Obama inledde med att teckna följande bild av historien: de tidigare åren innan han själv valdes till president 2008 (största delen av årtiondet), så härskade en specifik ideologi i USA. Denna ideologi, menade Obama, gick ut på följande:
- sänk skatterna, i synnerhet för miljonärer och biljonärer - avreglera till förmån för specialintressen - gå in i handelsavtal som inte gynnar amerikanska arbetare - skär ner på investeringar i det amerikanska folket, i utbildningen, forskning, miljö och teknik.
Idén var då, menade Obama: att om man bara hade blind tro på den fria marknaden och lät företag spela efter sina egna regler och lät alla sköta sig själva så skulle tillväxt och välfärd expandera i USA. För en tid skapade denna idé en välfärdsillusion. USA fick se CEO:s kamma in gigantiska bonusar, och husmarknaden expandera och folk köpte fler (och större) hus, större bilar och bättre tv-apparater. Parallellt med allt detta så blev dock den övergripande ekonomin allt svagare. Jobbtillväxten mellan 2000-2008 var mindre än den varit någonsin sedan andra världskriget. Mindre än den varit det senaste året. Medelklasslönerna fortsatte falla samtidigt som kostnaderna för allt från studier till sjukvård fortsatte stegras. Människor tvingades skuldsätta sig alltmer och ta lån på hus de inte hade råd att köpa från början. Samtidigt misslyckades regeringen med att betala för två krig och för två skattesänkningar för de välbärgade, gjorde att ett rekordstort överskott blev till ett rekordstort underskott.
Det var dessa saker, förklarade Obama, som drev honom att själv försöka bli president, eftersom han ansåg att denna sorts ekonomi var ohållbar för både medelklassen och nationens framtid. Han försökte bli president eftersom han hade en annan idé om hur USA skulle byggas - en idé baserad på hans egen familjehistoria. Varken han eller Michelles familj hade mycket, men arbetade hårt i tron på att därigenom få ett bättre liv. Deras familjer trodde på ett samhälle som belönade hårt arbete och ansvar. De trodde också på ett USA som gav hans morfar möjlighet till College, genom the GI bill - som gav hans morföräldrar möjlighet att köpa hus tack vare the Federal Housin Authority, och som gav deras barn och barnbarn möjligheter tack vare studielån och stipendier. Det var ett USA där man inte köpte saker man inte hade råd med och där man inte tänkte bara på dagen utan också på framtiden. Det var ett USA där en växande ekonomi hjälpte inte bara företagsledningar utan också de enskilda arbetarna. Och det var också den sortens USA han själv trodde på.
Han fortsatte sedan med att förklara att det var den tron som drev honom att arbeta vid fabriker i Chicago när han var Community Organizer och att arbeta för fabriksarbetare när han var senator, och att kampanja till president. Han trodde nämligen inte på en växande ekonomi utan en växande medelklass.
Han fortsatte sedan med att återigen hänvisa till det gångna årtiondet: den misslyckade politiken och den svaga ekonomin kulminerade i en finanskris och vår livstids värsta recession. Han själv hade hoppats att krisen skulle ena alla - både republikaner och demokrater - att hantera krisen på ett praktiskt sätt. Så blev det dock inte - somliga republikanska ledare ansåg det vara smart politik att lämna allt ansvar till demokraterna, andra republikaner menade pg a ideologi att regeringen inte skulle blanda sig i marknaden trots att marknaden inte lyckades.
Hans främsta jobb, när han tillträdde som president och 800 000 jobb försvann, var dock att hindra recessionen från att bli en depression. I Ohio och på många delar av USA har man lyckats med detta, menade Obama. Flera miljoner jobb hann dock försvinna innan policyn fick effekt och eftersom krisen var så stor när han tillträdde så var det många som fortfarande hade det svårt, förklarade han.
Men vad var då republikanernas svar på problemen?
Jo, menade Obama, för någon vecka sedan så var också republikanernas minoritetsledare i Representanthuset, John Boehner i Ohio. Men denne kom inte med några nya idéer utan bara samma gamla idéer som rått när de var vid makten och som skapat problemen från första början. USA står därför i höstens val inför samma val man stod inför 2008 - att välja mellan fruktan och opp. Det förflutna kontra framtiden - att gå framåt eller bakåt. Det är det valet väljarna står inför i november, hävdade Obama.
Efter att ha fortsatt tala på samma tema förklarade han lite senare att han ansåg att skattesänkningar för företag borde gå till dem som skapar jobb i USA inte utomlands. Det skiljer demokrater från republikaner, menade Obama. Han förklarade att han ansåg att av de skattesänkningar som republikanerna införde (2001/2003) så borde skattesänkningarna för medelklassen göras permanenta - medelklassen förtjänar förtjänar skattesänkningar eftersom det var medelklassen som förlorade mest på republikanernas styre under det gångna årtiondet. Och det hjälper också ekonomin eftersom medelklassen tenderar att spendera pengar på basvaror vilket hjälper ekonomin i dess helhet. Republikanernas ledare i Representanthuset vill dock också ge permanenta skattesänkningar till USA:s rikaste 2%. Det trots allt republikansk prat om att vilja sänka statsskulden. De som är rika är dock de som minst troligt spenderar sina pengar, varför ekonomer - enligt Obama - inte tror att skattesänkningar för dem kommer att boosta ekonomin. För medelklassen däremot är situationen alltså annorlunda, och Obama förklarar att han är beredd att med kongressens godkännande fortsätta skattesänkningarna för dem som tjänar 250 000 dollar eller mindre - vilket är 97-98% av befolkningen. För dem som tjänar mer så kommer skatterna att gå upp till vad de var under president Clinton. Det inte för att straffa dem som tjänar pengar, utan för att nationen inte har råd för något annat. Det kommer heller inte att hämma tillväxten - för när så var fallet under Clinton så skapades jobb och det största överskottet i historien.
Efter att ha förklarat och promotat sin syn på skattesänkningarna fortsatte han att tala om nationens val mellan att gå tillbaka till en misslyckad ekonomisk politik som redan prövats eller att fortsätta demokraternas politik som sakta men säkert håller på att dra upp landet ur diket. Än kanske USA inte återhämtat sig, men landet ska investera på ett sätt så att jobb skapas på hemmaplan, och där man satsar på ren energi - han ville nämligen inte se att dessa saker görs i Europa eller Asien utan det ska skapas i USA av amerikanska arbetare (ord som ekar samma budskap som Barbara Boxer i Kalifornien om "Made in the USA"). Obama förklarade sedan i nästa andetag att han ser ett USA där varje medborgare kan konkurrera med vilken arbetare som helst i världen - varför investeringar måste ske på olika håll.
Vidare förklarade han att han tänkte försvara de statliga pensionerna och att ingen ska ta livsbesparingar och lämna över dessa till Wall Street. "Not on my watch!" förklarade Obama - som lite längre fram avslutade talet med att hänvisa till hur även republikaner genom historien känt att staten borde ta ansvar för samhället, alltifrån Lincoln och Theodore Roosevelt till Eisenhowers vägbyggen och Reagans beslut att trots sitt motstånd mot en stor statsmakt spara pensionssystemet.
Här är talet för dem som vill se det - nedan följer en kommentar om talets innehåll:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
En kort analys:
Det hela var ett kampanjtal med all den förenklade retorik man kan förvänta sig i ett kampanjtal. Men det ger trots det en bild av hur Obama ser på världen, på politiken och på sig själv. Det är en extremt förenklad historia Obama ger. Kanske måste man förenkla historien för att pressa på den punkt man vill få fram - och den punkt där man skiljer sig från sin meningsmotståndare - men likväl kan det vara värt att påpeka några av Obamas förenklingar.
Obamas främsta fel är förstås att han utmålar bilden av Bush-eran på ett synnerligen felaktigt sätt. Bushs ekonomiska politik skilde sig helt klart från hans egen ekonomiska keynesianska liberalism. Men Bush var - till skillnad från Reagan - en på konservativa grunder förespråkare av en stor stat. Bush implementerade dessutom Obamas egen medicin när finanskrisen började 2008 - dels genom ett litet stimulanspaket på våren, och därefter bailoutpengarna på hösten. Något få Reagan-libertarianskt konservativa skulle ha gjort. Obama får dock, i synnerhet i slutet av talet, det hela nästan att verka som att Reagan fört en mer Obama-lik-politik än den politik Bush förde, och så var förstås inte fallet. Bush och Clinton har det gemensamt att de gick från sina respektive partikanter mot mitten. Medan Reagan och Obama har det gemensamt att de gjorde tvärtom - nämligen gick från mitten i mer konservativ respektive liberal riktning.
I fråga om Bushs skattesänkningar så råder en stor diskussion - en diskussion som alltmer hamnat på republikanernas planhalva. Time skriver här hur en majoritet av amerikanerna vill att alla Bushs skattesänkningar ska bevaras - dvs inte bara skattesänkningarna för medelklassen utan även skattesänkningarna för de rika. 49% vill se skattesänkningarna bli permanenta för alla, medan 31% vill att skattesänkningarna för dem som tjänar mer än 200 000 dollar ska låtas löpa ut vid årsskiftet.
Obamas försök att dels skylla finanskrisen 2008 på Bushs politik - samt, och kanske än mer, dennes försök att därefter knyta de nuvarande republikanernas politik till George W. Bush-erans politik har heller inte lyckats. Och opinionen anser att republikanerna idag skulle före annan ekonomisk politik än den George W. Bush skulle ha gjort. Det ironiska är dock att den politiken skulle vara ännu mer olik den politik Obama nu driver än George W. Bushs politik var.
Alltfler demokrater har också börjat ty sig till idén om att låta samtliga skattesänkningar fortsätta - åtminstone för en tid. Något Obamas tidigare ekonomiska rådgivare Peter Orszag förespråkar i följande opinionsartikel i New York Times. Han anser att det bästa vore om man temporärt förlängde skattesänkningarna bara för medelklassen och sen avslutade också dessa efter två år. Men om det inte går så är det bättre att låta alla skattesänkningar vara kvar i två år för att sedan avsluta allihopa. Såväl progressiva som vill göra skattesänkningarna för medelklassen permanent, som konservativa som vill bevara alla skattesänkningar permanent - är inte realistiskt menar Orszag, att däremot förlänga dem för specifikt två år skulle dock fungera alldeles utmärkt.
Obama vill dock som sagt göra skattesänkningarna för medelklassen permanent och andra demokrater samt republikaner vill behålla alla skattesänkningar. På måndag kommer frågan att på allvar börja diskuteras i kongressen. Med sitt tal gjorde dock Obama sin syn på saken klar. Troligtvis kommer han dock att tvingas böja sig inför vad än det är som kongressen kommer fram till. Diskussionen ska dock bli spännande.
Gällande Bushs skattesänkningar så var dessa bra - mindre bra var dock nationens budgetunderskott. Vad som dock gjort detta till ett enormt problem är emellertid Obamas politik. Inte Bushs. Om McCain och Palin vunnit 2008 så hade situationen idag förmodligen varit mycket annorlunda.
Se även tidigare inlägg:
Het diskussion om Obamas nya stimulanspaket 20100906
Obama proklamerar nytt stimulanspaket 20100906
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar