måndag 8 februari 2010

Obamas plan för att återuppväcka sjukvårdsreformen

President Obama har inte gett upp sin sjukvårdsreform - vilket många både trodde (och hoppades) efter Scott Browns seger i Massachusetts den 19 januari. Obama förklarade dock i sitt State of the Union-tal att han inte tänkte röra sig mer mot mitten gällande sina inrikespolitiska frågor och att han heller inte tänkte ge upp sin sjukvårdsreform, något han i lördags tydligt förklarade i ett tal som syftade till att boosta hans för närvarande något missmodiga parti:

“Just in case there’s any confusion out there, I am not going to walk away from health care reform,” förklarade Obama. “I’m not going to walk away on this challenge. I’m not going to walk away on any challenge. We’re moving forward.”


De senaste veckorna har fokus skiftat till arbetslösheten och jobbskapande, men under tiden har Obama inte glömt, utan bara lagt om strategin hur han ska få igenom sin sjukvårdsreform. Medan alternativ har diskuterats hur man ska få igenom reformen utan de 60 nödvändiga senatorer som Demokraterna inte längre har, och vars avsaknad nästan helt skulle urvattna en eventuell reform som man kanske skulle kunna få ihop utan de 60 rösterna, så har Vita Huset klurat ut en annan plan: den 25 januari ska Obama hålla ett öppet och tv-sänt möte med demokratiska och republikanska kongressmedlemmar om sjukvårdsreformen. I en intervju med Katie Couric så sa Obama i söndags, enligt Politico, följande:

“I want to come back [after the Presidents Day congressional recess] and have a large meeting — Republicans and Democrats — to go through, systematically, all the best ideas that are out there and move it forward. If we can go, step by step, through a series of these issues and arrive at some agreements, then, procedurally, there’s no reason why we can’t do it a lot faster the process took last year,”


Och i ett pressmeddelande förklarade Vita Huset:

“What the president will not do is let this moment slip away. He hopes to have Republican support in doing so — but he is going to move forward on health reform.”


Genom att göra detta så gör Obama två saker: dels blir han mer bipartisansk än tidigare (då republikanernas val var att hänga med på demokraternas noter, som grundläggande utgår från att regeringen på ett eller annat sätt ska inta en central roll i den amerikanska sjukvården - något republikaner av ideologiska skäl motsätter sig, eller dra). Och dels uppfyller han ett löfte som han hittills blivit kritiserad för att inte uppfylla: nämligen sända förhandlingarna direkt på C-SPAN - vilket kommer att vara de första tv-sända mötet kring sjukvårdsreform sedan mars förra året.

Representanter för båda partierna prisade Obamas förslag. Harry Reid - Senatens Demokratiske majoritetsledare - kallade mötet "a bipartisan, bicameral health insurance reform meeting" och Republikanernas minoritetsledare i Representanthuset, John Boehner sa: "Obviously, I am pleased that the White House finally seems interested in a real, bipartisan conversation on health care,”

Personligen är min första reaktion att det här är ett av de mer (för Obamas egen del) geniala - och (för republikanernas del) lömska - drag Obama hade kunnat göra. Det finns många goda orsaker till att politiska förhandlingar många gånger inte hålls hålls öppet och filmas live av te x C-SPAN.

President Woodrow Wilson sa en gång att offentlighet är politikens renande element, och menade med detta att offentlighetens ljus gör att aktörerna lägger undan sina särintressen och istället försöker verka för allmänhetens bästa (att bli upptäckt med att inte göra detta vore ju politisk galenskap). Principen om "offentlighetens renande effekt" har dock studerats tämligen ingående inom statsvetenskaplig forskning, och även om många goda effekter finns (och till synes finns) så är offentlighet inte alltid är av godo för lyckade förhandlingar. En som diskuterar detta är den svenske statsvetaren Daniel Naurin vid Göteborgs universitet, som skildrar detta i ett kapitel i boken "Demokratins mekanismer" (utgiven av Liber) där han utgår från den norske statsvetaren Jon Elsters teorier kring ämnet och förklarar att förhoppningen med att hålla öppna förhandlingar är att just det offentliga ljusets renande kraft ska få parterna att åsidosätta sina respektive särintressen och istället samlas kring allmänintresset.

Så blir dock oftast inte fallet. Förhandlingar går nämligen ut på att två parter utifrån två respektive ståndpunkter kommer fram till en gemensam överenskommelse. Denna överenskommelse kan dock nås med olika metoder. Till de mer negativa sådana hör te x: kohandel, hårda motkrav för att tillmötesgå en önskan, et c. I centrum för sådana förhandlingar står nyttan för den part man själv representerar - oavsett om det är företaget som förhandlar med ett annat företag, en nation som fredsförhandlar med en annan nation - eller, som i detta fall, ett parti som förhandlar med ett annat. I en offentlig "förhandling" i en demokrati måste dessa saker dock döljas eftersom allmänheten anser att de politiska parterna bör arbeta gemensamt för att lösa allmänhetens problem: i ett offentligt samtal finns därför inte längre något utrymme för de metoder som används bakom stängda dörrar. Det gör dock inte att parternas respektive särintressen försvinner, bara att de inte erkänns och ingen part heller är helt uppriktig i en offentlig förhandling. Det viktiga blir istället att övertyga allmänheten om sin sak, inte att faktiskt förhandla med sin motpart. Och i processen att övertyga allmänheten om att man själv förespråkare såväl den ädlaste som bästa ståndpunkten försvinner möjligheten till de nödvändiga kompromisser som behövs för att faktiskt kunna förhandla: för har man en ståndpunkt som man menar är i allmänhetens bästa intresse (till skillnad från sin motpart) så kan man inte rimligtvis kompromissa alltför mycket, utan att då betraktas som att man kompromissar bort "allmänhetens bästa". Istället blir det viktigare att visa att man står för vissa ädla principer. Förhandlingarna blir således betydligt mer låsta och eftersom erkännanden om att man kanske inte har alla svar eller att ens idéer inte bemöter alla problem så kan man heller inte öppet lägga fram för och nackdelar med sina respektive planer. Det intressanta blir inte motpartens idéer utan hur allmänheten uppfattar saker och ting. Offentligheten gör således att förhandlingarna blir mindre, inte mer effektiva.

Processen kring Obamas sjukvårdsreform ger goda exempel på detta och varför processen hittills skett bakom just stängda, och inte öppna dörrar: Senator Ben Nelson från Nebraska som valde att rösta för Senatens reformförslag först när han kammat hem diverse privilegier till sin egen delstat, skulle förmodligen inte ha vågat göra sådana krav om förhandlingarna skett offentligt, och förmodligen skulle reformen inte ha kommit särskilt långt alls - eftersom medlemmarna i kongressen är fylld av diverse särintressen (försäkringsbolag, anti-abortaktivister, pro-abortaktivister et c).

Att lova att sända sjukvårdsdebatterna live på C-SPAN - vilket Obama gjorde som presidentkandidat - var därför i praktiken förstås en omöjlighet (något Fox News David Drucker konstaterar här). Och naturligtvis hände det aldrig heller. Om Obama förstod det eller inte när han var en oerfaren presidentkandidat som lovade guld och gröna ängar, men när han också saknade exekutiv erfarenhet, är svårt att säga. Att han inte uppfyllde löftet har republikanerna sedan dess (tämligen lyckat för deras del) lyckats göra en stor sak av. Om de förstod att det förhåller sig så att man inte kan hålla sådana förhandlingar öppet, men ändå påpekade att Obama likväl brutit ett löfte, är också svårt att säga.

Hursomhelst så kommer de nu att ske - och jag har svårt att tro att det skulle kunna bli till något annat än republikanernas nackdel. För som ovan anfördes så tenderar offentlighetens ljus att omvandla vad som skulle vara förhandlingar till att istället bli argumentationer. Och om det är något som Obama faktiskt är bra på, så är det att argumentera, och genom sin argumentation få sig själv att alltid framstå i god dager - något han gör genom att just resonera i oändlighet kring sina diverse beslut där han presenterar alla logiska argument för varför hans beslut och intentioner var de allra ädlaste och bästa av bästa. Argument det sedan inte är helt enkelt för motståndarsidan att bemöta. Något såväl Hillary Clinton som John McCain fick erfara i presidentdebatterna mot Obama 2008.

I de öppna förhandlingarna kommer Obama att försöka göra detta igen. Det kommer inte att bli någon förhandling (för parterna vet redan vad respektive grupp tycker, och om sådana förhandlingar hade varit en konventionell väg att få igenom en reform så hade de hållits långt, långt tidigare - istället för att aktivt avvisas så som hittills gjorts) - Obama kommer istället att få ett gyllene tillfälle att med vackra ord förklara för allmänheten (och inför en republikansk församling som med nödvändighet kommer att tvingas kommentera Obamas självrättfärdigande sjukvårdspredikan) varför alla med något slags medmänskligt hjärta och sunt förnuft borde rösta för en genomgripande reform. Hans förhoppning kommer förstås inte att vara att övertyga te-party-rörelsen om att han har rätt, men i alla fall att övertyga så pass många oberonde väljare att somliga mer moderata republikaner (som kanske Olympia Snowe från Maine) helt enkelt byter sida.

Kommer det att gå?

Vi får se.

Men jag har svårt att tro att det är något annat än detta som Obama i nuvarande läge kommer att försöka göra. Lyckas han så kommer det hela att betraktas som ett genialiskt drag, och Obama kommer att lyfta sitt parti ur träsket och hans eget anseende kommer att skjuta i höjden.

Om Republikanerna är beredda på dessa saker återstår också att se. Det finns en del republikanska röster som förmodligen skulle kunna klara av sådana förhandlingar utan att Obama skulle förmå att få dem att framstå som skurkarna i dramat (vilket han nästan säkert kommer att lyckas göra med de republikaner som närvarar) - bland dessa är Sarah Palin och Mike Huckabee, som ingen av dem tycks bekymras nämnvärt över Obamas retorik (och ingen av dem heller tycks ha någon större portion av självanklagande skuldmedvetande som Obama skulle kunna spela på) utan istället ha fullt upp med att presentera sina egna åsikter vars ädla motiv grundas på en grundmurad tro på exceptionalistisk amerikansk och kristelig auktoriet som inte ens Obama skulle lyckas resonera bort eller få dem att för ett ögonblick tvivla på (Obama fick 2008 hela tiden John McCain och Hillary Clinton att just för ett ögonblick tvivla på sina egna åsikter - vilket gjorde att det uppfattades som om att de inte hade samma förståelse för de saker de talade om, som Obama framställde sig för att ha) - den taktiken skulle inte lyckas med Sarah Palin eller Mike Huckabee. John Boehner, Eric Cantor och Mitch McConnell och de eventuellt andra som dock är de som kommer att närvara tillhör dock inte riktigt den kategorin - och i en argumentation med Obama så är det Obama som i allmänhetens ögon kommer att framstå som den mest övertygande. Min gissning är alltså att det också är vad Vita Huset har räknat med. Om så verkligen är fallet, återstår dock förstås också att se. Men det är lite kul att spekulera.

Sen kan tilläggas att även om så skulle bli fallet, så är det inte alls säkert att Obama för den sakens skulle kommer att få med sig vare sig opinionen eller den republikanske senator han med nödvändighet behöver. Men Vita Huset anser tydligen att det är värt försöket - och det ser ut att vara ett smart drag.

Vi får se. Som sagt.

Källor: Politico, New York Times

Se även tidigare inlägg:

MtP om politik, sjukvårdsreformen etc 20100201

The day Obamacare died 20100125

Vänstern frustrerade över Obamas sjukvårdslöften 20100122

Inga kommentarer: