Presidentvalet 2012: Republikanernas utmanare

2012 kan kännas långt borta, men spekulationerna kring vilka som kommer att ställa upp dör aldrig. I egenskap av politisk junkie - för det får man väl ändå säga att jag är - tänker jag nu lista de olika tänkbara kandidaterna från Republikanerna som slåss om att få utmana President Obama i valet 2012. Jag tänker diskutera deras svagheter/styrkor (från ett politiskt perspektiv), och givetvis kommer jag med mitt eget tips kring vem som tar hem det här. Notera att ingen av kandidaterna tillkännagivit att de tänker ställa upp, utan detta är spekulationer. Besked från kandidaterna kan väntas före April 2011, då man normalt sett ska ha annonserat sin kandidatur för att ha en rimlig chans att vinna nomineringen (att samla in pengar nog att kunna köpa reklam och dylikt lagom till primärvalens början i januari 2012 tar nämligen sin tid).

Sarah Palin

Styrkor: Palin, precis som Ron Paul, har en ibland kultliknande följarskara som avdyrkar henne och säkert skulle komma ut i drivor för henne om hon ställde upp. Ett högt valdeltagande är viktigt i amerikansk politik, särskilt i primärvalen där valdeltagandet sällan når några högre nivåer. Palin är entusiastisk och tror på framtiden (till skillnad från Ron Paul som mer framstår som en domedagsprofet), hon drar alltid till sig stora skaror väljare vart hon än talar, och är bra på att uttrycka sig vasst (ett tveeggat svärd - se nedan). Palin har ett förhållandevis stark meritlista när det gäller ekonomisk politik (som ju ligger i fokus just nu). Hon sänkte skatterna och tog sig an korruptionen i Alaskas politik, hon har en jordnära bakgrund och har fått gå igenom mycket i sitt liv (precis som Huckabee). Starka socialkonservativa åsikter har hon också, och hon är överlag en attraktiv kandidat.

Svagheter: Palins PAC (PAC betyder en organisation som donerar pengar till politiska kandidater och skickar människor att kampanja och tala för dem) har inte samlat in några signifikanta summor, vilket skulle kunna indikera att Palin kommer att få svårt att få in pengar själv om hon ställer upp 2012. Och om man ställer upp mot en man med 250 miljoner dollar på bankkontot (Mitt Romney), då gäller det att man kan få ihop en del pengar själv för att vara med i spelet. En annan svaghet är att Palin avgick som guvernör efter bara 2½ år på posten. Visst, hon är en chanstagare, en maverick, men där anser nog de flesta att hon gick lite för långt i sin självständighet. Tar hon ens sina politiska uppdrag på allvar? Hennes motståndare kommer nog göra allt för att få väljarna att tro motsatsen. Dessutom, som jag sa ovan, så är hennes vassa uttalanden ett tveeggat svärd; hon kan lätt säga något som en motståndare kan rycka ur sitt sammanhang och använda i TV-reklam emot henne (så kallade "attack ads). Dessutom gör Palin inget vidare ifrån sig i opinionsmätningarna, vare sig vi talar primärvalet eller det allmänna valet. Hon ligger konstant under mot Barack Obama, ofta är hans ledning tvåsiffrig, och den enda delstat hon i dagsläget skulle vinna i primärvalet är Kentucky.

Mitt Romney

Styrkor: Mitt Romney är en förhållandevis liberal republikan som drar sig till moderata väljare. Han har utseendet (viktigare än många vågar erkänna) och har erfarenhet av att regera (han var under fyra år guvernör av Massachusetts) . Han har i de flesta fall klassiska republikanska positioner i sociala frågor - något han dock fått på senare år (se nedan), och har en massiv kampanjkassa. Mitt Romney äger runt 250 miljoner dollar - alltså cirka 1.7 miljarder kronor, därför behöver han egentligen inte be människor att bidra till hans kampanj alls; han har pengar så det räcker ändå, i alla fall till primärvalet. Romney leder också i de allra flesta delstater (i primärvalet alltså), han är från nordöstra USA där Republikanerna kan behöva vinna någon stat för att kunna slå Obama. I mätningarna för det allmänna valet så ligger han ofta väldigt nära Obama, och i senaste mätningen ledde han faktiskt med 1 %.

Svagheter: Mitt Romneys konservativa meritlista har fler hål än ett durkslag, kort sagt. Han har svängt i frågor som abort och vapenägande - två väldigt viktiga frågor för konservativa republikaner. Romney skröt i sin guvernörskampanj 2002 om att han inte var NRAs (en amerikansk organisation för vapenägare) bästa vän, något han senare fått äta upp. Dessutom införde han en vårdreform i Massachusetts som är misstänkt lik den Obama just infört i hela USA. Han, precis som Palin, övergav sin guvernörspost. Romney övergav den dock efter sin första mandatperiod, han valde att inte ställa upp för omval, med största säkerhet för att han ville fokusera på sin kommande presidentkampanj. Han har med andra ord förhållandevis lite erfarenhet, och han kan inte göra någon trovärdig attack på Palin för att hon avgick. Ett stort avbräck med tanke på att vissa stater garanterat lär stå mellan honom och just Palin. Romney är en flipflopper som bytte ut nästan alla sina åsikter i sociala frågor runt 2004-2005, och hans motståndare kommer inte att missa en chans att påminna väljarna om detta. Hans status som mångmiljonär för honom knappast närmare medelklassen; det är svårt att identifiera sig med Romney, kort sagt. Och att han leder så tidigt i mätningarna är inte nödvändigtvis något positivt: Risken finns att hans kampanj (som ju redan, inofficiellt, är i gång) når sin "peak" för tidigt. Eftersom Romney nästan kampanjat sedan Obama vann förra valet så blir det svårt att se hur han ska kunna överraska väljarna när kampanjen verkligen drar igång. Bland andra kandidaters supporters finns det en spänning kring huruvida han eller hon kommer att ställa upp; någon sådan finns inte kring Romney, det anses alltför givet att han kommer att försöka igen.

Mike Huckabee

Styrkor: Mike Huckabee är den mest erfarne av GOPs kandidater. Han var guvernör av Arkansas i tio år (1996-2007), en otrolig bedrift i en stat där den lokala senaten och representanthuset till över 70 % består av demokrater. Hur Huckabee blev guvernör har jag skrivit om tidigare i min recension av hans bok "Character is the issue", men för att kort sammanfatta så tvingades hans demokratiska företrädare att avgå, och Huckabee som då var vice-guvernör fick ta över. En av Huckabees styrkor är hans livshistoria; hur han arbetat både som DJ och pastor, hur hans fru drabbades av och övervann cancer i ryggraden tidigt i deras äktenskap (då Huckabee var runt 20) och hur han lyckades tappa 50 kilo på ett år (något han senare skrev en bok om). Problem som vanliga amerikaner kan känna igen sig i. Huckabee är en mycket sympatisk man som uttrycker sig klart och nästan alltid är "vänlig men bestämd" så att säga. Han är inte lika vass som Palin, och inte lika slipad som Romney, men det är mest något positivt. Mike Huckabee gillar att tala om vikten av karaktär (han har skrivit inte mindre än två böcker i ämnet), och helt klart är sociala frågor hans starkaste kort. Han är en strikt motståndare av såväl aborter som homoäktenskap. Han stöder dödsstraffet, även om han uttryckt att han hatade att utdöma det under sin tid som guvernör. Huckabee var tidigt ute och kritiserade Wall street och dess girighet, något som kanske inte hjälpte honom just när han sa det (före krisen bröt ut), men något han definitivt kan peka på idag som en merit. Huckabees speciella ekonomiska plan, "FairTax", kommer definitivt att vara en fördel för honom: Den går ut på att alla skatter ska ersättas med en konsumtionsskatt (liknande moms). Systemet är enligt flera ekonomer mer effektivt då ett sådant system kräver mindre administration än det nuvarande och ett avskaffande av företagsskatten skulle göra USA till ett skatteparadis och garanterat leda till att industrier börjar flytta hem produktionen igen. Nackdelen är att priserna skulle gå upp, vilket skulle leda till att fler började åka till Kanada för att handla, alternativt handla över internet (näthandeln är svår att kontrollera och beskatta). Huckabee är dessutom från södra USA, vilket är en fördel i de tidiga primärvalen i Iowa och Florida.

Svagheter: Mike Huckabee godkände flera skattehöjningar som guvernör. Visserligen sänkte han skatterna 93 gånger, men totalt gick statens utgifter upp. Libertarianism ger han inte mycket för, utan är en av de få som öppet fördömt libertarianernas och deras orealistiskt negativa syn på staten (andra kandidater tenderar att ignorera den libertarianska falangen). Detta kan bli ett problem i takt med att denna falang växer och får inflytande (jag har skrivit om libertarianernas framgångar två gånger tidigare i denna blogg). Generellt sett upplever flera republikaner att Huckabee övervärderar staten och att den bör ha en mindre roll i människors liv än han tycker. Dessutom har Huckabee flera tveksamma benådningar och straffsänkningar på sitt CV. En man vid namn Maurice Clemmons vars straff Huckabee sänkte (och som senare benådades) mördade i slutet av november förra året fyra poliser före han sköts själv. Risken är uppenbar att Huckabee kommer att sluta som Dukakis, som också benådade en mördare som sedan mördade igen (något Bush den äldre använde emot honom i sin presidentvalskampanj 1988).Och samtidigt som Huckabees tidigare jobb som pastor säkert vinner honom flera röster i södra USA, så kan det vara avskräckande i de mer sekulariserade regionerna.

Ron Paul

Styrkor: Ron Pauls främsta styrka är hans sektlika fanbase som är villiga att åka över hela USA och kampanja för honom, samt organisera "Moneybombs", speciella dagar då alla uppmuntras donera till Paul. På en sådan dag, den 16 December 2007, fick man in drygt 6 miljoner dollar och väckte stor uppmärksamhet i media (vilket är syftet med "bomberna"). Ron Paul kompromissar aldrig, utan röstar bara för ett förslag om det står i konstitutionen att han ska rösta för det. Därför är han i kongressen känd som "Doctor No", ett åsyftande på hans ständiga nej-röster, och på det faktum att han är doktor (vilket är en annan styrka då människor litar på läkare). Ron Paul har suttit i representanthuset i 22 år och förväntas bli omvald enkelt. Erfarenhet har han med andra ord. Högervindarna gynnar honom definitivt; hans tidigare så extrema åsikter om att lägga ner centralbanken och avskaffa inkomstskatten framstår helt plötsligt som mer mainstream än någonsin, och faktum är att det mycket väl kan finnas en eller flera Ron Paul-trogna senatorer år 2012, som säkert skulle kunna hjälpa Paul bli mer accepterad bland vanligt folk. Ron Paul grundade förövrigt Tea party-rörelsen redan år 2007, något som till stor del glömts bort.

Svagheter: Ron Pauls främsta svaghet är hans sektlika fanbase. Ja, den är hans styrka, men hans svaghet på samma gång. Många "normala" medelålders människor skräms bort av hans övertygade fanbase, och om Paul ska ha en rimlig chans att få Republikanernas nominering så måste han och hans fans acceptera att många människor inte är intresserade av att följa Paul från kust till kust och donera tusentals dollar per år till hans kampanj; Ron Paul får nöja sig med att få deras röster i primärvalet, varken mer eller mindre. Dessutom måste han ha nolltolerans mot "truthers", alltså de som tror att den amerikanska regeringen var inblandad i 11 september, och inte tillåta att några sådana arbetar för hans kampanj. Det värsta är att flera av Pauls supporters är truthers, och många tror dessutom på andra konspirationsteorier med. Dessa fans riskerar att skämma ut Paul. Kommer Paul att sätta ner foten? Jag tror dessvärre inte det. Paul är dessutom emot krigen i Irak och Afghanistan. Han är isolationist utrikespolitiskt och har antytt att det var USAs fel att de blev attackerade 11 september, något som givetvis skadar honom bland republikanska väljare. Dessutom har Paul bara suttit i representanthuset och har ingen erfarenhet av att regera. Som en generell regel kan man säga att kongressmän inte blir presidenter, det finns bara något enstaka undantag från den regel. Det krävs oftast att man varit senator (Obama) eller guvernör (Bush, Clinton, Reagan etc). Som om det inte vore nog så visar Paul nästan inget intresse i att bli president. Han har ett intresse av att sprida sina åsikter på bästa sändningstid i presidentvalsdebatter, och för att kunna göra det så måste han ställa upp. Men jag tror inte Paul trodde själv att han kunde vinna förra gången, utan hans kampanj var ett ideologiskt ställningstagande. Det förklarar också varför man spenderade så lite pengar under kampanjen. Flera miljoner dollar hade Paul över när han drog sig ur valet, pengar som han använde för att starta Campaign for Liberty (C4L), en organisation som hjälper libertarianska republikaner bli valda. Jag undrar om inte detta var planen från början.

Newt Gingrich

Styrkor: Gingrich främsta styrka är hans imponerande meritlista. Han var en av förgrundsfigurerna till Republikanernas storseger i kongressvalet 1994. Han har fått mycket credits för att ha stoppat "Hillarycare" (en föregångare till den sjukvårdsreform USA nu genomfört) i början av 1990-talet. Gingrich är välkänd bland republikaner, och att ha honom som presidentkandidat kan kännas tryggt för de som inte vill experimentera med de nya namnen som Palin och Ron Paul.

Svagheter: Gingrich endorsade Dede Scozzafava i valet i New Yorks 23:e distrikt. Scozzafava var en liberal republikan som till slut tvingades ge upp redan före valet när ett tredje parti "Conservative party of New York" tog över merparten av hennes väljare. Detta konservativa partis kandidatur var alltså en protest mot den liberala republikan som Republikanerna nominerat. Att ha stött en förlorare är illa nog; att ha stött en liberal förlorare är katastrofalt. Gingrich är tätt förknippat med det republikanska etablissemanget, som det ju som bekant pågår en gräsrotsrörelse emot (Tea party movement). Även om Gingrich uttryckt sig kritiskt mot Republikanernas hantering av fiskala frågor det senaste decenniet, så räcker det knappast då nästan alla är överens om att Republikanerna inte borde låtit utgifterna öka så som de gjorde under Bush. Han utmärker sig kort sagt inte. Hans siffror i mätningarna har inte imponerat, vare sig vi talar primärvalet eller det allmänna.

Bobby Jindal

Styrkor: Jindal är ung (född 1971), mörkhyad och guvernör. Så kan hans styrkor sammanfattas. Han är en god talare som gjort kometkarriär från en relativt enkel bakgrund. Jindal är guvernör av Louisiana och hans familj kommer ursprungligen från Indien. Han är enormt populär i sin delstat. Överlag så delar han Tea party-rörelsens frustration över det ökande budgetunderskottet. Han är också en varm förespråkare av rätten att äga och bära vapen och har talat inför NRA ett flertal gånger. Jindal påminner mycket om Obama på sätt och vis. Han är ett nytt, fräscht ansikte som inte varit inblandad i årtionden av politiskt käbbel.

Svagheter: Jindal är väldigt ung, och om han ställer upp 2012 kommer han bara vid det lag att han blir president att ha 4 års exekutiv erfarenhet. Kan han verkligen mäta sig med Mike Huckabee, också han sydstatsguvernör, som har 10? Dessutom har han inte visat något särskilt intresse för att ställa upp, och troligen gör han inte det heller. Han har ett omval i november 2011, som han skulle tvingas avstå ifrån för att istället försöka bli republikanernas kandidat. Han är ung och kan ställa upp 2016 eller 2020 (beroende på om Republikanerna vinner 2012). Varför bränna allt på ett kort?

Tim Pawlenty

Styrkor: Han är guvernör av den viktiga delstaten Minnesota och har varit det i åtta år. Han är mer pragmatisk, påminner mycket om Mitt Romney men var inte född in i rikedom och flärd, utan har en livshistoria som berör och knyter an till väljare (han var yngst av fem barn och hans mor dog av cancer när han var 16). Tim Pawlenty är inte alls lika känd som Mitt Romney, utan är något av en "dark horse", ett mycket fräschare ansikte än de tre toppkandidaterna.

Svagheter: Tim Pawlenty har gjort liknande sjukvårdsreformer i Minnesota som Mitt Romney gjorde i Massachusetts, och det kommer sannerligen vara honom till last. Han förespråkar pristak för läkemedel och vill förbjuda reklam för receptbelagda mediciner. Precis som Romney var Pawlenty en gång för abort, men säger sig nu vara emot. Han har även svängt i frågor om rättigheter för HBT-personer samt om stamcellsforskning (tidigare för, nu emot). Pawlenty tror att global uppvärmning åtminstone till viss del orsakas av människan, inte heller en populär åsikt bland de flesta republikaner (särskilt inte i delstater med stor kolindustri, typ Kentucky). Dock verkar Pawlenty vara intresserad av att ställa upp, då han inte tänker försöka vinna en tredje mandatperiod (något han kan göra om han vill).

Vem vinner?

Jag ska vara helt öppen med att min personliga favorit är Huckabee, en politiker med sällan skådad ryggrad och insyn i människors vardag och problem. Som vicepresident skulle jag kunna tänka mig antingen Sarah Palin eller, faktiskt, Ron Paul. Huckabee skulle dock aldrig välja Paul (som han kritiserat öppet flera gånger), och jag vet inte om Palin vill försöka sig på VP-posten igen. Bobby Jindal tycks stormtrivas i Louisiana och är knappast aktuell.

Hursomhelst, vem tror jag, realistiskt sett, kommer vinna? Jag skulle säga att det ligger i luften, och att det beror på vilka som ställer upp från början. McCain hade aldrig blivit Republikanernas kandidat om inte både Huckabee och Romney ställt upp; de splittade den konservativa rösten, och i Republikanernas primärval gäller ju att vinnaren tar allt. Jag tycker vi kan utgå ifrån att Romney ställer upp, frågan är huruvida Palin och Huckabee gör det. Om båda kandiderar är jag rädd att effekten blir densamma som när Huckabee och Romney slogs om den konservativa rösten 2008; en ännu mer liberal kandidat (som år 2008 hette McCain och år 2012 heter Romney) vinner. Faktum är att Romney vinner mätning efter mätning sett till delstater, han leder bland annat stort i Florida, dominerar totalt i nordost och, mer chockerande, han har en knapp ledning i Texas. Palin leder som sagt bara i Kentucky, men hon tar ändå en stor del av rösterna i de flesta andra delstater. Slår man ihop hennes och Huckabees procent-tal så leder Romney knappt någonstans alls. Alltså; för att säkra att en konservativ kandidat vinner nästa primärval så måste en av dem vara ödmjuk nog att avstå från att ställa upp. Och jag är rädd att det blir Huckabee som viker sig.

Huckabee har hållit dörren öppen för att ställa upp 2012, men samtidigt har han inte uttryckt någon entusiasm inför tanken, utan nyligen sagt att det är "mindre sannolikt" att han gör det. Är detta bara hans försök att flyga under radarn och slippa granskning av media tills dess hans kampanj börjat? Det verkar sannerligen fungera i så fall: Enligt Wikipedia har det inte spekulerats kring huruvida Huckabee kommer ställa upp eller inte sedan mitten av februari. Vi får inte glömma att Huckabee både har sitt eget TV-program och sin egen radioshow, så någon brist på uppmärksamhet är det ju inte tal om. Han kan enkelt använda sina program till att sprida sina åsikter, bjuda in gäster och knyta kontakter, samt besvara eventuella anklagelser mot honom. Ingen politiker har en så bra position som Huckabee när det gäller sånt. Samtidigt undrar jag om Huckabee vill gå igenom en till presidentvalskampanj; efter att ha läst cirka hälften av hans bok "Do the right thing" som handlar om hans kampanj 08 så får jag intrycket att det mest var elände; försenade flyg, billiga hotell och journalister som förvred det mesta han sa. Och när han var så nära att vinna i South Carolina så kommer Fred Thompson (en av flera mindre kända kandidater i primärvalet 2008) och tar 15 % av rösterna och ger bort segern till McCain. Man riktigt känner hur frustrerad Huckabee är över detta; tänk vilken skillnad om Thompson bara insett att han inte hade någon chans att vinna utan bara beredde vägen för den liberale McCain.

Sedan ångrar inte Huckabee att han ställde upp, han gjorde det enda rätta och är nöjd med sin kampanj, men glamoröst var det inte. Mot slutet av boken indikerar han faktiskt att han kommer ställa upp igen. Tidigare i boken hade han berättat om hur en kvinna velat donera sin vigselring till honom. Han hade tagit emot den, men inte sålt den. När han sedan, vad jag förstår samma kväll eller kort efter han erkänt sig besegrad träffar denna kvinna igen så ger han tillbaks ringen och säger "Hang on to this. We're going to need it again" ("Håll den i säkert förvar. Vi kommer att behöva den igen").

Palin å sin sida ställer inte upp - om hon har självkännedom. Jag gillar Palin, missförstå mig inte, men hon är opålitlig så till den milda grad att hon får Barack Obama att framstå som en principfast statsman (och det är han inte). Självförtroende är bra, men att vara divig är det inte. Jag är rädd att hon kommer att bli ett lätt byte för Obama, som ju trots allt är lysande på att bedriva kampanjer. Visst, fortsätter ekonomin neråt så lär väl vilken republikan som helst kunna slå Obama, men vid presidentvalet 2012 så lär den inte gå neråt. Frågan är om arbetslösheten kommer att gå ner i tid, men det kommer att vara tillväxt, det törs jag nästan lova. Att tillväxten sedan kommer att vara ihålig och byggd på det faktum att USA tryckt pengar som galna under lågkonjunkturen, det är en annan sak, men konsekvenserna av det kommer först senare (runt år 2016 skulle jag tro - mer om detta i ett annat inlägg). Poängen är att 2012 är det inte alls säkert att det råder någon krisartad stämning i landet. Däremot lär Obama fortfarande ha problem med att sälja in sjukvårdsreformen, som ju då fortfarande inte införts men som man redan börjat betala för. Just den biten är så korkad att man undrar varför inte David Axelrod, Obamas förre kampanjmanager, tagit Obama åt sidan och talat om för honom att han begår politiskt självmord när han tvingar människor att betala i fyra år innan de får ut något av en reform.

Hursomhelst, om vi går tillbaka till Palin, så tror jag att hon skulle blivit en bra vicepresident. Jag tror att hon kan attackeras från lite väl för många vinklar om hon blir nominerad 2012, och hon är dessutom inte den bästa på att ta kritik - se bara på den röran hon ställde till med när hon krävde att Letterman skulle sparkas efter att han dragit nåt skämt om hennes dotter, eller hur hon krävde Rahm Emanuels avgång efter att han använt ordet "Retard" (efterbliven). Klart man kan förstå hennes frustration, men samtidigt så måste en president kunna tåla sådant. Se bara hur Obama får tåla att kallas socialist och jämföras med Stalin (Obama är, precis som Paul påpekade, ingen socialist utan en korporatist). George W Bush blev konstant förlöjligad under sin presidenttid, och ändå lyckades han (åtminstone mestadels) uppträda statsmannalikt; han gjorde aldrig någon cirkus när han blev anklagad för något. Och Palin väljer ju också sämsta möjliga mål. Det fanns ingen realistisk chans att Letterman skulle tappa jobbet, just eftersom han gjorde sitt jobb. Sådant måste Palin lära sig att rycka på axlarna åt. Jag har stor sympati för Palin, som genomgått så mycket. Att ha en son med down syndrom och en annan i Irak kan inte vara lätt. Men just eftersom hon verkar ha fullt upp med att hantera sitt personliga liv, så tycker inte jag att hon ska ställa upp 2012, utan istället bara ge sitt endorsement och möjligen kampanja för Mike Huckabee. Jag tror som sagt inte att hon är intresserad av VP-platsen igen, men jag skulle kunna tänka mig henne som energiminister (hennes bästa område).

Om de båda ställer upp hoppas jag att Pawlenty ger Romney en match om de liberala väljarna; på så sätt kan det möjligen jämna ut sig. Romney för mig karaktäriserar allt det dåliga, allt det rent av onda, inom politiken: Karaktärslöshet, slingrande, politiskt spel, personliga rikedomar som spelar för stor roll. Romney är en politisk kameleont som för tillfället är konservativt röd, men som när som helst kan bli ljusblå. Även om Romney kanske försöker, så kan han inte förstå sig på vanliga människor på det sätt som Huckabee och Palin kan. Romney utstrålar en aura av överdriven självsäkerhet och han verkar nästan tycka att han är berättigad att få presidentposten, i egenskap av att ha fötts med en silversked storlek XL i munnen.

Mitt tips: Palin vinner nomineringen. Huckabee backar då han inte vill upprepa det som hände 2008. Ni måste förstå att det knappt finns någon politiker Huckabee avskyr så mycket som han avskyr Romney, och Huckabee är garanterat villig att vika sig om det innebär att Romney inte heller får nomineringen. Palin däremot har ingen personlig vendetta mot Romney (även om hon säkert inte gillar honom) att ta ut. Ron Paul får någonstans mellan 5 - 10 % av rösterna (stor förbättring jämfört med 2008), Bobby Jindal och Newt Gingrich ställer inte upp alls, och om Gingrich ändå gör det så kommer han ingen vart utan lär dra sig ur före primärvalen börjar. Gingrich är det förflutna, han har inget att ge längre. Vi får hoppas att han låter oss minnas honom som han var och inte förstör sitt eftermäle med ett fåfängt kampanjfiasko.

Jag inser att jag kan tvingas äta upp detta senare; vid den här tidpunkten inför förra valet var det ju många som trodde att Bill Frist och Condi skulle ställa upp, något de inte gjorde (tur för dem får man väl ändå säga då ingen lär ha haft en chans att slå Obama).

Vem väljer då Palin som vicepresident? Konventionell vishet säger Huckabee eller kanske Pawlenty. Men sen när kunde konventionell logik appliceras på Palins många omöjliga osannolika drag? Jag tror hon erbjuder Ron Paul istället. Om han accepterar vet man inte, men det låter precis som något Palin skulle göra.

Hon är ju en maverick. Glöm aldrig det.

John Gustavsson

Se även tidigare inlägg:

Kongressvalet 2010: Republikanernas libertarianska rebeller - DEL 2 20100420

Recension: Character is the issue av Mike Huckabee 20100206