Här är debatten - nedan följer några kommentarer:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Del 4:
Del 5:
Del 6:
Del 7:
Med den här debatten kan det republikanska primärvalet sägas på allvar ha satt i gång. Hur gick det då för kandidaterna i debatten?
Det var överlag en mycket sansad debatt som hölls i god ton. Några hätska argument kandidaterna emellan uppkom aldrig och överlag var kritiken inriktad mot Obama. Debatten inleddes förstås med veckans stora händelse: Usama Bin Ladins död - med denne borta gick det fortfarande att kritisera Obama på det utrikespolitiska området? Det gick visst, menade nästan alla kandidater.
Tim Pawlenty menade att summan av Obamas utrikespolitik fortfarande var dålig, medan Rick Santorum sa att det stämmer att Obama gjort vissa bra saker, men precis allt som kan betraktas som bra saker av det han gjort utrikespolitiskt så har dessa saker varit bra för att han i just de avseendena fortsatt den politik som George W. Bush påbörjade. De saker Obama har försökt göra på egen hand har däremot gått åt skogen.
Ett exempel på Obamas dåliga politik är Libyen. Herman Cain kritiserade Obama för att inte ha haft tydliga mål i Libyen, och att presidenten ändrat sina mål längs vägen. Denna otydlighet har gjort att uppdraget aldrig borde ha påbörjats. Tim Pawlenty menade att Obama agerade alldeles för sent, och att när han väl agerade så gjorde han det först när Arabförbundet och FN godkänt saken och gav sedan makten till FN, som Pawlenty förklarade var en patetisk organisation.
Rick Santorum talade om Pakistan och sa att man måste bli tydligare med dem än man hittills varit, och ställa det krav Bush en gång ställde, antingen är de med USA i kampen mot terroristerna, eller så är de inte det - och får då betala priset genom en rejäl nedskärning i amerikanskt bistånd. Och USA behöver ett ledarskap som starkt och tydligt vågar säga detta.
Ron Paul å sin sida motsatte sig allt utländskt bistånd. En invändning mot detta har från somliga håll varit att det skulle skada Israel. Paul menade dock att USA ger större bistånd till arabländer än man ger till Israel, samt att Israel inte gynnas av det amerikanska stödet eftersom det gör Israel mer beroende av USA än de borde vara. Israel borde inte behöva be USA om lov för att utföra sina egna försvarsinsatser, och om det inte vore för det amerikanska stödet skulle Israel vara mycket friare att agera som de själv ansåg vara bäst, förklarade Ron Paul.
I fråga om sociala frågor så fanns stora skillnader i synnerhet mellan två kandidater: Ron Paul och Rick Santorum. Paul förklarade att frihetsprincipen inte bara kan gälla religionsfrihet, utan måste gälla alla områden. Och att det inte är regeringens uppgift att stifta diverse förbudslagar - i den mån sådant dock stiftas så bör det i sådana fall göras av delstaterna, inte av den federala regeringen. Ron Paul förklarade också att även om prostitution och droger vore lagligt, vilket det borde vara, så innebär det inte att folk ropar hurra och kastar sig in i sådant. Sådana saker har varit lagliga största delen av amerikansk historia, och det ledde inte till att folk överlag gav sig in i de sakerna.
Rick Santorum menade däremot att konservatismen måste värna det traditionella äktenskapet. Det därför att konservatismens tro på individuell frihet och begränsad regeringsinblandning bara fungerar om samhället är byggt på stabila familjestrukturer - och roten till sådana strukturer är det traditionella äktenskapet.
Den kandidat jag själv kunde minst om, och därför fann mest utmärkande var den svarte kandidaten Herman Cain. 2008 hade han stött Mitt Romney, som likt honom själv är affärsman. Men Cain, till skillnad från Romney, har dock ingen politisk erfarenhet. Cain förklarade dock att han var stolt över det, varför? Jo därför att de flesta i Washington DC faktiskt har politisk erfarenhet, och se hur det går :) Cain svarade:
"most of the people that are in elected office in Washington DC, they have had held public office before, hows that working for you? We have a mess, how about sending a problem solver to the white house!”
Med den retoriken kan man (kanske) vinna ett val, men hur i hela världen ska man utifrån det resonemanget kunna bli återvald? För stunden var det problemet inte Herman Cains problem :)
Slutligen fick de fem närvarande kandidaterna ge sin syn på de kandidater som inte närvarande (Gingrich, Palin, Bachmann, Huckabee, Trump etc) samt hålla varsitt 30 sekunders slutanförande.
Vem vann då debatten?
Personligen anser jag att alla kandidater gjorde ett överlag gott intryck. De agerade dock alla ungefär så som man hade kunnat förvänta sig. Den som kanske gynnades mest av debatten (åtminstone i mina ögon) var Herman Cain, som trots sina stundom komiska uttalanden, likväl verkade mer seriös än vad jag hittills fått intryck av.
Rick Santorum var tydlig med att USA måste driva en kamp mot radikal islam, och försvarade också bestämt tidigare president George W. Bush (en kombination som gör att hans åsikter i utrikespolitiskt avseende faller bäst i linje med mina egna).
Gary Johnson hamnade i en svår situation: en libertarian och duglig politiker som dock inte verkar ha riktigt den karisma som amerikansk politik stundom kan kräva och som dessutom kampanjar som libertarian - ett område där Ron Paul givetvis är kungen (denne förklarade att han inte kände sig hotad av Michelle Bachmann, och givetvis känner han sig heller inte hotad av Gary Johnson).
Tim Pawlenty gjorde inga misstag - men faktum var att han heller stack ut nämnvärt mycket i debatten. I fråga om cap-and-trade- som han tillfälligt stött (eller åtminstone varit öppen för) som guvernör i Minnesota, så var han ärlig och sa att han helt enkelt ändrat sig: nu motsätter han sig cap and trade - han är inte perfekt och att ha stött cap and trade var ett misstag, förklarade han. En republikansk syndabekännelse måhända, men det räckte inte för att göra honom till debattvinnare.
Den som trots allt kanske var mest karismatisk i sammanhanget var nog ändå Ron Paul. Han var visserligen äldst av kandidaterna, men också den som framstod som mest trygg i sina åsikter: han behövde inte överväga sina svar eftersom han redan visste vad han tyckte om saker och ting och sedan länge redan gjort dessa saker kända. Hans ideologi var att följa konstitutionen ordagrant och att bekämpa det som nu är USA:s största problem: statsskulden och budgetunderskottet. Ron Pauls utrikespolitik bemöttes av viss kritik, och denna är också vad som mer än något annat kan kritiseras med Ron Paul och med libertarianerna - men trots det så klarade han sig bra. Och om någon vinnare måste utses, så var det förmodligen Ron Paul.
Debatten kändes dock mer som en politisk mannekänguppvisning snarare än en rykande debattävling. Och om det republikanska partiet letar näste Ronald Reagan (eller vad jag skulle önska - näste George W. Bush) så fann de inte den kandidaten i den här debatten.
Men debatten gjorde dock en sak: den avfyrade startskottet i en intern partikamp som med säkerhet kommer att gå betydligt hetare till under månaderna som kommer.
Se även tidigare inlägg:
Inför republikanernas första primärvalsdebatt 20110505
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar