På senaste presskonferens försvarade Obama sitt beslut att förbjuda waterboarding, och berättade att han läst om Churchills syn på tortyr. Obama sa:
"I was struck by an article that I was reading the other day talking about the fact that the British during World War II, when London was being bombed to smithereens, had 200 or so detainees. And Churchill said, "We don't torture," when the entire British -- all of the British people were being subjected to unimaginable risk and threat.
And then the reason was that Churchill understood, you start taking short-cuts, over time, that corrodes what's -- what's best in a people. It corrodes the character of a country."
Churchills ord skulle dock lika gärna kunna komma från president Bush, som ofta sa precis samma sak: att USA inte torterar. (Bush hade även Churchill som stor förebild).
Såväl Churchill som Bush sa att deras länder inte torterade. Obama tycks uppenbarligen ha trott på Churchill, men inte på Bush.
Så frågan är därför: torterade britterna?
Svaret på den frågan är att mycket indikerar att britterna torterade tyska krigsfångar. I följande artikel i The Guardian, förklarar författaren Michael Tomasky att Obama har fel: Storbritannien torterade faktiskt. Det kan mycket väl hända att Churchill gjort sitt uttalande (precis som Bush gjorde) - men britterna använde tortyr (eller tuffa förhörsmetoder - beroende på definition) på tyska krigsfångar. Tomasky refererar till Ian Cobain, som i en artikel från 2005 berättade om hemligheterna i "the London Cage".
Artikeln beskriver hur ett av dagens mest exklusiva områden i London - Kensington Palace Gardens, nu hem för multimiljonärer och världsdiplomater, under ett brinnande andra världskrig var tillhåll för "the London office of the Combined Services Detailed Interrogation Centre", enklare känt som "the London Cage".
"The London Cage" drevs av MI19 från och med juli 1940 till september 1948 (tre år efter att kriget slutat). Få utanför visste vad som förse gick bakom de taggtrådsbeklädda stängslen som separerade de tre husen från Londons övriga livliga gator.
The London Cage brukades dock dels som en tortyrkammare mot tyska officerare, och allt som allt passerade 3,573 fångar genom "the Cage". The Cage styrdes av Colonel Alexander Scotland - en britt som i början av 1900-talet själv tjänat de dåvarande tyska styrkorna i det som nu är Namibia, och som tilldelats pris för förhör av tyska krigsfångar under första världskriget. 1939, vid 57 års ålder kallades han än en gång in för tjänstgöring.
"The Cage" hade rum för 60 fångar åt gången, med 5 förhörsrum. Metoderna som brukades var bland annat följande: vakter beordrades att slå på fångarnas dörrar var 15:e minut för att beröva dem på sömn. En tysk SS-kapten vid namn Fritz Knoechlein beskriver enligt artikeln hur han togs till platsen 1946 och när han inte gav en önskad bekännelse blev avklädd till enbart unerkläder och berövad sömn och mat i fyra dagar. Varje gång han föll ihop slog vakterna till honom, och skröt om att det var mycket bättre än "Gestapo in Alexanderplatz". Han tvingades sedan att göra kroppsövningar till dess han kollapsade. Han överöstes av kallt vatten, nedsparkad för trappor och slagen. Somliga fångar blev, enligt hans vittnesbörd, slagna till dess de ropade om att få bli dödade.
Knoechlein åtalades för mordet på 124 brittiska som dödats av Knoechleins styrkor efter att ha kapitulerat Dunkirk 1940. Den tyske officerens vittnesbörd togs seriöst av en brittisk krigsämbetet som övervägde huruvida de skulle starta en utredning om saken. De sa dock nej till detta, eftersom det skulle innebära en uppskjutning av Knoechleins avrättning.
The Cage upptäcktes av Röda Korset, och fångarna skickades iväg till andra fångläger i te x Tyskland, där behandlingen många gånger blev ännu värre. En tysk journalist som blev fängslad där satt han tidigare varit fånge under Gestapo, men att de aldrig behandlat honom lika illa som britterna gjorde (han lär dock inte ha varit jude, kan kanske tilläggas).
Artikeln säger ingenting om huruvida Churchill kände till verksamheten, eller huruvida han beordrat den. Jag citerar:
"It is impossible to discern, from the War Office archives, whether Scotland was regarded by this time as a maverick whose methods were to be quietly overlooked, or whether he was acting with clear, official approval."
Förhörsverksamheten fortsatte efter kriget, och det var tydligen också då uppgifterna om behandlingen av krigsfångar kom ut. Det torde dock vara en rimlig gissning att man mitt under ett brinnande krig där brittiska fångar ständigt dödades av tyskarna, brydde sig betydligt mindre om sina egna tyska krigsfångar (ur vilka man sökte vinna information) än man skulle kunna påkosta sig att göra när kriget väl var vunnet.
Eftersom de flesta i efterhand anser att Churchill och britterna gjorde rätt (helt oavsett de saker som ur ett humanitärt perspektiv kan kritiseras - bombningarna av Dredsen, och "The Cage") - så kan det i diskussionen om Guantanamo, där de tuffa förhörsmetoderna brukades direkt efter att kriget mot terrorismen börjat, kanske vara värt att ta ett djupt andetag, och få lite perspektiv på saken. Ett perspektiv som man får genom att betrakta den brittiska historien lite mer övergripande, och inte bara rycka ett enstaka Churchill-citat ur sitt sammanhang: för om Obama ska ta Churchills uttalande på orden om att "Vi inte torterar" trots att historien visar på metoder som inte är helt olika dem på Guantanamo (metoderna på GITMO var förmodligen snällare) - så borde han i konsekvensens namn ta Bush lika mycket på orden när denne säger samma sak; "I've said to the people that we don't torture, and we don't.".
Källa: The secrets of the London Cage - av Ian Cobain
Se även tidigare inlägg:
Condolezza Rice försvarar Guantanamo 20090501
Obamas presskonferens (prime time 3) 20090430
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar