Iran, USA och svensk media

Irans kärnvapenambitioner (eller i alla fall kärnvapenmöjligheter - beroende på vilken syn man har på deras intentioner) är för USA och omvärlden ett problem. Här i Sverige framkommer dock sällan tydligt hur pass stort problemet egentligen är.

Jag lyssnade häromnatten på P1:s konflikt (lördagen den 28 februari. Programmet kan avlyssnas på SR:s hemsida på denna länk. Här kan också en sammanfattning av reportaget läsas), där den kvinnliga reportern Agneta Ramberg stoltserade med att hon fått en telefonintervju med president Jimmy Carters fd säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski.

Brezinsiki är en intressant person - i synnerhet i den svenska debatten - eftersom han tveklöst var en Demokratisk utrikespolitisk antikommunistisk hök under Jimmy Carters era och var således ingen dålig fortsättning på Republikanernas Henry Kissinger. Brzezinski bidrog också till att stärka CIA:s stöd till mujahedin i Afghanistan.

För några år sedan på universitetet, så debatterade jag USA med en studentkompis som var Che Guevara-sympatisör. Denne hänvisade då till Brzezinskis bok "The Grand Chessboard" för att visa på USA:s och CIA:s alla vidrigheter. Personen hade dock ingen större koll på att Brzezinski inte alls var någon anti-amerikan, som denne tycktes tro, utan en av kalla krigets främsta hökar. Vad som skiljer Brzezinski från andra hökar är att han emellertid inte tycks skämmas över de maktrealistiska metoder USA använt sig av i kriget mot kommunismen.

Trots det har Brzezinski varit stark kritiker av president Bushs politik (utifrån det klassiska maktrealistiska perspektivet gissar jag - det perspektiv som svensk media under Ronald Reagans- och George Herbert Walker Bushs tid gärna kritiserade - men som man nu tycks föredra framför neokonservatismens nationsbyggande). Och i P1:s intervju menade Brzezinski att Obama (som stöddes av Brzezinski redan 2007) - till skillnad från Bush förhoppningsvis för en smartare politik, där dialog sätts framför konfrontation. Det inte minst i förhållande till Iran.

Brzezinski är en skicklig strateg och det han sa var intressant. Han talade bl a om att vår tid är första gången som hela världen har en global politisk medvetenhet. Vilket exempelvis får som konsekvens att det är svårare för ett stort land att kontrollera andra länder med hjälp av militär (vilket han påpekar att George W. Bush fått lära sig). Vad som dock aldrig upphör att förvåna mig när Demokrater likt han intervjuas, är hur gärna de föredrar att placera in sig själva och sin sida som "intellektuell" medan den andra sidan uppenbart aldrig tänkt igenom någonting alls. Brzezinski och den generationens Demokratiska intellektuella, ger enligt min egen uppfattning, ganska ofta uttryck för sådana åsikter. Gore Vidal är en annan person som i likhet med Brzezinski gärna låter sig intervjuas av utländsk media och gärna ger uttryck för samma sak; nämligen den Republikanska sidans bristande intellekt.

Jag har faktiskt aldrig hört yngre Demokrater (mer än de liberalaste vänsteraktivisterna) ge uttryck för riktigt det förhållningssättet. Jag har te x aldrig hört Bill Clinton ge uttryck för att George Herbert Walker Bush var intellektuellt underlägsen. Och 2004 förklarade John Kerry te x att han inte tyckte att George W. Bush var dum. Den akademiska Demokratiska föräldragenerationen till baby-boomer-generationen tycks dock ha någon traumatisk upplevelse i bakhuvudet som hela tiden får dem att rädas för att Republikaner är dumma. Kanske härrör det från Jimmy Carters förlust mot Ronald Reagan - där Carter, som utan tvivel var den som var mest lagd för intellektuellt (eller i alla fall akademiskt) resonemang - till skillnad från Ronald Reagans idealistiska retorik.

Vad USA behöver, säger Brzezinski, är en "intelligent utrikespolitik". Och för att få det behöver de en intelligent president - vilket de nu också har fått. För att gardera sig så säger han vidare att det dock också behövs ett intelligent folk, vilket han inte hyser lika stor tilltro till. De har dessutom, under de åtta åren med Bush, blivit hjärntvättade om terrorism och islam. Det är förstås en åsikt som bevisligen är helt felaktig (läs gärna mitt inlägg "Mer om svensk Bush-bevakning").

Men för att komma till huvudämnet om Irans kärnvapenplaner och Obamas ambitioner att förhandla, så hade det varit intressant om P1 i sitt inslag gett också ett annat perspektiv på den saken än att bara okritiskt framföra Brzezinskis Bush-kritik.

Under CPAC 2009 förklarade Bushs fd FN-ambassadör John Bolton att USA under de senaste 6 åren har förhandlat med Iran (med andra ord använt den form av "intelligenta utrikespolitik" som Brzezinski efterlyser). Det har man gjort genom EU - som representerat såväl den amerikanska som europeiska ståndpunkten att Iran inte bör tillåtas utveckla kärnvapenmöjligheter.

Har de sex åren, av "smart och intellektuell utrikespolitik" lett i rätt riktning?

Svaret torde idag stå ganska klart; nej. Iran har inte lyssnat. Trots att de erbjudits allt möjligt i utbyte (inklusive utländsk/rysk kärnkraftsenergi) mot att inte utveckla egen kärnkraft som kan nyttjas till kärnvapen.

Om företrädarna för denna "intellektuella utrikespolitik" tror att Irans nej, beror på att erbjudandet kommit via EU istället för direkt via Vita Huset - borde man seriöst börja använda sig av begreppet "intellektuell naivitet". Bush-administrationen har nämligen varit öppna för förhandlingar direkt med Iran på villkoret att Iran accepterar att förhandla om att inte utveckla kärnkraft. Något Iran tydligt sagt att de inte tänker förhandla om. Koncessioner ämnas således bara göras ensidigt. Varför förhandlingarna med EU heller inte gav några resultat.

Det finns också en annan aspekt av problematiken. Brent Scowcroft - av samma generation som Brezinski och också han maktrealist, men säkerhetsrådgivare år de Republikanska presidenterna Gerald Ford och George Herbert Walker Bush - menar att om Iran skaffar sig kärnvapen så kan det leda till en nukleär kapprustning i hela mellanöstern:

"If Iran is allowed to go forward, in self-defense or for a variety of reasons we could have half-a-dozen countries in the region and 20 or 30 more around the world, doing the same thing, just in case," säger Scowcroft.

Detta håller även Brzezinski med om. Att Saudiarabien och de sunnimuslimska och moderata arabländerna aldrig gillat sin shiitiske granne råder det föga tvivel om - och inte heller råder det några historiska tvivel om att Irans grannar fruktat revolutionen i Iran och den militanta shiism som hotar såväl militanta som moderata sunniter. Det skulle också kunna få dem att själva sträva efter kärnvapen för att skydda sig från Iran - och det skulle, enligt säkerhetsrådgivarna, göra krutdurken i mellanöstern än mer explosiv. Och det skulle vara ett mer troligt skräckscenario än att Iran skulle utföra en självmordsatombombning mot Israel.

Det betyder inte att en militär intervention är den enda lösningen på problemet. Det bör aldrig vara den första lösningen. Och Brent Scowcroft - i likhet med Brzezinski, betonar att förhandlingar är vägen att gå. Något Obama-administrationen också ämnar göra, och inbjuda Iran till fredskonferenser.

Man kan i det avseendet hålla med Obama om att diplomati är vägen att gå, eller anse att iranierna har en ideologi, som likt nazismens - är alltför farlig att förhandla med. Och att det därför är lika naivt att tro att det går att förhandla med Iran, som det var av Neville Chamberlein att tro att det skulle gå att förhandla med Hitler. Jag anser personligen att Bush-administrationen hade en mer realistisk syn på Iran än Demokraterna (i alla fall initialt, och i retoriken) har haft. Däremot hoppas jag att Obamas politik ska fungera. Jag stöder nämligen USA - både Bushs USA, och Obamas USA. Jag har heller inget emot att Brzezinski dissar Bush-administrationen (det är en del av den demokratiska processen). Däremot undrar jag varför han i hela världen går med på att prata strunt om det motsatta partiet inför utländsk media? I synnerhet när Demokrater och Republikaner (till skillnad från svenska partier) har i princip samma mål med all sin politik - det är oftast bara metoderna och vägarna dit som skiljer dem åt.

Vad jag dock som svensk invänder mot, är att P1 på sedvanligt svenskt vis bara tar upp Demokraternas perspektiv. Och inte låter en enda röst på ett seriöst sätt komma till försvar för Bush-administrationen. Istället för att fråga Brzezinski om den "intellektuella utrikespolitik" som han efterlyser och som är svår att praktisera pg a den oupplysta amerikanska befolkningen, ändå inte var något som Obama försökte med? - så kunde Agneta Ramberg istället ha frågat något mer sakligt (som Brzezinski inte redan indirekt besvarat genom hela intervjun) som exempelvis om inte den "intellektuella utrikespolitik" med förhandlingar i första rummet, inte var något som Bush-administrationen redan bedrivit genom EU i ett halvt decennium gentemot Iran?

Det gör hon dock inte. Istället får en "svensk oupplyst befolking" (som också hjärntvättats, för att i likhet med Brzezinski nu använda sådana politiserande ord) som inget kan om Brzezinski, som inget kan om amerikansk utrikespolitik, om maktrealism kontra neokonservatism, om Irans regim och dess islamistiska teokratiska ideologi - en bild som tveklöst bara stärker deras redan befintliga bild av hur mycket bättre Obama är än Bush.

Det räddar inte Agneta Rambergs ensidiga reportage att hon i resten av programmet driver en diskussion om huruvida valet av Obama dock verkligen kommer att göra saker lättare för Europa eller om det istället kommer att innebära större krav eftersom de nu istället för att vara emot "Bushs USA" måste vara "för Obamas USA". Det är en viktig sak att diskutera - men det rättar förstås inte det tidigare misstaget.

Se även tidigare inlägg:

Mer om svensk Bush-bevakning 20081128

Obama och Bush i svensk media 20090121