Jag har ännu inte sett filmen (däremot uppmärksammade jag den i detta inlägg) - men jag är bekant med den bakomliggande historien, som jag här kort tänkte beskriva innan jag fortsätter med att kommentera SVD:s recension.
Om Saddams försök att skaffa uran från Afrika:
I upptakten till Irakkriget förklarade president George W. Bush i sitt State of the Union-tal 2003 att Irak bland annat försökt skaffa uran från Afrika. Han sa:
The British government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa.
Our intelligence sources tell us that he has attempted to purchase high-strength aluminum tubes suitable for nuclear weapons production.
Saddam Hussein has not credibly explained these activities. He clearly has much to hide.
Detta var en av de många ståndpunkter man menade innebar att Saddam Hussein hade något att dölja. Sommaren 2003 skrev dock CIA-arbetaren Joe Wilson en artikel i New York Times vid namn "What I Didn’t Find in Africa" - där han ifrågasatte trovärdigheten i påståendet. Han hade själv varit i Niger (det land som hänvisades mer specifikt till) för att undersöka misstanken om att Saddam Hussein 1999 där försökt köpa uran men inte kunnat verifiera saken. Han blev därför förvånad när Bush i sitt tal nämnde just den specifika saken - och i sin artikel skrev han kritiskt:
Did the Bush administration manipulate intelligence about Saddam Hussein's weapons programs to justify an invasion of Iraq?
Based on my experience with the administration in the months leading up to the war, I have little choice but to conclude that some of the intelligence related to Iraq's nuclear weapons program was twisted to exaggerate the Iraqi threat.
Wilsons kritik fick två konsekvenser: den första handlade om huruvida hans kritik mot underrättelseinformationen stämde? Hade Saddam Hussein försökt köpa uran från Afrika?
Noteras kan att Wilson i sin artikel uppger att han åkte till Niger för att undersöka en påstådd underrättelserapport om att Saddam Hussein skulle ha köpt uran från Afrika. Något han inte fann några belägg för. Bush i sitt State of the Union-tal sa dock inte att någon affär hade gjorts, bara att Saddam försökt köpa uran från Afrika. Och för det påståendet fanns det tungt vägande underrättelseargument - i synnerhet brittiska.
2004 undersökte Storbritannien i efterhand (när det konstaterats att Saddam trots allt inte hade haft några massförstörelsevapen) underrättelseinformationen som låg till grund för kriget, vilket ledde till den sk Butler-rapporten som kom fram till att en stor del av underrättelserna var byggda på svaga grunder, men gällande Iraks koppling till uran i Afrika konstaterar rapporten följande:
There has been significant controversy surrounding the reliability of Government statements about Iraqi attempts to buy uranium from Africa. We have therefore studied this issue in detail.
...493. In early 1999, Iraqi officials visited a number of African countries, including Niger. The visit was detected by intelligence, and some details were subsequently confirmed by Iraq. The purpose of the visit was not immediately known. But uranium ore accounts for almost three-quarters of Niger’s exports. Putting this together with past Iraqi purchases
of uranium ore from Niger, the limitations faced by the Iraq regime on access to indigenous uranium ore and other evidence of Iraq seeking to restart its nuclear programme, the JIC judged that Iraqi purchase of uranium ore could have been the subject of discussions and noted in an assessment in December 2000 that:
. . . unconfirmed intelligence indicates Iraqi interest in acquiring uranium.
[JIC, 1 December 2000]
494. There was further and separate intelligence that in 1999 the Iraqi regime had also made inquiries about the purchase of uranium ore in the Democratic Republic of Congo. In this case, there was some evidence that by 2002 an agreement for a sale had been reached.
495. During 2002, the UK received further intelligence from additional sources which identified the purpose of the visit to Niger as having been to negotiate the purchase of uranium ore, though there was disagreement as to whether a sale had been agreed and uranium shipped.
Vidare konstaterar rapporten att Tony Blairs och George W. Bushs påståenden om att Irak försökt skaffa uran från Afrika inte var ogrundade:
497. In preparing the dossier, the UK consulted the US. The CIA advised caution about any suggestion that Iraq had succeeded in acquiring uranium from Africa, but agreed that there was evidence that it had been sought.
498. The range of evidence described above underlay the relevant passage in the Prime Minister’s statement in the House of Commons on 24 September 2002 that:
In addition,we know that Saddam has been trying to buy significant quantities
of uranium from Africa,although we do not know whether he has been successful.
499. We conclude that, on the basis of the intelligence assessments at the time, covering both Niger and the Democratic Republic of Congo, the statements on Iraqi attempts to buy uranium from Africa in the Government’s dossier, and by the Prime Minister in the House of Commons, were well-founded.
By extension, we conclude also that the statement in President Bush’s State of the Union Address of 28 January 2003 that:
The British Government has learned that Saddam Hussein recently sought
significant quantities of uranium from Africa.
was well-founded.
Vid tiden för Bushs State of the Union-tal 2003 var dock CIA splittrade i frågan. En falang av CIA var emot att använda sig av kopplingen till "uran i Afrika" - en annan falang för. Slutligen var det dock CIA som godkände Sate-of-the-Union-talets underrättelsehänvisningar, men efter Joe Wilsons artikel släppte CIA-chef George Tenet, följande meddelande den 11 juli 2003 där han förklarade att raderna om Afrika inte borde ha varit med - att USA inte fäste samma vikt vid dessa uppgifter som Storbritannien och att han borde ha strukit raderna från Bushs tal:
Legitimate questions have arisen about how remarks on alleged Iraqi attempts to obtain uranium in Africa made it into the President’s State of the Union speech. Let me be clear about several things right up front. First, CIA approved the President’s State of the Union address before it was delivered. Second, I am responsible for the approval process in my Agency. And third, the President had every reason to believe that the text presented to him was sound.
Att Bush hade alla anledningar att tro på informationen innebar dock inte att raderna borde ha behållits:
...in the fall of 2002, our British colleagues told us they were planning to publish an unclassified dossier that mentioned reports of Iraqi attempts to obtain uranium in Africa. Because we viewed the reporting on such acquisition attempts to be inconclusive, we expressed reservations about its inclusion but our colleagues said they were confident in their reports and left it in their document.
In September and October 2002 before Senate Committees, senior intelligence officials in response to questions told members of Congress that we differed with the British dossier on the reliability of the uranium reporting.
CIA använde därför aldrig argumentet om uran från Afrika i sina rapporter till kongressen gällande Irak - och Tenet fortsätter:
From what we know now, Agency officials in the end concurred that the text in the speech was factually correct - i.e. that the British government report said that Iraq sought uranium from Africa. This should not have been the test for clearing a Presidential address. This did not rise to the level of certainty which should be required for Presidential speeches, and CIA should have ensured that it was removed.
Att Tenet och de högsta ämbetsmännen inom CIA inte höll med Storbritannien innebar dock inte att George Tenet därför per automatik köpte Joe Wilsons argument. I sitt uttalande förklarade Tenet vidare att Wilsons besök i Niger inte resulterade i några bevisande slutsatser gällande något alls - och att Nigers regering med stor sannolikhet förstod att vad de sa till Wilson om kontakter med Irak skulle rapporteras till USA:s regering, och att de inte gärna ville bli betraktade som att ha gjort affärer med den nu så hatade Saddam Hussein - varför Wilsons rapport inte kunde ges alltför tung vikt, och varför hans rapportering således heller inte bollades vidare till Vita Huset. (Läs gärna hela rapporten). (Wilson menade att han skickats till Niger på uppdrag av Dick Cheneys stab och att dessa även fått hans rapport om bristande bevis i efterhand vilket de dock ignorerat).
Således hade inflikandet av Iraks möjliga försök att köpa uran från Afrika inte rört sig om några medvetna lögner eller försök att manipulera - däremot borde det likväl inte ha legat till grund för ett State of the Union-tal - ett misstag som dock var CIA:s eget.
Valerie Plame:
Historien kunde ha tagit slut där - men så blev inte fallet. Två saker hände: dels, när det uppdagades att underrättelsen - trots att den inte var felaktig - likväl inte borde ha varit med i Sate-of-the-union-talet, så gjorde Bush-administrationen en mängd saker för att verkligen betona vilket misstag man gjort. Bland annat när Bushs nationelle säkerhetsrådgivare Stephen Hadley höll ett stort tal där han bad om ursäkt för att raderna om Afrika funnits med i talet och där han tog på sig skulden för detta och förklarade att han borde ha rådgjort med George Tenet - och om detta gjorts så hade han förstått att raderna var spekulativa och de hade då inte tagits med:
"I should have recalled at the time of the State of the Union speech that there was controversy associated with the uranium issue,"
Hadley erbjöd sig även att avgå för att han inte checkat av talet med George Tenet - men president Bush ansåg inte en uppsägning vara nödvändig. Erkännandet var ärligt men men det styrkte dock i allmänhetens och medias ögon misstanken om att man förfalskat bevis - bevis man nu ville dra tillbaka eftersom dess brister avslöjats. Så var dock inte fallet, men det var den tesen Joe Wilson skulle driva och media köpa.
Det andra som hände är vad som ligger till grund för filmen "Fair Game". Två veckor efter att Joe Wilson publicerat sin kritiska artikel i New York Times så avslöjade Washington Posts skribent Robert Novak, efter ett hemligt tips, att Joe Wilsons hustru Valerie Plame var en hemlig CIA-agent - ett avslöjande som förstörde hennes CIA-karriär. Wilsons och Plames slutsats var enkel: Vita Huset hade läckt uppgiften som straff för Wilson kritiserat underrättelsegrunderna till Irakkriget.
Robert Novaks artikel leder till spekulationer:
Händelsen blev kallad en skandal och kom att få smeknamnet "Plamegate" och skulle dra in somliga av Vita Husets anställda i en lång juridisk process gällande vem som läckt Valerie Plames namn - efter att paret Plame krävt en utredning. Och en av misstankarna föll snabbt på Bushs chefsstrateg Karl Rove. Det efter att Robert Novak ringt till Karl Rove och för denne (som inte hört talas om Joe Wilson innan denne skrivit sin artikel i New York Times) berättat att han hört att Joe Wilsons hustru Valerie Plame också jobbade inom CIA där hon arbetade inom kontra-kärnspridning - och att det var hon (inte Cheney) som skickat sin make till Niger. På det svarade Rove "I´ve heard that too."
De orden (som Rove i förbifarten snappat upp från något håll) ledde till att Novak i en senare artikel skrev att två högre ämbetsmän inom Bush-administrationen sagt till honom att det var Valerie Plame som sänt Joe Wilson på ett uppdrag till Afrika - där han bl a syftade på Karl Roves uttalande från telefonsamtalet. Något sådant hade Rove dock inte sagt. Men det var för stunden likväl ingen större sak även om Novak fått saken fel.
Några veckor senare - och efter CIA:s uttalande om Wilsons anklagelser - så sprang dock Karl Rove in i Chris Matthews (MSNBC pratvärden som jag ofta kommenterat och hänvisat till på den här bloggen). Matthews undrade då om Wilsons artikel om om Robert Novaks kolumn - lite senare talade de i telefon och Matthews frågade då Rove om det var "fair game" (därav filmtiteln) att ge sig på Wilsons fru?
På det svarade Rove att vad som var "rättvist" var att bedöma Wilsons anklagelse att han skulle ha blivit skickad till Niger av Dick Cheney. Således svarade Rove inte på frågan om Valerie Plame utan på det han själv tyckte var relevant i sammanhanget (dvs att Wilson anklagat Dick Cheney för att han skickat honom till Afrika, något CIA i sin rapport av George Tenet förnekar).
De två talade klart, men Matthews ringde sedan upp Joe Wilson (enligt denne själv) och berättade att han just talat med Karl Rove, och sa då till Wilson:
"I just got off the phone with Karl Rove. He says, and I quote, ´Wilsons wife is fair game´".
Så hade dock Karl Rove inte sagt - och alla vi som följt Chris Matthews vet att han inte har världens bästa självdisciplin gällande vad som hoppar ur honom (här är två komiska karikatyrer av Matthews egenskaper - ett - två - )
Paret Wilson tog dock orden till sig och litade helt på sin vän Chris Matthews - och Valerie Plame skrev en bok med samma titel - som filmen som nu gjorts bygger på.
Ett rykte uppstod dock väldigt snabbt om att Karl Rove läckt Valerie Plames namn till Robert Novak. Media ställde mängder av frågor om saken - och även om det bara var frågor (fulla av misstänksamhet) så ledde det till att det i allmänhetens ögon skapades en synnerligen negativ bild av Rove (enligt tesen: om så många anklagar honom för något måste han väl ändå ha något skumt i görningen?).
Krav på en utredning blev allt högljuddare - det trots att Robert Novak själv förklarade att Karl Rove inte varit hans förstahandskälla. Som specialutredare tillsattes den federale åklagaren Patrick Fitzgerald (som nu senast lett processen mot Illionis tidigare guvernör Rod Blagojevich). Denne drev en hård utredning i flera år, där Roves alla e-mail undersöktes etc. Processen ledde till stor press där media belägrade hans hus och där hans barn och fru inte kunde lämna huset utan ett enormt pressuppbåd av mindre trevligt slag. I juni 2006 efter tre års utredning, så förklarade Patrick Fitzgerald (som inte drar sig för att försöka sätta dit folk när han kan) att utredningen var nedlagd och att det inte skulle bli någon rättegång mot Karl Rove.
Men vem var då läckan? Läckan var fd biträdande utrikesminister Richard Armitage (som arbetat för Colin Powell) - och denne erkände att han var Robert Novaks källa, och sa i september 2006 följande (efter att utredningen mot Karl Rove lagts ner):
"I feel terrible," Armitage said. "Every day, I think, I let down the president. I let down the secretary of state. I let down my department, my family, and I also let down Mr. and Mrs. Wilson."
Valerie Plame och Joe Wilson skulle därefter fortsätta driva sina egna konspiratoriska teorier om vad som "verkligen hänt" - men den enda som i förhållande till anklagelserna mot Vita Huset skulle bli fälld var vice-president Cheneys assistent Scooter Libby. Det han skulle fällas för var dock inte att han avslöjat Plames identitet - utan bara att han ljugit i förhör gällande utfrågningen om saken. Under rättegången mot denne framkom det dock att läckan var Richard Armitage - åklagare Patrick Fitzgerald väckte dock inget åtal mot denne, varför ämnet således lämnades därhän.
SVD:s recension av "Fair Game":
Jag har som sagt ännu inte sett "Fair Game" - men det mesta tyder på att det är en ganska ensidig skildring från paret Plames eget personliga perspektiv. I en recension av en film med sådan slagsida borde det förstås passa att nämna några av de saker jag i texten ovan har nämnt. Det gör dock inte Jan Söderqvist i sin recension. Istället skriver han följande i början av recensionen:
Man kan ju tycka att det fanns goda skäl i stora mängder för USA och dess allierade att handgripligen avlägsna Saddam Husseins diktatoriska och dödsbringande regim från makten. Icke desto mindre såg sig regeringen Bush tvungen att översälja detta projekt å det grövsta, inte minst för att övertyga sina egna skeptiska partibröder i kongressen.
Två fiktiva argument fick rikligt med politisk spinn och medieexponering före och under den amerikanska invasionen: dels att Saddam Hussein samarbetade intimt med al Qaida, dels att Irak i praktiken redan var en kärnvapenmakt. Som bevis för det senare användes bland annat ett parti beslagtagna aluminiumrör som varit på väg till just Irak men som hade uppsnappats av CIA. Ytterligare ett bevis var en påstådd jätteleverans av uran från Niger till Irak.
Vidare beskrivs Wilson och Plame:
Två personer, ett gift par, visste mer än de flesta om bristerna i denna bevisning. Valerie Plame arbetade på den enhet inom CIA som stävjade spridning av just avancerad vapenteknologi och visste att aluminiumrören ifråga med all säkerhet var avsedda för konventionella artillerigranater. Joe Wilson, som var före detta ambassadör i västra Afrika, hade undersökt teorin om uranleverans på plats i Niger på uppdrag av CIA och blivit övertygad om att det hela var en inbillad eller uppdiktad omöjlighet, vilket han också hade rapporterat.
När det står klart att regeringen använder sig av den imaginära uranleveransen i propagandasyfte mot bättre vetande, blir Wilson förbannad och skriver en kritisk debattartikel om saken i The New York Times. Filmen Fair Game, som bygger på Plames och Wilsons båda böcker om dessa verkliga händelser, skildrar den efterföljande skandalen och dess återverkningar ur deras gemensamma perspektiv: karriärerna, äktenskapet.
Den bild Söderqvist ger av Wilson och Plame är förstås den bild som ges av filmen. Och som filmkritiker är det förstås också den bilden som är det relevanta. Söderqvist hade dock därefter kunnat påpeka några av de saker jag ovan påpekat - det gör han dock inte. Istället skriver han på sätt som tydligt indikerar att han själv helt och hållet köper filmens skildring av verkligheten:
Min stora invändning gäller den enorma elefant som står där mitt i rummet och som ingen ser eller talar om: vicepresident Dick Cheney. Det var Cheney som satt på relevant information och som beordrade läckan. Det var Cheney som personligen manipulerade kongressen med sagor om Saddam. Och så vidare. Filmens prioriteringar vad gäller historiens olika aspekter tål att diskuteras.
Att Cheney inte beordrade läckan står tämligen tydligt för dem som följt med i den här processen. Och noteras kan att Patrick Fitzgerald inte är någon barmhärtig federal åklagare - och han är inte känd för att låta någon komma undan särskilt lätt - till skillnad från det svenska rättsväsendet så är det tämligen lätt att fälla någon i USA även om bevisen i svenska ögon skulle vara bristfälliga.
Inte heller styrde och ställde Dick Cheney i Vita Huset (vilket alla som följt Bush-administrationens politik nära vet - något som gäller både kritikerna och dem som stöder Bush-administrationen: detta är dessutom ett av de rykten som nästan alla som skriver om Bush-administrationen kraftigt dementerar). Att Söderqvist dock tycks tro detta visar på att hans bild av Bush-administrationen varit synnerligen ensidig.
Jag var i några år nämndeman i tingsrätten och slogs då av hur olika saker och ting kan te sig när det skildras ur två olika perspektiv. Vad som ser ut som ett rått kallt brott kan när försvarssidan för sin sak på tal framstå på ett helt annat sätt. Och vice-versa.
Jan Söderqvist väljer dock att skildra saken ytterst ensidigt, och att han inte ens nämner att det finns en annan sida av myntet är beklagligt. I synnerhet här i Sverige är det nödvändigt att delge också en mer historisk kontext och bakgrund till filmen eftersom ensidig Bush-kritik är allt som svenskar haft att tillgå de senaste tio åren. Något Söderqvist inte verkar nämnvärt intresserad av att vilja förändra.
(OBS: När jag sett filmen så uppdaterar jag detta inlägg om jag då anser att fler saker behöver kommenteras.)
Se även tidigare inlägg:
Fair Game - Valerie Plame och Joe Wilson filmatiseras 20101021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar