Här är talet:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
De flesta av Obamas mer minnesvärda tal var från 2008 och 2009. När han talar i större sammanhang så säger han sällan några djupare saker - och även talet ovan visar på en politiker som talar om frågor där han närmar sig ämnet ur ett övergripande snabbpåläst perspektiv. Jag har svårt att se politiker som Bill Clinton tala om mellanöstern-konflikten på ett liknande sätt (Bush var också bra, men det av ideologiska orsaker, inte pg a att han var detaljinsatt i fredsförhandlingar på samma sätt som Clinton var i Oslo-avtalen/Wye-river-avtalet).
Obama talar på ett sätt som gör att han verkar framstå som någon intresserad av fred i mellanöstern, men inte direkt intresserad av relationen i mellanöstern i sig - till skillnad från te x Clintons specifika detaljkunskaper. Obama talar väldigt övergripande och vill som alltid skapa en balans av ett givande och tagande från båda sidor. Obama talar som om han tycks tro att det bara beror på småsinthet från respektive sidor som gjort att något fredsavtal inte fungerat. Det är förstås inte så, och därför går det inte att bemöta konflikten mellan israeler och palestinier på det sättet; antingen gör man som Clinton, och gräver ner sig i detaljer där små kompromisser kan uppnås utan att nödvändigtvis tvinga någon sida att kompromissa i sina kompromisslösa frågor - vilket kräver att presidentskapet fokuseras på just den saken under en tämligen lång tid. Eller så gör man som Bush tar ett övergripande ideologiskt ställningstagande, och ger utifrån en sådan utgångspunkt parterna trygga ramar att verka inom.
Obama gör ingendera, utan tycks hellre vilja se sig själv som killen som med sin varma närvaro får de två bråkande parterna att bli vänner. Problemet med en sådan inställning är att om parterna inte blir vänner, och man inte har något annat intresse för ämnet, så kommer man att lessna och gå vidare. Vilket förmodligen kommer att bli ödet för Obamas fredsmäkleri mellan israeler och palestinier. Och med största sannolikhet så kommer han inte att ha lika tur som Jimmy Carter som (i Camp David I) fick se en Anwar Sadat dyka upp och rädda en svår situation.
Obama fortsätter sedan med att tala övergripande om en mängd andra världsproblem där han i liberal anda förespråkar FN-sanktionerad internationalism - i en högtravande retorik som saknar det specifika personliga engagemang som han också saknar gällande mellanöstern-freden. Det är ett tal som förmodligen inte speciellt många kommer att komma ihåg om en månad eller två.
En annan kritik mot talet är att Obama talar ur ett tämligen snävt perspektiv. Han talar om FN som en fredsinstitution och som en organisation som skapades efter ett krig - allt det där är förstås sant, men det är mer sant ur ett amerikanskt och europeiskt perspektiv än ur ett asiatiskt eller afrikanskt, eller arabiskt sådant. De flesta av nationerna i FN:s generalförsamling knyter inte an till samma FN-idé som Europa och USA (dess internationalistiska falang) gör.
FN:s generalförsamling passar därför mycket bättre som ett forum där respektive land kan promota sina idéer och visioner inför världens alla länder, varefter andra länder kanske/förhoppningsvis kan nappa, snarare än att promota någon slags på förhand given gemensam FN-vision. Majoriteten av världens länder är inte intresserade av någon slags allmän internationalistisk världsordning (Ett exempel på ett sådant agerande var Irans president Mahmoud Ahmadinejads tal. Denne är inte intresserad av någon allmän FN-konsensus för dess egen skull utan ser bara FN som ett perfekt verktyg att förmedla sitt budskap om islamisk fred) - att slå an på sådana strängar kanske fungerade för en si så där 40 år sedan när FN präglades av ett kallt krig och av nationer som helt och hållet präglades av andra världskriget. Så är dock inte längre fallet.
Se även tidigare inlägg:
USA-delegation lämnar Ahmadinejads FN-tal 2010923
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar