Trots att det bara är fyra dagar kvar innan valet känns det lite avlägset att tala om vilka eventuella personer McCain skulle låta ingå i sitt kabinett. Mer intressant är kanske, i alla fall om man utgår från det som opinionsmätningarna visar - att Obama kommer att vinna - vad Obama eventuellt väljer för folk till sin administration. Politico har dock valt att teckna en bild över båda kandidaters möjliga administrationsmedlemmar vid en eventuell valseger.
De tänkbara ministerposterna i en McCain-regering ser ut så här:
White House chief of staff: Lehman or longtime McCain aide and speechwriter Mark Salter
Senior counselor to the president: Top campaign official and personal friend Rick Davis
Secretary of state: World Bank President and former deputy secretary of state Robert Zoellick; Sen. Joseph I. Lieberman (I-Conn.); former deputy secretary of state Richard Armitage
Treasury secretary: FedEx founder Fred Smith; former eBay CEO Meg Whitman; Bain Capital co-founder and former Massachusetts Gov. Mitt Romney; John Thain, former Merrill Lynch CEO and now president of Global Banking, Securities and Wealth Management at Bank of America
Secretary of defense: Lehman; Lieberman; Sen. Lindsey Graham (R-S.C.); current Defense Secretary Robert Gates
Attorney general: Graham; former Sen. Fred Thompson (R-Tenn.); former New York City Mayor Rudy Giuliani
Secretary of education: Former Arizona superintendent of education Lisa Graham Keegan
National security adviser: Policy adviser Randy Scheunemann
Office of Management and Budget: Former Congressional Budget Office director and campaign adviser Douglas Holtz-Eakin
--------------------------------------
Gällande Obamas eventuella presidentadministration ser listan ut så här:
White House chief of staff: Former Sen. Tom Daschle (D-S.D.); Rep. Rahm Emanuel (D-Ill.); or dark horse candidate Bill Daley, Commerce secretary under President Bill Clinton and now an executive with JPMorgan Chase & Co.
Deputy chief of staff: Pete Rouse, chief of staff in Obama Senate office; Ron Klain, former chief of staff to Vice President Al Gore; longtime Obama adviser Valerie Jarrett; Jim Messina, campaign chief of staff
Senior adviser: David Plouffe, David Axelrod, Steve Hildebrand
Outside adviser: Abner Mikva
Ambassador at large on climate change: former Vice President Al Gore
National security adviser: Jim Steinberg, the deputy under Clinton; Gregory Craig, special counsel to Clinton; Susan Rice; retired Marine Gen. Anthony Zinni; Samantha Power of Harvard’s Kennedy School
White House counsel: Bob Bauer, campaign counsel; Chris Lu, Obama legislative director and member of transition staff; Heather Higginbottom, campaign senior policy strategist and longtime aide to Sen. John F. Kerry; Mike Strautmanis, congressional affairs for campaign and former chief counsel in Senate office
Chief of staff to the vice president: Tony Blinken, chief of staff, Senate Foreign Relations Committee (Biden is chairman) and senior campaign adviser for Biden; Stephanie Cutter; former Biden aides Mark Gittenstein, Alan Hoffman and Ted Kaufman.
Chief of staff to first lady Michelle Obama: Alyssa Mastromonaco, campaign director of scheduling and advance; Melissa Winter; Linda Douglass, senior spokeswoman for campaign
Counselor: Robert Gibbs; Anita Dunn; Valerie Jarrett; Jon Favreau
Communications director: Robert Gibbs; Dan Pfeiffer, who has that post in the campaign
Deputy Communications Director: Josh Earnest
Press secretary: Robert Gibbs, Linda Douglass, Bill Burton, Stephanie Cutter
Director of media affairs (regional and specialty media): Blake Zeff
Speechwriting director: Jon Favreau; Jeff Nussbaum
Deputy press secretary: Karen Dunn, currently Axelrod’s deputy
Press staff morale chief: Tommy Vietor
Assistant press secretary: Isaac Baker, Reid Cherlin, Ben LaBolt, Moira Mack, Hari Sevugan, Nick Shapiro
Press secretary to the first lady: Katie McCormick Lelyveld
White House economic adviser: Austan Goolsbee, senior policy adviser to campaign and University of Chicago economics professor; Jason Furman, director of economic policy for the campaign; Michael Froman, former Treasury chief of staff, Citigroup executive and Harvard Law classmate with Obama
Domestic policy adviser: Heather Higginbottom, Jason Furman, Neera Tanden
Director of scheduling: Marvin Nicholson
Personal aide: Reggie Love
Cabinet secretary: Christine Varney, who held that post under Clinton
White House staff secretary: Cassandra Butts
Director of legislative affairs: Chris Lu; Mike Strautmanis
Political director: Erik Smith
Defense secretary : Sen. Chuck Hagel (R-Neb.); Richard Danzig, Navy secretary under Clinton; John Hamre, president and CEO of CSIS and former deputy secretary of Defense; President Bush’s incumbent, Robert Gates — would be for at least a year so he wasn’t a lame duck.
Treasury secretary: former Clinton treasury secretaries Larry Summers and Robert Rubin; FDIC Chairman Sheila C. Blair; New York Fed President Timothy Geithner, former Treasury under secretary and Assistant Secretary; former Federal Reserve hairman Paul Volcker.
Deputy Treasury secretary: Jake Siewert.
Secretary of Health and Human Services: Tom Daschle; Democratic National Committee Chairman Howard Dean, a physician; John Kitzhaber, medical doctor and former Oregon governor.
Health care czar in White House: Tom Daschle.
Education secretary: David Boren, president of the University of Oklahoma and former U.S. senator and former Sooner State governor; Former New Jersey Gov. Tom Kean (R), who was chairman of the 9/11 commission; Rep. George Miller (D-Calif.)
Environmental Protection Agency administrator: Former Sen. Lincoln Chafee (R-R.I.); Kathleen McGinty, former head of the Pennsylvania Environmental Protection Agency
Commerce secretary: Penny Pritzker; Kansas Gov. Kathleen Sebelius; Sen. Olympia Snowe (R-Maine).
Homeland Security secretary: Former Sen. Gary Hart (D-Col.); William Bratton, Los Angeles police chief and former New York police commissioner; former Rep. Tim Roemer (D-Ind.), a member of the 9/11 Commission; Rep. Jane Harman (D-Calif.); Sen. Susan Collins (R-Maine)
CIA director: Former Rep. Tim Roemer (D-Ind.); Rep. Jane Harman (D-Calif.)
Director of National Intelligence: Rep. Jane Harman (D-Calif.)
Secretary of Housing and Urban Development: Longtime Obama adviser Valerie Jarrett; Rep. Jesse Jackson Jr. (D-Ill.)
Secretary of Veterans Affairs: Former Sen. Max Cleland (D-Ga.); Tammy Duckworth, the director of Illinois Veterans’ Affairs, Iraq veteran and former Democratic House candidate; Bush’s incumbent, James Peake
Secretary of the Interior: Rep. Jay Inslee (D-Wash.); Robert F. Kennedy Jr.
Secretary of Energy: California Gov. Arnold Schwarzenegger (R); Sen. Jeff Bingaman (D-N.M.)
Secretary of Transportation: Rep. Earl Blumenauer (D-Ore.); Rep. Jim Oberstar (D-Minn.)
Secretary of Labor: Former Rep. Richard Gephardt (D-Mo.); Andrew Stern, president of the Service Employees International Union; Kay Hagan of North Carolina (if she loses her challenge to U.S. Sen. Elizabeth Dole); Jeanne Shaheen, former New Hampshire governor (if she loses her challenge to U.S. Sen. John Sununu)
Secretary of Agriculture: Former Iowa Gov. Tom Vilsack; Rep. Collin Peterson (D-Minn.)
Director, Office of National Drug Control Policy: William Bratton
Director, Council for Faith-Based and Neighborhood Partnerships (Obama's renamed faith-based office): Josh DuBois, campaign's director of religious affairs
--------------------------------
Bara en av dessa tänkbara administrationer kommer dock att realiseras. Vilken av dem får vi förhoppningsvis veta på tisdag. Vad som dock kan noteras är att McCain verkar ha tydligare och mer självklart givna Demokrater i sin administration än Obama förmodligen kommer att ha. Chuck Hagel - alright. Robert Gates - kanske. Schwarzenegger? Knappast.
fredag 31 oktober 2008
Arvet efter Bush och den neokonservativa mittenpolitiken
Det är inte lätt att heta George W. Bush i dessa dagar. Bush har den senaste tiden fått se sig själv beskjuten från precis alla håll: givetvis från Demokraterna, med Barack Obama i spetsen, som ständigt talar om Bushs fel, Bushs misstag och som kampanjtema drivit tesen att McCain kommer att innebära fortsättningen på Bushs politik (något Obama helt uppenbart menar i negativ bemärkelse).
Men Bush har också fått stark kritik från sitt eget parti - och sin egen partibas. I synnerhet nu efter regeringens intervention i marknadskrafterna, som konservativa menar dels är ideologiskt felaktigt, och del är att verkligen kasta skattepengar i sjön. Bushs neokonservativa agenda - som skiljer sig från den klassiskt konservativa agendan om en liten statsmakt med nattväktarstatsideal (med politiker som Ron Paul som förespråkare), börjar i konservativa Republikaners ögon te sig i nästan socialistiska proportioner.
Bushadministrationen och de evangelikala grupper som Bush tillhör har placerat socialkonservatismen i främsta delen av det konservativa rummet. Ekonomisk konservatism (fiscal conservatism) har kommit i andrahand och mest handlat om att hålla skatterna låga, inte att hålla staten borta från inblandning. Bush och hans evangelikala anhängare stödde tydligt statlig finansiering till hjälporganisationer, skolväsende et c.
Just denna neokonservativa mitten-position - gör dock att Bush just nu angrips från alla håll: Demokraterna kan utmåla honom som en elak Republikansk hök (vilket han inte är och aldrig varit), och de konservativa Republikanerna kan se honom som en syndabock som numera nästan flörtar med Demokratiska (anti-amerikanska) socialdemokratiska ambitioner.
Det gör att Bush i nuläget knappast betecknas som populär av speciellt många. Däremot gör samma mitten-faktor att Bush kommer att få ett gott omdöme av historien. För även om han i en het valmiljö som denna är en polarsierande faktor - så kommer han, när han - till skillnad från detta val - i framtiden inte längre personligen har någon betydelse för hur folk kommer att rösta - att vara en president alla sidor och båda partier kan se något positivt i. Redan nu, i rådande stund av politisk hetta - har Obama tillkännagivit att han tycker Bushs initiativ till och stöd för trosbaserade hjälporganisationer varit något bra - och något Obama också lovat att fortsätta om han blir vald. Han har också erkänt Bushs enorma hjälparbete för att motverka AIDS i Afrika. Från Republikanskt håll kommer man alltid att kunna framhålla att Bush sin stora statsapparat till trots - likväl höll skatterna låga, och stod för en tydlig social konservatism som på så vis hjälpte att bevara den moraliska standarden i amerikansk kultur och politik. Och för alla amerikaner - oavsett partitillhörighet - så kommer Bush i historien alltid bli ihågkommen som den president som vägrade att kompromissa i kampen mot terrorismen och efter 9/11 - med skyhöga opinonssiffror utan motstycke i amerikansk historia - höll sin arm om en åldrad brandman vid ruinerna av World Trade Center i New York i en megafon ropade åt den samlade skaran som skrek att de inte kunde höra honom: "I can hear you! The rest of the world hears you - and those who knocked these buildings down will hear all of us soon!"
Jag vet att jag är partisk och själv bedömer jag Bush som en av USA:s bästa presidenter någonsin (av uppenbara skäl dock långt efter en del andra presidenter) - men jag tror att också historien kommer att bedöma honom som den rätta presidenten för just den tid han befann sig i.
Men Bush har också fått stark kritik från sitt eget parti - och sin egen partibas. I synnerhet nu efter regeringens intervention i marknadskrafterna, som konservativa menar dels är ideologiskt felaktigt, och del är att verkligen kasta skattepengar i sjön. Bushs neokonservativa agenda - som skiljer sig från den klassiskt konservativa agendan om en liten statsmakt med nattväktarstatsideal (med politiker som Ron Paul som förespråkare), börjar i konservativa Republikaners ögon te sig i nästan socialistiska proportioner.
Bushadministrationen och de evangelikala grupper som Bush tillhör har placerat socialkonservatismen i främsta delen av det konservativa rummet. Ekonomisk konservatism (fiscal conservatism) har kommit i andrahand och mest handlat om att hålla skatterna låga, inte att hålla staten borta från inblandning. Bush och hans evangelikala anhängare stödde tydligt statlig finansiering till hjälporganisationer, skolväsende et c.
Just denna neokonservativa mitten-position - gör dock att Bush just nu angrips från alla håll: Demokraterna kan utmåla honom som en elak Republikansk hök (vilket han inte är och aldrig varit), och de konservativa Republikanerna kan se honom som en syndabock som numera nästan flörtar med Demokratiska (anti-amerikanska) socialdemokratiska ambitioner.
Det gör att Bush i nuläget knappast betecknas som populär av speciellt många. Däremot gör samma mitten-faktor att Bush kommer att få ett gott omdöme av historien. För även om han i en het valmiljö som denna är en polarsierande faktor - så kommer han, när han - till skillnad från detta val - i framtiden inte längre personligen har någon betydelse för hur folk kommer att rösta - att vara en president alla sidor och båda partier kan se något positivt i. Redan nu, i rådande stund av politisk hetta - har Obama tillkännagivit att han tycker Bushs initiativ till och stöd för trosbaserade hjälporganisationer varit något bra - och något Obama också lovat att fortsätta om han blir vald. Han har också erkänt Bushs enorma hjälparbete för att motverka AIDS i Afrika. Från Republikanskt håll kommer man alltid att kunna framhålla att Bush sin stora statsapparat till trots - likväl höll skatterna låga, och stod för en tydlig social konservatism som på så vis hjälpte att bevara den moraliska standarden i amerikansk kultur och politik. Och för alla amerikaner - oavsett partitillhörighet - så kommer Bush i historien alltid bli ihågkommen som den president som vägrade att kompromissa i kampen mot terrorismen och efter 9/11 - med skyhöga opinonssiffror utan motstycke i amerikansk historia - höll sin arm om en åldrad brandman vid ruinerna av World Trade Center i New York i en megafon ropade åt den samlade skaran som skrek att de inte kunde höra honom: "I can hear you! The rest of the world hears you - and those who knocked these buildings down will hear all of us soon!"
Jag vet att jag är partisk och själv bedömer jag Bush som en av USA:s bästa presidenter någonsin (av uppenbara skäl dock långt efter en del andra presidenter) - men jag tror att också historien kommer att bedöma honom som den rätta presidenten för just den tid han befann sig i.
"Dear Mr Obama"
En välsedd youtube-video, den har setts av mer än 11 miljoner, med en Irakveteran som förklarar att Irakkriget inte var ett misstag och att irakierna idag har det bättre idag än innan 2002. Eftersom Obama inte förstår detta tänker han rösta McCain.
Obamas superreklam och McCains reservationer mot politiska megakampanjer
Reklam är väl i vanliga fall inget som folk vill se, men så verkade inte vara fallet när Obama körde sin halvtimmes långa och megadyra reklamkampanj(som kan ses här) på TV-kanalerna CBS, NBC, Fox, BET, Univision, MSNBC och TV One för ett pris på 4 miljoner dollar (idagsläget ca 32 miljoner kronor). Hela 33,6 miljoner tittare såg hans politiska enmans-show (vilket kan jämföras med de 40 miljoner som följde hans sluttal vid det Demokratiska konventet för två månader sedan.) (Källa)
Responsen på Obama-reklamen gav dock mixade svar: somliga ansåg att han såg presidentiell ut och att det var något positivt. Andra menade att han tog ut segern i förskott. McCain själv påpekade att Obama bara kunde ha gjort detta (McCain har aldrig haft några ekonomiska möjligheter att göra samma sak) pg a att Obama bröt sitt tidigare löfte om att ta emot- och därmed begränsa sig till de statliga kampanjmedel varje presidentkandidat är berättigad till - för att istället, när han blivit kändis, föredra privata och anonyma givare som nu gett honom den största kampanjkassan i historien - och som på grund av att han inte tagit emot vare sig statliga bidrag eller dess tillbehörande förpliktelser istället kan spendera hur mycket han vill (på te x megareklam som denna).
Det ligger mycket sanning i McCains påstående - som också långt tidigare påpekat att de politiska kampanjerna bör omfattas av ett tydligare regelverk - vilket gjorde att senator McCain år 2002 tillsammans med den Demokratiske senatorn Russell Feingold drev igenom ett förslag kallat Campaign Reform Act of 2002 (BCRA, McCain–Feingold Act, för att adressera en del av problematiken man såg i stora dyra politiska kampanjer där företag et c kunde skänka pengar nästan hur de ville. McCain och Feingolds förslag gick igenom och fick laga kraft den 1 januari 2003. Lagen fick som konsekvens att politiska kampanjkassor skulle begränsas till statligt uppsatta tak. Lagen fick också till konsekvens att valreklam för en specifik kandidat 30 dagar innan ett primärval eller 60 dagar innan ett allmänt val inte fick sponsras av företag, fackföreningar, eller ideella organisationer (som Ja-till Livet). Notervärt är att President Bush undertecknade lagen, trots att han hade en del personliga reservationer mot den (och många Republikaner motsatte sig lagen och den blev en grund till förbittring mot McCain inom det Republikanska lägret).
Vid presidentvalet 2004 gällde dessa förändringar och bland de mest synbara var att lagen också föreskrev presidentkandidaterna att bekänna sig till sin egen reklam vilket märktes i deras sluttillägg till varje personlig reklam ad, där de sa: I'm (presidentkandidatens namn) and I approve this message."
2007 beslutade dock högsta domstolen efter ett fall kallat Federal Election Commission v. Wisconsin Right to Life, Inc att stora delar av McCain-Feingoldlagen var okonstitutionell. McCain utmanade dock den Demokratiska kandidaten i tidigt skede att bara acceptera det statligt begränsade kampanjformerna - något Obama således då svarade ja till - för att sedan ändra sig, när han insåg hur mycket pengar folk var villiga att faktiskt ge honom.
Vad som kanske kan noteras i sammanhanget är att många européer ofta kritiserat Republikanerna för att vinna bara pg a pengar. Pengarnas inflytande i valkampanjerna är alltså något som McCain länge aktivt försökt bekämpa. Till hans eget partis eget förtret. Det kan man tycka att Demokraterna borde vara positiva till - men när det kommer till kritan och Demokraterna plötsligt inser att de kan fiska in mer pengar än Republikanerna (vilket Obama gjort, och vilket gett honom möjlighet att nu köra sin 30 minuters reklam) så kastar de allt vad konsekvens heter överbord för att vinna valet.
I det avseendet framstår Obama- hur ung han därför än må vara - som en högst vanlig politiker, medan McCain - sin ålder och sin partitillhörighet till trots - framstår som en högst ovanlig politiker. Amerikanarna vill ha förändring, historien bevisar dock att McCain är en verklig förändrare, medan det förmodligen ska mycket till för att en politisk nykomling som Obama, som knappt vet hur de befintliga strukturerna i Washington DC i verkligheten fungerar - faktiskt ska kunna förändra dem.
Den som önskar se verklig förändring, borde därför rösta på McCain.
Responsen på Obama-reklamen gav dock mixade svar: somliga ansåg att han såg presidentiell ut och att det var något positivt. Andra menade att han tog ut segern i förskott. McCain själv påpekade att Obama bara kunde ha gjort detta (McCain har aldrig haft några ekonomiska möjligheter att göra samma sak) pg a att Obama bröt sitt tidigare löfte om att ta emot- och därmed begränsa sig till de statliga kampanjmedel varje presidentkandidat är berättigad till - för att istället, när han blivit kändis, föredra privata och anonyma givare som nu gett honom den största kampanjkassan i historien - och som på grund av att han inte tagit emot vare sig statliga bidrag eller dess tillbehörande förpliktelser istället kan spendera hur mycket han vill (på te x megareklam som denna).
Det ligger mycket sanning i McCains påstående - som också långt tidigare påpekat att de politiska kampanjerna bör omfattas av ett tydligare regelverk - vilket gjorde att senator McCain år 2002 tillsammans med den Demokratiske senatorn Russell Feingold drev igenom ett förslag kallat Campaign Reform Act of 2002 (BCRA, McCain–Feingold Act, för att adressera en del av problematiken man såg i stora dyra politiska kampanjer där företag et c kunde skänka pengar nästan hur de ville. McCain och Feingolds förslag gick igenom och fick laga kraft den 1 januari 2003. Lagen fick som konsekvens att politiska kampanjkassor skulle begränsas till statligt uppsatta tak. Lagen fick också till konsekvens att valreklam för en specifik kandidat 30 dagar innan ett primärval eller 60 dagar innan ett allmänt val inte fick sponsras av företag, fackföreningar, eller ideella organisationer (som Ja-till Livet). Notervärt är att President Bush undertecknade lagen, trots att han hade en del personliga reservationer mot den (och många Republikaner motsatte sig lagen och den blev en grund till förbittring mot McCain inom det Republikanska lägret).
Vid presidentvalet 2004 gällde dessa förändringar och bland de mest synbara var att lagen också föreskrev presidentkandidaterna att bekänna sig till sin egen reklam vilket märktes i deras sluttillägg till varje personlig reklam ad, där de sa: I'm (presidentkandidatens namn) and I approve this message."
2007 beslutade dock högsta domstolen efter ett fall kallat Federal Election Commission v. Wisconsin Right to Life, Inc att stora delar av McCain-Feingoldlagen var okonstitutionell. McCain utmanade dock den Demokratiska kandidaten i tidigt skede att bara acceptera det statligt begränsade kampanjformerna - något Obama således då svarade ja till - för att sedan ändra sig, när han insåg hur mycket pengar folk var villiga att faktiskt ge honom.
Vad som kanske kan noteras i sammanhanget är att många européer ofta kritiserat Republikanerna för att vinna bara pg a pengar. Pengarnas inflytande i valkampanjerna är alltså något som McCain länge aktivt försökt bekämpa. Till hans eget partis eget förtret. Det kan man tycka att Demokraterna borde vara positiva till - men när det kommer till kritan och Demokraterna plötsligt inser att de kan fiska in mer pengar än Republikanerna (vilket Obama gjort, och vilket gett honom möjlighet att nu köra sin 30 minuters reklam) så kastar de allt vad konsekvens heter överbord för att vinna valet.
I det avseendet framstår Obama- hur ung han därför än må vara - som en högst vanlig politiker, medan McCain - sin ålder och sin partitillhörighet till trots - framstår som en högst ovanlig politiker. Amerikanarna vill ha förändring, historien bevisar dock att McCain är en verklig förändrare, medan det förmodligen ska mycket till för att en politisk nykomling som Obama, som knappt vet hur de befintliga strukturerna i Washington DC i verkligheten fungerar - faktiskt ska kunna förändra dem.
Den som önskar se verklig förändring, borde därför rösta på McCain.
torsdag 30 oktober 2008
Obamas 30-minuters reklam
Sky News rapporterar i följande klipp om Obamas 30-minuters ad under gårdagen, som sändes strax före intervjun med John McCain hos Larry King nedan. Somliga har menat att en så stor satsning kan verka väl pretentiös och därför kanske kan slå tillbaka mot Obama. Obama verkar dock ha varit beredd att ta risken. Här är nyhetsklippet:
McCain besöker Larry King
McCain bevistade i går Larry King Live, där han talar om valet och allt därtill:
McCain knappar in nationellt
Nya opinionsundersökningar visar att McCain knappar in på nationell nivå. Rasmussen ger Obama nu en blott 3 procents ledning. Reuters/Zogby/C-SPAN ger Obama en 5 procents ledning och Real Clear Politics ger Obama ett övertag på 5,9% i jämförelse med en 8 procentig ledning i lördags.
De nationella procentsatserna säger dock långtifrån allt, och i många av de viktigaste delstaterna leder fortfarande Obama. Och mycket ska fortfarande till för att McCain ska kunna vända läget i så många olika delstater.
Källa Yahoo News: http://news.yahoo.com/s/ynews/ynews_pl114 2008-10-30
De nationella procentsatserna säger dock långtifrån allt, och i många av de viktigaste delstaterna leder fortfarande Obama. Och mycket ska fortfarande till för att McCain ska kunna vända läget i så många olika delstater.
Källa Yahoo News: http://news.yahoo.com/s/ynews/ynews_pl114 2008-10-30
Bill Clinton kampanjar med Obama
Det dröjde ett tag, men nu i valskedets sista minut kampanjar Bill Clinton till slut tillsammans med Barack Obama:
onsdag 29 oktober 2008
Bush diskuteras i SR
George W. Bush' presidentperiod analyseras och summeras. Utgångspunkten är hans nutida enorma impopularitet både i USA och i omvärlden. Vad är orsakerna till att han blivit så impopulär? Har han alltid varit lika impopulär? I debatten påpekades att ingen president haft så höga opinionssiffror som Bush hade efter terroristattacken elfte september 2001.
Debattörerna är överens om att det framförallt är elfte september som kommit att definiera Bush' presidentskap. En av debattörerna vars namn jag inte kommer ihåg tryckte också på betydelsen av Bush' vägran att skriva under på t ex Kyotoprotokollet som betydande för hur synen på Bush, vilket jag håller med om. Det har varit lättare att måla upp en illsint bild av Bush eftersom han vägrat att hålla med i den allmänna politiska konsensus som finns kring klimatpolitiken.
Dick Erixon menade att det mest positiva arvet efter Bush är den distinktion i utrikespolitiken som skapats mellan diktatur och demokrati under Bush' tid. Om näste president kommer att fortsätta med att upprätthålla denna distinktion är dock oklart. En av de kvinnliga debattörerna påstod att man kommer minnas Bush' tid som ganska mörk; två krig, orkanen Katrina och den stora ekonomiska krisen.
Lyssna till debatten här.
Debattörerna är överens om att det framförallt är elfte september som kommit att definiera Bush' presidentskap. En av debattörerna vars namn jag inte kommer ihåg tryckte också på betydelsen av Bush' vägran att skriva under på t ex Kyotoprotokollet som betydande för hur synen på Bush, vilket jag håller med om. Det har varit lättare att måla upp en illsint bild av Bush eftersom han vägrat att hålla med i den allmänna politiska konsensus som finns kring klimatpolitiken.
Dick Erixon menade att det mest positiva arvet efter Bush är den distinktion i utrikespolitiken som skapats mellan diktatur och demokrati under Bush' tid. Om näste president kommer att fortsätta med att upprätthålla denna distinktion är dock oklart. En av de kvinnliga debattörerna påstod att man kommer minnas Bush' tid som ganska mörk; två krig, orkanen Katrina och den stora ekonomiska krisen.
Lyssna till debatten här.
Ny räntesänkning? Homeopaterna lär sig aldrig
Nu överväger tydligen FED att sänka räntan igen. Enligt mig är en räntesänkning redan bestämd - börjar man spekulera, så måste man fullfölja. Detta gjorde jag klart redan i mitt förra inlägg kring detta, då jag förutspådde den förra räntesänkningen. Igår steg de amerikanska börserna med över 10 %, och jag har svårt att tro att FED vill se dem slungas tillbaks till de nivåer som rådde i förrgår. Detta kan mycket väl bli resultatet om räntesänkning uteblir.
Är då inte en räntesänkning bra? Nej. Om FED, som förväntat, sänker räntan med 50 punkter (0,5 %) ner till 1,0 %, så ligger räntan på samma nivå som den gjorde under 2003-2004. Under ett år låg räntan på en procent, långt under inflationsnivån. Detta gör det billigare att låna, och det vet FED. Syftet är främst att stabilisera huspriserna. Om det blir billigare att låna så lånar fler, och som en direkt konsekvens kan då fler köpa hus för sina lånade pengar. Efterfrågan stiger, priserna stiger. Detta är simpel nationalekonomi.
Vad som tydligen är lite väl komplicerad nationalekonomi för att FED ska kunna förstå det, är att lånade pengar ska betalas tillbaka. Detta innebär, att om folk lånar pengar idag, köper hus, och stabiliserar priserna, så kommer de få leva på en stramare budget på sikt, när lånen ska betalas tillbaka. Detta innebär lägre konsumtion, och färre husköp återigen. FED kan alltså bara skjuta upp krisen en aning, inte undvika den.
Vad blir de kortsiktiga konsekvenserna? Förmodligen en uppgång idag. Imorgon lär det bära av neråt igen, och även på fredagen, om inte något oförutsett händer. För McCain är det gynnande om börsrasen stannar upp en aning. Visst hade han kunnat vända denna kris till sin fördel, men så har han inte gjort. Jag tror dock att McCain har en relativt god chans, framförallt som han knappar in i Pennsylvania i senaste mätningen från Rasmussen.
Ironiskt nog är det nog främst McCains fiender som kan rädda honom: Al-Qaida, Hamas, Hizbollah och de andra. Genom att börsen tillfälligt går upp, och utrikespolitiken hamnar i fokus (helst ska folk också komma ihåg de många socialistiska citat Obama gett upphov till, typ "spread the wealth around) så kan McCain mycket väl vinna. Han inte bara kan, han bör vinna. Ingen hoppas väl på ett nytt 9/11, men ironiskt nog skulle ökade oroligheter i typ Israel/Palestina kunna vända detta till Republikanernas fördel.
Kort sagt: Den enes död, den andres presidentpost.
/John G
Är då inte en räntesänkning bra? Nej. Om FED, som förväntat, sänker räntan med 50 punkter (0,5 %) ner till 1,0 %, så ligger räntan på samma nivå som den gjorde under 2003-2004. Under ett år låg räntan på en procent, långt under inflationsnivån. Detta gör det billigare att låna, och det vet FED. Syftet är främst att stabilisera huspriserna. Om det blir billigare att låna så lånar fler, och som en direkt konsekvens kan då fler köpa hus för sina lånade pengar. Efterfrågan stiger, priserna stiger. Detta är simpel nationalekonomi.
Vad som tydligen är lite väl komplicerad nationalekonomi för att FED ska kunna förstå det, är att lånade pengar ska betalas tillbaka. Detta innebär, att om folk lånar pengar idag, köper hus, och stabiliserar priserna, så kommer de få leva på en stramare budget på sikt, när lånen ska betalas tillbaka. Detta innebär lägre konsumtion, och färre husköp återigen. FED kan alltså bara skjuta upp krisen en aning, inte undvika den.
Vad blir de kortsiktiga konsekvenserna? Förmodligen en uppgång idag. Imorgon lär det bära av neråt igen, och även på fredagen, om inte något oförutsett händer. För McCain är det gynnande om börsrasen stannar upp en aning. Visst hade han kunnat vända denna kris till sin fördel, men så har han inte gjort. Jag tror dock att McCain har en relativt god chans, framförallt som han knappar in i Pennsylvania i senaste mätningen från Rasmussen.
Ironiskt nog är det nog främst McCains fiender som kan rädda honom: Al-Qaida, Hamas, Hizbollah och de andra. Genom att börsen tillfälligt går upp, och utrikespolitiken hamnar i fokus (helst ska folk också komma ihåg de många socialistiska citat Obama gett upphov till, typ "spread the wealth around) så kan McCain mycket väl vinna. Han inte bara kan, han bör vinna. Ingen hoppas väl på ett nytt 9/11, men ironiskt nog skulle ökade oroligheter i typ Israel/Palestina kunna vända detta till Republikanernas fördel.
Kort sagt: Den enes död, den andres presidentpost.
/John G
Obamas koppling till palestinsk aktivism?
McCain-kampanjen anklagar Los Angeles Times för att undanhålla en video där Obama talar om sin vänskap med den palestinske aktivisten Rashid Khalidi. Obamas koppling till denne är dock ingen nyhet - och judiska grupper har tagit upp detta tidigare, som i detta klipp från ett av Obamas kampanjmöten i våras:
McCain-kampanjens frustration över Los Angeles Times vägran att ulämna videon - som de menar beror på ett löfte till informatören om att inte föra videon vidare - kan dock förstås. Och i synnerhet som Obama också träffat andra palestinska aktivister som Edward Said, så skulle sådan information förmodligen kunna hjälpa McCain-kampanjen i kampen om både de judiska och de andra israelvänliga väljarna.
McCain-kampanjens frustration över Los Angeles Times vägran att ulämna videon - som de menar beror på ett löfte till informatören om att inte föra videon vidare - kan dock förstås. Och i synnerhet som Obama också träffat andra palestinska aktivister som Edward Said, så skulle sådan information förmodligen kunna hjälpa McCain-kampanjen i kampen om både de judiska och de andra israelvänliga väljarna.
Scott McClellan förklarar varför han tänker rösta på Obama
Bushs förre pressekreterare Scott McClellan endorsade ju häromdagen Barack Obama, i följande klipp förklarar han hos Larry King varför han gjorde detta.
McClellan säger bland annat att han vill se mer bipartisanskt ledarskap i Washington. Om detta är ens främsta mål i beslutet över vilken kandidat man ska lägga sin röst på, har jag dock svårt att förstå hur någon med samma kunskap om Washingtonpolitiken som McClellan, skulle kunna välja Obama framför John McCain. Och vill man se bipartisanskt samarbete så borde knappast en Demokratiskt totaldominerad Kongress med Barack Obama i Vita Huset vara något man heller skulle rösta för. McClellan är fortfarande förvirrat bitter efter sin tid i Vita Huset - och den bitterheten får nu John McCain också ta del av. McClellan verkar har påverkats av Obamas genomgående kampanjslogan: att McCain är Bush.
McClellan säger bland annat att han vill se mer bipartisanskt ledarskap i Washington. Om detta är ens främsta mål i beslutet över vilken kandidat man ska lägga sin röst på, har jag dock svårt att förstå hur någon med samma kunskap om Washingtonpolitiken som McClellan, skulle kunna välja Obama framför John McCain. Och vill man se bipartisanskt samarbete så borde knappast en Demokratiskt totaldominerad Kongress med Barack Obama i Vita Huset vara något man heller skulle rösta för. McClellan är fortfarande förvirrat bitter efter sin tid i Vita Huset - och den bitterheten får nu John McCain också ta del av. McClellan verkar har påverkats av Obamas genomgående kampanjslogan: att McCain är Bush.
Småprat om kandidaternas möjligheter
CNN:s Anderson Cooper, diskuterar här tillsammans med en panel hur möjligheterna ser ut för respektive kandidat så här sex dagar innan valet. Diskussionen tycker jag påminner mycket om den diskussion som pågick under Hillary Clintons slutspurt - när hon mot i princip alla odds gjorde allt för att vinna och TV-kommentetatorerna satt och diskuterade hennes möjligheter fram och tillbaka, trots att dessa möjligheter nästan var obefintliga. McCains möjligheter är dock förstås större - eftersom valdagen ännu inte kommit, och de enda som röstat är de som poströstat.
Arvet efter Laura Bush
Det talas ofta om arvet efter George W. Bush - och jag skrev här ett inlägg där jag (väldigt förenklat) beskrev hur vice-president Cheney utökat vice-presidentens befogenheter.
Den person inom Bushadministrationen som kanske synts minst, men likväl gjort enorma insatser för kvinnor - är dock landets första fru - Laura Bush. Hon har aktivt arbetat för att ge kvinnor möjlighet till utbildning på platser som Afghtanistan, och har också aktivt arbetat för att utöka kvinnors rättigheter världen över och stött kvinnliga politiska ledare. Under sina åtta år i Vita Huset har hon dessutom åstadkommit mycket, bland annat genom att arbeta för att motverka bröstcancer bland kvinnor i mellanöstern, där kvinnor i en patriarkal kultur känner stor skam över bröstproblem och därför inte söker vård.
Washingon Post beskriver här Laura Bushs aktiva engagemang för kvinnors rättigheter världen över. Artikelförfattaren Kathleen Parker skriver:
The U.N. reports that 774 million people worldwide cannot read or write. Of those, two-thirds are women. Seventy-five million children don't attend school.
The first lady, who is an honorary ambassador for the U.N. Literacy Decade, spoke earlier this month at the U.N. about the importance of closing the gender gap in literacy. "If women are educated, everything across the board improves for their families," she said.
...In Afghanistan, where Laura Bush has traveled three times, impressive strides are being made in education and equality. Today, one-third of the more than 6 million Afghan children in school are girls.
Many readers may be learning these things for the first time and wonder why. In part, it may be because Mrs. Bush's demure librarian-teacher persona has minimized her appeal to the media. But Bush's Texas manners should not be confused with passivity. She is a serious player whose White House tenure provides lessons for the next first lady.
...Women may not save the world -- at least not without the help of enlightened men -- but history will judge that one Laura Bush did her part.
Brava.
Den person inom Bushadministrationen som kanske synts minst, men likväl gjort enorma insatser för kvinnor - är dock landets första fru - Laura Bush. Hon har aktivt arbetat för att ge kvinnor möjlighet till utbildning på platser som Afghtanistan, och har också aktivt arbetat för att utöka kvinnors rättigheter världen över och stött kvinnliga politiska ledare. Under sina åtta år i Vita Huset har hon dessutom åstadkommit mycket, bland annat genom att arbeta för att motverka bröstcancer bland kvinnor i mellanöstern, där kvinnor i en patriarkal kultur känner stor skam över bröstproblem och därför inte söker vård.
Washingon Post beskriver här Laura Bushs aktiva engagemang för kvinnors rättigheter världen över. Artikelförfattaren Kathleen Parker skriver:
The U.N. reports that 774 million people worldwide cannot read or write. Of those, two-thirds are women. Seventy-five million children don't attend school.
The first lady, who is an honorary ambassador for the U.N. Literacy Decade, spoke earlier this month at the U.N. about the importance of closing the gender gap in literacy. "If women are educated, everything across the board improves for their families," she said.
...In Afghanistan, where Laura Bush has traveled three times, impressive strides are being made in education and equality. Today, one-third of the more than 6 million Afghan children in school are girls.
Many readers may be learning these things for the first time and wonder why. In part, it may be because Mrs. Bush's demure librarian-teacher persona has minimized her appeal to the media. But Bush's Texas manners should not be confused with passivity. She is a serious player whose White House tenure provides lessons for the next first lady.
...Women may not save the world -- at least not without the help of enlightened men -- but history will judge that one Laura Bush did her part.
Brava.
tisdag 28 oktober 2008
Paris for President
Paris Hilton är ingen Obama-girl direkt, och i likhet med många andra rika kändisar har hennes familj i alla fall tidigare stött Republikanerna - däremot har hon tydligen inte kommit över att McCain valde att jämföra Obama med henne när han försökte utmåla Obama som en ytlig kändis. Här är därför hennes senaste musikvideo om saken, och även om hon knappast kan jämföras med Obama-girl i sitt vurmande för Senatorn från Illinois, så står det tydligt att hon däremot ger en känga åt Senatorn från Arizona.
Världen bloggar om USA-valet
När jag och Erik kampanjade för Bush 2004 så skrev Associated Press en artikel (med ett kort citat från mig återgivet) som kan läsas här - om hur världen både tyckte till och i viss mån också gjorde vad de kunde för att delta i det amerikanska presidentvalet.
2004 går dock inte att jämföra med årets val, som skapat en helt egen internationell bloggsfär - helt inriktat på amerikansk valpolitik. Washington Post har här en artikel om det stora intresse bloggsfären världen över visar för det amerikanska presidentvalet. Artikeln visar att det inte bara är vi som bloggar om kampen mellan Obama och McCain. Hela världen gör det.
2004 går dock inte att jämföra med årets val, som skapat en helt egen internationell bloggsfär - helt inriktat på amerikansk valpolitik. Washington Post har här en artikel om det stora intresse bloggsfären världen över visar för det amerikanska presidentvalet. Artikeln visar att det inte bara är vi som bloggar om kampen mellan Obama och McCain. Hela världen gör det.
McCain-kampanjens många problem
Med blott sju dagar kvar innan valet drabbas Republikanerna av fler problem, rapporterar BBC. Denna gång den 84-årige Republikanske senatorn Ted Stevens från Alaska - som är Republikanernas längst sittande senator - har dömts skyldig för att ha ljugit om en mottagen gåva värd 250 000 dollar från ett oljeföretag - och riskerar nu fem års fängelse. Stevens säger att domen är orättvis och att han tänker motsätta sig den.
Oavsett Senator Stevens öde, så är det dock inga goda nyheter för Republikanerna eller för John McCain. Detta ökar möjligheterna för Demokraterna att ta 60 platser i Senaten - vilket skulle skydda dem från eventuella Republikanska sk filibusters. Och naturligtvis ökar inte incidenten förtroendet för den Republikanske kandidat som för närvarande är dess främsta ansikte utåt (Bush är ju ganska anonym numera).
Politico rapporterar också att det råder stridigheter inom McCain-kampanjen kring Sarah Palin. Somliga anklagar henne för att vara divig och redan ha ställt in siktet på 2012. Andra menar att varken McCain eller Palin egentligen gillar varandra speciellt mycket. Sådant fingerpekande är dock inget ovanligt för presidentkampanjer där livsandan börjat rinna ut. Och varken McCain eller Palin har pekat finger mot någon alls - däremot står det tydligt att folk inom kampanjen börjar svettas och uppenbarligen börja tänka på framtiden efter den 4:e november.
I Pennsylvania - där McCain lagt stora resurser - och som är en stat han i dagsläget nästan måste vinna, ligger han fortfarande 10% efter Obama, och gör i förorterna kring Philadelphia sämre ifrån sig än Bush gjorde 2004 - vilket McCain-kampanjen helt har svårt att fatta - vilket Michael Barone för US NEWS menar beror på att huspriserna i förorter till Philadelphia har rasat kraftigt, vilket gör att många där med lite högre inkomster som satsat på långsiktigt sparande anser att Obams skattehöjningar är betydligt mindre att frukta än det välståndskollaps husbubblan och aktierasen orsakat under en Republikansk administration. Låginkomsttagare i mindre välbärgade områden däremot, förlorar inte lika mycket på att deras redan lågt värderade hus rasar lite till - och ser istället ett större hot i skattehöjningar. Det är också hos denna grupp McCain gör bäst ifrån sig. Men att den relativt moderate McCain gör sämre ifrån sig än Bush på andra platser, gör att Obama likväl håller en stadig ledning.
McCain, i egenskap av otröttlig krigare, gjorde sig i primärvalet känd som "the come-back kid", och även om en valseger nu ter sig mycket osäker för McCains del, så är dock en sak betydligt säkrare: McCain kommer inte att ge upp förrän valet verkligen är över. Och det är förstås bara den beslutsamheten som kan ge honom möjligheten att göra sin politiska karriärs sista come-back.
Oavsett Senator Stevens öde, så är det dock inga goda nyheter för Republikanerna eller för John McCain. Detta ökar möjligheterna för Demokraterna att ta 60 platser i Senaten - vilket skulle skydda dem från eventuella Republikanska sk filibusters. Och naturligtvis ökar inte incidenten förtroendet för den Republikanske kandidat som för närvarande är dess främsta ansikte utåt (Bush är ju ganska anonym numera).
Politico rapporterar också att det råder stridigheter inom McCain-kampanjen kring Sarah Palin. Somliga anklagar henne för att vara divig och redan ha ställt in siktet på 2012. Andra menar att varken McCain eller Palin egentligen gillar varandra speciellt mycket. Sådant fingerpekande är dock inget ovanligt för presidentkampanjer där livsandan börjat rinna ut. Och varken McCain eller Palin har pekat finger mot någon alls - däremot står det tydligt att folk inom kampanjen börjar svettas och uppenbarligen börja tänka på framtiden efter den 4:e november.
I Pennsylvania - där McCain lagt stora resurser - och som är en stat han i dagsläget nästan måste vinna, ligger han fortfarande 10% efter Obama, och gör i förorterna kring Philadelphia sämre ifrån sig än Bush gjorde 2004 - vilket McCain-kampanjen helt har svårt att fatta - vilket Michael Barone för US NEWS menar beror på att huspriserna i förorter till Philadelphia har rasat kraftigt, vilket gör att många där med lite högre inkomster som satsat på långsiktigt sparande anser att Obams skattehöjningar är betydligt mindre att frukta än det välståndskollaps husbubblan och aktierasen orsakat under en Republikansk administration. Låginkomsttagare i mindre välbärgade områden däremot, förlorar inte lika mycket på att deras redan lågt värderade hus rasar lite till - och ser istället ett större hot i skattehöjningar. Det är också hos denna grupp McCain gör bäst ifrån sig. Men att den relativt moderate McCain gör sämre ifrån sig än Bush på andra platser, gör att Obama likväl håller en stadig ledning.
McCain, i egenskap av otröttlig krigare, gjorde sig i primärvalet känd som "the come-back kid", och även om en valseger nu ter sig mycket osäker för McCains del, så är dock en sak betydligt säkrare: McCain kommer inte att ge upp förrän valet verkligen är över. Och det är förstås bara den beslutsamheten som kan ge honom möjligheten att göra sin politiska karriärs sista come-back.
Mattias Gardell säger till DN att hoten mot Obama bör tas på allvar
Mattias Gardell säger i DN att hoten mot Obama bör tas på allvar, och att rasismen inte bör underskattas. Mattias Gardell har fältforskat ganska grundligt om rasistiska separatiströrelser i USA och hans bok i ämnet vid namn "Rasrisk" är mycket läsvärd. Mattias Gardell säger till DN:
- De högerextrema vita tycker redan att USA är förlorat och regeringen uppfattas som en fiender. Men jag tror inte att hoten mot Obama kommer från organisationer som Ku Klux Klan eller andra grupper. Sådana organisationer är väl genomlysta, jag skulle bli mycket förvånad om de lyckas genomföra ett attentat mot Obama, säger Gardell till DN.se.
Det är snarare så kallade vanliga vita rasister som kan vara ett hot mot presidentkandidaten. Kombinationen av det manliga krigaridealet och den amerikanska vapenkulturen kan vara grogrund för ett försök till ett attentat.
- Tittar man på historien och de politiska ledare som tidigare har mördats så finns det en risk från en enskild person som myndigheterna har svårt att hålla koll på, säger Mattias Gardell.
Mattias Gardells analys av KKK och liknande rörelser är förmodligen helt korrekt - till skillnad från när Gardell skränar "folkmördare" efter Condi Rice. DN skriver också att Obama "nu" får skydd av Secret Service - vilket förstås stämmer, men det antyder också att han inte skulle haft det tidigare, vilket han dock vid det här laget haft rätt länge - ända sen primärvalet i våras, när svarta redan då oroade sig för att han skulle utsättas för ett attentat.
- De högerextrema vita tycker redan att USA är förlorat och regeringen uppfattas som en fiender. Men jag tror inte att hoten mot Obama kommer från organisationer som Ku Klux Klan eller andra grupper. Sådana organisationer är väl genomlysta, jag skulle bli mycket förvånad om de lyckas genomföra ett attentat mot Obama, säger Gardell till DN.se.
Det är snarare så kallade vanliga vita rasister som kan vara ett hot mot presidentkandidaten. Kombinationen av det manliga krigaridealet och den amerikanska vapenkulturen kan vara grogrund för ett försök till ett attentat.
- Tittar man på historien och de politiska ledare som tidigare har mördats så finns det en risk från en enskild person som myndigheterna har svårt att hålla koll på, säger Mattias Gardell.
Mattias Gardells analys av KKK och liknande rörelser är förmodligen helt korrekt - till skillnad från när Gardell skränar "folkmördare" efter Condi Rice. DN skriver också att Obama "nu" får skydd av Secret Service - vilket förstås stämmer, men det antyder också att han inte skulle haft det tidigare, vilket han dock vid det här laget haft rätt länge - ända sen primärvalet i våras, när svarta redan då oroade sig för att han skulle utsättas för ett attentat.
måndag 27 oktober 2008
Mordplaner mot Obama avslöjade
Myndigheterna har avslöjat två unga nynazisters planer på att mörda presidentkandidaten Barack Obama. Mordet skulle vara kulmen på en serie massakrer riktade mot afro-amerikaner. Planen förefaller emellertid föga sofistikerad och sannolikheten att de två unga männen skulle ha lyckats är minimal med tanke på den enorma säkerhet som omgärdar en presidentkandidat.
Jag tror inte detta kommer att påverka hotbilden mot Obama nämnvärt, med tanke på mordplanens amatörliga karaktär. Det är emellertid bra att myndigheterna tar dylika hot på högsta allvar och är aktiva i att söka stoppa dem; det kan finnas mer professionella grupper där ute med samma illasinnade planer. Det vore en katastrof om USA återigen skulle skakas av ett politiskt mord på högsta nivå, och man kan blott föreställa sig alla konspirationsteorier som skulle börja flöda.
Jag kan inte undvika att tänka på säsong 1 av tv-serien 24 där den färgade presidentkandidaten David Palmer, den förste svarte presidentkanditaten med en reell chans att bli president, hotas att bli mördad. David Palmer undkommer emellertid mordförsöken och blir en alldeles utmärkt president!
Läs mer om mordförsöket här.
Jag tror inte detta kommer att påverka hotbilden mot Obama nämnvärt, med tanke på mordplanens amatörliga karaktär. Det är emellertid bra att myndigheterna tar dylika hot på högsta allvar och är aktiva i att söka stoppa dem; det kan finnas mer professionella grupper där ute med samma illasinnade planer. Det vore en katastrof om USA återigen skulle skakas av ett politiskt mord på högsta nivå, och man kan blott föreställa sig alla konspirationsteorier som skulle börja flöda.
Jag kan inte undvika att tänka på säsong 1 av tv-serien 24 där den färgade presidentkandidaten David Palmer, den förste svarte presidentkanditaten med en reell chans att bli president, hotas att bli mördad. David Palmer undkommer emellertid mordförsöken och blir en alldeles utmärkt president!
Läs mer om mordförsöket här.
Anti-Obama ad med Pastor Wright
Många av McCains anhängare - inklusive Sarah Palin - har frågat sig varför McCain inte dragit upp Obamas koppling till Jeremiah Wright - ett ämne som omtalades hett i våras. McCain personligen har sagt bland annat att han inte vill bli känd som en rasist (vilket han menar han skulle kunna utmålas som om han drog upp Wright). Nu har dock den från McCain-kampanjen oberoende organisationen The National Republican Trust (PAC) - i valspurtens allra sista slutskede gjort följande reklam ad som kommer att visas i Ohio, Pennsylvania och Florida.
Frågan kvarstår förstås om detta kommer att hjälpa McCain? Om det fortfarande finns väljare som inte bestämt sig och som är så pass politiskt ointresserade att de inte redan känner till Wright - så är svaret kanske - eller förhoppningvis - om man håller på McCain.
Frågan kvarstår förstås om detta kommer att hjälpa McCain? Om det fortfarande finns väljare som inte bestämt sig och som är så pass politiskt ointresserade att de inte redan känner till Wright - så är svaret kanske - eller förhoppningvis - om man håller på McCain.
Opinionsläget
Wall Street Journal har här en artikel om opinionsläget i de viktigaste nyckelstaterna. Här är en bild hämtad från artikeln, som visar på statistiken i Florida, Ohio och Pennsylvania.
John McCain har åtta dagar på sig att förändra dessa siffror.
Kan ett europeiserat USA leda till ett amerikaniserat Europa?
I gårdagens blogginlägg citerade jag en artikel av Mark Steyn som argumenterade för varför ett Obama-presidentskap skulle innebära en europeisering av USA. Några citat:
In Europe, lavish social-democratic government has transformed citizens into eternal wards of the Nanny State..
The soft comfortable cocoon in which Western Europe has dozed this past half-century is girded by cold hard American power. What happens when the last serious Western nation votes for the same soothing beguiling siren song as its enervated allies?
...An Obama administration will pitch America toward EU domestic policy and U.N. foreign policy...
For a vigilant republic of limited government and self-reliant citizens, it would be a Declaration of Dependence.
Idag skriver Pete Du Pont en artikel i Wall Street Journal med samma tema: att Obama som president oundvikligen kommer att europeisera USA. Jag citerar några stycken:
Barack Obama is likely to become the next president of the United States...But Mr. Obama will most likely be our most liberal public policy president since Franklin D. Roosevelt. Since President Bush is not popular (his approval rating is at 25%, with 71% disapproving), Mr. McCain has not run an inspiring campaign, and most people have declining confidence in our economic and financial system, voters have simply decided it is time for change...
The only organization with a worse rating than the Republican president is the Democratic Congress—14% approval, 75% disapproval. But there, too, the Democrats will gain strength. They are expected to increase their majority in the House, and current polling shows that in Senate races Democrats will increase their members from the current 51 (including two independents who caucus with the Democrats) to at least 57. They may even achieve the 60 votes needed to overcome a filibuster.
So where is the new Obama administration likely to take us? Seven things seem certain:
* The U.S. military will withdraw from Iraq quickly and substantially, regardless of conditions on the ground or the obvious consequence of emboldening terrorists there and around the globe.
* Protectionism will become our national trade policy; free trade agreements with other nations will be reduced and limited.
* Income taxes will rise on middle- and upper-income people and businesses, and individuals will pay much higher Social Security taxes, all to carry out the new president's goals of "spreading the wealth around."
* Federal government spending will substantially increase. The new Obama proposals come to more than $300 billion annually, for education, health care, energy, environmental and many other programs, in addition to whatever is needed to meet our economic challenges. Mr. Obama proposes more than a 10% annual spending growth increase, considerably higher than under the first President Bush (6.7%), Bill Clinton (3.3%) or George W. Bush (6.4%).
* Federal regulation of the economy will expand, on everything from financial management companies to electricity generation and personal energy use.
* The power of labor unions will substantially increase, beginning with repeal of secret ballot voting to decide on union representation.
* Free speech will be curtailed through the reimposition of the Fairness Doctrine to limit the conservative talk radio that so irritates the liberal establishment.
These policy changes will be the beginning of the Europeanization of America. There will be many more public policy changes with similar goals—nationalized health care, Kyoto-like global-warming policies, and increased education regulation and spending.
Oavsett om alla Du Ponts punkter kommer att uppfyllas av en Obamadministration eller ej - så lutar likväl mycket åt att USA kommer att europeiseras - eller åtminstone börja europeiseras under en Obama-presidentperiod. Vad det skulle innebära för USA berör Mark Steyn kort i sin artikel.
Den fråga jag i detta inlägg vill ställa är dock vad ett europeiserat USA skulle innebära för Europa?
Personligen tror jag att det skulle innebära ett amerikaniserat Europa. Precis som Mark Steyn påpekade i sin artikel så har de europeiska välfärdsstaterna såväl som det europeiska gemenskapsbygget kunnat byggas upp på grund av att USA omgärdade Europa (den västra delen) med en militär inhängad som höll Sovjetimperiet borta. Ett socialiserat USA - med samma välfärdssystem som Europa, skulle i tider av ekonomisk kris inte ha möjlighet att upprätthålla samma militära styrka som man gjort de senaste 60 åren. De skulle heller inte ha något intresse av det.
Det skulle dock förmodligen tvinga oss i Europa att börja tänka på frågor vi tidigare lämnat hän. Med en alltmer glupsk och orädd rysk björn som granne, skulle förmodligen även de mest fredsinriktade av europeiska socialdemokrater inse att Europa behöver en mäktig militär av kvalité. Således skulle Europa förmodligen lägga avsevärda krafter på att rusta upp (inte över en natt men sakta men säkert - en metod som kännetecknat hela den Europeiska Unionens historia). För att få råd med detta skulle man behöva såväl spara som få ekonomin i lite snabbare rullning, varför man också skulle låta privatisera fler saker än tidigare.
Om detta sker så skulle det innebära att rollerna Europa och USA emellan förbyttes. USA:s världsdominans skulle sakta minska - och Europas skulle växa (ungefär på samma sätt som britternas makt minskade och USA:s makt ökade under 1900-talets andra halva). Den yngre brodern i den anglo-saxiska familjen - som blev storebror - skulle återigen bli lillebror till den äldre - som nu också skulle bli storebror. Europa skulle axla USA:s mantel som världens supermakt.
Detta scenario är är förstås inte ett scenario över de direkta konsekvenserna av ett eventuellt Obama-presidentskap, men kanske ett möjligt scenario över en framtida värld med ett europeiserat USA. Det ironiska i detta scenario är dock att det skulle uppfyllas bara om USA först valde att bli européer. Först när USA klär av sig och byter kläder med Europa skulle Europa kunna axla den amerikanska dräkten. Obama skulle inte avkläda USA helt - ens om han sitter i åtta år, däremot skulle han förmodligen både ta av hatten och lösa upp skoremmarna, och på så sätt påbörja den ideologiska stripteasen.
In Europe, lavish social-democratic government has transformed citizens into eternal wards of the Nanny State..
The soft comfortable cocoon in which Western Europe has dozed this past half-century is girded by cold hard American power. What happens when the last serious Western nation votes for the same soothing beguiling siren song as its enervated allies?
...An Obama administration will pitch America toward EU domestic policy and U.N. foreign policy...
For a vigilant republic of limited government and self-reliant citizens, it would be a Declaration of Dependence.
Idag skriver Pete Du Pont en artikel i Wall Street Journal med samma tema: att Obama som president oundvikligen kommer att europeisera USA. Jag citerar några stycken:
Barack Obama is likely to become the next president of the United States...But Mr. Obama will most likely be our most liberal public policy president since Franklin D. Roosevelt. Since President Bush is not popular (his approval rating is at 25%, with 71% disapproving), Mr. McCain has not run an inspiring campaign, and most people have declining confidence in our economic and financial system, voters have simply decided it is time for change...
The only organization with a worse rating than the Republican president is the Democratic Congress—14% approval, 75% disapproval. But there, too, the Democrats will gain strength. They are expected to increase their majority in the House, and current polling shows that in Senate races Democrats will increase their members from the current 51 (including two independents who caucus with the Democrats) to at least 57. They may even achieve the 60 votes needed to overcome a filibuster.
So where is the new Obama administration likely to take us? Seven things seem certain:
* The U.S. military will withdraw from Iraq quickly and substantially, regardless of conditions on the ground or the obvious consequence of emboldening terrorists there and around the globe.
* Protectionism will become our national trade policy; free trade agreements with other nations will be reduced and limited.
* Income taxes will rise on middle- and upper-income people and businesses, and individuals will pay much higher Social Security taxes, all to carry out the new president's goals of "spreading the wealth around."
* Federal government spending will substantially increase. The new Obama proposals come to more than $300 billion annually, for education, health care, energy, environmental and many other programs, in addition to whatever is needed to meet our economic challenges. Mr. Obama proposes more than a 10% annual spending growth increase, considerably higher than under the first President Bush (6.7%), Bill Clinton (3.3%) or George W. Bush (6.4%).
* Federal regulation of the economy will expand, on everything from financial management companies to electricity generation and personal energy use.
* The power of labor unions will substantially increase, beginning with repeal of secret ballot voting to decide on union representation.
* Free speech will be curtailed through the reimposition of the Fairness Doctrine to limit the conservative talk radio that so irritates the liberal establishment.
These policy changes will be the beginning of the Europeanization of America. There will be many more public policy changes with similar goals—nationalized health care, Kyoto-like global-warming policies, and increased education regulation and spending.
Oavsett om alla Du Ponts punkter kommer att uppfyllas av en Obamadministration eller ej - så lutar likväl mycket åt att USA kommer att europeiseras - eller åtminstone börja europeiseras under en Obama-presidentperiod. Vad det skulle innebära för USA berör Mark Steyn kort i sin artikel.
Den fråga jag i detta inlägg vill ställa är dock vad ett europeiserat USA skulle innebära för Europa?
Personligen tror jag att det skulle innebära ett amerikaniserat Europa. Precis som Mark Steyn påpekade i sin artikel så har de europeiska välfärdsstaterna såväl som det europeiska gemenskapsbygget kunnat byggas upp på grund av att USA omgärdade Europa (den västra delen) med en militär inhängad som höll Sovjetimperiet borta. Ett socialiserat USA - med samma välfärdssystem som Europa, skulle i tider av ekonomisk kris inte ha möjlighet att upprätthålla samma militära styrka som man gjort de senaste 60 åren. De skulle heller inte ha något intresse av det.
Det skulle dock förmodligen tvinga oss i Europa att börja tänka på frågor vi tidigare lämnat hän. Med en alltmer glupsk och orädd rysk björn som granne, skulle förmodligen även de mest fredsinriktade av europeiska socialdemokrater inse att Europa behöver en mäktig militär av kvalité. Således skulle Europa förmodligen lägga avsevärda krafter på att rusta upp (inte över en natt men sakta men säkert - en metod som kännetecknat hela den Europeiska Unionens historia). För att få råd med detta skulle man behöva såväl spara som få ekonomin i lite snabbare rullning, varför man också skulle låta privatisera fler saker än tidigare.
Om detta sker så skulle det innebära att rollerna Europa och USA emellan förbyttes. USA:s världsdominans skulle sakta minska - och Europas skulle växa (ungefär på samma sätt som britternas makt minskade och USA:s makt ökade under 1900-talets andra halva). Den yngre brodern i den anglo-saxiska familjen - som blev storebror - skulle återigen bli lillebror till den äldre - som nu också skulle bli storebror. Europa skulle axla USA:s mantel som världens supermakt.
Detta scenario är är förstås inte ett scenario över de direkta konsekvenserna av ett eventuellt Obama-presidentskap, men kanske ett möjligt scenario över en framtida värld med ett europeiserat USA. Det ironiska i detta scenario är dock att det skulle uppfyllas bara om USA först valde att bli européer. Först när USA klär av sig och byter kläder med Europa skulle Europa kunna axla den amerikanska dräkten. Obama skulle inte avkläda USA helt - ens om han sitter i åtta år, däremot skulle han förmodligen både ta av hatten och lösa upp skoremmarna, och på så sätt påbörja den ideologiska stripteasen.
söndag 26 oktober 2008
Joe Bidens kompis John Murtha
Joe Bidens förmåga att försäga sig är vid det här laget välkänt. Att Obama själv också uttryckte sig något klumpigt under primärvalet i sitt besök i Pennsylvania när han talade om hur småstadsborna höll fast vid "vapen och religion" är också känt. Nu gör den Demokratiske kongressmannen John Murtha samma sak, i klippet som här följer:
Givetvis var Murthas ord som upplagt för ännu en sketch av Saturday Night Live-gänget som kryddat hela denna valrörelse med en god portion humor. Här låter man John Murtha och Joe Biden kampanja tillsammans i Pennsylvania :)
Givetvis var Murthas ord som upplagt för ännu en sketch av Saturday Night Live-gänget som kryddat hela denna valrörelse med en god portion humor. Här låter man John Murtha och Joe Biden kampanja tillsammans i Pennsylvania :)
McCain kommenterar sitt förhållande med President Bush
John McCain intervjuades idag på Meet the Press, där han kommenterar sitt förhållande till en president han länge varit vän med, men nu gör vad han kan för att distansera sig ifrån.
New York Times journalist beskriver John McCain
New York Times-journalisten DAVID D. KIRKPATRICK har här skrivit en ingående artikel om McCains liv och karaktär. Det är en mycket läsvärd artikel för alla som vill få lite djupare inblick i McCains liv och vad som format hans politiska övertygelser. Här är också en mp3-intervju med författaren Kirkpatrick, där han berättar lite mer om McCains mycket intressanta liv.
En intressant aspekt på ett Obama-presidentskap
I denna artikel diskuterar författaren Mark Steyn de ideologiska konsekvenserna i och med ett eventuellt Obama-presidentskap. Det är en av de mest raka dissningarna av Obama jag läst på länge (och en mycket tänkvärd sådan). Artikeln bör därför läsas i dess helhet - men kort sammanfattat menar Mark Steyn att Vita Huset under Obamas ledning, och Kongressen under Nancy Pelosis ledning, verkligen är "a point of no return" - som kommer att göra USA lika ryggradslöst som Europa.
Steyn skriver:
In Europe, lavish social-democratic government has transformed citizens into eternal wards of the Nanny State: the bureaucracy's assumption of every adult responsibility has severed Continentals from the most basic survival impulse, to the point where unaffordable entitlements on shriveled birth rates have put a question mark over some of the oldest nation states on Earth. A vote for an Obama-Pelosi-Barney Frank-ACORN supermajority is a vote for a Europeanized domestic policy that is, as the eco-types like to say, "unsustainable."
More to the point, the only reason why Belgium has gotten away this long with being Belgium and Sweden Sweden and Germany Germany is because America's America. The soft comfortable cocoon in which Western Europe has dozed this past half-century is girded by cold hard American power. What happens when the last serious Western nation votes for the same soothing beguiling siren song as its enervated allies?
"People of the world," Sen. Obama declared sonorously at his self-worship service in Germany, "look at Berlin, where a wall came down, a continent came together, and history proved that there is no challenge too great for a world that stands as one."
No, sorry. History proved no such thing. In the Cold War, the world did not stand as one. One half of Europe was a prison, and in the other half far too many people – the Barack Obamas of the day – were happy to go along with that division in perpetuity.
And the wall came down not because "the world stood as one," but because a few courageous people stood against the conventional wisdom of the day. Had Margaret Thatcher and Ronald Reagan been like Helmut Schmidt and Francois Mitterrand and Pierre Trudeau and Jimmy Carter, the Soviet empire (notwithstanding its own incompetence) would have survived, and the wall would still be standing...
...An Obama administration will pitch America toward EU domestic policy and U.N. foreign policy.
Thomas Sowell is right: It would be a "point of no return," the most explicit repudiation of the animating principles of America. For a vigilant republic of limited government and self-reliant citizens, it would be a Declaration of Dependence.
If a majority of Americans want that, we holdouts must respect their choice. But, if you don't want it, vote accordingly.
Steyn skriver:
In Europe, lavish social-democratic government has transformed citizens into eternal wards of the Nanny State: the bureaucracy's assumption of every adult responsibility has severed Continentals from the most basic survival impulse, to the point where unaffordable entitlements on shriveled birth rates have put a question mark over some of the oldest nation states on Earth. A vote for an Obama-Pelosi-Barney Frank-ACORN supermajority is a vote for a Europeanized domestic policy that is, as the eco-types like to say, "unsustainable."
More to the point, the only reason why Belgium has gotten away this long with being Belgium and Sweden Sweden and Germany Germany is because America's America. The soft comfortable cocoon in which Western Europe has dozed this past half-century is girded by cold hard American power. What happens when the last serious Western nation votes for the same soothing beguiling siren song as its enervated allies?
"People of the world," Sen. Obama declared sonorously at his self-worship service in Germany, "look at Berlin, where a wall came down, a continent came together, and history proved that there is no challenge too great for a world that stands as one."
No, sorry. History proved no such thing. In the Cold War, the world did not stand as one. One half of Europe was a prison, and in the other half far too many people – the Barack Obamas of the day – were happy to go along with that division in perpetuity.
And the wall came down not because "the world stood as one," but because a few courageous people stood against the conventional wisdom of the day. Had Margaret Thatcher and Ronald Reagan been like Helmut Schmidt and Francois Mitterrand and Pierre Trudeau and Jimmy Carter, the Soviet empire (notwithstanding its own incompetence) would have survived, and the wall would still be standing...
...An Obama administration will pitch America toward EU domestic policy and U.N. foreign policy.
Thomas Sowell is right: It would be a "point of no return," the most explicit repudiation of the animating principles of America. For a vigilant republic of limited government and self-reliant citizens, it would be a Declaration of Dependence.
If a majority of Americans want that, we holdouts must respect their choice. But, if you don't want it, vote accordingly.
lördag 25 oktober 2008
Den rånade McCain-kampanjarens påhitt
Det är inte bara John McCains bror Joe som inom McCain-kampanjen stört räddnings- och rättsväsendet med falska alarm. Nu har också en kvinnlig McCain-kampanjare slagit larm utan orsak.
Igår rapporterades bl a här att den 20-åriga collegestudenten Ashley Todd rånades av en okänd gärningsman när hon skulle ta ut pengar, och att denne - som av Todd uppgetts varit en svart man - när han såg Todds McCain-dekal på hennes bil slog henne i bakhuvudet så att hon föll till marken och sen karvade in ett B på hennes kind för att lära henne en läxa.
McCain-kampanjen reagerade på det inträffade med ett fördömande, medan Obama-kampanjen hoppades att den skyldige skulle tillfångatas.
Polisen fick dock snart - utifrån att kvinnans uppgifter började bli motsägelsefulla, misstankar om att något inte stod rätt till i historien. Vilket rapporteras mer om i detta nyhetsklipp.
Nu har det också visat sig att historien var påhittad, och att Ashley Todd lider av mentala problem.
Som om situationen för McCain-kampanjen inte var alarmerande nog utan händelser som dessa.
Källa 2008-10-25
Igår rapporterades bl a här att den 20-åriga collegestudenten Ashley Todd rånades av en okänd gärningsman när hon skulle ta ut pengar, och att denne - som av Todd uppgetts varit en svart man - när han såg Todds McCain-dekal på hennes bil slog henne i bakhuvudet så att hon föll till marken och sen karvade in ett B på hennes kind för att lära henne en läxa.
McCain-kampanjen reagerade på det inträffade med ett fördömande, medan Obama-kampanjen hoppades att den skyldige skulle tillfångatas.
Polisen fick dock snart - utifrån att kvinnans uppgifter började bli motsägelsefulla, misstankar om att något inte stod rätt till i historien. Vilket rapporteras mer om i detta nyhetsklipp.
Nu har det också visat sig att historien var påhittad, och att Ashley Todd lider av mentala problem.
Som om situationen för McCain-kampanjen inte var alarmerande nog utan händelser som dessa.
Källa 2008-10-25
fredag 24 oktober 2008
Lite broderligt presidentskvaller
Minns ni Bill Clintons presidentkampanjer, när hans bror Roger Clinton - som åkt fast för narkotikabrott och mängder av småkriminalitet så långt fram som till 2001 - gjorde vad han kunde för att hjälpa brorsan vinna valet? Republikanska pr-agenter var då förstås inte sena att driva med lillebror Clinton. Republikanerna skulle dock få igen när George W. Bush vann år 2000 - och valsegern i mångt och mycket skylldes på svågerpolitik av hans bror Jeb Bush som då var guvernör i Florida.
Den här gången är det John McCains bror Joes tur (ja faktiskt, han heter också Joe - vi kan kalla honom Joe the Angry Driver). Häromdagen fastnade han i en bilkö och blev så irriterad att han ringde 911 och skällde på dem. Än så länge har inga stora rubriker slagits upp om detta - men det återstår att se om det kommer att skada McCains kampanj. Precis som i Roger Clintons fall så försöker Joe McCain (i alla fall enligt hans mobilsvar) göra vad han kan för att hjälpa sin bror vinna valet. Precis som i Roger Clintons fall kvarstår dock frågan hur pass mycket nytta brorsan dock i själva verket verkligen gör. Här är klippet:
UPPDATERING 20081025
Joe McCain har nu bett om ursäkt för att han ringde larmtjänsten 911. Han säger följande i ett uttalande citerat av Yahoo News:
"I did not mean to swear at the officers themselves," McCain said. If he were in their situation, "it would have really frosted me, too, and I absolutely understand their reaction."
"I feel terrible about having hurt the campaign over this incident," he said. "I won't be doing any more campaigning because of that."
McCain said he's going to write a note of apology to the 911 operator and to the Alexandria police.
Joe McCain said he hasn't spoken to his brother about the incident.
"He's not going to be happy about it, I'm sure," he said.
McCain campaign spokesman Tucker Bounds said: "Joe McCain recognizes his mistake and has apologized. We are moving on."
Den här gången är det John McCains bror Joes tur (ja faktiskt, han heter också Joe - vi kan kalla honom Joe the Angry Driver). Häromdagen fastnade han i en bilkö och blev så irriterad att han ringde 911 och skällde på dem. Än så länge har inga stora rubriker slagits upp om detta - men det återstår att se om det kommer att skada McCains kampanj. Precis som i Roger Clintons fall så försöker Joe McCain (i alla fall enligt hans mobilsvar) göra vad han kan för att hjälpa sin bror vinna valet. Precis som i Roger Clintons fall kvarstår dock frågan hur pass mycket nytta brorsan dock i själva verket verkligen gör. Här är klippet:
UPPDATERING 20081025
Joe McCain har nu bett om ursäkt för att han ringde larmtjänsten 911. Han säger följande i ett uttalande citerat av Yahoo News:
"I did not mean to swear at the officers themselves," McCain said. If he were in their situation, "it would have really frosted me, too, and I absolutely understand their reaction."
"I feel terrible about having hurt the campaign over this incident," he said. "I won't be doing any more campaigning because of that."
McCain said he's going to write a note of apology to the 911 operator and to the Alexandria police.
Joe McCain said he hasn't spoken to his brother about the incident.
"He's not going to be happy about it, I'm sure," he said.
McCain campaign spokesman Tucker Bounds said: "Joe McCain recognizes his mistake and has apologized. We are moving on."
Sarah Palin talar med James Dobson om tron etc
Den evangelikala Dr James Dobson - bland annat grundare av Focus on the Family - talar i telefon med Sarah Palin om hennes tro etc. Här är hans tjugo minuter långa intervju med vice-presidentkandidat Palin.
Dobson resonerar med sin åldrade röst som så att den stora kritik Sarah Palin mött, beror på att hon är orädd kristen. På samma sätt som Bush i primärvalet 2000 fick kritik efter att ha nämnt att Jesus var hans favoritfilosof. Att Palin, likt Bush - kommer bra överens med de evangelikala framgår dock tydligt i denna radiointervju, och jag svårt att tro att någon annan nationell politiker skulle vara lika bekväma i Dobsons radioprogram som Sarah Palin.
Gällande Dobsons resonemang att Palin får kritik pg a att hon är kristen kommenterar bloggaren David Waters lite spetsigt på följande vis:
Last time I checked, Dr. Dobson, all four candidates on the major party presidential tickets are unabashed Christians. All four have had the "courage" to speak the name of Christ. Aren't all four deserving of our Christian prayers and appreciation?
Ett uttalande med både en smula sanning och en smula missvisande elakhet - men främst av allt ett uttalande med en stor komisk portion amerikansk politisk punch-line-straight-talk - något som regelbundet blåst in färska fläktar av politiskt liv i denna långa men alltid underhållande valkampanj.
Dobson resonerar med sin åldrade röst som så att den stora kritik Sarah Palin mött, beror på att hon är orädd kristen. På samma sätt som Bush i primärvalet 2000 fick kritik efter att ha nämnt att Jesus var hans favoritfilosof. Att Palin, likt Bush - kommer bra överens med de evangelikala framgår dock tydligt i denna radiointervju, och jag svårt att tro att någon annan nationell politiker skulle vara lika bekväma i Dobsons radioprogram som Sarah Palin.
Gällande Dobsons resonemang att Palin får kritik pg a att hon är kristen kommenterar bloggaren David Waters lite spetsigt på följande vis:
Last time I checked, Dr. Dobson, all four candidates on the major party presidential tickets are unabashed Christians. All four have had the "courage" to speak the name of Christ. Aren't all four deserving of our Christian prayers and appreciation?
Ett uttalande med både en smula sanning och en smula missvisande elakhet - men främst av allt ett uttalande med en stor komisk portion amerikansk politisk punch-line-straight-talk - något som regelbundet blåst in färska fläktar av politiskt liv i denna långa men alltid underhållande valkampanj.
Karl Rove diskuterar valläget
Bushs fd chefsrådgivare Karl Rove diskuterar här valläget, och kommenterar bland annat Barack Obamas kommande halvtimmesreklam som kommer att sändas innan valet. Något som historiskt visat sig vara effektivt - men något som McCain inte har några ekonomiska möjligheter att matcha.
Rove kommenterar också situationen med Sarah Palin och försvarar hennes politiska erfarenhet gentemot dem som angriper henne - och menar att hon är mer erfaren än Obama är. Han menar också att den elitiska östkust- mediaeliten attackerat henne brutalt - och att det är detta som gjort att hennes popularitetssiffror på sistone gått neråt.
Av de valanalytiker jag brukar läsa regelbundet är Karl Rove utan tvekan en av de skickligaste, och det är inte helt konstigt att somliga menat att McCains kampanj är avsevärt mer oslipad än Bushs kampanj 2004 under Roves ledning var.
Om McCain kan överleva Obamas tv-reklam och Sarah Palin slå tillbaka effektiv mot dem som försöker svartmåla henne återstår att se. Kanske borde Steve Schmidt be sin gamle chef om en hjälpande hand?
Rove kommenterar också situationen med Sarah Palin och försvarar hennes politiska erfarenhet gentemot dem som angriper henne - och menar att hon är mer erfaren än Obama är. Han menar också att den elitiska östkust- mediaeliten attackerat henne brutalt - och att det är detta som gjort att hennes popularitetssiffror på sistone gått neråt.
Av de valanalytiker jag brukar läsa regelbundet är Karl Rove utan tvekan en av de skickligaste, och det är inte helt konstigt att somliga menat att McCains kampanj är avsevärt mer oslipad än Bushs kampanj 2004 under Roves ledning var.
Om McCain kan överleva Obamas tv-reklam och Sarah Palin slå tillbaka effektiv mot dem som försöker svartmåla henne återstår att se. Kanske borde Steve Schmidt be sin gamle chef om en hjälpande hand?
McCain försvarar Obama
De här scenerna där McCain försvarar Obama - är gamla nyheter, men jag tror likväl inte jag postat dem förut varför jag gör det nu.
I den tredje debatten när detta ämne kort kom på tal, så var McCain dock lika snabb med att försvara dem som besökte hans town-hall-meetings, som goda amerikaner - och han tillät därför inte Demokraterna att utmåla hans anhängare som rasister.
Genom ett sådant handlande har McCain visat sig besitta den viktiga egenskapen att kunna hålla sig fokuserad på sitt budskap, men samtidigt hålla balansen i en kampanj där heta känslor svallar starkt på båda sidor. Det är en mycket bra egenskap, och egenskaper som när de - likt i McCains fall - manifesteras, visar på karaktär värdig en president.
I den tredje debatten när detta ämne kort kom på tal, så var McCain dock lika snabb med att försvara dem som besökte hans town-hall-meetings, som goda amerikaner - och han tillät därför inte Demokraterna att utmåla hans anhängare som rasister.
Genom ett sådant handlande har McCain visat sig besitta den viktiga egenskapen att kunna hålla sig fokuserad på sitt budskap, men samtidigt hålla balansen i en kampanj där heta känslor svallar starkt på båda sidor. Det är en mycket bra egenskap, och egenskaper som när de - likt i McCains fall - manifesteras, visar på karaktär värdig en president.
SNL: "Bush" endorsar "McCain" och "Palin"
Jag förmodar att SNL tjänar lite för mycket pengar för att släppa valkampanjen. Här är en fejkad primetime-sändning, där Bush endorsar McCain och Palin:
Presidentkandidaternas syn på kampen mot islamistisk extremism
Näste president kommer att precis som den nuvarande presidenten att tvingas ta itu med den islamistiska extremismen. Hur förhåller sig Barack Obama och John McCain till detta mycket viktiga ämne?
Här är en video som redogör saken och som också visar att båda kandidaterna tar kriget mot terrorismen på allvar - visserligen skiljer sig Obamas syn på Irak från McCains - men övergripande förespråkar båda kandidaterna en hård linje mot de militanta islamisterna.
Precis som president Bush.
Här är en video som redogör saken och som också visar att båda kandidaterna tar kriget mot terrorismen på allvar - visserligen skiljer sig Obamas syn på Irak från McCains - men övergripande förespråkar båda kandidaterna en hård linje mot de militanta islamisterna.
Precis som president Bush.
McClellan endorsar Obama
Vita Husets förre presstalesman Scott McClellan som avgick 2006 - och sen skrev en Bushkritisk bok om sin tid i Vita Huset har nu bestämt sig för att endoras Barack Obama. Rykten om detta har funnits i omlopp sedan relativt länge (se ett av mina gamla inlägg om saken), och med tanke på McClellans åtminstone offentliga helvändning gällande Bushadministrationen så kommer väl detta inte som någon större överraskning. Nedan följer dock hans endorsement av Obama, och här kan ett annat av mina gamla inlägg gällande McClellan läsas (i detta inlägg spekulerar jag lite i de bakomliggande orsakerna till hans agerande). Nå, här är i alla fall hans endorsement av Obama:
torsdag 23 oktober 2008
Obama leder men Joe the plumber hjälper McCain
En färsk opinionsundersökning från Reuters/C-SPAN/Zogby visar nu att Obama leder med hela 52 mot McCains 40%. Vid det här laget bör dock kanske två saker konstateras; dels att opinionen gått upp och ner som en berg och dalbana. Och dels att opinionsmätningarna (bland annat just därför att de ändras så ofta) alltid bör tas med en nypa salt. Att Obama leder, är det dock inte många som betvivlar - men därmed inte sagt att allt är kört för McCains del.
Statistik visar nämligen också att Joe the plumber - rörmokaren från Ohio - hjälper McCain i Florida, där McCain legat stabilt på kring 46% väldigt länge - medan Obama hållit ledningen med 49% den närmaste tiden. Denna siffra har nu fallit till 45 - och orsaken anser Brad Coker - som gjort undersökningen - vara just Joe the Plumber, som gav McCain möjligheten att efter lång frustration slutligen få fram ett tydligt ekonomiskt budskap. Runtom i nationen och i Florida, håller nu McCain-kampanjen olika "Joe the plumber events" där McCains stöd till småföretagare betonas.
Ska rörmokar- Joe äntligen få igång trycket i McCains kampanj igen?
Statistik visar nämligen också att Joe the plumber - rörmokaren från Ohio - hjälper McCain i Florida, där McCain legat stabilt på kring 46% väldigt länge - medan Obama hållit ledningen med 49% den närmaste tiden. Denna siffra har nu fallit till 45 - och orsaken anser Brad Coker - som gjort undersökningen - vara just Joe the Plumber, som gav McCain möjligheten att efter lång frustration slutligen få fram ett tydligt ekonomiskt budskap. Runtom i nationen och i Florida, håller nu McCain-kampanjen olika "Joe the plumber events" där McCains stöd till småföretagare betonas.
Ska rörmokar- Joe äntligen få igång trycket i McCains kampanj igen?
onsdag 22 oktober 2008
McCain försvarar Palin med att hänvisa till sina town-hall-meetings
McCain försvarade nyligen sin running-mate Sarah Palin med orden:
“She is a governor, the most popular governor in America,” McCain said. “I think she is the most qualified of any that has run recently for vice president.”
“I’m amazed. I’m amazed. Which is better? Serve 35 years in the United States Senate and say you’ve got to divide Iraq into three different countries, or be governor of a state and a reformer and give people their tax dollars back and bring about reform in the way that your state does business? Which is better?”
På förslaget att Palin borde ställa upp i ännu fler intervjuer för att bevisa sig själv för väljarna svarade McCain så här:
“That’s hilarious. With thousands of people showing up at town hall meetings, I’ve never had a person show up and ask when she is going on ‘Meet the Press.’ Not one.”
Således lär McCain inte anse att hon behöver intervjuas mer :)
Källa: http://www.politico.com/news/stories/1008/14820.html
“She is a governor, the most popular governor in America,” McCain said. “I think she is the most qualified of any that has run recently for vice president.”
“I’m amazed. I’m amazed. Which is better? Serve 35 years in the United States Senate and say you’ve got to divide Iraq into three different countries, or be governor of a state and a reformer and give people their tax dollars back and bring about reform in the way that your state does business? Which is better?”
På förslaget att Palin borde ställa upp i ännu fler intervjuer för att bevisa sig själv för väljarna svarade McCain så här:
“That’s hilarious. With thousands of people showing up at town hall meetings, I’ve never had a person show up and ask when she is going on ‘Meet the Press.’ Not one.”
Således lär McCain inte anse att hon behöver intervjuas mer :)
Källa: http://www.politico.com/news/stories/1008/14820.html
Anti-islamiska krafter i presidentvalets kölvatten
Efter 9/11 fanns en utbredd rädsla för att horder av pöbelpack skulle gå bärsärk mot oskyldiga inhemska muslimer, bara för att de var muslimer. Några incidenter rapporterades - men långt ifrån av den storlek man i ett skräckscenario kunnat frukta. President Bushs inför nationen lugna och snabba försäkring om att amerikanska muslimer var lika amerikanska som någon annan, och lika bestörta över det inträffande som vem som helst - bidrog förmodligen till att hjälpa situationen.
valet 2008 har emellertid satt muslimer i kläm på nytt. Reuters skriver här en artikel om vad valet inneburit för Amerikas muslimer. Bland annat sägs att alla anklagelser om att Obama är muslim, något han varken är och även förnekar att han är - men som likväl använts för att antyda att något är dåligt med Obama, också antyder att det är dåligt att vara muslim. Det har också underförstått spätts på av The Clarion Fund som spred 20 miljoner DVD-exemplar av filmen Obsession (som jag skrev om i detta tidigare blogginlägg) i olika nyckelstater inför valet. Obsession beskriver jihadisternas hätska och väldigt anti-västerländska retorik. Något inhemska muslimer känt sig förnärmade av. En moské i Obamas hemstad Chicago vandaliserades också fyra gånger på en månad, med sönderslagna fönster och anti-islamska texter ritade på väggarna.
Amerikanska muslimer fick sig dock en försvarare i Colin Powell som i samband med sitt endorsande av Obama också frågade om det var något fel med att vara muslim i USA? För att sen fortsätta med att beskriva hur han stått vid en amerikansk muslims grav på Arlingtons kyrkogård.
Islamska grupper har gjort olika för att motarbeta vad de menar vara islamofobi i det amerikanska samhället. The Islamic Circle of North America har bland annat ökat sina försök att värva fler medlemmar. En talesman för Council on American-Islamic Relations (C.A.I.R) säger dock:
"but really the crux of the issue is not learning about the details of a religion but rather interacting with and understanding that the average Muslim is no different than yourself."
Detta kan jag delvis hålla med honom om. Muslimer är förstås - som exemplet med den döde soldaten - många gånger precis lika goda amerikaner som vilken amerikan som helst. Och interaktion mellan de båda grupperna är förmodligen bästa metod att motverka fördomar i det avseendet. Men det betyder inte nödvändigtvis att islam är en lika bra religion, som te x kristendomen - eller en religion som historiskt varit speciellt förenlig med amerikanska ideal. För att förstå det, så måste man dock just granska religionen.
valet 2008 har emellertid satt muslimer i kläm på nytt. Reuters skriver här en artikel om vad valet inneburit för Amerikas muslimer. Bland annat sägs att alla anklagelser om att Obama är muslim, något han varken är och även förnekar att han är - men som likväl använts för att antyda att något är dåligt med Obama, också antyder att det är dåligt att vara muslim. Det har också underförstått spätts på av The Clarion Fund som spred 20 miljoner DVD-exemplar av filmen Obsession (som jag skrev om i detta tidigare blogginlägg) i olika nyckelstater inför valet. Obsession beskriver jihadisternas hätska och väldigt anti-västerländska retorik. Något inhemska muslimer känt sig förnärmade av. En moské i Obamas hemstad Chicago vandaliserades också fyra gånger på en månad, med sönderslagna fönster och anti-islamska texter ritade på väggarna.
Amerikanska muslimer fick sig dock en försvarare i Colin Powell som i samband med sitt endorsande av Obama också frågade om det var något fel med att vara muslim i USA? För att sen fortsätta med att beskriva hur han stått vid en amerikansk muslims grav på Arlingtons kyrkogård.
Islamska grupper har gjort olika för att motarbeta vad de menar vara islamofobi i det amerikanska samhället. The Islamic Circle of North America har bland annat ökat sina försök att värva fler medlemmar. En talesman för Council on American-Islamic Relations (C.A.I.R) säger dock:
"but really the crux of the issue is not learning about the details of a religion but rather interacting with and understanding that the average Muslim is no different than yourself."
Detta kan jag delvis hålla med honom om. Muslimer är förstås - som exemplet med den döde soldaten - många gånger precis lika goda amerikaner som vilken amerikan som helst. Och interaktion mellan de båda grupperna är förmodligen bästa metod att motverka fördomar i det avseendet. Men det betyder inte nödvändigtvis att islam är en lika bra religion, som te x kristendomen - eller en religion som historiskt varit speciellt förenlig med amerikanska ideal. För att förstå det, så måste man dock just granska religionen.
USA:s näste vice-president....
Det brukar ofta talas om Joe Bidens tal-tabbar. Nu senast när han uttryckte att världens ondingar kommer att ta tillfället i akt om Obama blir president. (Vad han sa mer specifikt nämns i denna artikel. Och här beskrivs hur McCain försökt vända Bidens tabbe mot Obama) Att Biden gör bort sig är således inget nytt, men här är ett talfel som inte beror på Biden själv, utan på personen som ska introducera honom. Kanske smittar Biden av sig med sina tal-tabbar på folk han kommer allt för nära:
tisdag 21 oktober 2008
McCain knappar in
De senaste opinionsmätningarna visar att McCain den senaste veckan knappat in på Obamas ledning. Vad man menar har hjälpt honom är dels att den ekonomiska krisen - som uteslutande av allmänheten skylldes på Bush - inte resulterade i det föreställda skräckscenariot - och det andra är McCains nya pr-docka Joe the plumber - en person som många - inte minst vita män - känner igen sig själva i. McCains sakta men säkra närmande till Obama har dock inte riktigt noterats av pressen i allmänhet, som den senaste veckan haft fullt upp att skriva om Obamas insamlade 150 miljoner dollar för september månad, och Colin Powells endorsement - två saker som tyder på att han går en relativt säker seger till mötes. Det mesta tyder fortfarande på Obama - men däremot kanske segern inte blir lika säkert som media många gånger kan verka få det att framstå.
Obama verar inte ta sin seger för given. Och McCain gör det uppenbarligen inte heller.
Obama verar inte ta sin seger för given. Och McCain gör det uppenbarligen inte heller.
måndag 20 oktober 2008
Göran Rosenberg chattar om USA-valet
DN har här en chatlogg med Göran Rosenberg, som svarar på frågor om USA-valet. Rosenberg har rest runt i USA och skrivit en mängd artiklar om valet, amerikansk politik och kultur.
Rosenberg stöder Obama - och är mycket skeptisk till den amerikanska högern. Men det var kanske ingen nyhet direkt.
Rosenberg stöder Obama - och är mycket skeptisk till den amerikanska högern. Men det var kanske ingen nyhet direkt.
söndag 19 oktober 2008
Colin Powell endorsar Obama
Colin Powell - utrikesminister under president George W. Bushs första mandatperiod - endorsade idag öppet Obama. Yahoo News skriver:
Colin Powell endorses Barack Obama for president
By STEPHEN OHLEMACHER, Associated Press Writer Stephen Ohlemacher, Associated Press Writer 35 mins ago
WASHINGTON – Former Secretary of State Colin Powell has endorsed Democrat Barack Obama for president, describing the Illinois senator as a "transformational figure."
Powell says both Obama and Republican John McCain are qualified to be commander in chief. But, in an interview Sunday on NBC's "Meet the Press," he said Obama is better suited to handle the nation's economic problems as well as help improve it's standing in the world.
Powell expressed disappointment in the negative tone of McCain's campaign, as well as in his choice of Alaska Gov. Sarah Palin as the Republican vice presidential nominee. Powell says he does not believe Palin is ready to take over as president, if necessary.
Copyright © 2008 The Associated Press. All rights reserved. The information contained in the AP News report may not be published, broadcast, rewritten or redistributed without the prior written authority of The Associated Press.
Källa: http://news.yahoo.com/s/ap/20081019/ap_on_el_pr/powell 2008-10-19
Här visar MSNBC filmklippet där Powell gör sitt uttalande:
Colin Powell endorses Barack Obama for president
By STEPHEN OHLEMACHER, Associated Press Writer Stephen Ohlemacher, Associated Press Writer 35 mins ago
WASHINGTON – Former Secretary of State Colin Powell has endorsed Democrat Barack Obama for president, describing the Illinois senator as a "transformational figure."
Powell says both Obama and Republican John McCain are qualified to be commander in chief. But, in an interview Sunday on NBC's "Meet the Press," he said Obama is better suited to handle the nation's economic problems as well as help improve it's standing in the world.
Powell expressed disappointment in the negative tone of McCain's campaign, as well as in his choice of Alaska Gov. Sarah Palin as the Republican vice presidential nominee. Powell says he does not believe Palin is ready to take over as president, if necessary.
Copyright © 2008 The Associated Press. All rights reserved. The information contained in the AP News report may not be published, broadcast, rewritten or redistributed without the prior written authority of The Associated Press.
Källa: http://news.yahoo.com/s/ap/20081019/ap_on_el_pr/powell 2008-10-19
Här visar MSNBC filmklippet där Powell gör sitt uttalande:
SNL: Den riktiga Sarah Palin gästar studion
Den riktiga Sarah Palin gästar SNL och får där följa en presskonferens med sitt alter ego Tina Fey.
UPPDATERING 20081020
New York Times har här en artikel om Sarah Palins besök hos SNL, och skriver att hon uppträdde avslappnat och med ett humoristiskt sinne. Hennes besök sågs av 14 miljoner tittare, vilket var den högsta tittarsiffra SNL haft sedan 1994. Artikeln skriver vidare att McCain-kampanjen nu verkar ha slutat att lyfta fram Palin som sakkunnig eller någon som uppfyller alla krav på en president, och istället promotar henne som stjärna. I slutet av artikeln drar man en ganska komisk parallell till Ronald Reagan och skriver:
Ronald Reagan began his political career as a movie star. It’s not unimaginable that Ms. Palin, who once worked as a television sports reporter, could someday follow Reagan’s path in reverse and cash in her political renown to become a show-business celebrity. One thing everybody can agree on is that Gov. Sarah Palin is qualified — to someday host her own television show.
UPPDATERING 20081020
New York Times har här en artikel om Sarah Palins besök hos SNL, och skriver att hon uppträdde avslappnat och med ett humoristiskt sinne. Hennes besök sågs av 14 miljoner tittare, vilket var den högsta tittarsiffra SNL haft sedan 1994. Artikeln skriver vidare att McCain-kampanjen nu verkar ha slutat att lyfta fram Palin som sakkunnig eller någon som uppfyller alla krav på en president, och istället promotar henne som stjärna. I slutet av artikeln drar man en ganska komisk parallell till Ronald Reagan och skriver:
Ronald Reagan began his political career as a movie star. It’s not unimaginable that Ms. Palin, who once worked as a television sports reporter, could someday follow Reagan’s path in reverse and cash in her political renown to become a show-business celebrity. One thing everybody can agree on is that Gov. Sarah Palin is qualified — to someday host her own television show.
lördag 18 oktober 2008
Island i kris - Vad gör USA?
Det har undgått få människor att Island numera befinner sig i en finanskris, som också råkat bli en valutakris (deras valuta har fallit enormt i värdet).
Det har också blivit känt att Ryssland har gett Island ett lån på motsvarande 40 miljarder - detta är en enorm summa för ett litet land med bara 300 000 invånare. Detta är en 1/30 så många som Sverige har, så översatt till svenska förhållanden kan man säga att Island lånat 1200 000 000 000 - mer än Sveriges statsbudget! Jag är väl medveten om att man inte kan översätta så direkt, men det säger en del som lånets storlek.
Vad är villkoren? Inga uttryckta, men det är uppenbart att den ryska björnen inte nöjer sig med att äta fisk, som vanliga björnar gör. Nej, den ryska björnen vill åt fiskarna, eller rättare sagt i detta fall en världsledande fiskenation som Island. Att Ryssland helt plötsligt skulle blivit rikt är absurt - visst hade pengar över att låna ut, men de är inte så rika att de kan agera som en allmän välgörenhetsgivare. Moskvabörsen har fallit enormt, ofta med så mycket som 10-15 % på EN dag.
Vad är den dolda anledningen? Detta är förmodligen väldigt komplicerat, och vi ska akta oss för att sammanfatta sådana här saker i en mening, eller hävda att det bara finns en anledning. Därför tänker jag skriva tre meningar, och ge tre anledningar: Georgien. Polen. Ukraina.
Egentligen kan de sammanfattas i en anledning: Ryssland vill inte att USA ska låta Georgien och Ukraina gå med i NATO, och misilförsvaret i Polen vill de ha bort. Det är alltid bra att ha en kontakt inom NATO som kan driva på för detta - Island kan lägga in veto mot att släppa in nya medlemsländer, och misilförsvaret i Polen har redan stark kritik utifrån. Utöver detta skulle man kunna nämna kapplöpningen om Arktis, ett område som enligt uppgifter kan inneha en fjärdedel av jordens reserver inom fossila ämnen.
Men om vi ska utveckla, så vill Ryssland givetvis också ha makt över Island i största allmänhet. Ryssland är en imperialistisk nation, med en imperialistisk ledare. Man skulle faktiskt kunna säga att Putin är ondskan personifierad, och Ryssland är ondskan nationaliserad.
Island har uppgivet konstaterat att de inte fått hjälp från de allierade de trodde att de skulle få hjälp av. Det är tragiskt att det måste konstateras, särskilt i ljuset av USAs senaste krisåtgärder på hemmaplan. Har man råd med 5 250 000 000 000 för att rädda sina egna banker (dollarn har stigit enormt sedan bailouten, som ju är på 700 miljarder, lanserades) så har man gott råd med 5,3 miljarder för att rädda hela nationen Island från den ryska björnens vidöppna gap. Att antingen skänka eller låna ut motsvarande summa till Island vore ett utmärkt sätt för USA att visa att de inte alls bara är ute efter olja när de bekämpar diktaturer, utan att de även kan hjälpa sina allierade - även om allt de har att erbjuda i naturresurser är några abborrar och så. Om USA lånar ut pengarna får de iallafall tillbaka dem, även om det tar tid. De 700 miljarder man på äkta soppköksmanér skänkt bort till bankerna kommer man aldrig få tillbaka. Aldrig.
Sveriges Riksbank har erbjudit Island lån, dock inte så mycket som landet behöver. Det kan man inte kräva heller, vi har helt enkelt inte råd att ligga ute med 40 miljarder. Det har däremot USA.
EU då? Visst kan man tycka att de borde hjälpa Island, men den enda hjälp EU lär erbjuda är en övergång till euron, vilket skulle innebära förlorad självständighet. Island bör inte heller vända sig till EU för hjälp, då EU inte är baserade på sanna, konservativa värden - något däremot USA är. Men när valet står mellan att bli en rysk koloni, och en belgisk koloni, så bör nog valet vara att bli en belgisk. Men (!) valet ska inte ens behöva finnas. Nu finns det ioförsig inte, eftersom EU stängt dörren för Island, men ändå.
Man kan säga att Island får skylla sig själva. Ett land som tog stora lån och expanderade för snabbt. Visst är det så, men, och detta är ett stort men: Islands mål var riktigt och beundransvärt. Vad landet gjorde var att de släppte metspöena och började bygga börshus istället. De ville vara något mer än bara en nation av aborrar och gejsrar. De ville påbörja den naturliga fasen i ett lands ekonomiska utveckling som kommer efter industrialisering, då antalet industrier krymper (andelsmässigt, som sektor, inte alltid i antal) och service- och finanssektorn tar över. Givetvis ska Island gå igenom denna utveckling, men det gick för fort och med för lite hänsyn till riskerna. Tragiskt, men nu när det är som det är så bör Island få ett generöst lån av USA. Sedan bör Island inte göra någon bailout ála USA, utan istället bör pengarna betalas ut till de människor som hade sina pengar i banker som nu gått i konkurs (insättningsgaranti), och ekonomin måste stabiliseras i det stora hela. En bailout skjuter bara problemen på framtiden.
Den ryska björnens kött går inte att äta, och dess päls går inte att göra kläder av. Ändå tycker jag att jakten på denna björn är en av de viktigaste uppgifter de fria länderna har, för allas vår säkerhet. Då den amerikanska örnen är det enda landet som har klor vassa nog att kunna mäta sig med björnens, så bör det vara dennes huvuduppgift. För visst stämmer det som det är sagt:
"With great power comes great responsibility"
/John G
Det har också blivit känt att Ryssland har gett Island ett lån på motsvarande 40 miljarder - detta är en enorm summa för ett litet land med bara 300 000 invånare. Detta är en 1/30 så många som Sverige har, så översatt till svenska förhållanden kan man säga att Island lånat 1200 000 000 000 - mer än Sveriges statsbudget! Jag är väl medveten om att man inte kan översätta så direkt, men det säger en del som lånets storlek.
Vad är villkoren? Inga uttryckta, men det är uppenbart att den ryska björnen inte nöjer sig med att äta fisk, som vanliga björnar gör. Nej, den ryska björnen vill åt fiskarna, eller rättare sagt i detta fall en världsledande fiskenation som Island. Att Ryssland helt plötsligt skulle blivit rikt är absurt - visst hade pengar över att låna ut, men de är inte så rika att de kan agera som en allmän välgörenhetsgivare. Moskvabörsen har fallit enormt, ofta med så mycket som 10-15 % på EN dag.
Vad är den dolda anledningen? Detta är förmodligen väldigt komplicerat, och vi ska akta oss för att sammanfatta sådana här saker i en mening, eller hävda att det bara finns en anledning. Därför tänker jag skriva tre meningar, och ge tre anledningar: Georgien. Polen. Ukraina.
Egentligen kan de sammanfattas i en anledning: Ryssland vill inte att USA ska låta Georgien och Ukraina gå med i NATO, och misilförsvaret i Polen vill de ha bort. Det är alltid bra att ha en kontakt inom NATO som kan driva på för detta - Island kan lägga in veto mot att släppa in nya medlemsländer, och misilförsvaret i Polen har redan stark kritik utifrån. Utöver detta skulle man kunna nämna kapplöpningen om Arktis, ett område som enligt uppgifter kan inneha en fjärdedel av jordens reserver inom fossila ämnen.
Men om vi ska utveckla, så vill Ryssland givetvis också ha makt över Island i största allmänhet. Ryssland är en imperialistisk nation, med en imperialistisk ledare. Man skulle faktiskt kunna säga att Putin är ondskan personifierad, och Ryssland är ondskan nationaliserad.
Island har uppgivet konstaterat att de inte fått hjälp från de allierade de trodde att de skulle få hjälp av. Det är tragiskt att det måste konstateras, särskilt i ljuset av USAs senaste krisåtgärder på hemmaplan. Har man råd med 5 250 000 000 000 för att rädda sina egna banker (dollarn har stigit enormt sedan bailouten, som ju är på 700 miljarder, lanserades) så har man gott råd med 5,3 miljarder för att rädda hela nationen Island från den ryska björnens vidöppna gap. Att antingen skänka eller låna ut motsvarande summa till Island vore ett utmärkt sätt för USA att visa att de inte alls bara är ute efter olja när de bekämpar diktaturer, utan att de även kan hjälpa sina allierade - även om allt de har att erbjuda i naturresurser är några abborrar och så. Om USA lånar ut pengarna får de iallafall tillbaka dem, även om det tar tid. De 700 miljarder man på äkta soppköksmanér skänkt bort till bankerna kommer man aldrig få tillbaka. Aldrig.
Sveriges Riksbank har erbjudit Island lån, dock inte så mycket som landet behöver. Det kan man inte kräva heller, vi har helt enkelt inte råd att ligga ute med 40 miljarder. Det har däremot USA.
EU då? Visst kan man tycka att de borde hjälpa Island, men den enda hjälp EU lär erbjuda är en övergång till euron, vilket skulle innebära förlorad självständighet. Island bör inte heller vända sig till EU för hjälp, då EU inte är baserade på sanna, konservativa värden - något däremot USA är. Men när valet står mellan att bli en rysk koloni, och en belgisk koloni, så bör nog valet vara att bli en belgisk. Men (!) valet ska inte ens behöva finnas. Nu finns det ioförsig inte, eftersom EU stängt dörren för Island, men ändå.
Man kan säga att Island får skylla sig själva. Ett land som tog stora lån och expanderade för snabbt. Visst är det så, men, och detta är ett stort men: Islands mål var riktigt och beundransvärt. Vad landet gjorde var att de släppte metspöena och började bygga börshus istället. De ville vara något mer än bara en nation av aborrar och gejsrar. De ville påbörja den naturliga fasen i ett lands ekonomiska utveckling som kommer efter industrialisering, då antalet industrier krymper (andelsmässigt, som sektor, inte alltid i antal) och service- och finanssektorn tar över. Givetvis ska Island gå igenom denna utveckling, men det gick för fort och med för lite hänsyn till riskerna. Tragiskt, men nu när det är som det är så bör Island få ett generöst lån av USA. Sedan bör Island inte göra någon bailout ála USA, utan istället bör pengarna betalas ut till de människor som hade sina pengar i banker som nu gått i konkurs (insättningsgaranti), och ekonomin måste stabiliseras i det stora hela. En bailout skjuter bara problemen på framtiden.
Den ryska björnens kött går inte att äta, och dess päls går inte att göra kläder av. Ändå tycker jag att jakten på denna björn är en av de viktigaste uppgifter de fria länderna har, för allas vår säkerhet. Då den amerikanska örnen är det enda landet som har klor vassa nog att kunna mäta sig med björnens, så bör det vara dennes huvuduppgift. För visst stämmer det som det är sagt:
"With great power comes great responsibility"
/John G
SVT storsatsar på USA-valet
SVT storsatsar inför USA-valet. Under valnatten hålls en live-sändning från SVT:s studio i Washington DC med Claes Elfsberg och statsvetare Sören Holmberg. Fram till dess sänds dessutom filmer och dokumentärer på temat. Här skriver SVT mer om saken.
Arvet efter Dick Cheney
Det talas till och från om arvet efter Bush. Inte lika ofta talas det om arvet efter vice-president Dick Cheney. I vice-presidentdebatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, påpekade Biden att Cheney var den farligaste vice-presidenten i USA:s historia, eftersom han utökat sitt ämbetes befogenheter så enormt.
I en bok av Bushs trogna talskrivare Michael Gerson berättas hur Bush efter att att ha vunnit återvalet 2004 kramade om hela sitt kabinett, utom Dick Cheney - till vikens kontor Bush gick för att fira segern med att skaka hand, varpå han sa till sin vice-president: "I know you aren´t the hugging kind."
Att Cheney som person - i motsats till sin chef - inte framstår som speciellt folklig, är dock mer än bara en fördom. I en artikel i Washington Post sammanfattar Barton Gellman i 10 punkter hur Dick Cheney gjort sitt ämbete till en stor maktfaktor, och omhöljt det med lika stor sekretess. Artikeln visar att det förmodligen låg en del sanning i Hillary Clintons påstående, när hon under primärvalet sa att Dick Cheney var ett eget regeringsdepartement i sig själv.
I en bok av Bushs trogna talskrivare Michael Gerson berättas hur Bush efter att att ha vunnit återvalet 2004 kramade om hela sitt kabinett, utom Dick Cheney - till vikens kontor Bush gick för att fira segern med att skaka hand, varpå han sa till sin vice-president: "I know you aren´t the hugging kind."
Att Cheney som person - i motsats till sin chef - inte framstår som speciellt folklig, är dock mer än bara en fördom. I en artikel i Washington Post sammanfattar Barton Gellman i 10 punkter hur Dick Cheney gjort sitt ämbete till en stor maktfaktor, och omhöljt det med lika stor sekretess. Artikeln visar att det förmodligen låg en del sanning i Hillary Clintons påstående, när hon under primärvalet sa att Dick Cheney var ett eget regeringsdepartement i sig själv.
En arg Laura Ingraham
Bill O’Reilly försvarar Obama i ett samtal med den konservativa radiokvinnan Laura Ingraham - varpå den senare blir väldigt upprörd, och slutligen förklarar att Demokraterna vill stänga ner de konservativa radiostationerna och förklarar sedan när O’Reilly fortsätter att försvara Obama, att vänstern snart kommer efter Bills mikrofon också. Samtalet är rätt komiskt :)
DN: Svensk-amerikanerna poströstar
DN har här en artikel om Democrats Abroad som i fredags hjälpte svensk-amerikanerna att skicka iväg sina post-röster. Det bor ungefär 10.000 amerikaner i Sverige, men eftersom Republikanerna inte har någon motsvarande filial i här, så hjälpte Democrats Abroad även de svensk-Republikaner som ville rösta.
SVD: Finanskrisen förklarad i bild och ljud
Lars-Georg Bergkvist förklarar finanskrisen:
http://wwwc.svd.se/statiskt/multimedia/ljudbildspel/finanskris_ny/index.html
http://wwwc.svd.se/statiskt/multimedia/ljudbildspel/finanskris_ny/index.html
fredag 17 oktober 2008
Obama hip i Europa
Att Obama i jämförelse med såväl Bush som McCain - är omtyckt i Europa och världen är kanske inget nytt. Men att han är så hip att franska modeller bär hans namn på sina kläder, var i alla fall nytt för mig. Här är en artikel om saken. Som jag sagt så många gånger förr så tror jag dock att Obama-fansen i Europa kommer att bli besvikna när de - om Obama vinner - inser att han är betydligt mer amerikansk än de i dessa tider tycks tro att han är.
Joe the plumber blir skämtföremål
Rörmokar-Joe sa häromdagen att han hoppades att han inte gjort bort sig själv, i och med all uppmärksamhet. Som följande klipp visar, så är dock inte andra sena att driva med honom:
McCain och Obama äter middag tillsammans
McCain och Obama åt middag tillsammans i New York, i Al Smiths hjälpgala för behövande barn. Något som alla presidentkandidater i alla val gjort sedan 1945 - med undantag för 1966 och 2004. Det tycks ha varit en avslappnad tillställning.
Här är middagen:
Och här följer två filmklipp som sammanfattar middagen:
http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=4456
http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=4226712&cl=10240122&src=news
Här är middagen:
Och här följer två filmklipp som sammanfattar middagen:
http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=4456
http://cosmos.bcst.yahoo.com/up/player/popup/?rn=4226712&cl=10240122&src=news
torsdag 16 oktober 2008
McCains nya reklamklipp
Joe the Plumber (ursäkta felstavningen i mina tidigare inlägg) kritiserar Obama.
Några röster om presidentdebatten
I sedvanlig anda har det nu några timmar efter debatten börjat skrivas för full om den. Alla röster är verkligen inte lika skeptiska till McCain som jag själv var. I TIME skriver Michael Scherer att detta var McCains bästa debatt hittills. Han säger inte att McCain vann debatten, men skriver ändå en hel del smickrande saker om Arizona-senatorn:
Obviously the most interesting debate so far, and John McCain's best. For long stretches McCain seemed relaxed and comfortable. He shaped the conversation, putting Barack Obama on the defensive. Most importantly, McCain got under Obama's skin at several points. Those broad Obama smiles are charming, but they break his super-level-headed mystique. If Obama's job was to be unflappable, he found himself flapped at several points during the night.
Best line of the night goes to McCain, a pre-scripted zinger that, for once, McCain delivered without a hitch: "Sen. Obama, I am not President Bush. If you wanted to run against President Bush you should have run four years ago. I will take this country in a new direction." Obama's response was also good, explaining how McCain had sided with Bush on the major economic issues of the day. But the response won't get cable news play. The zinger will.
I New Republic ger Noam Scheiber Obama kritik för inte ha varit lika bra som i förra debatten. Men McCain kritiseras dock mest konkret, där författaren bl a skriver:
...McCain... had a way of turning talking points into complete non sequiturs by slapping them on the end of unrelated answers. My favorite came at the end of his second pass at Ayers and ACORN, when he added, hopefully: "[M]y campaign is about getting this economy back on track, about creating jobs, about a brighter future for America." Riiiight. ...
Second problem: McCain has a habit of making jokes and allusions no one else catches; tonight he really outdid himself. At one point Obama used Joe the Plumber to make a point about his health care plan. In response to which McCain blurted out: "Hey, Joe, you're rich, congratulations." Weird stuff.
Slutligen skriver Noam Scheiber:
the debate in a nutshell: McCain fuliminating angrily, if sometimes effectively; Obama yielding more than he should at times, but still deadly on bottom-line differences. The election obviously isn't over. But McCain came up empty on his last, best chance.
I denna artikel koras dock McCain som segrare, där Hugh Hewitt skriver:
Thank you, Joe W., America's plumber, wherever you are. He must be a Browns fan.
McCain scored big with the Joe the plumber exchanges, and with the campaign tactics exchange. Obama looked angry and stumbled repeatedly as he tried to cope with what he really told Joe the plumber...
...Obama's mastery of his rote talking points is impressive, but they failed him on key exchanges tonight. ...Obama had a chance to end the campaign tonight, but just the opposite happened. Obama was in the prevent defense mode, and McCain moved the ball a long way down the field.
Överlag verkar dock de flesta rösterna anse att oavsett vem som vann debatten, så förändrade debatten ingenting. Och McCain har fortfarande en lång väg att springa för att komma Obama i hälarna.
Obviously the most interesting debate so far, and John McCain's best. For long stretches McCain seemed relaxed and comfortable. He shaped the conversation, putting Barack Obama on the defensive. Most importantly, McCain got under Obama's skin at several points. Those broad Obama smiles are charming, but they break his super-level-headed mystique. If Obama's job was to be unflappable, he found himself flapped at several points during the night.
Best line of the night goes to McCain, a pre-scripted zinger that, for once, McCain delivered without a hitch: "Sen. Obama, I am not President Bush. If you wanted to run against President Bush you should have run four years ago. I will take this country in a new direction." Obama's response was also good, explaining how McCain had sided with Bush on the major economic issues of the day. But the response won't get cable news play. The zinger will.
I New Republic ger Noam Scheiber Obama kritik för inte ha varit lika bra som i förra debatten. Men McCain kritiseras dock mest konkret, där författaren bl a skriver:
...McCain... had a way of turning talking points into complete non sequiturs by slapping them on the end of unrelated answers. My favorite came at the end of his second pass at Ayers and ACORN, when he added, hopefully: "[M]y campaign is about getting this economy back on track, about creating jobs, about a brighter future for America." Riiiight. ...
Second problem: McCain has a habit of making jokes and allusions no one else catches; tonight he really outdid himself. At one point Obama used Joe the Plumber to make a point about his health care plan. In response to which McCain blurted out: "Hey, Joe, you're rich, congratulations." Weird stuff.
Slutligen skriver Noam Scheiber:
the debate in a nutshell: McCain fuliminating angrily, if sometimes effectively; Obama yielding more than he should at times, but still deadly on bottom-line differences. The election obviously isn't over. But McCain came up empty on his last, best chance.
I denna artikel koras dock McCain som segrare, där Hugh Hewitt skriver:
Thank you, Joe W., America's plumber, wherever you are. He must be a Browns fan.
McCain scored big with the Joe the plumber exchanges, and with the campaign tactics exchange. Obama looked angry and stumbled repeatedly as he tried to cope with what he really told Joe the plumber...
...Obama's mastery of his rote talking points is impressive, but they failed him on key exchanges tonight. ...Obama had a chance to end the campaign tonight, but just the opposite happened. Obama was in the prevent defense mode, and McCain moved the ball a long way down the field.
Överlag verkar dock de flesta rösterna anse att oavsett vem som vann debatten, så förändrade debatten ingenting. Och McCain har fortfarande en lång väg att springa för att komma Obama i hälarna.
Presidentdebatt 3: Är McCain körd nu?
Presidentdebatt 3 är nu avslutad. Kort sammanfattat så vann Obama debatten. Och i mina ögon vann han överlägset. Om den uppfattningen delas av väljarna återstår dock att se, och mina tidigare bedömningar av presidentdebatterna har inte fallit helt i samma fåra som opinonsmätningarna (jag är inte amerikan, som Bo-Inge på SVT tidigare mycket vist brukade säga när han ombads kommentera vem som "vann" debatten). Men likväl anser jag att Obama vann.
McCain var tuffare i denna debatt än han varit tidigare. Tuffhet hade efterlysts av hans egen kampanj, men det var en tuffhet McCain inte använt sig av förut - och också en tuffhet som fick honom att framstå som onaturlig - i motsättning till Obamas tämligen coola attityd.
McCain började med att tala om "Joe i Ohio" (Joe the plummer), som arbetade 10-12 timmar om dagen för att få råd att köpa det företag han arbetade i. Men när Joe såg Obamas skatteplan så förstod han, enligt McCain, att Obama skulle komma att öka hans skatter. Det förklarade dock McCain att han själv aldrig skulle göra. Obama svarade genom att påpeka ett fel denne "Joe" uppenbarligen gjort, och sa:
"He has been watching some ads of senator McCain. Let me tell you what Im actually gonna do."
Obamas avslappnade svar lockade fram kvällens första skratt, och satte sedan tonen för resten av debatten där McCain överlag såg ansträngd och onaturlig ut i sina försök att påvisa vilka åsikter Obama egentligen hade, medan Obama såg samlad, och avslappnad ut i sina förklaringar på vad hans åsikter faktiskt innebar.
McCain sken upp vid vissa små tillfällen - och gjorde poänger som tveklöst var viktiga, men som Obama utan några problem bemötte med en naturlig självsäkerhet och med naturliga svar som fick honom att framstå som en riktig Commander in Chief, medan McCain mer framstod som en Prosecutor in chief.
De väljare som såg debatten och bara bildar sig ett intryck av kandidaterna utifrån den, fick förmodligen ett överväldigande bättre intryck av Obama än McCain. Det är synd.
En iakttagelse måste dock göras: Obama och McCain tillhör två skilda generationer och har levt två skilda liv. McCain tillhör en generation där man arbetade hårt och gjorde rätt för sig, för att sedan få just precis det mått man själv gjort sig förtjänt av. McCain är ett barn av en tid och en generation där det var handling och inte ord som visade hur pass karl man var. Det är också något McCain tveklöst visat genom hela sitt liv. Ett liv som väger tyngre än de flestas, och tveklöst visar att McCain både förtjänar och är fullt kapabel att bli en riktigt duktig president.
Obama tillhör en generation och en akademisk miljö där ord, image och intryck (tyvärr) många gånger kommer före ens bedrifter och handlingar. Det märktes också - och i ett forum där det går ut på att tala bra, så råder ingen tvekan om att Obama gör detta bra. McCain gör det sämre (och gjorde det denna gång mycket sämre). Det gör dock inte Obama till en bättre eller mer kompetent presidentkandidat än McCain - för det är han enligt min mening inte. Vad som är synd, är dock att majoriteten av den amerikanska befolkningen förmodligen inte kommer att förstå det eftersom det trots allt alltid är lättast att bedöma hunden efter håren. Skenet kan bedra - och i detta fall bedrog skenet minst sagt McCain - där hans fantastiska livshistoria, med dess många erfarenheter och tunga, avgörande och sunda politiska omdömen han fällt i mer än tjugo år gömdes undan bakom en desperat debatteknik han helt enkelt inte gör sig naturlig med.
McCain hade många förväntningar att uppfylla inför denna debatt. Lyckades han?
Jag tror tyvärr inte det.
Innebär det dock att han nu är körd?
Jag vet faktiskt inte. Jag är inte amerikan.
Däremot håller jag fortfarande tummarna.
McCain var tuffare i denna debatt än han varit tidigare. Tuffhet hade efterlysts av hans egen kampanj, men det var en tuffhet McCain inte använt sig av förut - och också en tuffhet som fick honom att framstå som onaturlig - i motsättning till Obamas tämligen coola attityd.
McCain började med att tala om "Joe i Ohio" (Joe the plummer), som arbetade 10-12 timmar om dagen för att få råd att köpa det företag han arbetade i. Men när Joe såg Obamas skatteplan så förstod han, enligt McCain, att Obama skulle komma att öka hans skatter. Det förklarade dock McCain att han själv aldrig skulle göra. Obama svarade genom att påpeka ett fel denne "Joe" uppenbarligen gjort, och sa:
"He has been watching some ads of senator McCain. Let me tell you what Im actually gonna do."
Obamas avslappnade svar lockade fram kvällens första skratt, och satte sedan tonen för resten av debatten där McCain överlag såg ansträngd och onaturlig ut i sina försök att påvisa vilka åsikter Obama egentligen hade, medan Obama såg samlad, och avslappnad ut i sina förklaringar på vad hans åsikter faktiskt innebar.
McCain sken upp vid vissa små tillfällen - och gjorde poänger som tveklöst var viktiga, men som Obama utan några problem bemötte med en naturlig självsäkerhet och med naturliga svar som fick honom att framstå som en riktig Commander in Chief, medan McCain mer framstod som en Prosecutor in chief.
De väljare som såg debatten och bara bildar sig ett intryck av kandidaterna utifrån den, fick förmodligen ett överväldigande bättre intryck av Obama än McCain. Det är synd.
En iakttagelse måste dock göras: Obama och McCain tillhör två skilda generationer och har levt två skilda liv. McCain tillhör en generation där man arbetade hårt och gjorde rätt för sig, för att sedan få just precis det mått man själv gjort sig förtjänt av. McCain är ett barn av en tid och en generation där det var handling och inte ord som visade hur pass karl man var. Det är också något McCain tveklöst visat genom hela sitt liv. Ett liv som väger tyngre än de flestas, och tveklöst visar att McCain både förtjänar och är fullt kapabel att bli en riktigt duktig president.
Obama tillhör en generation och en akademisk miljö där ord, image och intryck (tyvärr) många gånger kommer före ens bedrifter och handlingar. Det märktes också - och i ett forum där det går ut på att tala bra, så råder ingen tvekan om att Obama gör detta bra. McCain gör det sämre (och gjorde det denna gång mycket sämre). Det gör dock inte Obama till en bättre eller mer kompetent presidentkandidat än McCain - för det är han enligt min mening inte. Vad som är synd, är dock att majoriteten av den amerikanska befolkningen förmodligen inte kommer att förstå det eftersom det trots allt alltid är lättast att bedöma hunden efter håren. Skenet kan bedra - och i detta fall bedrog skenet minst sagt McCain - där hans fantastiska livshistoria, med dess många erfarenheter och tunga, avgörande och sunda politiska omdömen han fällt i mer än tjugo år gömdes undan bakom en desperat debatteknik han helt enkelt inte gör sig naturlig med.
McCain hade många förväntningar att uppfylla inför denna debatt. Lyckades han?
Jag tror tyvärr inte det.
Innebär det dock att han nu är körd?
Jag vet faktiskt inte. Jag är inte amerikan.
Däremot håller jag fortfarande tummarna.
onsdag 15 oktober 2008
McCains sista chans
I natt svensk tid hålls då den tredje och sista presidentvalsdebatten mellan Obama och McCain. Händelseförloppen efter de tidigare två debatterna har inte gått McCains väg - och det mesta pekar nu på en seger för Obama i detta utdragna presidentval. Det har egentligen inte varit McCains fel- eftersom han inte har gjort bort sig på någon tidigare debatt. Men McCain har har i sin utsatta situation tyvärr alltid behövt göra mer än att inte göra bort sig (vilket är precis vad som har räckt för Obamas egen del).
McCains sista chans att försöka stoppa denna rullande Obama-snöboll innan den helt övergår till en ostoppbar opinionslavin där folk kommer att kasta sina röster på Obama helt oavsett vad McCain eller någon annan än säger eller gör, är ikväll. Ikväll är nämligen det sista tillfälle den amerikanska befolkningen i dess helhet seriöst kommer att sitta vid sina teve-apparater och utifrån logiska slutsatser och sakliga argument bedöma vilken kandidat de anser vara lämpligast som USA:s fyrtiofjärde president. Även om kanske inte alla kommer att besluta sig ikväll så kommer dock de som väntar till sista sekund att lita på sina känslomässiga instinkter snarare än på sakargumenten; de instinkter som tar sig uttryck när man verkligen pressas till att ta ställning, och då antingen blinkar "Obama" eller "McCain". Hittills tyder dock det mesta på att väljarnas inre kompass -precis som opinionssiffrorna - pekar mot Obama.
Därför måste McCain ikväll satsa allt på ett kort.
Obama har hittills klarat sig bra på att helt enkelt inte göra bort sig. Och om han lyckas med samma sak ikväll, så vinner han. Om debatten blir lika tråkig som den förra, så förändras ingenting - folk överlag kommer att gilla Obama bättre, och McCain kommer nästan säkert att gå en förlust till mötes. Det tror jag inte att Obama skulle ha speciellt mycket emot. Därför kommer han nog att göra vad han kan för att diskutera just redan utjatade frågor om ekonomin, synen på Irakkriget et c. Han kommer att hålla sig på säker mark och knappast heller försöka attackera McCain på något nytt eller ovanligt sätt - eftersom det skulle innebära en risk som Obama inte är tvingad att ta.
Dock är ett alternativt andrahandsscenario för Obamas del att han utifrån sitt opinionsmässiga övertag känner sig så säker i sitsen att han vågar "spela över" och vågar ta risker bara för att stila och visa sig karismatisk - med de faror och möjliga vinster det skulle innebära. Obama har dock varit mycket kalkylerad i de tidigare debattern och att han skulle ta en sådan risk utan att behöva tvingas till det ter sig inte därför särskilt troligt.
Av den anledningen kommer ansvaret för att göra debatten sevärd, spännande, intressant och avgörande - helt att vila på McCains axlar.
Hur bör McCain då göra?
Det har spekulerats i att McCain nu verkligen måste ta i på allvar - och många av hans anhängare har på den senaste tiden krävt detta med högljudda rop. Något McCain hittills inte känt sig bekväm med. Han har nämnt Obamas koppling till den skandalsusande röstorganisationen ACORN, och ännu lösare koppling till den gamle vänsterradikalisten Bill Ayers och terroristorganisationen Weather Underground som denne en gång tillhörde. Däremot har McCain inte nämnt något om Obamas helt uppenbart starka kopplingar med pastor Jeremiah Wright.
Det har spekulerats mycket det senaste dagarna om huruvida det är vettigt eller ej för McCain att göra detta en kväll som denna. Somliga röster har menat att det är vad McCain behöver göra för att ha någon chans, andra har menat att ett sådant agerande i elfte timmen inte skulle uppfattas på något annat sätt än att McCain verkligen är desperat - och få ungefär samma effekt som hans hastiga initiativ att överge den första debatten för att istället åka till Washington och lösa finanskrisen.
Jag anser att McCain bör nämna Ayers och ACORN, men utan att göra det direkt och utan att göra det till någon stor sak - utan bara som delar i ett stort sammanhang där han påvisar varför Obama är opålitlig.
Vad McCain däremot måste göra för att lyckas med något alls av mening i denna debatt är att hoppa tillbaka in i loket igen, och köra sin straight talk express på högvarv utan att låta någon eller något som helst förmå honom att dra i nödbromsen.
För det finns många saker McCain kan säga till det amerikanska folket. Han kan förklara att vad Washington behöver i tider som dessa, är erfarenhet. Att det stora felet under Bushs åtta år vid makten har varit, inte att Bush är Republikan - utan att Bush är oerfaren. Bush har fattat många felaktiga beslut, inte på grund av sin partistämpel, utan på grund av sin oerfarenhet.
Han måste därefter börja påvisa att Obama, precis som Bush, är oerfaren - det har han gjort förr, och i det avseendet måste han ikväll göra samma sak. Vad han dock inte gjort förr (i alla fall inte speciellt bra) är att bemöta Obamas motargument på ett kraftfullt sätt. I den första debatten blev McCain uppenbart ställd när han först förklarat att Obama saknade omdöme och då fick till svar från Obama att "killen som sjunger sånger om att bomba Iran knappast är rätt person att tala om omdöme".
Det var förstås en riktig punch-line som dock inte innehöll någon djupare substans. För faktum är att McCain har ett oändligt mycket bättre omdöme än Obama - och här måste McCain vara både snabb och rak med att betona hans historiska omdöme i USA:s alla utrikespolitiska kriser under McCains politiska karriär: McCain måste som svar på Obamas attacker nämna hur McCain vist nog motsatte sig Reagans truppökning i Libanon, hur McCain sedan länge (längre än alla) sett ett tydligt hot i Putin, och hur McCain ända från början av irakinvasionen förespråkat den strategi som Bush sedan drev igenom och som nu lett till det förbättrade läget. De sakerna måste McCain trycka hårt på, och kasta i ansiktet på Obama så fort denne försöker sticka fram med någon spjutspetskommentar som låter smart utan att egentligen vara det.
McCain måste också vara helt öppen med vad han känner, vad han gör, och varför han agerar som han gör. Om han är desperat (vilket han är, eller åtminstone borde vara), så kan han lika gärna säga detta på ett avslappnat sätt. Om han agerar desperat utan att verka villig att erkänna detta, så kommer det bara att genomskådas och betraktas som en karaktärssvaghet.
Detta gör han bäst i sitt slutanförande.
Här kan han återigen påpeka svagheterna hos Obama, men samtidigt säga att om han själv verkar desperat så beror det på att han är det. Han är desperat eftersom han ser vilket ödesval det amerikanska folket står inför. Han förstår att det i tider av ekonomisk kris kan verka både förståeligt och frestande att inte ge det sittande partiet ännu en mandatperiod - men att det i valet mellan honom själv och Obama vore ödesdigert att göra detta. McCain har levt ett liv av tuffa beslut och höga krav på gott omdöme. Och hela McCains karriär är ett historiskt bevis på hans goda omdöme. Obama har däremot byggt upp sin karriär på en enda lyckoträff - nämligen hans inställning till Irakkriget - en position han intog när han kunde lika mycket som vilken annan som helst på bakgatorna i Chicago. Det var i Obamas fall en lyckoträff och inte mycket mer - en lyckoträff som byggde på en då och i Obamas sammanhang rådande och populär åsikt, inte på ett insiktsfullt omdöme(vilket Obama gärna vill få det att framstå som). Det amerikanska folket har inte råd att spela på en kandidat som hoppas på lyckoträffar, McCain däremot har aldrig spelat på sådana - utan däremot alltid baserat sin politik på sitt eget omdöme - ett omdöme som alltid byggt på goda insikter, inte på tur. Obama må vara charmig, och säkert är han bättre än McCain både på att tala och spela basket. Men det räcker inte för att bli president - det är bättre att ha en president med ett bevisligen gott omdöme, än en president som försöker förmå sina lyckade gissningar att framstå som konsekvenser av djupa insikter.
McCain kan sedan avsluta med att erkänna att han är desperat, och att desperata tider kräver desperata handlingar - men inte ovisa sådana, utan modiga. McCain är den modigaste av presidentkandidaterna - men det amerikanska folket måste också visa mod: istället för att i ekonomisk rädsla lockas av Obamas protektionism, istället för att i krigströtthet lockas av Obamas tal om att bara göra jobbet i Irak halvgjort, så måste det amerikanska folket våga komma ihåg att USA har varit med om svåra tider förr, och alltid gått igenom segrande. Det enda som krävdes var modet att våga sätta Nationen först. Det amerikanska folket har gjort detta förut, och de kan göra det igen. Om modet bara finns där, så kommer USA:s ljusaste tider att ligga framför.
Om McCain ikväll tutar och kör och säger något åt det hållet så tror jag att det är hans bästa chans att göra något vettigt av den här kvällen. Jag håller tummarna.
McCains sista chans att försöka stoppa denna rullande Obama-snöboll innan den helt övergår till en ostoppbar opinionslavin där folk kommer att kasta sina röster på Obama helt oavsett vad McCain eller någon annan än säger eller gör, är ikväll. Ikväll är nämligen det sista tillfälle den amerikanska befolkningen i dess helhet seriöst kommer att sitta vid sina teve-apparater och utifrån logiska slutsatser och sakliga argument bedöma vilken kandidat de anser vara lämpligast som USA:s fyrtiofjärde president. Även om kanske inte alla kommer att besluta sig ikväll så kommer dock de som väntar till sista sekund att lita på sina känslomässiga instinkter snarare än på sakargumenten; de instinkter som tar sig uttryck när man verkligen pressas till att ta ställning, och då antingen blinkar "Obama" eller "McCain". Hittills tyder dock det mesta på att väljarnas inre kompass -precis som opinionssiffrorna - pekar mot Obama.
Därför måste McCain ikväll satsa allt på ett kort.
Obama har hittills klarat sig bra på att helt enkelt inte göra bort sig. Och om han lyckas med samma sak ikväll, så vinner han. Om debatten blir lika tråkig som den förra, så förändras ingenting - folk överlag kommer att gilla Obama bättre, och McCain kommer nästan säkert att gå en förlust till mötes. Det tror jag inte att Obama skulle ha speciellt mycket emot. Därför kommer han nog att göra vad han kan för att diskutera just redan utjatade frågor om ekonomin, synen på Irakkriget et c. Han kommer att hålla sig på säker mark och knappast heller försöka attackera McCain på något nytt eller ovanligt sätt - eftersom det skulle innebära en risk som Obama inte är tvingad att ta.
Dock är ett alternativt andrahandsscenario för Obamas del att han utifrån sitt opinionsmässiga övertag känner sig så säker i sitsen att han vågar "spela över" och vågar ta risker bara för att stila och visa sig karismatisk - med de faror och möjliga vinster det skulle innebära. Obama har dock varit mycket kalkylerad i de tidigare debattern och att han skulle ta en sådan risk utan att behöva tvingas till det ter sig inte därför särskilt troligt.
Av den anledningen kommer ansvaret för att göra debatten sevärd, spännande, intressant och avgörande - helt att vila på McCains axlar.
Hur bör McCain då göra?
Det har spekulerats i att McCain nu verkligen måste ta i på allvar - och många av hans anhängare har på den senaste tiden krävt detta med högljudda rop. Något McCain hittills inte känt sig bekväm med. Han har nämnt Obamas koppling till den skandalsusande röstorganisationen ACORN, och ännu lösare koppling till den gamle vänsterradikalisten Bill Ayers och terroristorganisationen Weather Underground som denne en gång tillhörde. Däremot har McCain inte nämnt något om Obamas helt uppenbart starka kopplingar med pastor Jeremiah Wright.
Det har spekulerats mycket det senaste dagarna om huruvida det är vettigt eller ej för McCain att göra detta en kväll som denna. Somliga röster har menat att det är vad McCain behöver göra för att ha någon chans, andra har menat att ett sådant agerande i elfte timmen inte skulle uppfattas på något annat sätt än att McCain verkligen är desperat - och få ungefär samma effekt som hans hastiga initiativ att överge den första debatten för att istället åka till Washington och lösa finanskrisen.
Jag anser att McCain bör nämna Ayers och ACORN, men utan att göra det direkt och utan att göra det till någon stor sak - utan bara som delar i ett stort sammanhang där han påvisar varför Obama är opålitlig.
Vad McCain däremot måste göra för att lyckas med något alls av mening i denna debatt är att hoppa tillbaka in i loket igen, och köra sin straight talk express på högvarv utan att låta någon eller något som helst förmå honom att dra i nödbromsen.
För det finns många saker McCain kan säga till det amerikanska folket. Han kan förklara att vad Washington behöver i tider som dessa, är erfarenhet. Att det stora felet under Bushs åtta år vid makten har varit, inte att Bush är Republikan - utan att Bush är oerfaren. Bush har fattat många felaktiga beslut, inte på grund av sin partistämpel, utan på grund av sin oerfarenhet.
Han måste därefter börja påvisa att Obama, precis som Bush, är oerfaren - det har han gjort förr, och i det avseendet måste han ikväll göra samma sak. Vad han dock inte gjort förr (i alla fall inte speciellt bra) är att bemöta Obamas motargument på ett kraftfullt sätt. I den första debatten blev McCain uppenbart ställd när han först förklarat att Obama saknade omdöme och då fick till svar från Obama att "killen som sjunger sånger om att bomba Iran knappast är rätt person att tala om omdöme".
Det var förstås en riktig punch-line som dock inte innehöll någon djupare substans. För faktum är att McCain har ett oändligt mycket bättre omdöme än Obama - och här måste McCain vara både snabb och rak med att betona hans historiska omdöme i USA:s alla utrikespolitiska kriser under McCains politiska karriär: McCain måste som svar på Obamas attacker nämna hur McCain vist nog motsatte sig Reagans truppökning i Libanon, hur McCain sedan länge (längre än alla) sett ett tydligt hot i Putin, och hur McCain ända från början av irakinvasionen förespråkat den strategi som Bush sedan drev igenom och som nu lett till det förbättrade läget. De sakerna måste McCain trycka hårt på, och kasta i ansiktet på Obama så fort denne försöker sticka fram med någon spjutspetskommentar som låter smart utan att egentligen vara det.
McCain måste också vara helt öppen med vad han känner, vad han gör, och varför han agerar som han gör. Om han är desperat (vilket han är, eller åtminstone borde vara), så kan han lika gärna säga detta på ett avslappnat sätt. Om han agerar desperat utan att verka villig att erkänna detta, så kommer det bara att genomskådas och betraktas som en karaktärssvaghet.
Detta gör han bäst i sitt slutanförande.
Här kan han återigen påpeka svagheterna hos Obama, men samtidigt säga att om han själv verkar desperat så beror det på att han är det. Han är desperat eftersom han ser vilket ödesval det amerikanska folket står inför. Han förstår att det i tider av ekonomisk kris kan verka både förståeligt och frestande att inte ge det sittande partiet ännu en mandatperiod - men att det i valet mellan honom själv och Obama vore ödesdigert att göra detta. McCain har levt ett liv av tuffa beslut och höga krav på gott omdöme. Och hela McCains karriär är ett historiskt bevis på hans goda omdöme. Obama har däremot byggt upp sin karriär på en enda lyckoträff - nämligen hans inställning till Irakkriget - en position han intog när han kunde lika mycket som vilken annan som helst på bakgatorna i Chicago. Det var i Obamas fall en lyckoträff och inte mycket mer - en lyckoträff som byggde på en då och i Obamas sammanhang rådande och populär åsikt, inte på ett insiktsfullt omdöme(vilket Obama gärna vill få det att framstå som). Det amerikanska folket har inte råd att spela på en kandidat som hoppas på lyckoträffar, McCain däremot har aldrig spelat på sådana - utan däremot alltid baserat sin politik på sitt eget omdöme - ett omdöme som alltid byggt på goda insikter, inte på tur. Obama må vara charmig, och säkert är han bättre än McCain både på att tala och spela basket. Men det räcker inte för att bli president - det är bättre att ha en president med ett bevisligen gott omdöme, än en president som försöker förmå sina lyckade gissningar att framstå som konsekvenser av djupa insikter.
McCain kan sedan avsluta med att erkänna att han är desperat, och att desperata tider kräver desperata handlingar - men inte ovisa sådana, utan modiga. McCain är den modigaste av presidentkandidaterna - men det amerikanska folket måste också visa mod: istället för att i ekonomisk rädsla lockas av Obamas protektionism, istället för att i krigströtthet lockas av Obamas tal om att bara göra jobbet i Irak halvgjort, så måste det amerikanska folket våga komma ihåg att USA har varit med om svåra tider förr, och alltid gått igenom segrande. Det enda som krävdes var modet att våga sätta Nationen först. Det amerikanska folket har gjort detta förut, och de kan göra det igen. Om modet bara finns där, så kommer USA:s ljusaste tider att ligga framför.
Om McCain ikväll tutar och kör och säger något åt det hållet så tror jag att det är hans bästa chans att göra något vettigt av den här kvällen. Jag håller tummarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)