I kategorin underhållande liberala kommentatorer hamnar Ed Schultz, som driver sin egen show på MSNBC. Jag uppmärksammade Schultz på allvar först i samband med fackföreningsstriden i Wisconsin, där en nitisk Schultz överfull av rättspatos snabbt gick ut för att värna USA:s stackars arbetarrörelse som stod under attack från kapitalistiska republikaner. Schultz är rolig just pg a att han tar sig själv oerhört seriöst utan att riktigt förstå att detta utifrån kan betraktas som lite komiskt.
En svensk USA-bloggare som utifrån samma premisser driver Sveriges mest underhållande USA-blogg är Lennart Frantzell, boende i Kalifornien som på sin blogg "Det progressiva USA" varvar IT-inlägg med kommentarer om amerikansk politik. Det är en snyggt upplagd blogg med överlag ett mycket kvalitativt innehåll. Vad som gör bloggen underhållande är dock Frantzells ofta återkommande upprörda påhopp på Barack Obama. Frantzell gillar inte Obama - han hoppades på honom 2008 men anser nu att Obama blivit alltför lik Bush (vilket alltså i detta sammanhang innebär något dåligt) - vilket han frustrerat ger uttryck för så ofta han ges möjlighet. Det senaste mycket roande exemplet är detta, där Frantzell rekommenderar den nysläppta boken "A Singular Woman: The untold story of Barack Obama's mother" av Janny Scott. Frantzell beskriver vilken cool kvinna Stanley Ann Dunham (Obamas mamma) faktiskt var. Vilket förstås är något boken syftar till att pålysa - men sen inflikar Frantzell för egen del något jag är tämligen säker på att boken inte beskriver: nämligen kontrasten i hur bra Obamas mamma var i jämförelse med hennes värdelöse son. Frantzell skriver i slutstycket av sitt inlägg:
Medan hans mamma var tolerant och liberal blev sonen intolerant kristen, abortmotståndare, homofob och följeslagare av den radikale extremistpastorn Jeremiah Wright.
Medan Ann Dunham visste vad hon ville så kan Barack Obama aldrig inta en klar ståndpunkt om någonting överhuvudtaget. Han sägen en sak men menar en annan, vilket nu har resulterat att hans politiska “bas” håller på att överge honom.
Ann Dunham var en kvinna i tiden, formad av feminismen och 60-talets strömningar. Hennes son är allt annat än en man av sin tid. Han är konservativ, överförsiktig, som i utnämningen av den 72:årige CIA-chefen Leon Panetta till ny Pentagon chef (jämför det med president Kennedys utnämning av den innovative 45:årige Robert McNamara), oförmögen att staka ut den nya kurs för USA som han pratade sig varm om under valkampanjen. Obama som ännu inte har fyllt 50 är förunderligt nog mer lik 30- och 40-talisterna.
Hur kunde det bli så? Hur kunde en så märklig kvinna få en son som kom så långt men som sen gjorde så många amerikaner besvikna?
En mycket viktig bok om en märklig amerikansk kvinna och om hennes enigmatiske son.
Mycket roande, som sagt :) Något som dock inte bör jämställas med dåligt. Frantzells blogg är bra, och att han alltid säger vad han tycker är mer än man kan säga om många. Vilket jag respekterar (även om jag sällan håller med honom, inte ens i hans skildringar av Barack Obama). Det är dock i första hand underhållningsvärdet som lockar med bloggen :)
Här roas Jon Stewart av ovan nämnde Ed Schultz, av ungefär samma orsaker:
Se även tidigare inlägg:
Ed Schultz missnöjd med Obama 20110226
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar