helt säkert också att betona att terrorister som Al Qaida och talibanerna inte har någonting med riktig islam att göra. Och även om Obama förmodligen kommer att undvika uttryck så typiska för sin föregångare president Bush, som att "terroristerna kapat islam", så kommer det underliggande budskapet nästan säkert att förbli detsamma - där han förklarar att islam är en fredlig religion, och det skulle inte förvåna mig att få se ett citat från Sura 5:32."
Jag fick rätt, Obama citerade Koranversen som i rätt vackra ordalag talar om att "om någon dödar en oskyldig, så är det som om han dödat hela mänskligheten, och om någon räddar en person, så är det som om han räddat hela mänskligheten."
Så här sa Obama:
"The Holy Quran teaches that whoever kills an innocent is as -- it is as it if has killed all mankind.
And the Holy Quran also says whoever saves a person, it is as if he has saved all mankind.
The enduring faith of over a billion people is so much bigger than the narrow hatred of a few. Islam is not part of the problem in combating violent extremism; it is an important part of promoting peace."
Versen är naturligtvis idyllisk om man vill hitta en Koranvers som vederlägger jihadisterna och självmordsbombarna, och om man vill peka på att islam i själva verket är fredlig.
Det finns dock några problem i resonemanget; och det är att det inte är speciellt lätt att i Koranen hitta sådana verser. Det finns inte några bergspredikningar i Koranen om att älska sin nästa som sig själv eller vända andra kinden till. Varför det var lätt att gissa att Obama skulle citera just Sura 5:32 (Bush gjorde det också ofta) är därför att det är en av ca en handfull verser som västerländska läsare skulle kunna ta till sig.
Det är svårare att för en demokratiskt sinnad person läsa fortsättningen på versen, som i Zetterstens Koranöversättning låter så här:
"Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott att de dödas eller korsfästs, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff"
Det är också sådana ord som dessa som grupper som Al Qaida åberopar i sitt dödande av fienden. Inom islamsk teologi finns det många teologer som resonerar kring varför den föregående versen inte handlar om människor i allmänhet, utan specifikt om muslimer. Och islams historia är en historia när det gick en tydlig sådana distinktion i fråga om civila rättigheter mellan dem som bekände Mohammed som Guds profet, och dem som inte gjorde det.
Idag finns förstås också moderata muslimska krafter. Benazir Bhutto - maka till Pakistans nuvarande president - som mördades av talibanerna 2007, skriver i sin bok "Försoning" ett mycket läsvärt kapitel om demokrati och islam, där hon presenterar en demokratisk islam som västvärlden bör göra allt för att stödja.
President Obama gör därför rätt i att förklara samhörighet med den moderata formen av islam. Problemet är bara att det inte är den enda formen av islam - och att säga att Hezbollah/Hamas/Al Qaida/Talibanerna/ledarskapet i Iran/Saudiarabien et c - som har en teologi som inte är förenlig med västvärldens syn på mänskliga rättigheter inte är riktiga muslimer eller att dessa bara är "extremister", är att blunda för verkligheten. Alla religioner är inte lika - lika lite som alla ideologier är lika. Kristendom och islam är inte i grunden likadana religioner.
Existerar verkligen en religiös konsensus?
En annan aspekt av talet var hans vädjan till religiös konsensus, där han sökte finna gemensamma punkter för de tre monoteistiska världsreligionerna och sa:
"There is one rule that lies at the heart of every religion, that we do unto others as we would have them do unto us."
Sant är att den tanken finns inom alla religioner - men den utgör inte kärnan i någon av religionerna. Om den gjorde det så skulle religionskrig inte existera. Kärnan i Islam är att det inte finns någon Gud utom Gud, och att Mohammed är Guds profet. Kärnan i kristendomen är att Jesus är Guds son - och att ingen kommer till Fadern utom genom att tro på sonen.
Ingen muslim, och ingen kristen, skulle göra avkall på sin trosbekännelse utifrån en allmän global kärleksprincip.
I slutet av sitt tal hänvisade Obama till alla tre monoteistiska religioner och sa:
"The Holy Quran tells us, Mankind, we have created you male and a female. And we have made you into nations and tribes so that you may know one another.
The Talmud tells us, The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace.
The Holy Bible tells us, Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God.
The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now that must be our work here on Earth."
Problemet med detta resonemang är dock att religionerna har helt olika innebörder i detta fredsbegrepp. Talibanerna och Al Qaida vill också ha fred, och skulle skriva under på att islam är en fredsreligion: fred uppnås dock när Guds lagar råder på jorden - därför vill de se ett upprättat globalt kalifat, ett teokratiskt globalt styre där "Gud" härskar och dennes lagar råder.
Judar och kristna tror också på fred. Ortodoxa judarna tror på Messias, och att denne vid sin ankomst ska upprätta fred på jorden. Kristna tror att Jesus är fridsfursten, och att fred ska uppnås vid dennes återkomst.
Enkelt sagt betyder fredstanken tämligen olika saker i olika religioner. Det är därför svårt att se hur ett argument så som Obamas i sig skulle förändra särskilt mycket för dem som faktiskt vill vara trogna sin respektive religions teologi.
Felaktiva premisser leder till felaktiga handlingar:
Felaktiga premisser leder till felaktiga handlingar. Om islamisk imperialism - och islamisk antisemitism inte är ett problem i konflikterna i mellan israeler och palestinier - så blir slutsatsen att konflikten måste bero på något annat; te x sociala orsaker som att palestinierna är förtryckta och fattiga. Det bästa sättet att få till stånd fred med Israel vore därför - enligt det resonemanget - att kräva Israel på eftergifter. Mer mark för mer fred. Problemet med det resonemanget är dock att den taktiken hittills inte fungerat. Hamas har inte blivit mindre militanta bara för att Israel, mot bosättarnas ivriga protester, gav bort Gaza-remsan. Felets grundfaktor är således en annan. Hamas har inte nöjt sig, och anser fortfarande att Israel saknar rätt att ens existera.
Ytterligare en aspekt av Obamas tal som är problematisk, är att han tycks resonera som så att alla har någon slags skuld i de olika konflikter som råder, och att alla därför behöver göra eftergifter för allas gemensamma bästa. Betraktat ur ett rent förhandlingsperspektiv så framstår detta vettigt. Men knappast ur ett rättviseperspektiv. Men lugn och ro är inte alltid detsamma som rättvisa. Och ofta så går lugn och ro inte att uppnå förrän rättvisa har uppnåtts.
Under andra världskriget så låg båda dessa felaktiga premisser till grund för Chamberleins falska fred med Hitler. Han ansåg att Hitler gick att förhandla med - att denne inte hade en ideologi som var kompromisslös och farlig. Och han ansåg att "land mot fred" var en princip som skulle fungera. Rättvisa var inte intressant, Hitler fick gärna ta Sudetområdet, hur orättvist det i sig än var - bara han lovade att inte gå längre. Som vi vet fungerade inte den principen; för en diktator som inte bryr sig om att vara hederlig i smått, bryr sig inte om att vara det i stort. Hitler nöjde sig inte med att "bara" få Sudetområdet - och till slut blev kriget historia betydligt blodigare än det hade behövt bli om man inte utgått från dessa felaktiga premisser.
Obama håller förmodligen inte med om att hans premisser är felaktiga. Men jag anser att det finns många saker av högsta vikt som han i sitt tal helt enkelt missade.
En positiv konsekvens av felaktiga kompromisser:
Oavsett de svagheter som fanns i Obamas resonemang så kan det, även om saker inte skulle gå den väg som Obama hoppas - innebära en positiv konsekvens. Få kan säga att Obama inte sträckte ut handen, och få kan säga att USA inte gjorde allt som kunde göras för att undvika konflikter med aggressiva element i mellanöstern. Ingen kan längre anklaga USA för att vara i krig med islam. Det har USA visserligen aldrig varit - men nu kan ingen längre säga att de inte har hört.
Om Israel - om än kanske motvilligt men likväl - går med på Obamas önskningar, och Hamas, Hezbollah och Iran inte gör det. Så kommer det att framstå tydligare än någonsin vilka parter i mellanöstern som är de verkliga skurkarna i dramat. Frågan är dock om Israel är villiga att ta den risken, bara för att Obama tycks vara det. Frågan är förstås också om det är vettigt att göra det, om Obamas premisser är felaktiga. Och jag tror att de är det.
Obama är en utmärkt retoriker, och storslagenheten i hans tal och talförmåga går inte att förneka. Men det är en retorik där fakta är anpassad till hans tal, och där han vill se verkligheten anpassa sig till hans retorik - inte en retorik anpassad efter verkligheten.
Och det kan för storpolitiken vara förödande - om någon nu lyssnar dvs. Att Obama hyser stor tilltro till sin egen retoriska förmåga står helt klart, däremot står det inte lika klart att parterna i mellanöstern skulle göra det. Vad dessa ofta motstridiga parter trots allt dock har gemensamt, är att ingen av dem bryr sig speciellt mycket om ord och högtravande retorik för sakens skull, utan alltid anpassat sin politik utifrån hur de själva betraktat verkligheten.
Se även tidigare inlägg:
En första analys av Obamas tal till muslimvärlden 20090605
4 kommentarer:
I första "analysen" så jämförde du obama med Reagan och Kennedy. Historiska tal som aldrig kommer att glömmas från stora män.
I nästa "analys" så låter det: "Men det innebär inte att allt obama sa var bra - eller ens korrekt."
Inser du nu skillnaden?
Well... Jag förstår varför jag skrev -två- analyser. Gör du? :)
Ett visionärt tal syftar till en sak: att driva utvecklingen framåt mot ett mål i sikte som ännu inte är uppnått.
En skolredovisning eller en nyhetsrapport syftar till att beskriva hur saker och ting är - inte hur det diffust skulle kunna tänkas bli i framtiden.
Obamas tal var i likhet med både Kennedys, Reagans, Martin Luther Kings, et c - ett visionärt tal; ett tal som satte ribban högt. Det var inte ett sakpolitiskt tal. Sådana har också sin givna plats - och USA har ett högljutt oppositionsparti som gärna påminner om den saken. Men ett sådant tal givet från Kairo hade gett föga.
Obama såg en historisk möjlighet att ge ett historiskt tal, och gjorde detta. Jag har svårt att tro att någon annan hade kunnat göra det trovärdigt, i någon annan tid än just den rådande.
Syftet med att dela upp min analys i två skilda sådana var att jag i del 1 helt enkelt ville förmedla det visionära i Obamas tal - och det var tveklöst det som var syftet med talet.
Att det sen fanns brister i talet är jag medveten om, och skrev därför också en andra del (och det finns fler brister i talet än de jag beskrev). Om 100 år kommer dock bristerna i retoriken (som har med sakpolitiska frågor här och nu att göra) att vara bortglömda; men den visionära kärnan kvarstå.
Jefferson, Lincoln, Kennedy, MLK och Reagan sa också många saker som folk tyckte var naiva och felaktiga. Minns du dem? Jag minns en del - men inte mycket. Vad jag däremot kommer ihåg, är deras visioner.
Det betyder förstås inte att vem som helst kan säga vad som helst som låter fint, och sen kallas "visionär". Som jag skrev i min första analys så anser jag inte att Miss Universe i sin traditionsenliga önskan efter världsfred är speciellt visionär - hon är dagdrömmande. Det är en skillnad - men Obamas tal var inte dagdrömmande, det var just visionärt.
Först vill jag säga att jag uppskattar din/er blogg.
Enligt min mening så är det viktigt att se hela bilden. Inte bara en del. Återigen så måste du förstå att jämförelsen med Reagan (en av de bästa Presidenterna USA haft) faller platt till marken när du i nästa andetag säger att det obama sa inte var bra "...eller ens korrekt."
Det ger inget högt betyg på trovärdighetsskalan precis.
Ditt svar var så långt att jag inte ens iddes att läsa hela, men du tycks arbeta med dina egna tankar och försöker komma till rätt med dessa. Annars hade du inte skrivit så pladdrigt och så mycket.
Detta sagt...
Du måste förstå att obama är en socialist, om du tycker att det är bra så har jag inget att invända. Men man måste förstå att så är fallet.
En av hans hantlangare till ministrar (tyvärr kommer jag inte ihåg vem, men det går säkert att hitta på internet) sade tydligt och klart att en "ekonomisk kris kan man inte låta bli att utnyttja." Vad han menade med detta är att man vlll utnyttja den dåliga ekonomin som råder (över hela världen) till att flytta fram politikernas positioner och reglera människors liv än mer.
obama har tagit över GM. obama är på väg att ta över bankväsendet. obama är på väg att socialisera sjukvården i USA (den bästa i världen tills nu).
obama har stulit Chryslers pengar från de som hade laglig rätt till dem (de som hade givit lån till Chrysler) till UAW (bilindustrins fackföreninar).
obamas administration hotade Chryslers långivare med lagstämmningar om de inte gick med på affären så de hade inget val.
obama söker tysta Talkradio. Amerikanska radiopratare är oftast till höger. Air America gjorde ett försök men ingen lyssnade så de gick i graven.
obama gjorde ett skamligt tal. Han påstår att USA inte längre skall tala om för omvärlden hur de skall bete sig. Förutom Israel förstås. Där är han inte blyg precis. obama vill gärna tala om för Israel (enda demokratin i området) hur de skall bete sig.
Vidare gjorde han jämförelsen mellan kvinnor i väst som inte kan få samma tid på fotbollsplan som grabbarna (min kommentar), med att kvinnor i Saudi Arabien för spöstraff om de visar ankeln.
obama gjorde en "mea culpa" som USA och västvärlden kommer att betala för länge länge.
Vad jag försökte göra var att förklara något för en person som inte förstod vad jag gjorde i och med mina artiklar.
Har du inte ens läst det så tänker jag inte göra något nytt försök.
"Ministern" du talar om är Obamas stabchef Rahm Emanuel (som förövrigt är jude och gick med IDF under Gulfkriget). Gällande Reagan som du tycks gilla, så gillar jag också honom (och läser för närvarande hans självbiografi). Men han gjorde heller inte allt rätt - bl a så stödde han Proposition 13 i Kalifornien, som i princip ligger till grund för den ekonomiska katastrof delstaten för närvarande befinner sig i.
Nåväl, eftersom du inte tycks gilla att läsa längre stycken, så skriver jag inte mer om detta.
Men kul att du gillar bloggen i alla fall :)
Skicka en kommentar