Den sista debatten innan såväl valen i Michigan och Arizona den 28 februari, såväl som valen på Super tuesday den 6 mars, hölls just i Mesa, Arizona. Debatten anordnades av CNN och deltagarna var förstås Ron Paul, Rick Santorum, Mitt Romney och Newt Gingrich. Här är debatten, nedan följer en sammanfattning och några reflektioner om debatten.
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Del 4:
Del 5:
Del 6:
Del 7:
Del 8:
Sammanfattning:Inför debatten, som dels är den första debatten sedan den i Jacksonville, Florida i slutet av januari - och som också är den 20 i raden av republikanska primärvalsdebatter denna valcykel - fanns såväl frågor från betraktarnas perspektiv som förhoppningar från kandidaternas.
Debatten modererades av CNN:s John King, den person Newt Gingrich hunsade i debatten i South Carolina. Frågan man som tittare funderade över, var hur mötet dem emellan skulle gå denna gång.
Mer relevant var dock givetvis kandidaternas förhoppningar: Gingrich behövde i debatten visa att han fortfarande är relevant i detta race, där han inte vunnit något sedan South Carolina, i vad som nu är en evighet sedan.
Rick Santorum och Mitt Romney hade de två båda kravet på sig att slå den andre, för att på så sätt få övertag i den mycket jämna kampen om Michigan.
Den med minst krav på sig var Ron Paul, som oavsett debattresultat med all sannolikhet skulle fortsätta på samma sätt han hittills gjort.
Debatten inleddes med en fråga om ekonomin, om vad som skulle göras för att tackla problemen med statsskuld och minskad tillväxt.
Santorum - som i mångt och mycket stod i strålkastarljuset inför debatten - inledde och förklarade att hade en plan där man skulle spendera mindre och mindre varje år han var president. Samt avskaffa ObamaCare.
Romney förklarade att han hade de erfarenheter som behövdes för att veta hur man balanserade en budget (något man med nödvändighet behövde kunna både i sitt privata liv som i den privata sektorn) och presenterade sin plan för att göra detta.
Gingrich hänvisade till de 4 år som budgeten balanserades när han var ordförande i Representanthuset och talade sig varm för amerikansk energi och att borra olja i havet och på federal mark.
Paul förklarade att problemet med situationen berodde på att politiker som Santorum kampanjade som mer ekonomiskt konservativa än de i själva verket var. Han själv röstade aldrig för "för mycket" utan anklagades tvärtom för att rösta för "för lite". Han kritiserade också amerikanska biståndspengar som han menade inte hjälpte någon.
I diskussionen kom de också in på frågan om öronmärkta pengar, där Romney och Santorum (och även Paul) hamnade i heta diskussioner om vad öronmärkta pengar egentligen var eller inte var, samt i vilken utsträckning de ville förändra eller avskaffa dessa. Santorum anklagade Romney för att förenkla sakpolitiken - den med tydligast beskrivning av problemet och varför öronmärkta pengar kan vara legitima var dock Paul, som förklarade att det var rätt av Kongressen att fördela pengar - om det inte gjordes av Kongressen så skulle den exekutiva makten fördela pengarna istället och det skulle i alla avseenden vara värre. Problemet löstes dock inte genom att snacka om öronmärkta pengar specifikt utan genom att man gjorde breda nedskärningar överlag.
En annan fråga man kom in på var bailouterna hösten 2008: dels TARP som räddade finansinstituten, och dels den bailout som räddade USA:s biljättar. Santorum förespråkade ingendera - Romney förespråkade dock TARP men inte stödet till bilindustrin (som inte minst var stark i Michigan). De två ordväxlade länge om saken men Romney lyckades förklara varför han stödde en sak men inte en annan: TARP ansåg de flesta ekonomer räddade ekonomin från en depression - medan däremot bailouten av bilindustrin var en eftergift inte till industrin i sig utan till dess gigantiska fackföreningar som övertygade politikerna om att de inte hade möjlighet att ställa om och gå igenom en normal konkursprocess. Det var fel av regeringen att lyssna på fackpamparna.
Ron Paul lyfte även denna fråga till en högre nivå: det intressanta var inte om bailouts fungerade, utan om de var rätt eller ej. En bankrånare skulle säkert kunna få ett bankrån att fungera, men det skulle inte göra rånet rätt.
De kom sedan in på den omtalade debatten om preventivmedel. Gingrich inledde med att konstatera att i den debatt som uppstått fanns det en legitim fråga om var regeringens gränser ifråga om att inkräkta på religionsfriheten gick - men media var hycklande som inte någonsin 2008 ifrågasatte att Obama stött partial-birth-abortions (tror jag att han åsyftade) - dvs dödande av nästan helt födda barn.
Romney gick till försvar för katolska kyrkan och konstaterade att Obama hade attackerat religionsfriheten på ett sätt som ingen annan gjort och att USA:s befolkning sett detta och nu vill ha någon som står upp för konstitutionens garanterande av religionsfrihet.
Rick Santorum ställdes inför sitt uttalande i en intervju med Caffeinated Thoughts (den blogg Amerikanska nyhetsanalysers egen bloggare John Gustavsson också är skribent på) där Santorum sagt att han tänkte prata om det ingen annan pratat om förut, nämligen farorna med preventivmedel.
Santorum förklarade att det som nu sker är att alltfler barn föds utanför äktenskapet, allt fler tonåringar blir tidigt sexuellt aktiva. Det påverkar hela samhället. Fler barn föds i fattigdom, i beroende etc. Ett land där stabila familjer inte lyckas, kan i sig inte lyckas. Det måste någon våga prata om, och det ämnar han göra. Men däremot innebär inte det att han vill ha ett regeringsprogram för att fixa problemen, vilket är den lösning vänstern alltid föreslår - det är dock inte hans lösning.
Ron Paul förklarade att det inte var p-pillren som orsakade omoral, det var tvärtom. På samma sätt som det inte var vapen som dödade, det var omoraliska människor. Mitt Romney höll med Santroum och sa att det hela handlade om ifall USA skulle vara en nation som byggde på familjer som grund eller ej, och även han konstaterade att utan familjer skulle nationen inte bestå.
Gingrich påpekade att har man regeringen som garant för välfärd rör man sig mot tyranni. För till slut börjar regeringen kräva saker i gengäld och genom ekonomiskt tvång tvinga en till saker om man inte frivilligt gör som staten tycker. Valet under hösten handlade således också om en sådan aspekt.
Ron Paul fortsatte sedan en diskussion med Santorum om konsekvent ekonomisk konservatism, där han tvingade Santorum i försvarsställning över att ha röstat för lagförslag med pengar till Planned Parenthood i dess innehåll. Santorum fick också försvara sig mot varför han stött den tidigare -och moderate- senatorn Arlen Specter.
Därefter diskuterade de gränspolitiken mot Mexiko och kvinnors roll i militären. Ifråga om det första ämnet sa kandidaterna inget nytt och ifråga om det andra så sa kandidaterna inget märkvärdigt (den med flest åsikter om saken, Rick Santorum, konstaterade att han ämnade lyssna på vad de aktiva soldaterna som kunde det hela själva tyckte).
Därefter kom de in på situationen och konflikten med Iran. Om Israels premiärminister ringde dem när de var presidenter och förklarade att Israel behövde slå till mot Iran, vad skulle de göra?
Newt Gingrich konstaterade att om en israelisk premiärminister ansåg att han behövde agera preventivt mot ett land som hotat att förinta Israel med kärnvapen, så hade han den rätten. Romney påpekade att bensinkrisen blekande i skuggan av ett eventuellt iranskt kärnvapen, och att detta var Obama största misslyckande som president. Santorum höll med Romney och konstaterade att han själv kritiserat Iran i åtta år - ofta utan stöd i Vita Huset.
Ron Paul däremot var emot krigshetsen mot Iran. Han konstaterade dock att hans moraliska och konstitutionella argument mot de andra kandidaternas krigshets uppenbarligen inte räckte för att stoppa dem. Men det fanns ett argument till: USA har inte råd med fler krig, svårare än så är det inte, konstaterade han. Men om de nu ändå skulle gå i krig så manade han dem till att åtminstone söka en krigsresolution hos Kongressen.
Slutligen diskuterade de utbildning. Romney förklarade vad han gjort i Massachusetts och hur han effektiviserat utbildningen där, och oavsett vad man än tyckte om Bushs No Child Left Behind - så tog sig Bush an lärarfacken, och det var bra. Santorum däremot ångrade offentligt att han stött NCLB och sa att han nu förstått att den federala regeringen inte bör blanda sig i skolpolitiken. Gingrich ville ge mer makt till skoldistrikt och föräldrar och Ron Paul ville givetvis inte heller att regeringen skulle blanda sig i det område konstitutionen inte ger dem befogenhet att blanda sig i.
Debatten avslutades strax därefter.
Några reflektioner:Så hur gick debatten, vem vann och vem förlorade?Vinnarna i debatten var de två "uträknade" kandidaterna. Ron Paul var på bra humör och gjorde en strålande debattinsats. Han kommer som vanligt inte att vinna några höga poäng med sin utrikespolitik, men han förklarade konstitutionen bra när han fick tillfälle.
Gingrich var också han på bra humör (och verkar ha kommit över ilskan över att debatten i Georgia strax inför Super Tuesday blivit inställd). Han gav bra svar och framstod statsmannamässig - och han blev inte arg på CNN:s John King. Likt Paul hade han dock fördelen av att inte stå i rampljuset och tvingades därför inte försvara sig särskilt ofta utan kunde orera utifrån de avslappnade förutsättningar som i tidigare debatter i synnerhet under hösten, gett honom sin nära-frontrunner-status.
För Mitt Romneys och Rick Santorums del var situationen däremot annorlunda. De var inte avslappnade och båda aggressiva. Rick Santorum var som alltid energisk, men tvingades gå i försvarsställning lite väl ofta. Mitt Romney klarade sig överlag bra men såg väldigt trött ut. Trots det höll han dock fältet och i kampen mellan honom och Santorum inför valet i Michigan, vann nog Romney. Santorum hade behövt glänsa och visa varför han var det självklara alternativet i Michigan. Men Romney klarade sig bra, och lyckades på ett begripligt och förmodligen till viss del acceptabelt sätt förklara varför han inte stött bailouten till bilindustrin i delstaten. Santorum förlorade således debatten, men det betyder inte automatiskt att han kommer att förlora Michigan - och debatten förändrade förmodligen inte mycket för situationen uppe i norr.
Vinnarna var dock tydligt Ron Paul och Newt Gingrich som båda bevisade att de fortfarande inte bara är kvar i leken utan också fortfarande är relevanta. Något Gingrich hoppas blir bevisat när valet kommer till hans hemstat Georgia och övriga södern. Se även tidigare inlägg:GOP-debatt 6 2012: Jacksonville, Florida 20120127
