Nordkorea har nu framgångsrikt provsprängt en vätebomb, det sjätte kärnvapentestet för landet. Nordkorea har även under året testat långdistansrobotar som enligt utsago kan nå USA och dessutom eventuellt Washington D.C. och New York City. Före detta presidenten Barack Obama vände till stor del ryggen till utvecklingen i Nordkorea genom att minimera hotet om att landet är kapabelt att utveckla såväl kärnvapen som långdistansrobotar som kan nå USA. Donald Trump sitter nu i en rävsax kring detta eftersom Nordkoreas kapacitet är betydligt större än Obama-regeringen framställde det som samtidigt som all tidigare politik helt misslyckats att styra Nordkorea i en annan riktning.
Obamas strategi var att dra en gräns för att sedan flytta gränsen när Nordkorea korsade gränsen, sannolikt för att vinna tid tills Obama inte längre var president utan att han då kunde överlämna det kärnvapen-och långdistansrobotland Nordkorea utgör till nästa president. Så löste Obama problemet med Nordkorea. Obamas vända ryggen-politik kring Nordkorea har nu överlämnats som ett massivt, konkret och akut säkerhetshot till Trump.
Trump står inför fyra valmöjligheter. De ena är att tålmodigt invänta vad Nordkorea gör med sina kärnvapen och missiler och hoppas att dessa inte kommer användas. Det andra alternativet är fortsatta och dessutom kraftigare sanktioner och se hur Nordkorea reagerar. Det tredje är direkta förhandlingar med Nordkorea. Det fjärde är att proaktivt attackera militärt i syfte att förebygga att Nordkorea attackera USA, något amerikanskt territorium som Guam eller något annat land som Japan eller Sydkorea, en "preemptive strike".
Att invänta vad Nordkorea ska göra med sina kärnvapen och långdistansrobotar är att spela rysk roulette och bara hoppas kulan aldrig hamnar på fel plats i magasinet. Japan och Sydkorea rustar redan upp militären och mainstream-Japaner talar nu även om att de vill skaffa kärnvapen, vilket tidigare varit helt otänkbart för Japan sedan erfarenheterna under andra världskriget. Att invänta Nordkoreas nästa steg betyder i praktiken kärnvapenkapprustning i Asien där diverse länders rejält nervösa ledare slutligen sitter med fingret med på kärnvapenknappen och bara inväntar vad Kim Jong-un gör härnäst. Nordkorea genom kärnvapenhotet styr därmed även Japan och Sydkorea i praktiken.
Redan nu har omvärlden infört extremt strikta sanktioner mot Nordkorea. Historiskt vet vi att sanktioner inte påverkar Nordkoreas vilja att bygga kärnvapen och långdistansrobotar. Nya och ännu hårdare sanktioner där även Kina deltar spelar ingen roll har det redan visat sig. Endast det nordkoreanska folket blir lidande av sanktioner, inte regimen eller dess vilja att fortsätta redan inslagen kurs. Den senaste veckans tester med missiler över Japan och vätebomben bevisar det. Hårdare sanktioner leder till samma utveckling som alternativet om att tålmodigt invänta vad Nordkorea ska göra med sin kärnvapenarsenal, alltså kärnvapenkapprustning i Asien.
Det tredje alternativet är direkta förhandlingar mellan USA och Nordkorea. Att sådana ska lyckas ter sig allt mer tvivelaktigt. Ju närmare kärnvapen och långdistansrobotar Nordkorea kommer desto mer inflytande får Nordkorea vid förhandlingsbordet med USA och omvärlden. Kärnvapen är en extremt attraktivt förhandlingsvara och slutligen förhandlingstrumfkortet. Kort och gott, Nordkorea kan med kärnvapen och långdistansmissiler tvinga omvärlden att gå med på precis vad som helst med hot om kärnvapenattack om inte omvärlden går med på kraven. Donald Trump skulle sannolikt vägra ställa upp på en sådan typ av förhandling där konstanta eftergifter till Nordkorea måste ges enbart för att undvika att bli utsatt för en Nordkoreansk kärnvapenattack.
Sådant sänder dessutom kraftiga signaler till andra regimer som Iran att kärnvapen är slutlösningen vid förhandlingsbordet, vilket i sin tur leder till att Iran troligen köper kärnvapen av Nordkorea eftersom Nordkorea kan tjäna pengar på att sälja just kärnvapen och långdistansrobotar. Vips råder kärnvapenkapprustning i redan konfliktfyllda Mellanöstern där Israel snabbt skulle råka illa ut. Hotet från Nordkoreas kärnvapen hamnar snabbt nära Europa då med.
Fjärde alternativet är en s k ”preemptive strike”, alltså att USA gör ett militärt blixtanfall mot Nordkorea, vilket vi vet slutar med massdöd, inte bara i Nordkorea utan även i Sydkorea och Japan eftersom Nordkorea omedelbart då trycker på alla sina avfyringsknappar samtidigt som landets militär rusar över gränsen mot Sydkorea och ner mot Seoul.
För en svensk journalist är valet dock solklart. Alternativ ett, två eller tre gäller för evigt. Anledningen är enkel. Nordkoreas kärnvapen och missiler riktas nämligen inte mot Södermalm och journalisthusen i Stockholms innerstad, utan mot USA, Japan och Sydkorea. Det gör att som svensk journalist behöver man inte bry sig om, om Nordkorea avfyrar kärnvapen mot dessa länder och dess befolkning. Södermalm och Stockholms innerstand står fortfarande orörda även om New York City eller Tokyo elimineras av ett Nordkoreanskt kärnvapen. Därför kan svenska journalister inte visa empati med det Donald Trump står inför, nämligen att hans egen amerikanska befolkning är en direkt måltavla för Nordkoreas kärnvapen.
En amerikansk presidents första och viktigaste uppgift är att skydda landets medborgare från externa och interna hot, en uppgift Barack Obama i princip struntade i men som Trump tar på fullaste allvar. En kärnvapnarsenal i Nordkorea med långdistansrobotar riktade mot USA och som dessutom når hela USA och kan döda tiotals miljoner amerikaner är sannolikt inte ett alternativ för Trump. Av den anledningen tror jag att om Nordkorea fortsätter att testa kärnvapen och samtidigt avfyrar långdistansrobotar rakt över Japan och som anländer allt närmare den amerikanska kusten kommer Trump tvingas ta till alternativ fyra, en militär blixtattack mot Nordkorea.
Det enda landet som i nuvarande läge kan förhindra detta är Kina, men Trump vill samtidigt inte försätta sig i en sits där Kina avgör USA:s öde kring Nordkorea. Trump anser helt enkelt att Kina inte går att lita på.
Donald Trump, till stor del på grund av helt Obamas misslyckade Nordkorea-politik, sitter nu alltså i en rejäl rävsax där det ena alternativet efter det andra tyvärr börjar kunna uteslutas och där dessvärre endast ett alternativ snart kvarstår, samma enda alternativ som slutligen återstod för USA den 7 december 1941.
Björn Norström är amerikansk medborgare och har bott i USA sedan 1993. Han bor för närvarande i Vermont där han arbetar som lärare i IT. Björn är utbildad och licenserad lärare i amerikansk historia och samhällskunskap, engelska som andraspråk samt IT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar