Te-party-kandidaterna gick som väntat lite olika öden till mötes. Väntat var att te-party-favoriterna Marco Rubio från Florida och Rand Paul från Kentucky skulle vinna. Mer osäkert var resultatet för de kvinnliga te-party-kandidaterna - Sharron Angle var inget spikat kort mot Harry Reid och Christine ´O Donnell verkade redan sedan hon nominerades ha varit dömd att ge senatsplatsen till sin demokratiske motståndare.
Dessa segrar och förluster bör dock betraktas som en seger för te-party-rörelsen som fenomen. Marco Rubio och Rand Paul tillhör nämligen te-party-falangens ideologiska snarare än populistiska kandidater - medan Christine ´O Donnells pinsamma uttalande om Konstitutionen visade att hon - som i princip alla redan visste - i första hand var en populist, inte ideolog. Jag personligen hade hellre sett henne, tillsammans med Sharron Angle besegra sina demokratiska motståndare - eftersom det i deras respektive sammanhang som eventuella senatorer är ideologin som är viktigast, inte personligheten. Men utan naiva populister som dem, så har te-party-rörelsen gallrat sig själv - och kvar finns nu i betydligt större utsträckning de mer seriösa kandidaterna - de som utifrån en ideologisk ståndpunkt förstår varför den amerikanska vänsterliberalismen inte fungerar - och varför amerikansk kapitalism inte kan och aldrig bör försöka efterapa den historiska europeiska välfärdsmodellen. Här fyller förstås Rand Paul en viktig roll.
Bland dessa gallrade och kvarvarande te-party-kandidater finns också de som utifrån historiska och ideologiska grunder förstår vad konceptet amerikansk exceptionalism faktiskt handlar om - och det handlar naturligtvis inte om att amerikaner som människor är bättre än andra, utan om ett system och en ideologi som historien bevisar är överlägsen något annat system som någonsin existerat. Ett system och en ideologi som dock bara kan uppbäras om det finns en kulturell förståelse och förankring bland befolkningen, och bland dessa en vilja att bevara sitt synnerligen exceptionella system, och det i en tid av historien när kritik mot detta system - av olika skäl, men aldrig på tillräckligt goda grunder - kommer från så många olika håll. Här fyller kandidater som Marco Rubio en synnerligen viktig roll.
Te-party-rörelsen har förstås också kandidater som är både ideologiska och populistiska, så som Sarah Palin och Michelle Bachmann - och dessa kandidater bör inte förringas. De är måhända inga ideologiska filosofer, men förstår ideologin så pass bra för att deras försvar för den ska bli trovärdigt - trots att de är populister.
Gårdagen måste därför sägas ha varit en seger för te-party-rörelsen - och kan bädda för en ny och mer seriös rörelse som i en ny generation kan slå vakt om de ideal som Ronald Reagan en gång återuppväckte bland republikanerna på 1980-talet. En rörelse som kan slå vakt om de republikanska partiets ideal och på ideologiska grunder stå emot de element inom amerikansk liberalism som naivt tycks tro att Europas kortsiktiga post-krigs-system är bättre än den amerikanska modellen med mer än 200 års testtid.
Se även tidigare inlägg:
Amerikanerna ville få bort Nancy Pelosi 20101103
John Boehner håller republikanernas segertal 20101103
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar