Professorn skriver:
I fallet Vilks var det i stället konstvärldens självcensur som hindrade honom att visa sina profetteckningar. Detta är förvisso intressant, inte minst mot bakgrund av hur denna konstvärld annars hyllar provokationen som närmast ett självändamål. Man talar gärna om att inte stryka konventionerna medhårs, om att värja sig mot inställsamhet, och om vikten av att "stöka till i finrummet".
Hade Vilks valt att gestalta påven eller den amerikanske presidenten Bush som rondellhund, så hade han säkert fortfarande haft konstvärldens sympati. Men drift med Muhammed och islam? Det är att vara kontroversiell på fel sätt.
Försvaret för att inte kritisera islam brukar vara något i stil med att muslimer (till skillnad från te x Bush och påven) är en marginaliserad och svag grupp i vårt samhälle, och att man därför inte bör gå till angrepp mot dem. Per Bauhn förklarar dock vidare att denna inställning utgör ett hyckleri:
Denna position rymmer emellertid en god portion hyckleri. Att nynazister och skinnskallar hör till samhällets utstötta grupper har aldrig hindrat någon intellektuell från att kritisera deras världsbild. Och med all rätt. Dåliga idéer blir inte mer respektabla bara för att de omfattas av svaga grupper eller individer.
Han avslutar sedan artikeln:
Vad Vilks pläderar för med sin konst är den enkla och rimliga tanken att i en demokrati, baserad på individens rätt till frihet, måste den enes religiösa tro kunna samexistera med den andres förnekande av alla helighetsanspråk. Det är de krafter som avvisar denna princip, inte konstnärer som vill tillämpa den, som borde nagelfaras och drabbas av samhälleligt fördömande.
Läs hela inlägget här - en av de bästa saker jag läst på riktigt länge.
Se även tidigare inlägg:
Bröder nekar till attentat mot Vilks 20100706
David Frum om attacken mot Lars Vilks 20100517
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar