But other parts of the speech were less impressive, and two deserve note. First, the president simply rewrote history when it came to supporting democracy in the Middle East.
He claimed to have done so from the start with his Cairo speech. But in fact, his administration's policy was engagement - engagement with regimes, not peoples, including the repressive regimes in Iran and Syria.
His reaction to events in Iran in June 2009, and more recently in Tunisia and then Egypt, was cautious and slow."
Det är en korrekt analys av Obamas mellanösternpolicy - demokrati låg från början inte högst på Obamas agenda, det gjorde istället hans ambition att "räcka ut handen" till totalitära regimer. Att så verkligen var fallet bevisas tydligt av P1:s program "Konflikt" som sommaren 2009 hade ett program där programledare Agneta Ramberg i princip försvarade Obamas bristande stöd till den iranska demokratirörelsen 2009 och då sa så här, för att markera skillnaden mellan Obama och Bush:
"En amerikansk president som talar om Iran i noga kalibrerade ordalag - kritiserar det våld som har förekommit mot oppositionsdemonstrationer, och gör klart att rätten till yttrandefrihet och fredlig opposition är universella värden. Men samtidigt gör klart att USA inte tänker blanda sig i Irans inrikespolitik. Hans företrädare i Vita Huset utsåg Iran till en av ondskans axelmakter, och skulle med all säkerhet ha rusat ut den här veckan och gjort precis det Obama undvek - helhjärtat uttalat sitt och USA:s stöd för demonstranterna, och därmed gett dem den dödskyss de inte behöver.
Den senaste veckans händelseutveckling i Iran och den amerikanska hanteringen av den illustrerar igen det som har dominerat det senaste utrikespolitiska halvåret: maktskiftet i världens enda supermakt - övergången till världen efter George Bush."
Ett uttalande som säger mycket om såväl Obama och Bush som Agneta Ramberg. Idag har Obama givetvis en annan åsikt om saken, och är inte längre särskilt intresserad av att sträcka ut handen till regimer som den iranska - vilket bevisligen inte fungerat. Nu är han istället mer intresserad av att göra det han inte gjorde 2009 - helhjärtat anamma demokratirörelsen i regionen. Han var dock inte först med att göra detta. Vem som gjorde det före honom (och mycket kraftfullare) var George W. Bush. Vilket inslaget från P1 från 2009 också bevisar (även om det -då- betraktades som något naivt och negativt i jämförelse med Obamas nya "smarta diplomati").
Elliott Abrams skriver vidare att Obamas senaste utspel var ett sätt att undvika att säga det som är mer korrekt:
"Perhaps this passage was an effort to avoid saying what is more accurate: that the Bush Freedom Agenda turned out to be right, and his own administration had been wrong to jettison it."
I min egen analys av Obamas tal konstaterade jag ungefär samma sak:
Allt var emellertid inte bra: Obama pratade ungefär som om att de saker han i talet sa i grunden var hans idéer, och att dessa på allvar lades ut i hans tal i Kairo 2009. Så är förstås inte fallet i något avseende alls. George W. Bush pratade om och implementerade sin frihetsagenda för mellanöstern under mycket längre tid och mycket mer konsekvent än Obama gjort.
Att Obama inte vill erkänna detta innebär dock inte att inga andra gjort det. För mer om Bushs frihetsagenda rekommenderas främst två inlägg. Dels mitt inlägg om P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda, och dels min recension av George W. Bushs bok "Decision Points".
Källa: CNN
Se även tidigare inlägg:
Obamas tal om mellanösterns demokratisering 20110519
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar