Här intervjuar O Reilly också Karl Rove om saken - och de pratar om att Thomas Jefferson också hade ett utomäktenskapligt barn, och skillnaderna i sådana avseenden mellan då och nu - samt det faktum att många skräms, inte minst på grund av den mediala uppmärksamheten kring deras barn, om journalister och andra skulle börja gräva i deras liv:
Det finns förstås stora nackdelar med sensationsjournalistik och snabba nyhetsflöden och hur detta kan drabba politiker och dessas anhöriga. Som konstaterats är problemet dock svårt att komma ifrån. Ovan nämnde Thomas Jefferson sa dock om dem som önskade eftersträva ett folkvalt offentligt ämbete:
When a man assumes a public trust, he should consider himself as public property
Även om detta inte alltid är lätt att implementera i praktiken, eftersom andra personer nästan alltid påverkas av den enskilde individens beslut att ge sig in i storpolitiken, så är principen likväl värd att eftersträva att följa så troget som möjligt. Politik inom ett demokratiskt system handlar inte - eller bör i alla fall inte handla om självförverkligande eller maktambitioner, utan om att betjäna det folk man valts att representera. Vad Internet, sensationsjournalistisk och annat visat är också att det inte finns mycket utrymme för vare sig maktmissbruk eller självförverkligande i demokratiska system med fri press. Arnold Schwarzenegger, Bill Clinton, Richard Nixon etc, må ha tillhört skaran av världens mäktigaste män, men de kunde ändå inte agera så som de själva ville, på sina egna villkor närhelst någon impuls slog dem. Och när de försökte dessa saker fick de snabbt se sina liv och karriärer attackeras och kritiseras och brytas ner på sätt som gjorde att nöjet de hade i att följa sina egna impulser aldrig kunde sättas i proportion till det pris de sedan skulle få betala.
Det skiljer demokratiska ledare från totalitära sådana. Och eftersom det finns så lite utrymme i fria demokratiska samhällen för folkvalda ledare att få rätten att faktiskt "härska" och leka kejsare, så är det förstås bättre att aldrig ge sig in i leken, om det är de ambitionerna man drivs av. Möjligheten att lyckas är nämligen väldigt liten. Den enda kvarvarande legitima drivkraften blir således betjänandeprincipen - en princip inte bara Jefferson, utan även Jesus beskrev som följande:
Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.
Det är en princip som ofullkomliga människor i en ofullkomlig värld givetvis många gånger kommer att misslyckas att hålla sig till, på samma sätt som somliga bara kommer att låtsas hålla sig till principen, medan de i själva verket gjort politisk karriär av just karriärlystnad (i USA och överallt, finns många exempel på båda sorter). Det innebär dock inte att principen i sig bör överges som ledstjärna för politiskt engagemang. För om principen om politiskt betjänande överges, och politiskt engagemang bara blir en av många plattformer för självförverkligande, så kommer snart de grunder som skiljer demokratiska samhällen från totalitära sådana att vara urholkade. Det skulle på ett sätt kanske skapa mindre hyckleri, där en ledares ambitioner och om motiv tydligt syns och där dennes handlingar tydligt överensstämmer med dennes retorik (ingen kan säga att Hitler bara pratade om att gasa judar) - men det skulle inte skapa ett bättre samhälle. Inte ens ett mer perfekt sådant, eftersom ofullkomlighet är en allmänmänsklig egenskap och inget demokratier och demokratiska politiker har patent på - vilket mer än en totalitär härskare genom historien bevisat.
Se även tidigare inlägg:
Schwarzeneggers hemlige 13-årige son 20110519
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar