Kim Salomon, historieprofessor vid Lunds Universitet, skriver här i SVD en intressant redogörelse över den franska Mao-romantiken på 1960-talet utifrån historikern Richard Wolins nya bok The Wind from the east. French intellectuals, the Cultural revolution, and the legacy of the 1960s.
Hur kom det sig att franska studenter och akademiker lät sig fångas av Mao-romantiken och lät sig hysa utopiska fantasier om kulturrevolutionen?
Kim Salomon skriver i SVD att 1960-talet var en tid då modernism (med materialism och välfärd som meningen med livet) ifrågasattes:
Beundran för den kinesiska agrarkommunismen stärktes i Västeuropa under 1960-talet. Det var en tid då modernism ifrågasattes. Överflöd och välstånd ansågs inte längre automatiskt leda till lycka och för skrämmande många framstod den kinesiska modellen som en genomförbar och fruktbar väg. Den kinesiska socialismen blev en förebild och Maos globala prestige ökade när han lanserade kulturrevolutionen 1966 och därmed återaktiverade kommunismens revolutionära glöd.
Den kinesiska kommunismen kom dessutom att stå för en helt ny syn på politik som inte bara handlade om makt utan också om att initiera en demokratisk revolution i vardagslivet. Autenticitet och självförverkligande betonades och vidgade synen på politisk frihet. Kulturrevolutionens förvånansvärt starka genomslag i väst beror enligt Wolin till dels på att kultur blev en legitim plats för revolutionär kamp. Studenter organiserade politisk verksamhet på arbetsplatser samtidigt som de ansåg att förutsättningen för socialismens seger var en omfattande förändring av borgerskapets värderingar och seder.
Salomon beskriver vidare hur Mao-kulten till en början var en marginell företeelse i Frankrike, och från början förekom den främst bland vänsteraktivister som i maoismen såg patentlösningar på de politiska problemen. Efter majhändelserna 1968 började maoismen dock på allvar attrahera studenter och intellektuella:
Studenterna som gjorde pilgrimsresor till Kina såg Potemkinkulisser och befolkningens målmedvetenhet. Väl hemma publicerade de översvallande berättelser om maoismens fantastiska väg till socialism. 700 miljoner kinesers obestridliga entusiasm gick enligt berättelserna inte att ta miste på.
Under en kort period fascinerades och hänfördes nästan hela den parisiska intelligentian av mao-ismen, som enligt Wolin blev radikalt chic, det politiska modet för dagen. Jean-Paul Sartre blev titulärt ansvarig för flera franska maoisttidningar, Michel Foucault knöt till sig en rad maoister på sin fakultet och Julia Kristeva lärde sig tillräckligt mycket kinesiska för att kunna översätta Maos poesi till franska.
Mao-romantiken fick dock ett abrupt slut på 1970-talet, dels när Alexander Solzjenitsyns bok om Gulag publicerades, samt när avslöjanden om vad som hände i Kampuchea framkom - vilket fick de kommunistiska utopiernas trovärdighet att ifrågasättas. De franska intellektuella började nu istället intressera sig för mänskliga rättigheter.
Men hur kom det sig att så många franska utbildade studenter lockades av Mao?
Kim Salomon skriver vidare:
De franska studenternas knäfall för Mao berodde enligt Wolin på en självmedveten sekterism. Deras engagemang gav dem en mening med livet och bekräftade att de var alienerade från det franska samhället. Hängivenhet och övertygelse inlemmade dem i en social gemenskap samtidigt som borgerligt självhat bidrog till att stärka deras pro-kinesiska hållning. Wolin anlägger således ett socialpsykologiskt perspektiv och anser att maoismen gjorde det möjligt för en begåvad ungdom att lösa sina identitetsproblem i en period av kulturell och politisk turbulens. Samtidigt menar han att det fanns uppenbara likheter med religiös fanatism. I hänförelsen för sina politiska ideal uppvisade franska maoister en glöd som nyfrälsta och sanna troende.
Denna sekteristiska hållning framkom också ifråga om informationsintag, där allt negativt om Kina sorterades bort:
Men det handlade också om att vilja tro och förmågan att avskärma sig från andra åsikter. För de övertygade fanns inget utrymme för tvivel utan obetingad lydnad och inordning premierades. I fascinationen för revolutionen tolererades inga reflektioner. De frågvisa stöttes bort.
Kim Salmon tar i artikeln inte upp, men måste naturligtvis vara medveten om de svenska "Rebellerna" som kring den tiden också flörtade med Maoismen och kännetecknades av samma rättrogna sekterism. Mao-dyrkan existerade således inte bara i kulturrevolutionens Kina och i västerländska kulturstäder som Paris, utan även här i Sverige (SVT visade häromåret en mycket intressant film om dessa "rebeller") - och jag kom häromåret över ett kinesiskt exemplar av Maos Lilla Röda som förmodligen en gång ägts av någon svensk-sekteristisk-proletär.
Artikeln (och boken som refereras till) är mycket viktig, eftersom det kan lära oss ett och annat om historien. Salomon avrundar sin recension med orden:
...berättelsen om de franska maoisterna ...tål att berättas igen eftersom den ger anledning till reflektion över varför utopiska lockrop förför. Inte minst i ett framtidsperspektiv är sådana reflektioner väsentliga. Politisk extremism får inte bortdefinieras som en obskyr sekt även om det ligger nära till hands. Istället ska den ses som varnande exempel på hur enkelt människor låter sig förtrollas av totalitärt tänkande.
De flesta av dessa var alltså intellektuella, utbildade människor. Likväl drogs de in i en ideologisk sekt - som fick dem att hypa Kina (och med säkerhet hata USA).
Tänk om dessa människor fått verklig makt i Frankrike, eller i Sverige - man kan fråga sig hur våra västerländska samhällen skulle ha sett ut då?
Det går förstås inte att säga med säkerhet (däremot vet vi hur det gick i Sovjetunionen och Östeuropa). Men hur Kina blev under dessa människors stora föredöme vet vi, - och hur Nordkorea är (som bygger sitt statsskick på samma kombination av fanatisk personkult och marxistiska utopier) vet vi också. Historien bevisar undantagslöst att den ideologi dessa människor baserat sina utopiska förhoppningar på endast lett till död och lidande, och det i miljoner.
En annan fråga man kan ställa sig är varför dessa människor tydde sig till denna ideologi?
En ideologi som inte bara är farlig utan också enligt alla vetenskapliga ekonomiska teorier också synnerligen ovettig. Det är en ideologi som all empiri visar inte fungerar. Vilket bevisas av att alla kommunistländer genom historien varit eller slutat fattiga.
Svaret på frågan har därför inte mycket med fattigdom att göra. Med bestämd säkerhet hade alla radikala vänsterstudenter på 1960-talet i både Frankrike och Sverige bättre bilar, bättre mat, bättre kläder och tillgång till saker som mao-kineserna med bestämd säkerhet aldrig hade hört talas om. Det av just den anledningen att deras egna länder inte hade implementerat Marx' teorier.
Att de likväl anammade maoismen berodde således på att denna tycktes utlova också något annat än det kapitalistiska systemet - nämligen något att tro på, kämpa för och leva för. Något som kunde tillfredsställa deras existentiella ångest snarare än deras tomma magar.
Om detta var vad de hoppades finna i kapitalismen (innan de övergav denna) så blev de förstås med rätta besvikna. Kapitalismen utlovar inte svaret på meningen med livet eller den enskilda individens plats i tillvaron - kapitalismen utger sig heller inte för att göra detta. En sund förståelse av kapitalismen är att jämföra den med en rulle toalettpapper. En rulle toalettpapper utger sig inte för att fylla den mänskliga själens innersta behov - däremot lovar den med bestämdhet att fylla vissa grundläggande mänskliga behov mer effektivt och mer hygieniskt än de flesta alternativ. Att de flesta människor i vår del av världen (inklusive marxister) använder toalettpapper dagligen utgör det empiriska beviset på att toalettpapprets anspråk är sanna. Få skulle vilja leva alltför länge utan toalettpapper, men ingen skulle få för sig att ägandet av toalettpapper utgör meningen med livet.
Kapitalismen är likadan. Den utger sig inte för att ge människor svar på frågor om meningen med livet - däremot utlovar den med bestämdhet sig själv att vara den utan konkurrent tveklöst mest effektiva distributör av mänskliga resurser och den bästa spridare av mänsklig välfärd. På det är hela västvärlden ett gigantiskt empiriskt bevis - men också länder som Kina, som gjort radikala reformer när de kommit fram till att marxism inte vare sig gör eliten särskilt rik eller folk mindre fattiga.
Kapitalismen är således bevisligen - precis som toalettpapper - exakt vad den utger sig för att vara - ett överlägset ekonomiskt system. Maoismen däremot var och är ingenting av vad den utger sig för att vara. Det är ingen rättvis ideologi - eller ens en fungerande sådan. Den ger inte fattiga "jämlikhet, rättvisa och broderskap" utan upprätthåller endast fattigdomen för kinesiska bönder. Kinas historia bevisar att så är fallet. Men maoismen skänker heller ingen bestående mening med livet till vilsna ungdomar i väst - och på det är "rebellerna" (som idag är någonstans kring 60-strecket) goda empiriska bevis på. De flesta av dem skäms för sina ungdoms förehavanden (och skäms de inte, utan är glada för att de i sin ungdom faktiskt trodde på något med ungdomlig entusiasm så har de idag likväl bytt åsikt - och med säkerhet åtnjuter varenda en av dem samma kapitalistiska förmåner som dagens kineser också åtnjuter - som te x att äta Kina-mat på något trevligt Kinaställe - vilket också det är ett bevis på att maoismen inte fungerar heller för dem).
Svar på meningen med livet (eller den frånvarande meningen) återfinns i religioner. Religioner man kan på olika grunder kan välja att tro eller att inte tro på. Däremot finns meningen med livet inte i mänskliga ideologier - och hur farligt det kan bli när människor tror att meningen med livet går att finna i mänskliga ideologier är såväl nazism som kommunism och maoism goda bevis på. Att maoismen fick insteg inte bara hos kinesiska bönder utan även hos svenska och franska akademiker lär oss dock en sak: att utbildning och kunskap inte är några garantier mot ideologiska villfarelser. Dessa totalitära ideologier är såldes inte bara något avlägset långt borta, utan något även vi i väst måste vara på vakt mot.
I april 2001 talade USA:s president George W. Bush på en minnesstund för förintelsen och sa då följande - vilket får avsluta detta inlägg:
When we remember the Holocaust and to whom it happened, we also must remember where it happened. It didn't happen in some remote or unfamiliar place. It happened right in the middle of the Western world. Trains carrying men, women and children in cattle cars departed from Paris and Vienna, Frankfurt and Warsaw.
And the orders came not from crude and uneducated men, but from men who regard themselves as cultured and well-schooled, modern and even forward-looking. They had all the outward traits of cultured men, except for conscience. Their crimes show the world that evil can slip in and blend in amid the most civilized of surroundings.
In the end only conscience can stop it, and moral discernment and decency and tolerance. These can never be assured in any time or in any society. They must always be taught.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
USA stödde Sverige trots svenskt Vietnammotstånd 20090405
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar