2011 började med en tragedi när Arizonas kongresskvinna Gabrielle Giffords sköts i huvudet under ett kampanjevent av en ung psykiskt störd man. 6 andra dog också i tragedin och för en kort tid tycktes nationen samlas under president Obamas ledarskap som höll ett av sina bästa tal på minnesceremonin som följde.
Giffords överlevde och skulle mirakulöst nog under året återhämta sig - men snabbt efter dödsskjutningarna skulle fokus riktas mot en annan del av världen. Mellanöstern skälvde. Demonstrationer - som började med att den 26-årige gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig själv till döds i Tunisien i protest mot myndigheternas behandling av honom - tände en gnista i hela mellanöstern där tidigare västallierade, sekulära diktatorer fick ge vika en efter en. "En arabisk vår" där demokrati och frihet skulle ersätta årtionden av diktatur, verkade vara i antåg och världen följde med fascinerat intresse händelserna i Tunisien och på det egyptiska tahrir-torget.
I februari blev Wisconisn ett hett samtalsämne i amerikansk politik när den republikanskt ledda delstatskongressen under den republikanske guvernören Scott Walkers ledning drog ner rejält på rätten till kollektivförhandlingar för statsanställda, för att på så vis reda upp delstatens budgetkris. Motdemonstrationerna blev högljudda och omfattande och inledde en proteströrelse som spred sig till andra delstater i norra USA. Republikanerna vann policy-frågan men fortfarande pågår försök att få guvernör Walker avsatt.
Nästa stora världshändelse hände på en annan del av planeten när Japan i mars drabbades av en jordbävning på 8,9 på richterskalan vilket var den kraftigaste på 140 år. Det åtföljdes av en tsunami som slog hårt mot landet och bland annat förstörde kärnkraftverket i Fukushima - vilket i sin tur ledde till en kärnkraftskatastrof - den största sedan Tjernobylolyckan 1986. Världen var snabb att bistå och Japan skulle senare under året påbörja en återhämtning, men 2011 blev nationen onekligen rejält omskakad.
Samma månad upprättade FN en flygförbudzon i Libyen där landets diktator Moammar Ghaddafi slog ner hårt mot sitt eget folk som önskade få se sitt land reformeras. USA drogs snabbt i in i konflikten och valde att tillsammans med NATO engagera sig med flyginsatser för att på så sätt understödja rebellerna i kampen mot Ghaddafi. Obama betonade dock att USA skulle "leda bakifrån" och att det inte skulle bli något nytt invasionskrig. Konflikten drog dock ut på tiden och Obamas strategi skulle kritiseras inte minst från de konstitutionella på såväl höger- som vänsterkanten som konstaterade att Obama hade fått FN:s godkännande men inte Kongressens, vilket var vad den amerikanska konstitutionen krävde för att USA skulle få engagera sig i krig. Konflikten drog ut på tiden, men sommaren 2011 började rebellerna få övertaget och i slutet av sommaren stod det klart att Ghaddafis regim skulle falla, något det inte rådde några tvivel om när diktatorn oktober hittades och dödades. Exakt vad som kommer att hända härnäst står emellertid ännu inte klart.
Det var dock en annan av USA:s fienders död som skulle väcka störst uppmärksamhet. Den 1 maj 2011 rapportera president Obama i ett kort tal att USA hade dödat Usama Bin Ladin - mannen bakom 9/11-attackerna tio år tidigare och världens mest efterlyste man. I USA firades över partigränserna och det uppstod en debatt om huruvida det var Bushs tuffa förhör mot Al Qaida-fångar som gett upphov till informationen som ledde fram till terrorledaren eller ej - en debatt som här i Sverige i princip ignorerades. Här diskuterades hellre frågan i fall USA:s operation var laglig enligt internationell rätt eller ej. Hursomhelst dödades terrorikonen och det tio år långa kriget mot terrorismen skulle förvisso fortgå, men en slags slutpunkt hade i och med Bin Ladins död likväl satts. Det skulle i synnerhet noteras på 10-årsminnesceremonin efter 9/11-attacken som hölls den 11 september 2011 där såväl president Obama som tidigare president George W. Bush deltog tillsammans och formellt invigde det nya minnesmonumentet efter offren.
Våren 2011 blev också slutet för NASA:s rymdfärjor. I maj gjorde rymdfärjan Endeavour sin sista resa (där den skjutne kongresskvinnan Gabrielle Giffords make Mark Kelly var kapten). Och i juli gjorde rymdfärjan Atlantis sin sista resa - vilket markerade åtminstone det tillfälliga slutet på NASA:s 50-åriga rymdverksamhet. Beslut som skulle kritiseras av en mängd astronautveteraner som ansåg att president Obama inte borde ha pensionerat färjorna innan andra amerikanska alternativ fanns att tillgå. Utvecklingen av rymdteknik skulle dock inte stå stilla och under hösten började privata aktörer demonstrera vilka rymdtransportmöjligheter de var på väg att kunna erbjuda.
I juli drabbades Norge av en tragedi som blev en världsnyhet när högerextremisten Anders Behring Breivik bombade det norska regeringskansliet i Oslo och sköt ihjäl 69 människor på en socialdemokratisk konferens på ön Utöya. Brevik menade att Europa höll på att islamiseras och att vänstern representerad av de norska socialdemokraterna öppnat vägen för detta. En (ny) debatt om islamofobi tog snabbt fart i Norge, Sverige och runtom i världen och islamkritiker överlag började av etablerad media grundlöst associeras till Breivikdådet.
Våren och sommaren 2011 uppdagades också en mängd amerikanska sexskandaler kopplade till politiker. De två mest kända var dels den demokratiske kongressmannen Anthony Weiner som genom en tabbe på twitter avslöjades med att ha haft en mängd hemliga cyberrelationer med yngre kvinnor över nätet, och dels Kaliforniens tidigare guvernör Arnold Schwarzenegger som det visade sig ha ett nu 13-årigt barn tillsammans med sin hushållerska som vare sig världen eller hans hustru Maria Shriver vetat om - vilket ledde till att kändisparet separerade.
Hösten 2011 skulle till stor del kännetecknas av det republikanska primärvalet och diskussionen, debatten och kampen om vilken republikan skulle få utmana president Obama 2012. Det blev en berg-och-dalbana där kandidater sköt upp för att lika snabbt falla: Tim Pawlenty var i tidigt skede tippad som favorit, men efter en förlust i provvalet i Iowa (som vanns av Michele Bachmann) kastade han in handduken. Bachmann i sin tur uttryckte sig minst sagt galet när hon höll fast vid att HPV-vaccinet gjorde folk mentalt störda (ett uttalande hon sedan modifierade) och föll från sin tillfälliga toppstatus. Texas guvernör Rick Perry såg sin chans och fick snabbt stöd av såväl evengelikala som te-party-anhängare på det just breda sätt som skulle kunna gjort det möjligt för honom att kamma hem nomineringen. När det visade sig att han var en värdelös debattör så föll han dock snabbt och intresset gick istället över till den svarte fd pizza-restaurang ägaren Herman Cain. Denne skulle dock falla när han av en mängd kvinnor anklagades för att ha gjort sexuella närmanden och haft sidoaffärer utanför sitt äktenskap. Det i sin tur gav Representanthusets fd ordförande Newt Gingrich chansen att med sina duktiga debattfärdigheter segla upp i ledning. I slutet av månaden hade hans ledning dock punkterats av såväl mer intensiv mediagranskning som av främst Mitt Romneys intensiva motkampanj. Romney - som under hela hösten legat på en stabil siffra på dryga 20% hade således överkommit också den sista stora utmanaren inför årets slut och primärvalets början i Iowa den 3 januari.
På den politiska vänsterkanten skulle hösten kännetecknas av ett annat fenomen. Om 2009 och 2010 varit åren då den folkliga konservativa te-party-rörelsen gjorde sig hörda, så skulle hösten 2011 kännetecknas av en folklig vänsterrörelse när "Occupy Wall Street" började demonstrera mot vad de betecknade som orättvisor och klasskillnader mellan de 99 och 1 procenten - demonstrationer som sedan spred sig både över USA och utöver resten av världen, inklusive till Sverige.
Utrikespolitiskt präglades hösten vidare dels av ekonomiska kriser i Europa där euron började vackla och dels av hur den "arabiska våren" i vissa avseenden mer började likna en "arabisk vinter" när de demokratilängtande rösterna började se sig övermannade av islamister som snabbt visade sin intolerans och vrede genom att alltmer öppet förfölja kristna minoriteter.
Hösten präglades också av politiken kring Irak. Den 31 augusti 2010 hade Obama pålyst att alla amerikanska soldater skulle lämna Irak senast den sista december 2011 - enligt det avtal som tidigare slutits mellan den amerikanska och irakiska regeringen. I USA rådde en debatt om huruvida operationen i Irak skulle förlängas eller ej. Så blev inte fallet, till viss del pg a den irakiska regeringens eget beslut - men enligt republikanska kritiker som John McCain pg a president Obamas ointresse för konflikten, vilket nu riskerade att göra alla uppoffringar och amerikanska framgångar i Irak om intet. Hursomhelst: i december 2011 lämnade USA:s trupper Irak och kriget som pågått sedan 2003 var nu avslutat. Åtminstone för USA:s del.
Ett annat problem som gränsade till Irak framstod dock som allt farligare. Allt tydde nu på att Iran verkligen försökte utveckla kärnvapen och att försöken att stoppa Iran från detta med diplomati följt av sanktioner hade misslyckats. Och hårdare sanktioner såväl som militära alternativ (inte minst från israeliskt håll) började nu på allvar diskuteras.
2011 avled också en mängd kända ansikten, och somliga av dessa skulle på sätt och vis reflektera den enkla principen om det godas slutliga seger över det onda. Den 1 maj saligförklarades tidigare påve Johannes Paulus II - dagen efter dödades islamistledaren Usama Bin Ladin. Den massmördande kommunistledaren Kim Jong il dog den 17 december - dagen efter avled Tjeckiens fd president och den anti-kommunistiske frihetskämpen Vaclav Havel.
2011 var således ett händelserikt nyhetsår, men det har också varit ett spännande bloggår. För egen del har jag parallellt med händelserna i politiken försökt att på olika sätt ge djupare perspektiv på saker och ting.
Fördjupade nyhetsanalyser i allmänhet:
Det är nog svårt att regelbundet lyckas hänga med övergripande i nyhetsbevakning, och ännu svårare att hinna djupdyka i allt som händer. Några saker anknutna till nyhetshändelserna 2011 har jag dock här på denna blogg försökt gräva ner mig i.
En i mitt tycke mycket intressant sak att följa som ett sidospår till katastroferna i Japan i våras, var de amerikanska hjälpinsatserna i landet, som gick under samlingsnamnet Operation Tomodachi och som i mångt och mycket återupprättande en alltmer svajande relation mellan Japan och USA (Se denna och denna länk med underlänkar) - och även utgör ett bra exempel på motbild till bilden av en bullrig, ohyfsad militärmakt svenska journalister uppväxta på 1960-talet gärna förmedlar.
En annan intressant (och underhållande) sak att rapportera om var slutet för Illinois fd guvernör Rod Blagojevich, som jag följt pg a såväl ett visst juridiskt intresse för USA, som för Blagojevichs många gånger mycket underhållande stil, sedan han arresterades i december 2008 för att bl a ha försökt sälja den senatsplats Barack Obama lämnade efter sig när han vann presidentvalet. I december detta år dömdes Blagojevich till 14 års fängelse och jag skrev då en sammanfattande artikel om mina ca 130 inlägg om honom.
Av mer seriöst politisk karaktär har under 2011 de många republikanska och konservativa konferenserna varit intressanta att följa. Främst av dessa naturligtvis den återkommande konservativa konferensen The Conservative Political Action Conference (CPAC) - i februari i Washington DC. Jag såg de flesta av talen och sammanfattade hela konferensen i följande inlägg.
Det republikanska primärvalet är förstås ett annat ämne som varit högintressant. Jag har följt alla stora svängar i primärvalet och recenserat alla republikanska primärvalsdebatter tämligen ingående - vilket även inkluderar de flesta av de mer informella debatter som inte primärt varit TV-debatter (Länkarna är för många och för utspridda för att här enkelt kunna länkas till, men finns alla i arkivet). Det har gett en god förståelse för såväl kandidaterna ifråga som för processen dessa för närvarande genomgår i kampen om vem som ska bli president Obamas motståndare nästa år. Själv har mitt stöd varierat mellan en mängd av dessa kandidater för att till slut landa på Newt Gingrich.
George W. Bush
Ett av mina primära intressen ifråga om amerikansk politik är, som ni som läser den här bloggen regelbundet vet, George W. Bushs presidentskap som jag följt sedan han kampanjade år 2000. Förra hösten släppte han sin presidentbiografi "Decision Points" en bok jag i mars recenserade ingående och där jämförde bokens innehåll med de exklusivt negativa recensionerna i svensk media. Det ledde i sin tur till en annan lång artikel om vinklad svensk USA-rapportering den 1 april, där jag beskriver och förklarar min ståndpunkt om att svensk media överlag (såväl statsägd sådan som privata aktörer) är vinklade i sin rapportering och i princip alltid skildrar republikanerna negativt vilket för en svensk allmänhet omöjliggör en rättvis förståelse av amerikansk politik. Detta bekräftades än en gång den 11 september när SVT hade en heldagssändning om 10-årsminnet efter 9/11-attacken - en sändning som helt präglades av Bushkritik och var en sändning som jag därför skarpt kritiserade i en annan lång artikel vid namn "En granskning av SVT:s 9/11-sändning".
Svensk USA-bloggning
Dessa saker blev bevis - inte bara för att svensk media var vänstervinklad ifråga om amerikansk politik, utan också för att de i många avseenden faktiskt var okunniga, något som tog sig uttryck i såväl journalistiska artiklar fyllda av faktafel som enkla Wiki-sökningar skulle kunnat åtgärda, till böcker med översättnings/faktafel och journalistiska opinionsartiklar baserade på såväl faktafel som enkelspåriga synsätt.
Detta har under året i sin tur fått mig att på ett mer övergripande sätt förstå vikten av svensk USA-bloggning som en balanserande motpol mot en överlag vinklad (och okunnig) svensk media. Eftersom Sverige saknar rikstäckande TV- radio eller tidningar som kanal för dessa balanserande motröster så utgör bloggar för närvarande ett av de bästa, enklaste och billigaste medlen att tillgå för saken. Något jag uppmärksammade strax innan jul i inlägget USA-bloggar - ett bra komplement till svensk USA-rapportering.
I detta sammanhang måste också sägas att det varit kul att se min bloggkompis John Gustavsson komma till skott under året. Medan jag själv till största del fokuserat på amerikansk utrikespolitik, svensk media, religionsfrågor och George W. Bush så har John på ett mycket professionellt sätt under 2011 skrivit avancerade analyser av några av de mest toppaktuella ekonomiska frågorna, vilket varit otroligt roligt att såväl läsa som promota. Och hans analyser och perspektiv har onekligen varit en viktig balanserande del för att förklara den ekonomiska konservatismen på ett mer trovärdigt och kunnigt sätt än vad som någonsin görs i svensk media.
2012 kommer naturligtvis att domineras av det amerikanska presidentvalet. Inrikespolitiskt kommer situationen med den amerikanska ekonomin och arbetslösheten bli intressant att följa, likaså gränspolitiken mot Mexiko. Utrikespolitiskt står USA åtminstone till viss del inför en ny era. Kriget i Irak är för USA:s del nu över och president Obama har skiftat fokus mot Asien. Även i Afrika är den amerikanska närvaron i form av såväl militärt intresse som humanitära operationer större än förmodligen någonsin tidigare. Saker som alla kommer att bli intressanta att följa.
2011 visade dock det alla redan visste, nämligen att framtiden för oss människor är svår att förutspå. Vi kan göra vårt bästa för att förbättra den, men vi kan inte förutsäga den. Istället för att försöka göra det så nöjer jag mig därför härmed med att önska alla bloggläsare ett gott nytt år!
Se även tidigare inlägg:
Bloggåret som gått och året som kommer 20101231
