Gänget från Chicago: från Blago till Obama

Republikanernas radiopratare Rush Limbaugh gjorde för en tid sedan ett uttalande om att han ville "se Obama misslyckas". Det var ett uttalande som media blåste upp, och fick till att Rush Limbaugh därmed ville att nationen skulle misslyckas. Limbaugh försvarade sig dock och sa att det var tvärtom; eftersom han inte trodde på Obamas politik, önskade han att den skulle misslyckas, just därför att han ville att nationen skulle lyckas. Limbaugh hade dock inget emot Obama personligen, och sa på CPAC 2009 att Obama var den mest talangfulla politiker han sett på evigheter - han tyckte bara att det var synd att Obama slösade bort sin enorma talang på att berätta för folk att staten skulle ta hand om dem, istället för att använda sin förmåga att engagera människor till att inspirera dem att själva lyckas.

Exakt vad Rush Limbaugh tycker om Obama och vad han menade med sitt uttalande kommer av de olika politiska sidorna att vridas och vändas till respektive parts fördel. I följande artikel i Chicago Magazine, beskriver dock författaren David Bernstein en annan historia - en historia om en person som i takt med tiden och i takt med Obamas framgångar, på ett verkligt personligt plan ville att Barack Obama skulle misslyckas - nämligen Illinois fd guvernör Rod Blagojevich.

Eftersom den här bloggen har rapporterat om turerna kring Blagojevich mer noggrant än någon annan svensk blogg eller media, så ter sig historien - för dem som hängt med i berättelsen om Blagojevich - mycket intressant.

Gänget från Chicago:

De senaste åtta månaderna har amerikansk storpolitik präglats av ett gäng politiker från en och samma stad - nämligen Chicago. Det är ingen nyhet, och i höstas kunde alla se den tillträdande president Obama bygga ihop sin blivande administration från sitt kontor i staden.

Vad som dock kanske inte uppmärksammas i lika stor utsträckning är hur många storpolitiker som nu befinner sig i huvudstaden, eller på annat sätt fått det nationella strålkastarljuset riktat mot sig - som faktiskt kommer från Chicago: Vita Husets nuvarande stabschef Rahm Emanuel var, innan Obama valde honom, Kongressman för Illinois 5:e Kongressdistrikt. Valerie Jarrett var advokat, affärskvinna och civilrättsaktivist i Chicago, innan Obama valde henne till rådgivare.

Men från Chicago kommer också andra kända, men mindre populära typer, Roland Burris - senatorn som valdes av den avsatte guvernören Rod Blagojevich, och som sedan dess kämpat om sin kontroversiella senatsplats och kontroverser däromkring.

Mest känd är dock Rod Blagojevich själv, som arresterades i december för att ha försökt att mot mutor sälja Obamas efterlämnade senatsplats genom att i egenskap av Illinois guvernör tillsätta den som gav honom mest pengar under bordet.

Av naturliga orsaker har Obama och hans populära Chicago-stab i Vita Huset gjort vad de kunnat för att distansera sig själva från Blagojevich. Och förmodligen av samma orsaker har Blagojevich gjort vad han kunnat för att knyta ihop sig själv med Obama och hans populära stab i Vita Huset. Blagojevich har bett om att låta Rahm Emanuel vittna i en rättegång, och har sagt att han inte uteslutit att kalla in själva president Obama.

Det är svårt att koppla Blagojevich samman med Obama och dennes team. Blagojevich framstår som en player - en småskurk (om än en ganska harmlös och charmig sådan) som utnyttjar sitt ämbete för egen vinning, och tycks gilla politiken främst pg a den uppmärksamhet den ger; de folkskaror han kan skaka hand med, de kameror han kan posera inför och de bebisar han kan kyssa på huvudet. Obama å sin sida framstår - tillsammans med Rahm Emanuel och i princip hela hans team (med undantag för Joe Biden) - som högst disciplinerade, målmedvetna och med nationens bästa för ögonen. Inget indikerar heller att Obama och hans team skulle ha något att göra med skurkpolitiken i Chicago, som Blagojevich kommit att representera.

Däremot kommer alla personerna ifråga från en och samma stad - och kopplingar finns dem emellan - som oundvikligen skulle finnas bland politiker i vilken stad som helst. Och det är de kopplingarna och relationerna - och intrigerna - som David Bernstein beskriver i sin artikel.

I centrum för allt detta - och för relationerna mellan "gänget från Chicago" står Obamas topprådgivare David Axelrod - nu mest känd för att vara den geniala hjärnan bakom den unika och framgångsrika Obama-kampanjen. Axelrod har dock spenderat stora delar av sin karriär med att bygga upp aspirerande politikers kampanjer - Obama är tveklöst kronan på hans karriär, men många andra personligheter har med hjälp av Axelrods magiska känsla för kampanjhantverk lyfts in i storpolitiken. 2004 arbetade han för John Edwards, 2006 för guvernör Eliot Spitzer i New Yorks guvernörsval, och samma år för Deval Patrick i guvernörsvalet i Massachusetts. Samma år var han också chef för Demokraternas lyckade Kongresskampanj, i vilket Demokraterna vann 31 platser i Representanthuset (där Rahm Emanuel var en av dem).

Axelrod har alltid gillat att lyfta fram kandidaters "personligheter" och bygga sina kampanjer utifrån kandidaternas personliga livshistorier. Den mest kända av dessa berättelser är förstås Obamas - men den förmodligen andra mest kända berättelse, är inte Rahm Emanuel eller John Edwards, eller guvernörerna i New York eller Massachusetts, utan snarare den fd guvernören i Illinois - Rod Blagojevich.

Bernstien beskriver hur Axelrod och Blagojevich knöts samman i början av 1990-talet. 1988 hade en 31-årig Rod Blagojevich börjat sikta in sig på politiken. I mars samma år befann han sig på ett insamlingsevent för Demokraten Alderman Dick Mells. Blagojevich gick då fram till radioprataren Bruce DuMont och börjde småprata - och frågade till slut vem som var Patti Mell? Radioprataren pekde då på politikerns 23-åriga dotter Patricia. Hon och Blagojevich gifte sig sedan 2 år senare.

Blagojevichs kongresskampanj:

Ingift i Alderman Mells släkt, pengar och kontakter, så blev Blagojevich 1992 invald i Illinois Representanthus, där han tjänade två ämbetsperioder tills 1996, när han gav upp platsen för att istället försöka komma till Washington DC genom att vinna Illinois 5:e Kongressdistrikt som då hölls av Republikanen Michael Flanagan. Såväl Blagojevich som Mell - visste att det skulle bli svårt, men de visste också vem som skulle kunna hjälpa dem - och ringde en man vid namn David Axelrod. Axelrod hade arbetat för Chicago Tribune fram till 1984 - varefter han börjat som politisk konsult - och gjort sig ett känt namn i början av 1990-talet. John Kupper - tidigare partner i David Axelrods konsultfirma förklarar:

“We found Rod to be a more attractive and compelling personality,”

Insiders från kampanjen minns det hela som en rolig händelse där Blagojevichs underhållande personlighet höll stämningen högt, där de pratade om sport, practical-jokes och Elvis Presley. Blandat med det trevliga fanns dock en konflikt mellan Axelrod och Mell främst gällande hur pengar skulle spenderas och prioriteras. Mell var den gamla skolans kampanjare som tyckte att -de så typsikt amerikanska - skyltarna runt husknutarna, som fortfarande skymtas vid varje valkampanj, var sättet på vilka ett val skulle vinnas; medan Axelrod ansåg att de för att vinna en Kongressplats borde satsa på tv-reklam.

Axelrod hade också ett öga för Blagojevichs personlighet. Blagojevich hade svagheter - och avskydde när folk påminde honom om dessa (något Dick Mell ständigt gjorde, till Blagojevichs förtret). Men han hade också en stark sida - nämligen att kampanja. Bernstein skriver:

"Of Blagojevich’s shortcomings, retail campaigning was certainly not one of them. He was a natural—always smiling, upbeat, and eager to hit the el stops, to shake hands and kiss babies. “Nobody could work a room like Rod—nobody,” says Jan Schakowsky, the Democratic congresswoman who served with Blagojevich in Springfield and Washington."

Axelrod gjorde allt som kunde göras av detta. Han kombinerade det med att bygga upp en historia kring Blagojevichs personlighet, och skapade en berättelse om en arbetande immigrantfamilj, där Blagojevich uppfyllde den amerikanska drömmen. I en reklam-spot där lokala personer försökte uttala Blagojevichs serbiska namn, och där en servitris till slut säger: "Just call him Rod." - lyckades Axelrod framställa Blago som en ovanlig person, men samtidigt vardaglig sådan.

Blagojevich vann sedan såväl primärvalet som valet till Kongressen - och 2002 skulle Rod Blagojevich vara en av de 81 Demokrater i Representanthuset som röstade för Irakkriget.

Till en början skyddade också Axelrod sin skyddsling. Och när Chicago Tribune bestämt sig för att skriva några "avslöjande" reportage om Dick Mell (och därigenom också om dennes svärson Blagojevich) så protesterade Axelrod - som fd medarbetare till tidningen - vilket resulterade i att tidningen skrev några inte alltför hårda ord om Mell, men däremot prisade Blagojevich som the “perfect candidate” och med “good looks a soap opera star would envy”.

Hanke Gratteau då var tidningens redaktör, säger dock att det skadade Axelrod, vars rykte pg a att han la sig i tidningens skriverier försämrades. Axelrod hade dock sagt sig vara beredd att offra sitt rykte för att hjälpa sina klienter. Frågan var dock om han verkligen var det i Blagojevichs fall. Enligt Gratteau sa Axelrod i ett privat samtal en gång till honom gällande Blagojevich: ‘You know what—I can’t keep putting my integrity on the line for this guy.’”

Men Axelrod skulle likväl fortsätta stå vid dennes sida ytterligare en tid.

Blagojevich satsar på guvernörsposten:

Väl på Capitol Hill blev dock Blagojevich uttråkad - och han var inte rädd för att uttala sig hårt mot vem som helst, inte ens mot sitt partis president Bill Clinton. Efter att ha vunnit en tredje period år 2000 så började Blagojevich och Mell dock sikta in sig på guvernörsvalet i Chicago år 2002. Fram tills dess hade Axelrod varit Blagojevichs trogna rådgivare. Men däremot inte stött Blagojevichs ambitioner att bli guvernör - utan istället sagt att han inte borde kasta bort posten som Kongressman, en plats han hade möjligheter att kunna behålla resten av livet. Blagojevich var dock inte nöjd med en kongresspost och försökte i månader få Axelrod att ställa sig bakom hans guvernörskampanj - något Axelrod dock bestämt sa nej till. Han sa att han hade andra klienter som väntade, och han var dessutom bekymrad över Blagojevichs planer. Delstaten hade skakats av skandalen kring den Republikanske guvernören George Ryan - och Axelrod trodde att den tidigare skolchefen Paul Vallas, som planerade att ställa upp som Demokrat, hade större chanser att framstå som en "reformerare" än svärsonen till en distriktschef. Axelrod tvivlade också på Blagojevichs motiv till att söka jobbet, och frågade Blagojevich detta, som enligt Axelrods vän Forrest Claypool, som i artikeln referar till händelsen, sa: ‘It’ll be fun.’ There was no mission, no principles. It was just, sort of, a game to him.”

Axelrod sade dock nej, något som sårade Blagojevich. “To have your longtime political consultant not do your next-level campaign—I’m sure any candidate, not just Rod, would take that very personally,” sa en av Blagojevichs tidigare rådgivare.

Blagojevich fick klara sig utan Axelrod - men lyckades trots det ro projektet i land, och blev guvernör i Illinois 2003.

Relationen med Rahm Emanuel och Barack Obama:

När det likväl var dags att sätta guvernörsplanerna till verk, utan Axelrods medverkan, så sprang Blagojevich vid ett tillfälle 2001 ihop med Rahm Emanuel, och ringde därefter en kollega och sa: “Guess what? I just ran by Rahm Emanuel’s house. There he was, and we started talking. I told him I was definitely running for governor, and I said, ‘Rahm, you should run for my seat.’” [Dvs hans plats i Kongressen]

Blagojevich hade dock sagt samma sak till en mängd andra. Och i själva verket brydde sig Blagojevich lika lite om vem som efterträdde honom, som han brydde sig om den Kongressplats han hållit.

Rahm Emanuel ställde i alla fall upp i valet 2002, och kämpade mot Nancy Kaszak i det Demokratiska primärvalet. Till sin hjälp hade Emanuel Blagojevichs egen tidigare rådgivare - David Axelrod.

Blagojevich erbjöd sig att endorsa Emanuel, mot att denne fick sin kompis, borgmästare Daley att ge sitt stöd till Blagojevich i dennes guvernörsambitioner. Emanuel tackade dock nej till att byta endorsements, och Blagojevich brukade skämtsamt elakt kalla Emanuel för "balettdansaren".

År 2006 försökte Blagojevich också pressa ut Rahm Emanuel genom att inte släppa loss 2 miljoner till en skola- Chicago Academy - i Rahm Emanuels distrikt, såvida dennes bror Ari - med goda kontakter i Hollywood - inte höll en insamlingskampanj för Blagojevich. Något som dock inte skedde. Emanuel var också ganska ointresserad av Blagojevich men samarbetade ibland av rent praktiska skäl. En av Emanuels medarbetare förklarar:

“Rod was the governor—so it’s smarter to have a relationship than not. It was a political friendship, purely political.”

Bland annat samarbetade de i frågan om I-SaveRx program - ett program för att importera billigare mediciner från Kanada och Europa - något som dock stred mot federala lagar. Emanuel drev frågan i en populitisk manér - och Blagojevich skulle senare komma att anamma positionen helt och hållet. Efter att Blagojevich arresterades så har han också sagt: “If you’re impeaching me on providing safe and affordable prescription drugs by going to Canada and getting the same medicines made by the exact same companies, then . . . let’s demand that President Obama fire Rahm Emanuel because Rahm Emanuel was the one who gave me this idea.”

En annan ung politiker som kom i kontakt med Rod Blagojevich var Barack Obama. Denne kom dock inte lika nära guvernören som Emanuel gjort. När Blagojevich försökte bli guvernör så stödde Obama Roland Burris i primärvalet, och stod en regnig söndag i september 2001 och jublade utanför Burris hem i Chicago’s Chatham-distrikt, när denne tillkännagav sina guvernörsplaner. Obama medverkade dock inte i någon större utsträckning i Burris kampanj - som skulle sluta som trea i primärvalet. Efter förlusten endorsade Burris dock Blagojevich - och Obama gjorde i princip samma sak när han vid ett senare tillfälle sa till programvärden Jeff Berkowitz på programmet Public Affairs: “Right now, my main focus is to make sure that we elect Rod Blagojevich as governor . . . ,”

Obama skulle dessutom tillsammans med Rahm Emanuel arbeta för Blagojevichs guvernörskampanj år 2002, och träffas varje vecka för att planera kampanjen. “We basically laid out the general election, Barack and I and these two.” sa Emanuel enligt artikeln, i en intervju med The New Yorker, så sent som i somras.

Blagojevichs medarbetare säger dock att Obama och Emanuel inte spelade någon större roll i kampanjen, och att Blagojevich inte behövde deras hjälp. Då rådde nämligen omvända roller; Blagojevich var stjärnan och de var de politiska nykomlingarna. Blagojevich tycktes heller inte ha särskilt mycket till övers för Obama, som han betraktade som en överutbildad elitist. Men de träffades - och de gånger de gjorde det så sägs att Obama blev imponerad av Blagojevichs förmåga att charmera folkmassor och komma ihåg namn och ansikten. Dan Shomon - Obamas medhjälpare i Springfield, säger:

“Rod’s style did influence Barack’s style, because he saw the importance of one-on-one retail campaigning. Nobody could work a room like Rod. [Obama] saw that and mentioned it . . . and over time his style changed.”

Och i sin senatskampanj 2004 så sa Barack Obama vid ett tillfälle så här:

“There are some who might say that somebody named Barack Obama can’t be elected senator in the state of Illinois. They’re probably the same folks who said that a guy named Rod Blagojevich couldn’t be elected governor of the state of Illinois.”

Rivalerna Obama och Blagojevich:

Men relationerna mellan Obama och Blagojevich skulle inte förbli goda. Under sin tid i Illinois-senaten deltog Obama i mer än 800 lagförslag, varav Blagojevich skrev in mer än 280 i lag. 2004 uppstod dock en konflikt. Obama försökte få igenom ett förslag i Kongressen som ålade poliser att spela in förhören när det gällde förhör av mordmisstänkta, men fick dock veta att Blagojevichs stab förhandlade med polisen om förändringar i förslaget. Obamas stab ringde då upp guvernörens kontor och klagade, men fick då till svar av dåvarande biträdande guvernör Bradley Tusk: “You can tell Barack that we do the politics in this office. He’s just a law-school professor! If he wants to pass this bill—or go anywhere in politics—he’s gotta work with us!” ”

Från den stunden rådde en konkurrens om vem som skulle ta åt sig äran för de olika nya lagarna i Chicago - den ambitiöse senatorn, eller guvernören?

2004 skulle dock bli Obamas år. Det året beslöt sig Axelrod att satsa stort på Obamas senatsambitioner - där Obama ställde upp mot sin motkandidat Blair Hull. Blagojevich endorsade ingen av dem, men det var en välkänd hemlighet att han stödde Hull, som bidragit med 260 000 dollar till Blagojevichs kampanjkassa. Blagojevich hade vid det här laget också smått börjat sikta ännu högre. Bernstien skriver:

"By then, Blagojevich had set his sights on higher office. “It wasn’t long after he got elected governor that he said, ‘Well, maybe I should go out to Iowa,’” recalls Giangreco. Several sources say Blagojevich had sketched out a plan, of sorts, to run for president in 2008. Mell explained it to me during a 2007 interview: “He would’ve been able to make a great case of this Kennedyesque, dynamic leader coming into the fifth-largest state and sweeping Republicans out of office after 26 years, then being this charismatic, idealistic governor cleaning up the state. Iowa’s right next door, and when he’s running for reelection, he sends all of his commercials out of the Quad Cities right past Des Moines. He would’ve been a known factor before he’d even start [campaigning in the Iowa caucuses]. That’s the way he envisioned it.”

Blagojevich trodde sig också kunna bli John Kerrys vice-presidentkandidat 2004. Något som Whitney Smith, en medarbetare till Kerrys 2004-kampanj dock förnekade att det funnits några planer alls på. Senare skulle guvernör Blagojevich också känna sig rejält snuvad, när han inte ens fick tala på Demokraternas konvent i Boston 2004 - och avundsjuk, när hans konkurrent Barack Obama helt gavs tillträde till scenen. Bernstein skriver:

"Blagojevich watched the speech from the floor of the Fleet Center. At a backstage reception afterwards, Blagojevich could barely conceal his envy. According to a Democratic insider who asked to remain unnamed, Blagojevich told Obama, “Great speech, Barack.” Then he added, backhandedly, “But, remember, this is as good as it gets.” Obama shot back, “We’ll see.”

The budding rivalry between Blagojevich and Obama was one of the hidden story lines of the 2004 convention. As Giangreco explains it: “If this were a mathematical problem, and you were plotting it out on a chart and you could put a pin in the place where the axes where Rod’s descent hits Barack’s ascent, I would say it would be at the convention in Boston. That’s where Rod was done as a national figure, and for Barack, it was: The sky’s the limit.”

Saker och ting skulle hädanefter bara gå neråt för Blagojevich. Han vann återvalet 2006 men då hade redan åklagare Patrick Fitzgerald börjat undersöka ett halvt dussin av Blagojevichs anställdas förehavanden. Blagojevich hade spenderat mer än 20 miljoner dollar på sin återvalskampanj, mer än dubbelt så mycket som sin Republikanske motståndare.

Vid den tidpunkten hade dock Obama aktivt börjat ta avstånd från Blagojevich - och Obama ogillade dennes "tjänster och gentjänster-tänkande" i sitt guvernörskap. Likväl stödde han Blagojevich i dennes återvalskampanj 2006. På en fråga vad han trodde om misstankarna om guvernörens korruptionsförehavande sa dåvarande senator Barack Obama följande:

"Obviously, I’m concerned about reports that hiring practices at the state weren’t, at times, following appropriate procedures. How high up that went, the degree at which the governor was involved, is not something I’m going to speculate on... “If the governor asks me to work on his behalf, I’ll be happy to do it,” sa Obama till Daily Herald.

Blagojevich bad dock aldrig om Obamas hjälp - och hade svårt att dölja sin avundsjuka gentemot den unge senatorn. Bernstein skriver:

"In the Mell interview in the fall of 2007, I asked the alderman—who by then was estranged from his son-in-law—if he knew how Blagojevich felt about Obama’s rapid rise. “It’s eating him, I guarantee, it’s eating him,” Mell told me. “He looks at Obama and asks himself, ‘Why isn’t that me? I’m as charismatic as you. I can deliver a speech as well as you can. I can seem as sincere as you.’ I can guarantee you that he wants Barack to fail so bad.”

Men varför stödde då Obama Blagojevich 2006? Obamas tidigare medarbetare ger olika svar. Demokrater stödde Demokrater - och de flesta Demokrater stödde då Rod Blagojevich. Det fanns bara några undantag, däribland Illinois chefsåklagare Lisa Madigan (som sen blev en av de drivande krafterna i att få Blagojevich avsatt) - och den svarte Illinois-kongressmannen Bobby Rush som bröt med sitt parti och stödde Republikanernas kvinnliga guvernörskandidat Judy Topinka (som dock skulle förlora mot Blagojevich).

Obama var vid den tidpunkten inte särskilt involverad i politiken i Chicago - utan hade börjat sikta in sig på presidentvalet 2008. Att gå emot sitt parti i delstaten skulle dra in honom i Springfields lokalpolitik på ett sätt han vid den tidpunkten inte längre var intresserad av.

Hur historien sedan gick vet vi: Barack Obama blev USA:s förste svarte president. Vid segertalet i Hyde Park i Chicago, befann sig också guvernör Blagojevich en kort tid bland den Obama-dyrkande massan, men han lämnade platsen ungefär en halvtimme innan hans forna rival äntrade scenen.

“I think it hurt him too much to see Barack.” sa en av Blagojevichs tidigare medarbetare.

Efter valet satte dock Blagojevich igång med att anpassa sig till de nya omständigheterna - han hade fortfarande minst ett ess i rockärmen, och beslöt sig för att auktionera ut Obamas överblivna senatsplats till högstbjudande - och den historien, precis som resten av historien om Blagojevich, som sedan han arresterades förra året inte slutat att visa upp sig - är ännu inte färdigberättad, och än lär vi inte ha sett eller hört det sista om Blagojevich. Och att även Obama själv för en tid blev imponerad av Blagojevichs personlighet, är efter att ha följt Blagojevichs förehavanden i ett halvår, inte särskilt svårt att förstå.

Källa: Chicago Magazine

Se även tidigare inlägg:

Blagojevich blir schampo-märke 20090515