I detta inlägg ämnar jag därför att på ett mer rättvist och balanserat sätt än vad som vanligtvis görs i svensk media, beskriva den religionsfaktor som de senaste 30 åren spelat större roll än någon annan i den amerikanska politiken och som nu under 2010-talet tycks göra comeback. Artikeln inleds med en kort beskrivning av kristendomens betydelse för USA:s grundande. Sedan följer en beskrivning av den kristna höger som uppstod på 1970-talet och därefter några exempel på hur denna kristna höger verkar göra comeback under 2012-års valcykel. Det går att skriva mycket mer om detta ämne än vad jag nedan gör, men denna artikel utgör likväl en duglig introduktion.
Det råder sedan några årtionden en utbredd debatt i USA om vilken roll kristendomen har- och har haft att spela i det amerikanska nationsbygget. Här finns ingen plats för den debatten, däremot kan det ur ett svenskt perspektiv konstateras att kristendomen var en viktig faktor även för de mest religionskritiska av USA:s författningsfäder, och en viktig del av det amerikanska nationsbygget. Orden från frihetsdeklarationen lyder som bekant som följande:
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.
Thomas Jefferson - min politiska favoritfilosof - som skrev deklarationen, var emellertid inte ortodox kristen utan ett barn av upplysningen och med stor sannolikhet deist. Han trodde inte på de övernaturliga delarna av bibeln och var skarpt kritisk till den institutionaliserade kyrkan. Likväl var han ett stort fan av Jesus som person och skrev boken The Life and Morals of Jesus of Nazareth - där han visserligen separerade det han menar var den korrekte historiske Jesus, från de övernaturliga inslagen i Nya Testamentet, men likväl förklarade han att Jesus var det bästa föredöme en amerikan kunde ha - och han betraktade -
"the moral precepts of Jesus as more pure, correct and sublime than those of the ancient philosophers."
Han förklarade sedan vidare skillnaden mellan Jesus och andra filosofer:
I give them their just due, and yet maintain that the morality of Jesus, as taught by himself, and freed from the corruptions of latter times, is far superior. ...Jesus embraced with charity and philanthropy our neighbors, our countrymen, and the whole family of mankind. They confined themselves to actions; he pressed his sentiments into the region of our thoughts, and called for purity at the fountain head.
En annan skeptisk författningsfader som i sin bok "The Age of Reason" tog ett ännu större ställningstagande både mot den institutionaliserade kristendomen som de kristna troslärorna, var Thomas Paine, som i boken utstakade grunderna för ett sekulärt styre. Hans maning till kamp mot det brittiska imperiet flödade dock samtidigt av biblisk retorik. I sin bok "Sunt förnuft" argumenterade han för att tanken på kungadömen i grunden var ett hedniskt påfund, medan Gud sagt åt Israel att han skulle vara deras konung. Paine beskriver sedan hur bibeln visar att monarkin är av ondo och resonerar som så att det är orsaken till att bibeln i Europa undanhålles för allmänheten.
En annan författningsfader var Benjamin Franklin. Inte heller han var specifikt ortodox kristen, men han trodde på Gud och kom från en puritansk familj vars värden han höll mycket högt. Han var också en anhängare till väckelsepredikanten George Whitefield, och trots att han personligen inte delade dennes teologi, så ansåg han att Whitefield gjorde gott i att uppmana människor att ära Gud genom goda gärningar - och han förespråkade själv kristendom i största allmänhet (utan att förespråka någon av de många olika protestantiska sekter USA var fyllt av). Benjamin Franklin lät också trycka predikantens skrifter och bidrog därmed i stor utsträckning till vad som kallats "The Great Awakening" - en av många stora protestantiska väckelserörelser som svept över USA.
På ett personligt plan skildrade Franklin sin tro som följande:
...Sunday being my studying day, I never was without some religious principles. I never doubted, for instance, the existence of the Deity; that He made the world, and governed it by His providence; that the most acceptable service of God was the doing good to man; that our souls are immortal; and that all crime will be punished, and virtue rewarded, either here or hereafter.
Det som i förhållande till Franklin ofta brukar lyftas upp var när han offentligt faktiskt talade specifikt om tron, var något som skedde på konstitutionskonventet i Philadelphia 1787 där Franklin manade till gemensam bön med orden:
In the beginning of the contest with Great Britain, when we were sensible of danger, we had daily prayer in this room for divine protection. Our prayers, sir, were heard, and they were graciously answered. All of us engaged in the struggle must have observed frequent instances of a superintending Providence in our favor. And have we now forgotten this powerful friend? Or do we imagine we no longer need His assistance? I´ve lived, sir, a long time, and the longer I live, the more convincing proofs I see of this truth: That God governs in the affairs of man. If a sparrow cannot fall to the ground without His notice, is it probable that an empire can rise without His aid? We´ve been assured in the sacred writings “that except the Lord build the house, they labor in vain that build it.” I firmly believe this, and I also believe that without His concurring aid, we shall succeed in this political building no better than the builders of Babel.”
Även de författningsfäder med en skeptisk inställning till de kristna trosdoktrinerna höll således Jesus och vad de betraktade som de goda konsekvenserna av den folkliga protestantiska kristendomen högt.
Men många personer med anknytning till USA:s grundande hade också en personlig och specifik koppling till den kristna tron - vilket jag i följande inlägg från i julas gav några exempel på. Noah Webster, som med sitt lexikon skulle komma att bli något av den amerikanska utbildningens fader, beskrev te x kopplingen mellan bibeln och konstitutionen så här:
“The brief exposition of the Constitution of the United States will unfold to young persons the principles of republican government. It is the sincere desire of the writer that our citizens should early understand the genuine source of correct republican principles is the Bible, particularly the New Testament of the Christian religion.“
Och i förhållande till utbildning så hade Harvard College (som senare skulle bli ett universitet), som grundades av pastorn John Harvard 1636 i syfte att utbilda predikanter, följande motto från 1646:
Let Every Student… consider well the main end of his life and studies is to know God and Jesus Christ which is eternal life, John 17:3, and therefore to lay Christ in the bottom, as the only foundation of all sound knowledge and learning. Seeing the Lord giveth wisdom, everyone shall seriously by prayer, in secret, seek wisdom of Him.
Och John Quincy Adams (president mellan 1825-1829, och tillsammans med George W. Bush den ende president att ha en far som också varit president) kopplade samman dagen för USA:s födelse den 4:e juli, med julen och Jesu födelse, på följande sätt:
Why is it that the next to the birthday of the Saviour of the world our most joyous and most venerated festival occurs on this day? (4th of july) Is it not that in the chain of human events the birthday of the nation is indissolubly linked with the birthday of the Saviour, that it forms a leading event in the progress of the Gospel dispensation? Is it not that the Declaration of Independence first organized the social compact on the foundation of the Redeemer’s mission on earth? That laid the cornerstone of human government on the first precepts of Christianity?
Vad dessa citat och författingfädernas liv och tro exakt innebar för den amerikanska historien är som tidigare nämnts frågor som i årtionden debatterats livligt. Som ovan visar hade de uppenbart olika åsikter om sanningshalten i den kristna trons dogmer. Men de högaktade samtidigt Jesus som person och ansåg att kristen moral utgjorde den bästa grunden för samhällets stabilitet. Det statsbygge de förespråkade var således ett pluralistiskt sådant, men där man likväl ansåg att kristen moral var en nödvändighet för dess bestående eftersom det gav den ansvarskänsla som behövdes för att leva i frihet. Thomas Jefferson konstaterade bland annat 1814:
"No government can be maintained without the principle of fear as well as duty. Good men will obey the last, but bad ones the former only. If our government ever fails, it will be from this weakness."
En utomstående betraktare som drog just den slutsatsen Alexis de Tocqueville - fransmannen som besökte USA på 1830-talet och sedan skrev boken "Democracy in America" - i vilken han bland annat konstaterar:
"The safeguard of morality is religion, and morality is the best security of law and the surest pledge of freedom."
En princip författningsfäderna bekände sig till även i den amerikanska konstitutionen. Under samma tid som man arbetade med denna, där det första konstitutionstillägget skulle förklara att religion och stat skulle vara skilda åt. Samtidigt konstaterade man klart att religion behövdes i nationen för att göra det staten inte kunde eller skulle göra. I The Northwest Ordinance - lagen som föreskrev hur amerikanska territorier kunde bli amerikanska delstater, skrev författningsfäderna:
"Religion, morality, and knowledge, being necessary to good government and the happiness of mankind, schools and the means of education shall forever be encouraged."
I sitt farvältal 1796 så bekräftade George Washington - hjälten från frihetskriget, landets första president och den som betecknas som nationens fader - när han var på väg att lämna presidentämbetet, att religionen utgjorde en central del av det amerikanska samhällsbygget, och sa:
Of all the dispositions and habits which lead to political prosperity, religion and morality are indispensable supports. In vain would that man claim the tribute of patriotism, who should labor to subvert these great pillars of human happiness, these firmest props of the duties of men and citizens. The mere politician, equally with the pious man, ought to respect and to cherish them. A volume could not trace all their connections with private and public felicity. Let it simply be asked: Where is the security for property, for reputation, for life, if the sense of religious obligation desert the oaths which are the instruments of investigation in courts of justice ? And let us with caution indulge the supposition that morality can be maintained without religion. Whatever may be conceded to the influence of refined education on minds of peculiar structure, reason and experience both forbid us to expect that national morality can prevail in exclusion of religious principle.
George Washington satte också många av de normerande traditioner som amerikanska presidenter fortfarande följer. Alltifrån att avsluta presidenteden med att säga "So help med God!" till att svära eden på just en bibel.
Det går att skriva mycket mer om detta ämne. Men dessa exempel räcker för att påvisa att kristendomen verkligen var en faktor i det amerikanska nationsbygget. Och den debatt som idag finns om huruvida så var fallet eller ej, existerade inte förrän några årtionden in på 1900-talet. Innan dess betraktades tron som en central del i författningsfädernas tillvaro.
Under 1800-talet fortsatte kristendomens inflytande i USA att vara enormt och präglade såväl svarta som vita, sydstatare som nordstatare och kristendomen var en faktor som åberopades av båda sidor under det amerikanska inbördeskriget.
Bibeln och den protestantiska väckelsetraditionen var också oifrågasatta, vägledande och normerande delar av den amerikanska kulturen. Landet fortsatte också att präglas av protestantiska väckelserörelser som gav upphov till metodismen, baptismen, pingströrelsen etc - men även till heterodoxa grupper som mormonismen. Predikanters inflytande under denna tid var stor, och de politiska konvent som idag kan beskådas i samband med presidentnomineringar inspirerades till strukturen ursprungligen av strukturen på 1800-talets campingmöten - en form av möten där man slog upp ett tält ute bland nybyggarna på de amerikanska fronter där det fortfarande inte fanns byar, och därmed heller inte stationära kyrkor.
I takt med modernitetens insteg i slutet av 1800- och början av 1900-talet, med en ökad urbanisering som gav upphov till nya sociala former som i sin tur gav upphov till en ny syn på moraliska föreställningar och nya idéer som den darwinistiska utvecklingsläran, så slöt sig många av de tidigare protestantiska kristna rörelserna inåt. Tron flyttades sakta från den allomfattande till den privata sfären. Dessa höll fast vid sin tro på bibeln och diverse kristna läror, och var inte nämnvärt intresserade av den omgivande samhällsutvecklingen och skulle få namnet fundamentalister.
Fundamentalisterna var ingen enhetlig grupp utan bestod av enskilda trosgrupper som i stor utsträckning höll sig till sina egna respektive samfund. En skepsis fanns från dessa gruppers sidor inte bara gentemot det rådande och alltmer progressiva majoritetssamhället utan också gentemot andra fundamentalistiska grupper.
Med det sagt blev kristendomen långtifrån osynlig. Kyrkor fortsatte att spela en enorm roll i alla avseenden (inklusive i politiken), predikanter åkte fortfarande landet runt och de flesta amerikaner var fortfarande kristna. Det politiska engagemanget blev dock mer begränsat och kom främst att fokusera på specifika moralfrågor som te x alkohol - något protestantiska grupper i stor utsträckning lobbade emot under 1900-talets första årtionden. Här är ett exempel när 1920-talets stora väckelsepredikant Billy Sunday predikade mot bland annat superi, 1929:
Många av den tidens politiska ledare kom från strikt religiösa hem - där de själva visserligen ofta hade respekt för sina föräldrars tro men inte delade slutsatserna om vad denna tro innebar. President Dwight Eisenhower är ett sådant exempel, som innan han blev president ledde de allierades styrkor vid Normandie. Han kom dock från ett strikt pacifistiskt religiöst hem (hans mor blev så småningom Jehovas vittne) - men bröt själv med sina föräldrars inåtvända världssyn. De kristna tankarna fortsatte likväl att utvecklas och teologiska tänkare som te x Reinhold Niebuhr fortsatte att bolla de stora samhällsfrågorna från en teologisk utgångspunkt där han bland annat förklarade varför kristna behövde engagera sig i sin omvärld. Andra som också höjde röster för engagemang var te x den katolske biskopen Fulton Sheen. Överlag höll dock USA:s fundamentalistiska protestanter sig borta från politiken.
Under 1950-talet började dock en förändring skönjas som skulle komma att lägga grunden för ett framtida bredare politiskt engagemang - något som till stor del berodde på predikanten Billy Graham. Billy Graham var på 1950-talet nationens stora kändisstjärna, och på sina väckelsemöten drog han tusentals människor - något detta nyhetsklipp om ett tältmöte i Los Angeles 1949 ger en liten bild av:
Vad Graham och andra med honom i stor utsträckning bidrog till var att skapa en bredare kristen identitet bland USA:s protestanter. Istället för att specifikt lägga vikten vid enskilda samfund och dessas triviala läroskillnader, så lade Graham och andra vikten vid en grundläggande gemensam kristen identitet, med tro på bibeln, och vissa kristna grunddoktriner, som tron på Jesu död och uppståndelse, behovet av syndernas förlåtelse etc. Tron blev för de evangelikala den enande faktorn snarare än specifika samfundsidentiteter. Dessa var patrioter och de motsatte sig kommunismen. Men fortfarande fanns inget nämnvärt större organiserat politiskt intresse bland de evangelikala. Den protestantiska sekterism som kännetecknat denna kyrkogren sedan reformationen hade emellertid börjat överbryggas.
Under 1960-talet gjorde den moderna amerikanska konservatismen genombrott i amerikansk politik - i synnerhet efter att den konservative Barry Goldwater 1964 vunnit den republikanska partinomineringen mot sin motståndare, den moderate östkustliberalen Nelson Rockefeller. Goldwaters konservatism fokuserade i stor utsträckning på att kritisera allt som var fel med den liberalism som hade styrt landet sedan Franklin Delano Roosevelts New Deal på 1930-talet, och varför konservatismen, implementerad på ett sätt som passade samhällsutvecklingen, var vägen framåt. Det var en konservatism baserad på många libertarianska principer och moralfrågor låg långt ner på agendan. Hösten 1964 förlorade Goldwater emellertid mot den sittande presidenten Lyndon B. Johnson. Konservativa skulle därefter börja arbeta för att bredda sin väljarkrets och såg sin chans i ett uppvaknande politiskt intresse hos landets miljoner evangelikala.
Dessa hade under 1950- och 60-talet fått se hur många av de saker de betraktade som samhällets grundpelare slagits sönder eller börjat rivas ner. 1960-talets sexualliberalisering, hippe-rörelsen och i viss mån även svarta medborgarrättsaktivism, betraktades som ett hot mot det stablia samhället med kärnfamiljen som grund. Men vad som främst fick de konservativa att anse att ett politiskt engagemang var nödvändigt var ett beslut från Högsta Domstolen 1962 som konstaterade att statsföreskriven skolbön inte var förenligt med konstitutionen. Detta fick många evangelikala som tidigare inte varit nämnvärt politiskt engagerade att med tiden kasta sig in i politiken. HD:s beslut om att förbjuda bön och bibelläsning i allmänna skolor i kombination med ökad sexundervisning, kvoteringar etc, fick föräldrar och pastorer att börja finansiera tusentals små kristna privatskolor - för vilkas existens man sedan skulle fortsätta kämpa.
En annan fråga skulle för evangelikala skulle bli abortfrågan - också det efter att Högsta Domstolen 1973 i fallet Roe v. Wade beslutat att legalisera aborter. Till en början var abortmotståndet främst ett katolskt sådant men namntunga protestanter skulle i slutet av 1970-talet också väcka uppmärksamhet för saken bland evangelikala. I slutet av 1970-talet var politiska evangelikala grupper välorganiserade.
En av de evangelikala predikanter som tillhörde de första att motsätta sig aborter var sydstatsbaptistpastorn Jerry Falwell. Denne ansåg att abortfrågan var knuten till en bredare debatt om samhällsmoral och - något som i sin tur var knutet till nationens frihet och de republikanska ideal nationen grundats på. Han började därför predika mot aborter (som evangelikala innan dess inte alls förfasat sig över på samma sätt som katolska kyrkan). Falwell hade dock en av de största kyrkor i USA och en stor TV-show som gav honom genomslag i hela landet.
De evangelikala var nu en synbart växande faktor för amerikansk politik och när Jimmy Carter kampanjade till president 1976 förklarade han att han var "pånyttfödd", dvs en evangelikal kristen också han. Många evangelikala skulle också stödja honom - men de flesta av dessa skulle under Carters presidentperiod bli mycket besvikna på denne, som de ansåg inte alls implementerade några av deras frågor eller hade deras intressen i fokus överhuvudtaget.
1979 bildade Jerry Falwell sin organisation The Moral Majority, som syftade till att politiskt verka för de evangelikalas frågor, vilket innebar att vara pro-life (mot aborter), för traditionella familjer, för allmän moral och pro-amerikan. Specifikt var man emot aborter, pornografi, och allt annat man ansåg vara en del av den alltmer liberaliserade och dekadenta kulturen - men för rätten till bön även i allmänna skolor. Inom bara några år skulle Moral Majority ha underavdelningar i hela USA och nå ut med sitt budskap till miljontals människor. Och kanske viktigast av allt så lyckades organisationen engagera tusentals pastorer som tidigare varit apolitiska, som nu började engagera sig politiskt. Den kristna högern var ett faktum och skulle på allvar komma igång under president- och kongressvalen 1980.
Falwell blev snabbt stämplad som en extremist, där han jämfördes med Ku Klux Klan, kallad för nynazist etc - något som allt var enorma överdrifter och metoder som liberaler använt mot konservativa ända sedan denna rörelse på 1960-talet började bli en faktiskt konkurrerande faktor i förhållande till den rådande liberalismen. I Falwells fall så var dock även det gamla gardet konservativa med Barry Goldwater i spetsen var kritiska till den nya delen inom den konservativa rörelsen. Falwell tog dock kritiken överlag rofyllt och konstaterade:
"Liberals have been imposing morality on us for the last fifty years. Is there anything wrong with fighting back?"
Den avgörande viktigaste faktorn för den kristna högern var emellertid Ronald Reagan. Kaliforniens tidigare guvernör som 1980 vann partinomineringen (över bl a George Herbert Walker Bush) och sedan utmanade Jimmy Carter. Till skillnad från sin läromästare Barry Goldwater hade Reagan ingenting emot den kristna högern. Tvärtom såg han dem, och religion som en faktor i politiken som få presidenter tidigare gjort. Och en av hans mer kända bibliska referenser var förstås talet om USA som "en skinande stad på kullen" - a shining city on a hill, en referens till Jesu bergspredikan och till den amerikanske pilgrimen och puritanen John Winthrops predikan från 1630 om den framtida amerikanska kolonin.
De evangelikala ledarna med politiskt intresse fattade snabbt tycke för Reagan, och anordnade 1980 en konferens i Dallas som besöktes av 15 000 människor. Där förklarade dels de nu organiserade evangelikala att det var dags för dem att ge sig in i politiken. Ett av de mer kända uttalanden kom från pastorn James Robison som sa så här med Reagan sittande bakom sig:
I'm sicking tired of hearing about all of the radicals, and the perverts, and the liberals, and the leftists, and the comunists coming out of the closet, it 's time for God's people to come out of the closet, out of the churches and change America, we must do it.
Här är ett YouTube-klipp med Robisons uttalande - ett uttalande som idag ter sig smått komiskt, men som då i USA även var storpolitiskt gångbart och ett klart ställningstagande för en motkultur mot den liberalism som 1960-talets motkultur medfört:
Reagan uttalade sedan inför de församlade till stora applåder en mening som skulle göra att han vann de evangelikalas hjärtan:
“I know you can’t endorse me, but I endorse you!”
De evangelikala skulle älska Reagan och han skulle också föra in religion i politiken och öppet hålla tysta böneminuter, och infoga Gud i retoriken på ett sätt som sällan tidigare gjorts. Och begreppet "God Bless America" var ett begrepp som innan Reagan knappt användes alls i politiska sammanhang men efter honom kommit att användas av i princip alla politiker - jämt.
Under 1980-talet skulle Reagans fokus skulle ligga på att minimera statsmakten och bekämpa kommunismen. Vilket var de politiska problem han redan från början av sin politiska karriär siktat in sig på. Men han talade också ofta om tron, och att tron utgjorde pulsen i allt det som kännetecknade de amerikanska idéerna. Vid en bönefrukost 1984 sa president Reagan följande:
Reagan tvekade heller aldrig med att beskriva de religiösa grunder det amerikanska statsbygget baserats på. I ett tal i Vita Huset inför en samling studenter den 14 november 1988 sa Reagan bland annat att den amerikanska revolutionen handlade om mer än bara ekonomi och politik:
And, again, I would say that the most important thing you can do is to ground yourself in the ideas and values of the American Revolution. And that is a vision that goes beyond economics and politics. It’s also a moral vision, grounded in the reverence and faith of those who believed that with God’s help they could create a free and democratic nation. They designed a system of limited government that, in John Adams’ words, was suited only to a religious people such as ours. Our Founding Fathers were the descendants of the Pilgrims — men and women who came to America seeking freedom of worship — who prospered here and offered a prayer of thanksgiving, something we’ve continued to do each year, and so that we’ll do it again on Thursday of next week. By renewing our commitment to the original values of the American Revolution and to the principles of “We the People,” we can best preserve our liberty and expand the progress of freedom in the world, which is the purpose for which America was founded.
Här är ett kort klipp från det talet:
Reagans presidentskap legitimerade en bred konservativ politisk kristen rörelse för vilka framtiden nu låg vidöppen och vars aktiviteter skulle fortsätta breddas.
Om 1960-talet präglats av en liberalisering i syn på traditionella normer och värderingar - så skulle 1980-talet i USA bli årtiondet med en kristen subkulturell motkultur mot kulturen från 60-talet. Politiskt var Reagan denna rörelses stora stjärna. Men bland de evangelikala själva skedde förändringar. De fundamentalister som under 1900-talets början slutit sig inåt, hade vid det här laget anammat en bredare och mindre sekteristisk kristen identitet. Man var även snabb med att ta till sig ny teknik (i form av radio, TV etc) för att med dessa medel sprida sitt budskap om den kristna tron.
Under 1970-talets hippie-era bildades också en kristen motkultur som kallades Jesus-rörelsen. En rörelse som till stor del bestod av fd hippies som blivit kristna, och genom tron lämnat livet med droger och festande bakom sig. Vad dessa däremot inte lämnade var sin musik, och dessa började producera nya former av kristen musik väldigt väsenskild från såväl de tradtionella vita kyrkornas psalmer som de svarta kyrkornas gospelmusik. En av dem var Keith Green, en ung man med judiskt påbrå som likt så många andra i hans generation experimenterade med droger, sex och österländsk mysticism till dess han blev kristen - och skrev (eller sjöng) då låtar som te x följande:
Den kristna musiken skulle fortsätta utvecklas och under 1980-talet skulle även alltmer av den kristna högerns politiska agenda - i syn på skolbön, abortmotstånd och kristen hypad patriotism märkas av i den evangelikala subkulturen. En annan musiker hette Carmelo Dominic Licciardello - denne blev kristen 1980 på en konsert med gospelsångaren Andraé Crouch, och skulle snabbt bli känd i evangelikala kretsar under artistnamnet Carman. Denne skulle bli en av de största kristna soloartister någonsin, och drog bland annat 80,000 besökare på en konsert i North Carolina. Han skulle också bli en trendsättare på så vis att han kombinerade musiken med dramatiseringar såväl på scen som i musikvideos. I några av dessa var också det politiska budskapet tydligt, som te x i låten "Our Turn Now" som handlar om just skolbönen:
Skolbön blev ett ämne Carman också skulle engagera sig personligt i, och samlade in 1 000 000 namn för att införa bön i skolan, vilket är det största upprop någon enskild individ lyckats samla in i USA:s historia. En annan av Carmans videos anspelade tydligt på patriotism och USA:s historiskt mycket kristna arv, och såg ut som följande (håll citaten från författningsfäderna ovan i åtanke):
1980-talet skulle i mångt och mycket bli den evangelikala kristna högerns gyllene era. 1988 kandiderade baptistpastorn Pat Robertson i det republikanska primärvalet. Han blev tvåa Iowa men därefter gick det lite trögare och han skulle till slut ge sitt stöd till vice-president George Herbert Walker Bush. Robertson var sedan dess aktivt involverad i det protestantiska samhällsengagemanget och året därefter, 1989, grundade han sin politiska organisation Christian Coalition - en organisation som i många avseenden skulle ta över Moral Majoritys verksamhet (den organisationen lades också ner samma år). En av Robertsons unga medarbetare hette Ralph Reed, och han ledde de dagliga operationerna. Christian Coalition skulle i valen 1992 och 1996 dela ut 40 miljoner "väljarguider" - vilket indikerade organisationens stora inflytande.
Pat Robertson skulle dock också bli känd för att göra en mängd mer eller mindre ogenomtänkta och rent korkade uttalanden om det ena och det andra, vilket i allt större utsträckning skulle få honom att bli mindre relevant och hans organisation likaså. 1997 lämnade både han själv och Ralph Reed organisationen och dess nedgång började - en nedgång som tydligast beskrivs med siffror: 1996 hade man 26,5 miljoner dollar i intäkter. 2004 hade man 1,3 miljon.
Den kristna högerns borttynande innebar emellertid inte att USA:s miljoner evangelikala försvann. De fanns förstås kvar och skulle år 2000 med stor majoritet rösta för George W. Bush - som inte drog sig för att förklara att också han var en av dem. Bush skulle också få stöd av den evangelikala ikonpredikanten Billy Graham (som också spelat en avgörande roll för Bushs kristna omvändelse) - och i debatten i Iowa 1999 sa Bush så här:
Ett par meningar som på samma sätt som Reagans "I endorse you" fick de evangelikala att på ett ögonblick koppla med Bush. Ett förtroende Bush skulle behålla under hela sin presidentperiod.
Bush skulle emellertid inte ha några djupare kopplingar till 1980-talets kristna höger. Han skulle driva en konservativ syn på aborter, gay-äktenskap och mycket annat - och hans retorik - under Michael Gersons författande hand - skulle flöda av biblisk retorik. Men någon direkt politisk koppling till den kristna högern fanns i princip inte (förmodligen till stor del på grund av att den kristna högern knappt fanns kvar). Och även om Bush uttryckte sin tydliga tro på Jesus, så skulle han med tiden bli mer sparsam med sådana uttalanden och föredra att tala om den Allsmäktige och att dennes gåva till mänskligheten var just frihet.
Bush tillhörde också den generation som växt upp på 1960-talet - en tid när de frågor som blev aktuella under Ronald Reagan inte var några nämnvärda politiska frågeställningar. Och i sin biografi förklarar Bush bl a att han under sin uppväxt aldrig minns att aborter någonsin ens diskuterades. Bush skulle onekligen inspireras av sin kristna tro ifråga om sina politiska prioriteringar - men han skulle i första hand lägga fokus på mjukare frågor, som att bekämpa HIV/AIDS i Afrika och ge stöd till kristna hjälporganisationer. Och även om svensk media gärna pratade om "Bush och den kristna högern" pg a att Bush var kristen och pg a att Bush var höger i jämförelse med tidigare president Clinton, så var det förstås en koppling mer baserad på svensk okunskap (och möjligtvis liberaldemokratisk propaganda) än pg a faktisk förståelse för ämnet.
En mycket tydligare koppling till 1980-90-talets kristna höger går dock att se i 2012-års valcykel.
USA:s presidenter innan George W. Bush (och Bill Clinton) tillhörde generationer som inte pratade om tron eller något annat lika öppet. De trodde, men tron var för dem i första hand en privat- inte en offentlig sak. George W. Bush hade inga problem med att också i offentliga sammanhang beskriva sin tro - men även han hade växt upp i en tid när tron överlag var något som de flesta trodde på, men där steget mellan tro och politik var mycket större än det skulle komma att bli.
2012 års valcykel präglas dock av republikaner som växt upp- inte på 1940-50- eller 60-talet - utan på 1970 och 1980-talet, med just den politiska aktivism och den evangelikala subkultur jag ovan beskrev. Något som märks inte minst i fråga om pratet om Gud där de republikanska kandidaterna talar om Gud och Jesus på sätt som får George W. Bushs uttalanden att nästan blekna. Låt mig ge några exempel.
Den 14 maj förklarade Mike Huckabee (som förövrigt som ung arbetade åt James Robison - pastorn ovan som pratade om att kyrkfolket måste ta tillbaka mark från perversa och liberaler), att han inte ämnade ställa upp i det republikanska primärvalet. Något han bland annat motiverade med följande ord:
When people ask me, what would it take for me to run? I tell them the same thing: Pray for me to have clarity in the decision. I don´t expect everyone to understand this, but I'm a believer and a follower of Jesus Christ, and that relationship is far more important to me than any political office. For me the discussion and decision is ultimately not a political one, it's not a financial one, it's not even a practical one, it's a spiritual one: ...all the factors say go, but my heart say no.
Med de orden förklarade han således att han inte ämnade ställa upp i presidentvalet. Huckabee har dock bortsett från att han varit guvernör i Arkansas också varit baptistpastor vilket skulle kunna vara en förklaring till de religiösa referenserna.
De andra kandidaterna har dock frekvent använt samma slags religiösa språk. I en intervju på CBS Face the Nation, sa Minnesotas republikanska kongresskvinna Michele Bachmann efter att ha fått frågan av programledare Bob Schieffer om det stämde att hon ursprungligen inte var intresserad av politik, men kände att Gud kallat henne att syssla med politik följande:
"I am a Christian as is my husband. I became a Christian when I was 16 years old, I gave my heart to Jesus Christ, and since that time I´ve been a person of prayer. So when I pray, I pray believing that God will speak to me and give me an answer to that prayer. And that's what a calling is, if I pray a calling means I feel like I have a sense from God of which direction I´m supposed to go."
Newt Gingrich, som var Representanthusets talesman under 1990-talet och nu republikansk presidentkandidat konverterade 2009 till katolicismen efter ett liv i diverse protestantiska sammanhang. Förra året förklarade han på katolsk TV innebörden av sin konvertering och sa:
"I have a sense of being at peace - I understand when you give the sign of peace, when the priest says "peace be with you" in a way I never did 10 or 15 years ago. I have a deep personal sense of what that means. And I find that the eucharist is so fullfilling. For 9 years I watched Callista go and have the eucharist and have communion, and I didn't. And I knew what it meant to her. Obviously I had communion in a protestant church, but there are some significant underlying differences theologically. And I really find every sunday that it is enormously meaningful to be allowed to participate in the body and blood of Christ, and actually experience the infusion and the full sense of the eucharist."
Gingrich har också gjort en dokumentär om påve Johannes Paulus II vid namn "Nine days that changed the world" och i flera år manat kristna att engagera sig mer i politiken och sa 2010:
"I hope that Nine days that Changed the World will remind people that they are always capable of changing the world. And that, if they will open their heart to Christ and then if they will simply follow their heart, theirs witnesses to the truth they will in fact change the world."
Louisianas republikanske guvernör Bobby Jindal, som härstammar från Indien med hinduiska föräldrar, men som själv blev kristen i sin ungdom och senare konverterade till katolicismen, var 2008 en möjlig vice-presidentkandidat till John McCain och det spekulerades också en hel del om han möjligtvis skulle ställa upp i valet 2012. Det kommer han inte att göra, men han förtjänar likväl att nämnas eftersom han tillhör de republikanska topp-profilerna. Här talar han för två år sedan om sitt livs viktigaste beslut och säger:
"The single most important moment in my life, is the moment that I found Jesus Christ."
En annan framträdande republikan är den unga republikanske te-party-senatorn Marco Rubio från Florida. Innan Rubio blev senator var han talesman i Floridas representanthus. I sitt farvältal inför sina representantkollegor 2009 sa Rubio så här:
"And let me finish with one more thought: and this one is just the truth and I hope no one gets offended and no one should - and that is this: God is real. God is real. I don't care what courts across this country say, I don't care what laws we pass. God is real."
Han utvecklar sedan varför han tror det, men poängen är att det var det sista budskap han förmedlade i egenskap av talesman för Floridas representanthus. Hösten 2010 kandiderade Rubio till Senaten och besegrade i primärvalet den mer moderate republikanen Charlie Crist. Inför installationsbalen i januari 2011 höll en av hans anhängare följande mycket specifikt kristna tal till hans förmån.
Rick Santorum - fd senator från Pennsylvania som även han kandiderar i det republikanska primärvalet och också han är katolik förklarade 2010 följande, att kristendomen inte bör vara dömande - omdömen behövs i förhållande till policybeslut, men man bör ej vara dömande på ett personligt plan i mötet med individer:
Bland de republikanska presidentkandidaterna kan också den svarte affärsmannen Herman Cain nämnas. Av de aktuella namnen republikaner är Mike Huckabee den som starkast förknippas med den lågkyrkliga amerikanska protestantismen. Men Herman Cain är också han pastor, vilket han varit sedan 2002. I en intervju med Christianity Today, sa Herman Cain i mars i år:
I was licensed in 2002. Like most ministers, I felt called to preach the word of God and minister to the least, the last, and the lost, and minister to His people.
Herman Cain, som också överlevt en kamp mot cancer, förklarade också i intervjun hur han ansåg att Gud kallat honom att kandidera - och att han likt profeten Jeremia i bibeln kände sig nödgad att inte längre vara tyst:
Jeremiah for a while refused to speak on God's behalf. But as he watched the condition of his people, and he felt the burden that they needed to hear a word from God, he couldn't stand not doing what he could do. That's the burden of Jeremiah. That's also the burden of Herman Cain.
I intervjun kommenterar Cain också en artikel han skrev i julas, där han förklarade på vilka sätt Jesus var en perfekt konservativ.
En av republikanernas tidiga favoritkandidater var Minnesotas fd guvernör Tim Pawlenty. Denne härrör från en katolsk bakgrund men blev så småningom evangelikal kristen precis som sin hustru Mary. I mitten av juli släppte Pawlenty följande promotionvideo där han och hans hustru beskriver vad deras kristna tro betyder för dem. Mary säger där:
"My parents were the ones who introduced me to the importance of having God in your life, and being connected to God through faith in Jesus Christ."
Tim Pawlenty säger också:
"Ofcourse we lean unto our faith in challenging times, and hopefully all times as well, but in my case, as a young person - I was 16 years old - my mom passed on pretty suddenly, and in that moment, in that chapter of challenge in my life, it was one of the times that I leaned deeply into my faith and turned to it, and my faith in God as a source of strenght, as a source of reassurance, as a source of comfort - and remembering that hope is always with us, and our hope is not in these earthly things but it´s in Jesus Christ.
Här är hela pr-videon där paret Pawlenty också kopplar till författningsfädernas syn på trons roll i det amerikanska statsbygget:
En annan är Texas guvernör Rick Perry. Denne tog över guvernörskapet i Texas efter att George W. Bush vunnit presidentvalet, och för närvarande tyder allt på att han själv nu kommer att försöka sig på att också han bli president. Perry är evangelikal kristen och besöker en av USA:s många megakyrkor (kyrkor primärt enade med de evangelikala grunderna som faktor, snarare än specifika samfundsidentiteter). Igår, den 6 augusti, höll Rick Perry ett stort böne-event på Reliant Stadium i Houston, Texas - ett event som skulle locka 30 000 besökare. Inför händelsen hade Perry skickat runt ett inbjudnings-mail där han skrev följande:
Right now, America is in crisis: we have been besieged by financial debt, terrorism, and a multitude of natural disasters. As a nation, we must come together and call upon Jesus to guide us through unprecedented struggles, and thank Him for the blessings of freedom we so richly enjoy.
Och eventet i sig såg ut som ett kristet väckelsemöte:
Slutligen måste förstås Sarah Palin också nämnas i listan av kristna republikanska presidentkandidater. Palin är en evangelikal kristen - i grunden pingstvän även om den bredare termen evangelikal föredras - som alltid burit tron högt. 2008 var hon John McCains vice-presidentkandidat. I oktober samma år - mitt under den brinnande valkampanjen - lät hon sig intervjuas av James Dobson från Focus on the Family - vilket var en noterbar direkt koppling till 1980-talets kristna höger där Focus on the Family var en av de stora organisationerna. Hon talar oftast brett om tron och gör ständiga referenser till Gud och Guds plan för USA - däremot talar hon sällan lika specifikt om Jesus som kandidaterna ovan - men den tron är på andra sätt väldigt uppenbar (vilket förmodligen är orsaken till att hon inte själv lyfter fram saken nämnvärt ofta). Under presidentkampanjen 2008 uppmärksammades en video med en afrikansk pastor som i Jesu namn bad för en också bedjande Sarah Palin att hon skulle beskyddas från häxkraft. Det är ännu oklart om Sarah Palin kommer att ställa upp inför 2012 - men oavsett har hon ändå tveklöst varit med i att forma den republikanska miljö som nu råder.
Den kristna tron är således en stor faktor för de flesta republikanska kandidater i 2012 års valcykel. Republikanernas frontrunner heter än så länge dock Mitt Romney - denne är mormon, något som Romney redan 2008 när han då kandiderade i det republikanska primärvalet visste var ett ämne han behövde förklara om han på allvar ville ha en chans i ett republikanskt primärval. Det gjorde han då genom ett tal i november 2007 om "Tron i Amerika", där han bland annat förklarade den viktiga frågan om hur han betraktade Jesus och sa:
There is one fundamental question about which I often am asked. What do I believe about Jesus Christ? I believe that Jesus Christ is the son of God and the savior of mankind. My church's beliefs about Christ may not all be the same as those of other faiths. Each religion has its own unique doctrines and history. These are not bases for criticism but rather a test of our tolerance. Religious tolerance would be a shallow principle indeed if it were reserved only for faiths with which we agree.
Toleransen för mormonismen och för mormoner inom det republikanska partiet ökade - och Romney var förmodligen en viktig faktor i den processen. Han förlorade likväl primärvalet 2008 mot såväl John McCain som Mike Huckabee (där den förste gjorde vad han kunde för att visa att han verkligen var en riktig kristen, och den andre redan uppfattades som en sådan). Och inför 2012-års primärval så har han, till skillnad från de flesta andra kandidater (de som nämnts ovan) denna gång valt att tala om sin tro så lite som möjligt och istället fokusera på ekonomin. De gånger han (och Jon Huntsman, som också är mormon) pratat om tron så har de oftast sagt att valet handlar om att välja en överbefälhavare - inte en pastor. Att de andra kandidaterna emellertid agerar på precis motsatt sätt indikerar dock att saker och ting inte är så enkelt och att tron är en faktor i amerikansk politik som för en utomstående kan vara svårt att till fullo greppa.
2012-års valcykel visar emellertid också på en come-back, inte bara för de evangelikala eller för "pratet om Gud i politiken" utan också för en come-back för den organiserade kristna högern. Tidigare omnämnda Ralph Reed, som under 1990-talet ledde Christian Coalition tillsammans med Pat Robertson, och då av Time Magazine skämtsamt skulle beskrivas som "The Right hand of God" startade 2009 en uppföljningsorganisation till den gamla koalitionen med namnet Faith and Freedom Coalition. En organisation som Reed förklarade skulle skilja sig från organisationen i föregående generation:
“This is not going to be your daddy’s Christian Coalition,” sa Reed i en intervju där han beskrev sin nya organisation som kommer att heta Faith and Freedom Coalition. “It has to be younger, hipper, less strident, more inclusive and it has to harness the 21st century that will enable us to win in the future.”
Organisationen skulle också visa sin slagkraft i början av juni 2011 när Faith and Freedom Coalition höll en konferens i Washington DC som drog i princip samtliga republikanska presidentkandidater.
Detta visar att den kristna högern - dvs en organiserad politisk struktur för landets miljontals evangelikala håller på att göra come-back. Det visar också att president Obama misslyckats med något demokraterna hoppades på 2008 - nämligen att lägga grunden för en politisk slagkraftig kristen vänster.
Innan 2008 hade republikanerna i mångt och mycket patent på de övergripande och organiserade evangelikala väljarna. Reagan hade dessas fulla stöd 1980 och 1984. George Herbert Walker Bush, som inte hade någon personlig koppling till dessa grupper, hade likväl deras stöd tack vare sitt vice-presidentskap under Regan och tack vare sin son George W. Bush som kampanjade för sin far och kopplade till dessa väljargrupper på ett sätt fadern inte kunde. George W. Bush vann dessa både år 2000 och 2004 - och i det sistnämnda valet visade demokraternas kandidat John Kerry att han var mycket obekväm med att tala om trosfrågor.
Detta förändrades med Barack Obama som 2008 visade att han var mycket hemtam med den svarta evangelikala miljön (en miljö med fler likheter än olikheter med de vita/sydstats- evangelikala). Obama fick också tydligt stöd av vänsterpredikanter som Jim Wallis (en predikant som spenderat stora delar av sin karriär på att försöka förklara varför Pat Robertson, George W. Bush och de republikanska politikerna inte hade patent på Jesus). Barack Obama har dock under de gångna åren inte ägnat dessa grupper något överdrivet hjärtligt engagemang. Inget tyder heller på att "den kristna vänstern" på långa vägar växt sig lika slagkraftig under Obama som "den kristna högern" gjorde under Reagan. Vad som nu märks är snarare att den kristna högern (trots, eller tack vare) Obama, istället håller på att göra just en come-back.
I kongressvalen 2010 var te-party-rörelsen med dess fokus på ekonomi den primärt drivande faktorn. Sedan de republikanska nederlagen i valen 2008 var också ekonomi ett primärfokus för republikanerna och de konservativa. Många röster höjdes dock (inte minst av Mike Huckabee) för att partiet inte borde glömma eller överge de andra frågorna. Ekonomisk konservatism, menade Huckabee, fungerade bara i samhällen där det också fanns andra fungerande institutioner (familjer, kyrkor etc) - och en sund konservativ rörelse behövde alla dessa delar.
2012 kommer med största sannolikhet också att primärt handla om ekonomin. Men i princip alla republikanska kandidater har genom sina öppna tal om tron visat att tron också är en faktor, och en av den moderna amerikanska konservatismens pelare de inte ämnar släppa. Vad detta innebär för presidentvalet nästa år, och inför ett eventuellt republikanskt presidentskap återstår att se. Utvecklingen kommer att bli mycket intressant att följa.
Vad som emellertid tycks stå tydligt är att den republikanska Jesus-generation som formades under Ronald Reagans glansdagar nu har gjort entré.
Se även tidigare inlägg:
30 000 på Rick Perrys böne-event 20110806
--------------------
USA:s kristna anti-kommunism och dagens anti-islamism 20101210
USA och den svenska pacifistiska kristna vänstern 20091022
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar