Den sekteristiska konflikten i Irak mellan shia och sunni-muslimer har orsakat tusentals dödsoffer. För västerlänningar utan direkta band till landet, har dessa dödsoffer blivit kända i första hand som dödsstatistik i tidningsspalter eller nyhetsreportage. Bakom varje offer har det dock funnits ett namn, ett ansikte och ett liv där en person och dennes anhöriga tvingats betala det högsta av pris. CNN har här ett mycket sevärt inslag vid namn "Att leva med fienden" i tre delar om ansiktena bakom dödsstatistiken. Här finns flickor som våldtagits och mördats, män som lurats i väg till död och tortyr - kvinnor som svurit hämnas sina dödade familjer, män som är säkra på att konflikten kommer blossa upp igen när amerikanerna försvinner - och barn på Baghdads gator istället för "cowboys och indianer" leker "amerikaner och terrorister", och där andra barn som lessnat på livet drömmer om att spränga sig själva och sina skolor i luften. Problemet är inte litet, och 70% av det irakiska folket lider av psykiska men, och nästan alla känner någon som dödats i de sekteristiska konflikterna. Om de psykiska problemen inte bemöts, så kommer en hel generation av Iraks barn att förstöras - något som bådar många svårigheter inför framtiden. Här är CNN:s reportage:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Filmen visar att Iraks "inre" problem måste bemötas. Det måste göras genom att föräldrar inte för det hat de själva bär på, vidare till sina barn. Men också genom att den irakiska regeringen fyller sin funktion som hämnare. Det är en tanke som ligger ganska långt ifrån den svenska synen på statsmakten, där vi anser att hämnd inte löser något och att brottslingar ska rehabiliteras - även grova sådana. Det är förstås ett barmhärtigt synsätt och ett sympatiskt sådant. Och i Sverige är principen om att hellre fria än att fälla en god sådan, som bör styra vårt rättstänkande.
Människan är dock av naturen hämndlysten. När övergrepp begåtts blir vi upprörda - till och med snälla, väluppfostrade svenskar kan bli det. Civiliserade samhällen har därför, för att tillfredställa det hämndbehovet - med det bakomliggande ropet efter rättvisa - gett statsmakten rätt att just skipa rättvisa och straffa dem som begått orätt. Att staten har den rollen gör att civila medborgare inte har det, och inte heller ska behöva ta sig den rätten. På så vis slipper vi de blodsfejder som tidigare i historien alltid existerat inom i princip alla kulturer. Vi slipper förmodligen också irrationell och emotionell hämnd - och får istället för hämnd rättvisa, där det (förhoppningsvis) är den skyldige som döms, och där han döms inte utifrån offrets- eller offrets anhörigas direkta känslotillstånd, utan utifrån objektivt genomtänkta och allmänt fastslagna rättsprinciper. Men för att detta ska fungera så måste statsmakten ta sin roll som både domare och verkställande bestraffare på allvar. I filmen ovan står det ganska tydligt att irakierna inte nöjer sig med mindre än döden för dem som utfört de sekteristiska dåden. Och om inte regeringen verkställer ett sådant straff, så uttrycker många att de ämnar göra det på egen hand. Sådant måste naturligtvis försöka förhindras, eftersom sådana handlingar kommer att orsaka våldsspiraler som sedan kommer att fortgå i det oändliga, där långt många fler än de skyldiga kommer att drabbas. Men åsikterna som framförs lyfter fram en viktig och tänkvärd poäng.
Här i Sverige förespråkar förmodligen väldigt få dödsstraff. Men väldigt få har också upplevt samma saker som offren gjort i Irak. Och en intressant fråga vore, om Sverige inte skulle haft en annan syn på saken om vi haft en lite annorlunda historia?
Det tål att tänkas på. Jag förespråkar inte dödsstraff i Sverige - däremot anser jag att en statsmakt som anser att det är viktigare att staten rehabiliterar grova förbrytare än att å offrens vägnar utverka ett tydligt markerande straff för dessa, är en statsmakt som förlorat förståelsen för vad som är ett av statsmaktens primära syften - vilket situationen i Irak, när saker och ting dras till sin spets, bevisar att det är.
Se även tidigare inlägg:
Iraks förföljda kristna 20090516
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar