Sex månader har gått sedan Obama svors in som president i Vita Huset. Det är en åttondel av hans presidentperiod. I ett historiskt perspektiv är det inte så värst mycket tid, och Obama kan fortfarande göra en mängd olika saker, och fortfarande kan massvis av saker hända.
Likväl har det passerat så pass lång tid att en utvärdering av hans presidentskap i viss mån går att göra. Den inrikespolitiska agendan kommer förmodligen i stor utsträckning att bero på hur det går för Obamas sjukvårdsreform - att spekulera i den saken är därför ännu för tidigt.
Det finns dock ett område som det går att analysera (med öppenhet för att saker kan komma att förändras med tiden, och att analysen därför kan visa sig bli fel) - det är utrikespolitiken.
Obama bedrev en utrikespolitisk valkampanj på en, enligt mig, mycket felaktig premiss: nämligen den att Bush-administrationen var militanta hökar som hellre sköt än pratade och hellre agerade ensamma än i samförstånd med världssamfundet. Det stämde förstås inte, och läsare av den här bloggen
vet att Bush levererade ett mycket snarlikt budskap te x till Iran som Obama gjorde på den iranska nyårsdagen Noruz.
Obama kampanjade dock i polemik mot föregående administrations "militanta politik" och lovade att göra tvärtom: att engagera det internationella samfundet och ge USA:s fiender en chans att förhandla.
Iran och Nordkorea:
Michael Gerson - Bushs fd talskrivare -
skriver i Washington Post en artikel vad "Obama-doktrinen", om att tala med USA:s fiender - har resulterat i, och att denna inställning också tvingat in Obama i ett hörn.
Nordkorea svarade på administrationens utsträckta hand genom att testa ett kärnvapen, avfyra missiler mot USA:s allierade och återuppta sin verksamhet med plutonium-anrikning.
Irans respons var att sänka ribban för en anrikningsfabrik, skaffa fler centrifuger, hålla ett fejkat val och döda och fängsla politiska dissidenter. Gällande responsen på Obamas utsträckta hand förklarade Hillary Clinton nyligen:
"We haven't had any response. We've certainly reached out and made it clear that's what we'd be willing to do . . . but I don't think they have any capacity to make that kind of decision right now." Hur kommer detta sig, när Obama gjort allt för att inte köra över dem och visat sig vara beredd att tala och förhandla?
Gerson skriver:
"Obama's diplomatic hand has been extended for a while now. Fists remain clenched. This is not because some magical diplomatic words remain unspoken. It is because of the nature of oppressive regimes themselves.
Such regimes are often internally preoccupied. Precisely because they lack genuine legitimacy, they spend large amounts of time and effort maintaining their fragile authority, consolidating power and managing undemocratic transitions. North Korea confronts a succession crisis. Iran deals with growing dissent and clerical division. Both tend to make calculations based on internal power struggles, not some rational calculation of their external image and interests. They are so inwardly focused that they do not have, as Clinton said, "any capacity" to respond to engagement. It is questionable in these cases whether we currently have any serious negotiating partners at all."Han förklarar vidare att såväl Nordkorea som Iran legitimerar sin egen existens genom sin anti-amerikanism. Om dessa regimer skulle sluta peka ut USA som den stora fienden, så skulle ett av deras sätt att legitimera sig själva försvinna.
Obamas offentliga kampanj för att engagera sig med fienden leder även till en annan oönskad konsekvens; nämligen den att när den utsträckta handen gång på gång tillbakavisas, så gör det att förhandlingsmöjlighetens begränsade natur också visas upp lika synligt - vilket istället bygger upp en grund för konfrontation.
En mycket intressant, och logisk slutsats. I statsvetenskap så beskrivs ganska ingående att det finns olika former av förhandlingar - och att det många gånger finns goda orsaker att inte förhandla öppet, just för att inte tvinga in sig i situationer där konflikt i slutändan blir den enda möjliga väg att gå, eftersom man så öppet stängt vägarna till andra lösningar.
Problemet med Iran och Nordkorea är inte att USA varit för hårda, för kalla, för avvisande eller för imperialistiska. Problemet med Nordkorea och Iran (länder som avrättar dissidenter, låter sitt folk svälta, behandlar kvinnor värre än vi i väst behandlar boskap et c) - baserar sitt statsbygge på en ideologi som inte är förenlig med vår demokratiskt västerländska ideologi.
Ryssland:
Iran och Nordkorea är två ideologiska statsbyggen - och just därför bör det inte finnas någon möjlighet till kompromiss med dessa. Det finns dock andra nationer där förhandlingar tveklöst är rätt väg att gå. Ett sådant land är Ryssland. Ryssland är inget ideologiskt statsbygge - det är inget Sovjetunionen (som te x nuvarande Nordkorea fortfarande är). Ryssland är ett land som visserligen inte har samma syn som västvärlden i alla avseenden, men likväl ett land med ett i jämförelse med Iran och Nordkorea, mycket civiliserat statsbygge och en demokratisk maskin - som måhända inte är i nivå med västvärldens, men likväl demokratisk.
Här finns alla möjligheter i världen för Obama-administrationen att faktiskt förhandla. Obamas vice-president Joe Biden har dock ställt till trubbel när det gäller relationen med Ryssland,
genom att tala om ryssarna på ett sådant sätt som han istället
borde tala om Iran och Nordkorea.
Real Clear World har här en artikel vid namn
"Biden's Big Mouth Bites Russia", där författaren Malou Innocent skriver:
"Vice President Joe Biden recently claimed that, because Russia’s economy is “withering,” Moscow will have to bend to the West, specifically on issues relating to the former Soviet republics and the reduction of its nuclear arsenal. But what Mr. Biden seems to be forgetting is the important role that Russia can play in the war in Afghanistan – after all, the road to Kabul runs through Moscow."Ryssland inte är förpliktigad att låta USA resa genom sitt land för att bedriva sitt krig i Afghanistan men har nu tillåtit USA att göra just detta, vilket för USA:s del är en enorm vinning - men ingen självklarhet. Artikeln fortsätter:
"Russia recently allowed—after nearly eight years of war—the United States to use its airspace to transport troops and military equipment into Afghanistan. After Mr. Biden’s comment, there appears to be a gap between the Obama administration’s objective of stabilizing Afghanistan and the means with which they hope to achieve it. Gratuitously antagonizing Russia risks prompting officials in Moscow to either retract their concession on Afghanistan, to pressure Central Asian republics to act in kind – or both."Artikeln avslutas lite senare:
"Earlier this month, President Obama and his Russian counterpart, Dmitry Medvedev, signed a deal to allow the United States to use Russian airspace to transport troops and lethal military equipment into Afghanistan. But if Washington is serious about stabilizing Afghanistan and working collaboratively—rather than unilaterally—in limiting the spread of nuclear weapons to rogue regimes, Obama cannot afford his second in command making unpredictable and disparaging remarks."En mycket tänkvärd iakttagelse. Obama-doktrinen baseras på att sträcka ut en hand till alla, helt oavsett om detta fungerar eller ej. I många fall fungerar det inte - men i de fall där det faktiskt fungerar har Obama inte råd med en vice-president som hotar att stjälpa också de relationerna.
I höstens val talades det mycket om huruvida Sarah Palin var kompetent att vara vice-president (och tänkbar president) eller ej. Mycket antyder att hon inte var var det. Samma fråga ställdes dock inte om Joe Biden, vars ålder och tid i senaten gjorde att hans kvalitéer togs för givet. Joe Biden har dock gång på gång visat att han helt enkelt inte håller måttet. Al Gore var en utmärkt vice-president till Bill Clinton, Cheney en utmärkt sådan till Bush. Joe Biden däremot, spelar inte ens i närheten av deras division.
Obamas utrikespolitik haltar redan på ett ben. För att undvika att det andra benet också går av och politiken helt trillar omkull skulle han göra gott i att skaffa sig en mer kompetent vice-president. Hillary Clinton är visserligen en utmärkt utrikesminister - men på frågan om Obama valde rätt vice-president, så indikerar allt mer att han borde ha valt den kandidat i det Demokratiska primärvalet som hade i princip lika stort förtroende som han själv. Och det var inte Joe Biden.Källor:
Washington Post,
Real Clear WorldSe även tidigare inlägg:Clinton rensar rent efter Bidens misstag 20090728
Biden besöker Ukraina och Georgien (och provocerar ryssarna) 20090726
