Som den historiker han är inleder han med att förklara att presidentbiografier överlag är mer än bara minnen - de är också fd presidenters försök att rätta till, eller för att tala klarspråk, skönmåla historien.
Det gäller också Bushs bok, förklarar Åsard, som inte stör sig nämnvärt mycket på att Bush menar sig ha fattat kloka och riktiga beslut gällande Irak, stamcellsforskning, Katrina et c - så gör de flesta presidenter. Vad som stör Åsard är att Bush enligt honom snedvinklar centrala händelseförlopp. På det ger Åsard tre exempel:
- Valet 2000 - talet vid USS Abraham Lincoln i maj 2003 och utelämnandet av de uppgifter Richard Clarke förmedlar i sin bok "Against all enemies".
Valet 2000:
För att börja med den första. Åsard skriver:
Ett kort avsnitt om det högdramatiska presidentvalet 2000 avslutas med att vi får veta att Bush till sist segrade i delstaten Florida med 537 rösters marginal. Det stämmer, men läsarna lämnas i ovisshet om att Al Gore fick över en halv miljon fler röster nationellt, något som med ett proportionellt valsystem skulle ha gjort honom till president. Utfallet kunde ha givit Bush tillfälle att fundera över valsystemet, det ålderstigna elektorskollegiet och andra konstitutionella frågor, men här har han inget att bidra med.
Bush, likt Al Gore, hade år 2000 ett faktum att hålla sig till: Att USA:s konstitution i Artikel II tydligt förklarar att en president väljs av delstaternas elektorer. Att fundera över vilket valsystem som för USA:s del vore bäst - ett Sverige-likt proportionellt sådant, eller ett system baserat på amerikansk federalism är kanske en intressant diskussion för historiker och statsvetare - men frågan är om rätt plats att diskutera detta verkligen är i en presidentbiografi som uttryckligen förklarar att dess syfte är att beskriva de beslut presidenten ifråga själv fattade? I synnerhet när det helt uppenbart inte var Bush som fattade beslutet om konstitutionen. Riktigt varför en utebliven diskussion om detta skulle göra Bush bok dålig är svårt att förstå. Däremot går det att förstå att de som önskar en större centralstyrning av USA, ungefär på samma sätt som i europeiska länder, gärna debatterar problemen med det amerikanska elektorssystemet. Men det är förstås en helt annan sak och faktiskt inte alls särskilt relevant i sammanhanget. (Bush skriver i ett kapitel också om sin gudstro - helt uppenbart finns det många som -inte- tror på Gud, och utifrån ett analogislut av Åsards resonemang så borde Bush i sin bok förstås också ha bemött invändningarna mot att Gud inte skulle finnas - om han nu ville verka intellektuellt trovärdig).
Talet på USS Abraham Lincoln:
Den andra punkt Åsard tar upp har jag skrivit ganska mycket om. Det är talet Bush höll på USS Abraham Lincoln 2003 - där Bush bland annat förklarade att de huvudsakliga striderna i Irak var över. Bush sa i talet så här:
Major combat operations in Iraq have ended. In the Battle of Iraq, the United States and our allies have prevailed.
Åsard skriver:
Bush citerar vidare valda delar ur det tal han höll på hangarfartyget USS Abraham Lincoln i maj 2003, kort efter invasionen av Irak. Men här väljer han av någon anledning att utelämna själva kärnmeningen i talet, den som hävdade att USA och dess allierade redan efter några veckors strider hade avgått med segern. Det skulle snart visa sig vara ett förhastat uttalande.
Exakt vad Bush i sin bok citerar eller inte citerar vet jag inte, eftersom jag själv ännu inte läst "Decision Points" - däremot har jag sett och läst Bushs tal på USS Abraham Lincoln flera gånger. Och Bush säger där efter att han förklarat att de huvudsakliga striderna är över och att USA och dess allierade segrat i kampen i Irak (och onekligen hade man vid den här tidpunkten grundligt besegrat Saddam Husseins armé) så här i meningen därefter:
"And now our coalition is engaged in securing and reconstructing that country."
Och fortsätter lite längre fram med att förklara att striderna inte är slut och att man fortfarande har en kamp att utkämpa:
We have difficult work to do in Iraq. We're bringing order to parts of that country that remain dangerous. We're pursuing and finding leaders of the old regime, who will be held to account for their crimes. We've begun the search for hidden chemical and biological weapons and already know of hundreds of sites that will be investigated. We're helping to rebuild Iraq, where the dictator built palaces for himself, instead of hospitals and schools. And we will stand with the new leaders of Iraq as they establish a government of, by, and for the Iraqi people.
The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.
I den "kärnmening" Åsard försöker sammanfatta talet med blandar han själv ihop segern mot Saddam Hussein med de fortsatta striderna mot upprorsmakarna. En hopblandning Bush inte gör - och Bushs fortsättning om att striderna kommer att fortgå - efter att han tidigare deklarerat "segern" - visar inte på något förhastat, utan snarare på att Bush var förutseende på ett sätt Åsard i sin recension däremot inte ger någon indikation alls på att Bush skulle ha varit.
Richard Clarke:
Den tredje punkten Erik Åsard tar upp är Richard Clarke - som med sin bok "Against all enemies" blivit en skarp kritiker till Bush-administrationen som Clarke menar negligerade hotet från Al Qaida och de varningar som fanns strax innan attacken. Åsard skriver:
Slutligen är det signifikativt att författaren ingenstans nämner namnet Richard A Clarke, som länge var huvudansvarig för antiterrorismfrågor under såväl Bill Clinton som Bush själv. Clarke figurerar inte ens i kapitlet om terroristattackerna 2001, ett paradexempel på selektiv historieskrivning. Man kan misstänka att skälet till förbigåendet är att Clarke skrivit en kritisk bok där han visar hur svårt det var att få upp frågorna om terrorism och al-Qaida på dagordningen före den 11 september. Bush och hans närmaste rådgivare var desto ivrigare att få information om en viss diktator i Bagdad.
Att Bush inte nämner Clarke beror förmodligen på att Richard Clarke för Bushs del personligen var tämligen irrelevant. Vilket inte betyder att Bush-administrationen negligerade hotet från Al Qaida. Som Åsard med hänvisning till Clarke skriver, så var det svårt att få upp frågorna om terrorism (inhemsk sådan) och al Qaida på dagordningen före den 11 september 2001. Att så var fallet har dock förstås sina förklaringar:
Dels det faktum att Clinton-administrationen inte hade tagit hoten från Al Qaida på något större allvar. I synnerhet inte efter att den sk Millenium-konspirationen avslöjades i december 1999 - ett misslyckat försök till terrorism, som dock ledde till att bl a Richard Clarke rekommenderade några säkerhetsförändringar som Clinton-administrationen inte implementerade. Det förmodligen pg a att attacken misslyckades, vilket tolkades som att det rådande säkerhetssystemet fungerade effektivt.
Den andra orsaken berodde på det byråkratiska lagsystem som rådde i USA innan 9/11 - ett system som gjorde att den kunskap som fanns (och det fanns utspridd information om Al Qaida och attacken) inte kunde samordnas, varför väsentlig information inte kom fram till rätt personer med rätt befogenheter. Detta skulle förändras med Patriot Act och Homeland Security som Bush implementerade efter 9/11-attacken. Innan dess hade problemen dock existerat såväl under de 8 månader Bush regerat, som under de 8 år Bill Clinton dessförinnan regerat. Med det sagt bör skulden inte läggas helt på Clinton-administrationen. Situationen var helt enkelt den att USA under en längre tid haft en ineffektivt och klumpig säkerhetspolicy i kombination med att man helt enkelt inte kunde föreställa sig en attack mot "hemlandet" på det sätt som skulle inträffa på 9/11.
Allt detta har varit föremål för många interna amerikanska säkerhetsdiskussioner de senaste 9 åren - men riktigt varför George W. Bush i sin bok om sina egna viktiga beslut specifikt hade behövt kommentera Richard Clarkes kritik mot USA:s säkerhetspolicy förklarar inte Åsard. Hans invändning är således av samma - i sammanhanget - överakademiska natur som hans invändning mot att Bush inte kommenterade/kritiserade artikel II i konstitutionen.
Avslutande kritik mot "Decision Points":
Erik Åsard gör därefter ett onyanserat avfärdande av den republikanske senatorn Mitch McConnell som en "supertaktiker vars överordnade mål i alla lägen är att värna om sin egen och partiets maktställning." - och fortsätter sedan med att avfärda Bushs bok:
Bush är en produkt av USA:s politiska kultur, vars grunddrag trots stundtals stor medieexponering är förvånansvärt okända i omvärlden. Bushs främsta kännetecken som aktiv politiker, förutom namnet och familjekontakterna, var hans sinne för politikens strategiska sida, hans humor och pojkaktiga charm. Men märkligt lite av de egenskaperna kommer till synes i memoarboken, som är berättad på en förvånansvärt oengagerad prosa. Framställningen segar sig fram via korta, talspråksliknande meningar och mängder av patriotiska klichéer.
Innan Bush påbörjade skrivarbetet fick han av ett dussintal historiker rådet att läsa president Ulysses S Grants prisade memoarer, som utges i ständigt nya upplagor. Det skulle överraska om framtida historiker rekommenderade USA:s avgående presidenter att använda Bushs memoarbok som förebild för sina hågkomster.
Erik Åsard är helt uppenbart ingen vän av George W. Bush. Vilket också framkommer i Åsards egen nyutgivna bok "Den sårbara supermakten" (som jag här har recenserat ingående - vilket jag vågar hävda är en mycket bättre recension än den recension Åsard för egen del ger av Bushs bok). Värre än det är dock att han inte tycks ha förmågan att kunna skildra saker och ting sakligt och rättvist. Det trots att han alltså är professor i Nordamerikanska studier och förmodligen undervisar hundratals elever varje år i amerikansk politik.
Erik Åsard verkar dock vara en anhängare till Clinton-familjen. I sin bok "Den sårbara supermakten" skildrar han på ett positivt romantiserande sätt Bill Clintons presidentinstallation 1993, och han har också skrivit en bok om dennes hustru Hillary Clinton, vid namn Hillary Rodham Clinton : en politisk biografi. Därför får Bill Clintons omdöme om George W. Bushs bok avsluta denna min kommentar på Åsards recension.
"'Decision Points' is well-written, and interesting from start to finish. I think people of all political stripes should read it," Clinton said in a statement released Friday. "George W. Bush also gives readers a good sense of what it's like to be president, to take the responsibilities of the office seriously, do what you think is right, and let history be the judge. The book may not change the minds of those who disagree with decisions President Bush made, but it will help you to understand better the forces that molded him, and the convictions that drove him to make those decisions."
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Bush live-chattar på Facebook 20101130
-------------------
Recension: Den sårbara supermakten 20100930
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar