Wolfowitz börjar med att lovorda Bin Ladins död, och förklarar att det på ett sätt var bra att det dröjde så länge innan han dödades, för nu fick han innan sin död se hur hans egna sataniska drömmar blev överkörda av mellanösterns demokratirörelser. Wolfowitz skriver:
Most of all, there is profound justice in the fact that he had a chance before he died to witness the overthrow of so many Arab dictators, overthrown not by his followers but by men and women who were lovers of freedom (and of Facebook).
One of the most extraordinary features of the protests that have swept the Muslim world has been the courage of the demonstrators. The great bravery of Tunisians and Egyptians has been exceeded by that of the Libyans and Syrians, while Bashar al-Assad and Muammar Gaddafi have joined the ranks of bin Laden as killers of the defenseless.
Han skriver vidare om kontrasten mellan Usama Bin Ladins idéer och de i mellanöstern som längtar efter frihet:
One of bin Laden’s followers wrote that the trouble with democracy is that it encourages people to love life too much and fear death, and to become unwilling to perform jihad. What bin Laden and that writer fail to understand is that there are people who do love life but who love freedom more and are willing to risk their lives for it. It is that love of life—not a hope for paradise—that motivates the brave Americans who have defended their country through the generations. And we now see the same brave love of freedom demonstrated by thousands of Arabs.
...It is much too early to tell where the change that sweeps the Arab world will end. But if one had to pick a “strong horse” (to use bin Laden’s own metaphor) it would be the Arab freedom fighters, not his jihadists.
Slutligen prisar Wolfowitz också president Obama för det mod som krävdes för att driva igenom operationen som dödade Bin Ladin. Han avslutar dock med att önska att Obama skulle visa samma mod i fråga om Libyen genom att erkänna provisionsregeringen i Benghazi, ge dem militär assistans och stänga ner Ghaddafis pr-verksamhet. Dessa saker skulle inte garantera rebellernas seger, men reducera riskerna i Libyen:
None of these actions would guarantee an opposition victory, but they would reduce the risks of a prolonged stalemate that would cost more Libyan lives and increase the risk that the U.S. would eventually be drawn in deeper than we need to be.
De tankar Paul Wolfowitz här framför är inte nya. Bush-administrationen förespråkade aktivt demokratisering i hela mellanöstern sedan 2001. Wolfowitz blev dock snabbt - i synnerhet efter invasionen av Irak, som han starkt förespråkade - uppmålad som en av Bush-administrationens många "skurkar", präglad av vänsterbilden där ordet "neokonservativ" blev ett negativt politiskt laddat slagord, som i vänsterns innebörd betydde någon som gick i krig för att stjäla olja och sälja krigsmaterial.
I ljuset av de senaste händelserna i mellanöstern och muslimvärlden så framstår Wolfowitz emellertid inte vare sig särskilt extrem, eller särskilt "ond". Tvärtom, så verkar han vara helt rätt i tiden, inte sant?
Det kan dock noteras att han - och de andra neokonservativa inom Bush-administrationen alltid haft de ståndpunkter Wolfowitz i stycket ovan framför - de hakade således inte bara på en modefluga, eller försökte att i efterhand hänga med i de saker som nu så snabbt händer i muslimvärlden - de förespråkade allt detta sedan långt tidigare. Då var det lätt för kritiker att svartmåla och avfärda. Och lätt för okunniga att köpa dessa nidbilder. Det ter sig inte lika enkelt att göra idag.
Källa: Newsweek
Se även tidigare inlägg:
TJE: John Yoo, kriget mot terrorismen efter Bin Ladin 20110509
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar