Kina öppnar upp för sanktioner mot Iran

Kina som länge varit den främsta bromsklossen för att få FN:s säkerhetsråd att godkänna sanktioner mot Iran har börjat ändra sig. Kinas president Hu Jintao kommer att delta på ett möte president Obama står värd för i Washington DC i mitten av april där nya FN-sanktioner mot Iran ska diskuteras. Det står klart efter att Obama i fredags pratade med Jintao i en timme där Obama vädjade denne att samarbeta kring Iran. Något som skedde tämligen parallellt med att Iran sänt sin egen delegation till Kina.

USA:s finansminister Timothy Geithner förklarade också igår att han har låtit skjuta upp en väntad rapport om huruvida USA formellt ska anklaga Kina för att manipulera sin valuta eller ej. Rapporten kommer istället om 3 månader. Kina förnekar att de manipulerar sin valuta men ekonomer i både USA och Europa tror att valutamanipulering är anledningen till att Kina har ett så stort handelsöverskott gentemot den industrialiserade världen. Uppskjutandet av rapporten gör det dock lättare för Kina att kunna samarbeta gällande te x Iran.

Kina har hittills sagt nej till sanktioner och sagt att konflikten med Iran bör lösas på fredlig diplomatisk väg. Men nu tycks man alltså bli mer öppen för sanktioner, vilket för USA:s och den demokratiska världen är positivt. De frågor som återstår är dock vilka sanktioner som kommer att införas, och hur effektiva dessa egentligen kommer att bli?

Irans president Mahmoud Ahmadinejad avfärdade under gårdagen hoten om sanktioner (inte bara det, han välkomnade dem i princip). Och sanktioner har historiskt oftast visat sig fungera dåligt. DN skriver i följande artikel om saken:

Historiskt är erfarenheterna inte särskilt goda. Rent statistiskt är de usla. I en studie av statsvetaren Robert Pape vid Chicagouniversitetet visade sig bara 5 sanktionsfall av 115 ha fått regimer att backa. Sanktionerna mot exempelvis Indien, Pakistan och Nordkorea för att stoppa kärnvapenutveckling hade föga effekt.

Men om man skrapar på ytan finner man mer hopp, skriver Bennet Ramberg, som arbetat på Byrån för militär-politiska frågor under Bushadministrationen, på nyhetssajten Global Post. Om man tänker sig att Iran fungerar som Libyen under 1990-talet eller Brasiliens militärdiktatur under 1980-talet finns visst hopp. Dessa båda länders regimer mjuknade under tryck av sanktioner.

Ett annat ofta använt exempel är bojkotten av Sydafrika, som anses ha bidragit starkt till apartheidregimens fall.

Problemet med Iran är dock att Iran är en ideologisk fiende - inte en pragmatisk sådan. Det intressanta är således inte vad de eventuellt kan komma att förlora genom att de utsätts för sanktioner, utan huruvida ett fortskridande av sina kärnvapenambitioner gynnar deras ideologiska agenda eller ej - och i de avseendet har de mer att tjäna på att fortskrida än att retirera. Sanktioner bör dock tillämpas innan vapenmakt tas till och de sanktioner USA strävar efter är sk riktade sådana, mot iranska företag, revolutionsgardes finansiella tillgångar, etc. USA har också tankar på att frysa Irans bensintillgångar - vilket är en exportvara som bl a Kina förser Iran med ca en tredjedel av dess bensintillgångar, medan Iran i sin tur förser Kina med ca 11% av Kinas oljetillgångar. Det återstår därför att se hur långt Kina verkligen är beredd att gå. Men konferensen i Washington är ett bra första steg.

Källor: DN, McClatchy, MSNBC

Se även tidigare inlägg:

Ahmadinejad hånar USA och varnar Israel 20100403