Recension: Character is the issue av Mike Huckabee

Över mitt jullov så passade jag på att läsa boken "Character is the issue" av Mike Huckabee, som var en av kandidaterna i 2008 års Republikanska primärval och anses vara en trolig kandidat år 2012. Jag tänker här recensera boken, som gavs ut redan 1997, långt före Huckabee hamnade på den nationella politiska kartan.

Bokens fulla titel är "Character is the issue: How people with integrity can revolutionize America", och det är om detta Huckabee skriver. Dock är det väldigt tydligt att han tar varje chans att puckla på den förre guvernören Jim Guy Tucker - en man som är själva urtypen av en politiker utan karaktär enligt Huckabee. Boken handlar till stor del om hans första dag som guvernör av Arkansas, en berättelse jag tänker återberätta nedan:

Jim Guy Tucker var guvernör av Arkansas, men blev år 1996 inblandad i Whitewater-skandalen och fälldes för svindel. Han lovade att avgå, och Huckabee, som mot alla odds lyckats bli lieutenant-governor (ung. vice-guvernör) tre år tidigare, skulle få sväras in som guvernör den 15 juli. Hans tal var förberett, personal var anställd och festligheter dagen till ära hade planerats över delstaten. Men klockan 1:55 - fem minuter före insvurningsceremonin - så ringer Tucker. Huckabee, som hoppats på att få några vänliga ord och kanske något råd, får istället till sin förvåning höra att Tucker har ändrat sig. Han har bestämt sig för att överklaga domen, och tänker istället låta Huckabee bli agerande guvernör tills hans överklagan antingen godkänts eller fått avslag (något som skulle ta några månader). Huckabee försöker förklara att stora delar av den personal han anställt sålt sina hus och sagt upp sina jobb för att kunna arbeta för honom, samt att han själv inte känner för att flytta in i guvernörsresidenset om han inte vet att han kommer att få tjäna hela mandatperioden. Tucker är dock helt oförstående.

Huckabee tvingas meddela delstatskongressen om Tuckers beslut, och enligt hans egen berättelse så slet de demokratiska ledamöterna av sig sina slipsar i förtvivlan. De mer än några andra hade sett fram emot att skandalen äntligen skulle ta slut, men Tucker tänkte alltså förlänga den med flera månader. Även folket utanför, som samlats för att fira Huckabees installation, reagerade med bestörtning. Ett möte anordnades mellan den nu Agerande guvernören Huckabee och senatens och representanthusets talmän (båda demokrater). De kom överens om att Huckabee skulle tala i TV den kvällen som planerat, och meddela folket att de tillsammans beslutat att avsätta Jim Guy Tucker, förutsatt att han inte själv avgått före det att talet skulle hållas.

Det gjorde han inte. Talet hölls, helt improviserat, men blev så bra att ingen ville tro att det inte var förskrivet (talet i sin helhet finns i boken). Kort därefter meddelade Tucker att han ändrat sig och valde att avgå istället för att möta en förnedrande avsättning.

Huckabee är dock noga med att påpeka att spektaklet inte bara var negativt, tvärtom så fick hans administration visa redan från dag ett att de kan hantera en kris.

Attackerna mot Tucker slutar dock såklart inte där, och egentligen finns det ingen anledning till att de skulle göra det heller; han är helt klart en av de mest karaktärslösa guvernörer USA någonsin haft. Huckabee fortsätter med att berätta att Tucker meddelat all kontorspersonal att Huckabee bestämt sig för att inte återanställa någon av dem och att de därför inte behövde besvära sig med att skicka in jobbansökningar. Detta var såklart total lögn, Huckabee hade aldrig sagt något sådant utan var istället inställd på att återanställa åtminstone de flesta som jobbat inom administrationen men som inte varit ansvariga för politiken. Tucker hade räknat ut att Huckabee skulle gå miste om kompetent, erfaren personal om han kunde få dem att tro att de inte hade en chans att bli återanställda. Ett mer ovärdigt agerande får man leta efter!

Skillnaden mellan den karaktärslöse Tucker och den principfaste Huckabee blir också tydlig i hur Tucker agerade när han ville avskeda en av sina medarbetare (detta var efter att han meddelat att han skulle avgå, men före själva avgången). Han berättade först för Huckabee att han ville avskeda medarbetaren, något Huckabee gick med på eftersom han inte kände till något om hans arbete. Medarbetaren ifråga ringer sedan Huckabee och frågar varför han avskedat honom - han hade fått höra av Tucker att Huckabee ville ha bort honom före han tillträdde som guvernör. Huckabee lyckades reda ut missförståndet och återanställde honom när han blev guvernör.

Detta var dock inte första gången Huckabee hade en dålig första dag på jobbet: När han kom till sitt kontor första dagen som lieutenant-governor fann han att dörren var igenspikad! Ja, just igenspikad, detta av demokrater som ville hindra honom från att utföra sitt jobb. Återigen barnsligt och omoget beteende från ett parti som helt klart haft makten lite för länge och börjat betrakta den som en rättighet.

Ännu tidigare, när Huckabee först kandiderade till senaten 1992, så fick han se hur hans tidigare vänner och församling (Huckabee var tidigare pastor) övergav honom. Man märker i boken hur frustrerad och besviken han är över sina forna vänner, vilka han ju alltid ställt upp för. Vad var det då som var så upprörande? Jo, Huckabee ställde upp som republikan. Republikanerna i Arkansas på den tiden var enbart ett parti för överklassen; alla de som inte hade familjeförmögenheter eller medlemskap i exklusiva golfklubbar röstade på Demokraterna. Låt gå att Demokraterna i söder var mer konservativa - särskilt i sociala frågor - än Demokraterna är idag, men Arkansas var helt klart en vänsterstat med stora Demokratiska majoriteter i både Senaten och Representanthuset (något de behöll under hela Huckabees guvernörskap - de hade aldrig mindre än 70 % majoritet i någon av kamrarna). Man skulle kunna säga att Huckabee enligt sin församling ställde sig på fariséernas sida.

Så, demokraterna var helt klart karaktärslösa och barnsliga, men vad mer vill Huckabee ha sagt? Bokens andra del handlar om behovet av karaktär, och av att veta vad som är rätt och fel. Samt om vikten av vissa gemensamma måttstockar - hur skulle det se ut om alla hade sin egen definition av hur lång en kilometer är? Huckabee tar upp ett komiskt exempel då han lämnade sin son ensam några timmar, och kommer hem och upptäcker att sonen bakat en tårta. En mycket osjälvisk generös gärning minst sagt, särskilt som han bara var tolv år. Men när han smakar tårtan så kan han inte förmå sig att göra något annat än att spotta ut den. Sonen insisterar på att han följt ett recept, men erkänner att han inte visste vad "dash" (ung. "nypa") betyder - enligt receptet ska man ta en "dash" med salt, och sonen, för att vara på den säkra sidan, hade helt i en hel kopp!

John Mark, som pojken hette, hade goda avsikter, hade lagt ner hårt slit och följt receptet - men han hade inte förstått definitionerna! Staten kan aldrig helt undgå att lagstifta moral påpekar Huckabee; varje lag är ju ändå grundad på moral, på något tankesätt. Huckabee talar mycket om sin tro i boken, och hur tron är karaktärsgrundande. Visst kan kristna ha dålig karaktär och ateister ha bra, men det är svårt att rättfärdiga flera goda karaktärsdrag utan att tro på Guds existens menar han. Huckabee passar på att kritisera föräldrar som aldrig lär sina barn några värden utan bara säger åt dem att de måste finna sin egen väg - något de såklart måste, men grundvärderingar är ett krav för att det ska lyckas.

Abortdebatten är ett tydligt exempel där det är svårt att enas just eftersom definitionerna är så olika. Han har debatterat ämnet flera gånger men beskriver det som frustrerande svårt att komma någon vart - de har olika definitioner av vad en "dash" är, eller i det här fallet vad som utgör en människa.

Huckabee noterar att alla verkar älska att se offentliga personer, kanske särskilt politiker, uppvisa dålig karaktär och integritet. Det ger dem en ursäkt för att vara likadana - "om inte ens guvernören klarar det här så kan ju ingen begära det av mig". Istället anser Huckabee, som ju före han blev guvernör jobbade som pastor, att människor måste rätta sig efter bibeln och ha Jesus som förebild - en moraliskt felaktig gärning blir ju inte rätt bara för att gärningen begås av en offentlig person.

Själv tycker jag att Huckabee har helt rätt i att karaktär gör skillnad, och det är sådana insikter som enligt mig gör honom till en inte bara bra, utan en enastående politiker och en av mina givna favoriter som Republikanernas kandidat 2012 . Huckabee får fram sina poänger tydligt och med enkelt språk, och han lyckas framhäva vikten av en god samhällsmoral och karaktärsfasta politiker men enkla, effektiva resonemang som få svenska debattörer behärskar.

Slutligen, vilka politiker har karaktär? Detta kommenterar inte Huckabee i någon större utsträckning - det är mest Jim Guy Tucker och Bill Clinton som pekas ut som karaktärslösa vindflöjlar. Clinton sa ju själv att "Character is not the issue" (i vilket sammanhang vet jag dock inte), och att han inte tyckte det visade han ju senare i sin karriär, då han drogs in i en otrohetsskandal (Lewinsky-affären). Boken släpptes dock före detta.

Mark Sanford och John Ensign är ju typiska exempel på politiker som uppenbarligen saknar den ryggrad som krävs för att vara bra föredömen, medan politiker som Mike Huckabee och Sarah Palin istället visat prov på god karaktär i livets svåra stunder - Huckabee genom att stanna hos sin fru som han nyss gift sig med (han var runt 20 år) när hon fick cancer i ryggraden, Palin genom att välja att behålla sitt barn Trig när hon fick veta att han hade Downs syndrom. Problemet med vissa politiker, som Mitt Romney, är att de glidit igenom livet på en räkmacka och aldrig upplevt den sortens bekymmer som bygger en människas karaktär och får en att "tänka till". Nu erkänner jag utan omsvep att jag inte känner Romney, men i allt han gör så ger han intrycket av en människa som "kan spelet", som vet vad som krävs för att bli guvernör av Massachusetts, och vad som krävs för att bli nominerad till presidentkandidat av Republikanernas gräsrötter. Han vet att det inte är samma sak, och det var därför han övergav de flesta liberala positioner han hade runt 2004-2005 då han bestämde sig för att försöka bli president. Han var tidigare emot vapenägande, för abort och för homoäktenskap.

USA behöver inte fler veliga politiker som kan spela spel. USA behöver en ledare med råg i ryggen, en ledare som vågar tala om samhällsmoral och karaktär. Huckabee talar om dessa ämnen så ofta han får chansen, och detta gör honom till en kandidat som står ut från mängden. Obama talar inte om detta, och Obama är heller ingen vidare ledare. Obama är en förhandlare, och varje gång han vill göra något så säger han redan från början att han är beredd att förhandla och kompromissa - vilket ständigt slutar med att han aldrig får helt som han vill, ganska ofta med att han inte alls får som han vill. Obama har inte den karaktären som krävs för att möta denna tids utmaningar, han är en förhandlare, och han är villig att förhandla om vad en "dash" är. Alla presidenter måste förhandla, men för att vara framgångsrik krävs en måttstock och tydliga värderingar och definitioner. Det har Huckabee. Inte Obama.

Boken finns att få tag på på Amazon bland annat. Någon svensk översättning finns dessvärre inte.

/John G