De ekonomiska problemen i Kalifornien är inte lika komplicerade som man kanske skulle kunna tro. Kort sagt så har delstaten spenderat mer än de haft ekonomisk täckning för - och fortsatt göra detta tills det helt enkelt tog tvärt stopp. Detta har skyllts på Republikaner som motsatt sig alla former av skattehöjningar, och på Demokrater som motsatt sig alla former av nedskärningar.
Men det finns också en annan aspekt som tas upp i följande artikel i Time. Kalifornien har ett direktdemokratiskt överskott. I Kalifornien folkomröstas det mer än i någon annan delstat. Delstaten har ett sk "initiative system", som gör det möjligt att folkomrösta om lagar, och om konstitutionstillägg (som te x Proposition 8). Det gör dock att valen infaller ofta (och som konsekvens med ett lågt procentantal röstande medborgare, eftersom de flesta anser sig ha fler saker att göra i livet än att rösta). Författaren till Time-artikeln Joel Stein, beskriver det hela så här:
"Before I moved to California, I enjoyed voting. Once every four years, I thought very deeply for a very long time about the presidential candidates and then voted for the Democrat. I left the crappy high school gym knowing I had voted for a government that would bring progress and change, ignoring the fact that the high school gym kept getting crappier.
But once I got to Los Angeles, I learned that the East Coast version of democracy is weak. In L.A. we vote all the time, on everything. We've already voted twice since everybody else last voted in November. Thanks to the endless ballot-initiative system, in the four years that I've been here, I've voted on all kinds of stuff I have absolutely no understanding of: high-speed rail lines (yes!), port security (sure!), children's-hospital bonds (of course!) and how chickens should be housed (humanely and not by me!). I have considered running for the state legislature just because I think those guys vote less often.
It turns out that letting me vote on stuff is a bad idea, for much the same reason that giving me a credit card was a bad idea: I love stuff and hate paying for it. And it turns out there are a lot of people just like me."
USA:s författningsfäder skrev en konstitution där det fastslogs att USA var en Republik, inte en Demokrati. Det innebar i moderna termer att USA grundades som en representativ demokrati, inte som en direktdemokrati; folket skulle välja representanter som sedan skulle stifta lagar och regera (det sätt på vilket i princip alla moderna demokratier är uppbyggt på) - folket skulle inte själva regera genom omröstningar. Det är dock just det som görs i Kalifornien.
I början av 1900-talet rådde stora tvivel på om den representativa demokratin verkligen fungerade. Det därför att järnvägsbolag då styrde medlemmarna i den lagstiftande församlingen som gick järnvägsbossarnas ärenden, inte folkets. Om de folkvalda representanterna därför inte fullföljde folkets vilja, så uppstod tanken på ett alternativ - direktdemokrati. Folket borde kunna föreslå och rösta om sina egna lagar, ta bort existerande lagar och avsätta offentliga ämbetsmän.
Liberaler som fruktade företagens influens, och som litade på massans förmåga att regera förespråkade detta. De konservativa, som förespråkade laissez-faire-ekonomi och fruktade massans majoritetsstyre, motsatte sig saken. Kaliforniens progressiva Republikanske guvernör Hiram Johnson stödde dock direktdemokratin, medan hans far Grove - som suttit i Kaliforniens Representanthus - motsatte sig saken och avfärdade direktdemokratiförespråkarna med orden:
"The voice of the people is not the voice of God, for the voice of the people sent Jesus to the cross,"
Kalifornienborna lät sig dock inte varnas utan antog förslaget, och Kalifornien blev därefter en av de mest direktdemokratiska delstaterna i USA. Lagstiftare kunde nu inte längre göra tillägg till initiativ genomröstade av folket - och såvida en domstol inte förklarade att folket fattat ett beslut som stred mot konstitutionen, så kunde eventuella brister i förslagen bara korrekteras genom en ny omröstning. Trots det, och den enorma potential av faror bara den faktorn innehöll, så fungerade systemet väldigt länge ganska bra. De progressiva som förespråkat systemet hade ansett att det bara skulle brukas i nödfall, inte jämt och ständigt. Och mellan 1912 och 1978 så fattade Kalifornien på detta vis bara 46 beslut, vilket är ungefär två beslut vart tredje år.
Detta skulle dock förändras 1978 när Proposition 13(1978) (också kallat "People's Initiative to Limit Property Taxation") röstades igenom som ett tillägg till den Kaliforniska konstitutionen och som förklarade att egendoms/fastighetsskatten inte skulle få överstiga 1% av en egendoms värde - vilket minskade fastighetskatten med 57%. Proposition 13 gjorde det också svårare för den lagstiftande församlingen att överlag höja skatterna. Sedan 1933 hade kalifornisk lag krävt en två tredjedelars supermajoritet i Kongressen för att godkänna en budget. Proposition 13 förklarade att denna supermajoritet hädanefter också skulle krävas för att godkänna alla former av skattehöjningar. Det innebar att ett litet enat oppositionsparti skulle kunna paralysera hela budgetprocessen och blockera alla möjligheter till ökade skatteintäkter.
Proposition 13 markerade således en förändring i Kaliforniens förhållande till direktdemokrati. Medan systemet tidigare varit ett sätt att korrigera den lagstiftande församling när den gjorde fel, och agerade mot folkets vilja - så kom systemet nu att bli ett sätt att regera i regeringens ställe. Mellan 1982 och 1988 genomdrev väljarna 22 åtgärder; och under 1990-talet följde 24 till (jämför med de 46 mellan 1912-1978). Många av de framröstade lagarna har dessutom syftat till att binda händerna på regeringen ännu mer. Proposition 4, från 1979, införde begränsningar i hur staten fick spendera. Proposition 98 genomröstat 1988 krävde att 40% av statens intäkter skulle spenderas på allmänna skolor (framröstad öronmärkning, torde passa bra som beskrivning). En artikel i History News Network förklarar:
"These and similar measures restrict state legislators' flexibility and curb their ability to reach budget compromises. As a result, direct democracy has turned the annual budget process into an annual budget crisis."
Artikeln avslutas sedan:
"If we want to reclaim the republican model established by our founding fathers, we must have one final ballot measure: one that terminates the initiative. That would truly be a special election."
Det är dock lättare sagt än gjort. Med tiden har dock nämligen såväl liberaler som konservativa kommit att rida på systemet. Liberaler med deras totala tro på majoritetens fria valkapacitet - och konservativa som ett sätt att få stopp på en många gånger liberal Kongress.
I min tidigare citerade artikel från Time, så skriver författaren vidare om att behovet av en reform inte är något nytt, och att även Arnold Schwarzenegger stöder en sådan, men att processen likväl kommer att bli mycket lång:
"To fix the initiative mess, the Bay Area Council, a 64-year-old San Francisco--area business lobby, has proposed a new California constitutional convention, an idea backed by Governor Arnold Schwarzenegger, 2010 gubernatorial candidates Meg Whitman, Gavin Newsom and Jerry Brown and, polls suggest, two-thirds of voters. The 1879 state constitution is the third longest in the world, and it has more than 500 amendments. But to gather this convention, Bay Area Council CEO Jim Wunderman has to put an initiative on the 2010 ballot. "It's ironic, right? We need an initiative," he says, "to get rid of the initiative."
Wunderman had totally convinced me of his plan's merit until he told me the new constitution wasn't really going to get rid of initiatives. "If you tried to eliminate the initiative process, it would be DOA (Dead on arrival). We suggest you require that initiatives have to identify their funding source." I had never wanted Dick Cheney to take over an organization before.
Joel Stein förklarar sen att det bästa sättet att tvinga fram en reform är att helt enkelt rösta nej till precis alla förslag:
"But I believe every problem has a simple solution, and that solution is usually to do nothing. So I'm fully supporting Vote No on Everything,... if we vote against everything, our elected officials will be forced to deal with the issues themselves."
Sammanfattningsvis så verkar Kalifornien inte vara någon enkel delstat att regera över - och artiklarna ger förståelse för att det är svårt till och med för en en stenhård "guvernator".
Källor: TIME, HNN
Se även tidigare inlägg:
Dramatiska nedskärningar i Kaliforniens välfärdsstat 20090523
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar