Här är talet, en sammanfattning och analys följer nedan.
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
President Obama inledde sitt tal med att förklara att många saker hänt i mellanöstern det senaste halvåret. Människor har krävt sina grundläggande rättigheter och gamla regimer har skakats. Mellanöstern och Nordafrika är också en regionen som USA är starkt knuten till, såväl ekonomiskt, historiskt som trosmässigt.
Obama förklarar sedan att han vill beskriva vad som hänt och hur USA bör och tänker förhålla sig till detta:
Today, I want to talk about this change -- the forces that are driving it and how we can respond in a way that advances our values and strengthens our security.
Han förklarar att mycket redan gjorts för att skifta utrikespolitiken efter ett årtionde med två kostsamma konflikter - i Irak och Afghanistan. Från Irak har man dragit tillbaka 100,000 soldater och i Afghanistan har man avbrutit talibanernas momentum och dödat Usama Bin Ladin. Al Qaidas grepp började dock släppa redan innan Bin Ladin dog. Långt innan dess hade terroristgruppen nämligen förlorat människors stöd runtom i mellanöstern, där människor inte ville ha deras framtid utan sin egen framtid.
Detta visades konkret i Tunisien, där en ung man vid namn Mohammed Bouazizi den 17 december 2010 satte eld på sig själv i protest mot regeringens förtryck. Sådana slags handlingar har utgjort startskott för stora rörelser tidigare i historien och gjorde så också i detta fall.
För trots att regionens länder vann sin nationella självständighet för längesen, så har länderna präglats av att makten ofta varit koncentrerad i händerna på några få, något fungerande rättssystem har inte funnits, fri media och politiska partier har varit förbjudna - där motstånd mot Israel varit det enda tillåtna politiska uttryckssättet. Denna brist på frihet har också gjort att länder varit fattiga. Och fattigdomen har ledare sedan använt sig av för att skylla på västerländsk kolonialism från ett halvt århundrade tidigare.
Vad den senaste tidens händelser visat, är att sådana strategier för att behålla makt inte längre fungerar. Den nya tekniken har öppnat ett fönster till en bredare värld, och en ny generation kräver att förändringen inte längre hålls tillbaka. Vägen mot förändring är en process som nu pågår för fullt, konstaterade Obama.
Han gick sedan vidare till nästa del av talet, och ställde frågan hur USA skulle förhålla sig till dessa händelser?
I årtionden har USA haft en strategi av att säkra flödet av olja, stoppa terrorism, stoppa kärnvapenspridning, stå upp för Israels säkerhet och arbeta för fred mellan araber och israeler. Det kommer man också att fortsätta med eftersom USA:s intressen inte står i motsättning till folkens förhoppningar.
Att bara sträva efter de sakerna räcker dock inte för att mätta hungrande eller ge folk yttrandefrihet. Och ett misslyckande att tala om folkens bredare intressen har närt den misstro som funnits i åratal om att USA bara är intresserad av sina egna intressen. Det var också utifrån det förhållandet han två år tidigare höll sitt tal i Kairo:
And that’s why, two years ago in Cairo, I began to broaden our engagement based upon mutual interests and mutual respect. I believed then -– and I believe now -– that we have a stake not just in the stability of nations, but in the self-determination of individuals. The status quo is not sustainable. Societies held together by fear and repression may offer the illusion of stability for a time, but they are built upon fault lines that will eventually tear asunder.
So we face a historic opportunity. We have the chance to show that America values the dignity of the street vendor in Tunisia more than the raw power of the dictator. There must be no doubt that the United States of America welcomes change that advances self-determination and opportunity. Yes, there will be perils that accompany this moment of promise. But after decades of accepting the world as it is in the region, we have a chance to pursue the world as it should be.
USA kommer, förklarar Obama, att stå upp för vissa grundprinciper och stödja reformer för demokrati i hela regionen. USA motsätter sig våld och förtryck mot folk i regionen, USA stöder yttrandefrihet, samlingsfrihet, religionsfrihet och jämlikhet mellan män och kvinnor i hela mellanöstern. Detta är inte sekundärt för USA utan en topprioritet.
Han fortsätter sedan att beskriva vad detta amerikanska stöd specifikt kommer att innebära för olika länder och olika platser runtom i regionen: man stöder övergången från diktatur till demokrati i Tunisien och Egypten - i länder där detta inte skett ännu, motarbetar man ledare som te x Ghaddafi, och fördömer det syriska våldet mot sitt eget folk. Och Obama konstaterade om Syrien:
"President Assad now has a choice: He can lead that transition, or get out of the way."
Ett annat land är Iran där USA också stöder demokrati och Obama påminner om att de fredliga protesterna en gång började där men där den iranska regimen agerat avskyvärt. Iran är ett land som USA i många avseenden är motståndare till, men även länder som är USA:s allierade har agerat illa. Det gäller te x i Jemen, där där president Saleh måste transferera sin makt. Det gäller i Bahrain där regeringen måste föra en dialog med oppositionen.
Obama ger sedan Irak som exempel på ett arabiskt land där pluralistisk demokrati fungerar, och säger:
Indeed, one of the broader lessons to be drawn from this period is that sectarian divides need not lead to conflict. In Iraq, we see the promise of a multiethnic, multisectarian democracy. The Iraqi people have rejected the perils of political violence in favor of a democratic process, even as they’ve taken full responsibility for their own security. Of course, like all new democracies, they will face setbacks. But Iraq is poised to play a key role in the region if it continues its peaceful progress. And as they do, we will be proud to stand with them as a steadfast partner.
USA kommer att använda sitt inflytande för att utbreda reformer i hela regionen, upprepar han sedan och säger att man kommer att stödja gruppers rätt till fri journalistik, fri bloggning, men man kommer också att motsätta sig grupper som vill inskränka andras frihet: och i synnerhet religionsfrihet är viktig. I Egypten ropade demonstranterna att muslimer och kristna var ett, och USA kommer att arbeta för att det ska förbli så. Koptiska kristna i Kairo måste ha sina rättigheter, precis som shiamusimer i Bahrain inte ska få sina moskéer förstörda. Kvinnor måste också ges rättigheter: länder är fredligare och mer välbärgade där kvinnor har makt. Därför kommer man också att arbeta för kvinnors rättigheter i regionen. En annan viktig sak är att stödja handel med mellanöstern.
Slutligen går Obama in på det svåraste ämnet: Israel-Palestina-konflikten. Där konstaterar han att det är en konflikt som pågått i årtionden, där båda sidor haft legitima bekymmer. Somliga har sagt att det nu inte är rätt tid att ta itu med dessa, men menar Obama, det är det visst. Förhandlingar måste upptas och resultera i två folk med suveräna stater och tydliga gränser - gränser som bör dras utifrån 1967 års gränser.
Där bör man också börja. Två frågor som man kan fokusera på senare, är Jerusalems status och palestiniernas rätt att återvända. Men till att börja med måste respektive sida göra varsin sak: Israel måste upphöra med ockupationen och palestinierna måste garantera Israel säkerhet. Han nämner dock problematiken med Hamas och säger:
Now, let me say this: Recognizing that negotiations need to begin with the issues of territory and security does not mean that it will be easy to come back to the table. In particular, the recent announcement of an agreement between Fatah and Hamas raises profound and legitimate questions for Israel: How can one negotiate with a party that has shown itself unwilling to recognize your right to exist? And in the weeks and months to come, Palestinian leaders will have to provide a credible answer to that question.
Han avrundar sedan talet med att berätta hur parter på båda sidor emellertid hoppas på framtiden, och det gör han också - och det är också vad hela regionen måste göra, blicka framåt - och Obama avslutar sedan talet med att förklara att de förhoppningar som USA är grundat på nu också börjat bli en del av mellanöstern, och det kommer att bidra till en bättre värld:
"the United States of America was founded on the belief that people should govern themselves. And now we cannot hesitate to stand squarely on the side of those who are reaching for their rights, knowing that their success will bring about a world that is more peaceful, more stable, and more just."
Vad kan då sägas om talet?
Överlag var det ett bra tal, där Obama på ett hyfsat tydligt sätt lyckades presentera en sund övergripande amerikansk inställning till de omvälvande händelserna i mellanöstern.
Allt var emellertid inte bra: Obama pratade ungefär som om att de saker han i talet sa i grunden var hans idéer, och att dessa på allvar lades ut i hans tal i Kairo 2009. Så är förstås inte fallet i något avseende alls. George W. Bush pratade om och implementerade sin frihetsagenda för mellanöstern under mycket längre tid och mycket mer konsekvent än Obama gjort. Eftersom jag skrivit om detta vid så många andra tillfällen behöver detta inte omnämnas ingående här, men det kan konstateras att Obama fått kritik (av mig, och bättre kommentatorer än jag) för att vid många av sina tal helt enkelt ignorerat sin företrädares insatser: ett ex är talet om Irak i augusti förra året, när Obama inte nämnde Bushs lyckade truppökning i landet 2007 - en truppökning som låg till grund för den stabilitet som sedan gjorde att Obama kunde "avsluta" Irakkriget på ett ansvarsfullt sätt (i enlighet med den plan Bush redan under sin tid stakat ut). Usama Bin Ladins död är ett annat exempel, där Obama inte alls egentligen nämnde sin företrädares många och viktiga insatser. Obamas främsta erkännande av "Bush" kom möjligtvis i beskrivningen av Irak, som en fungerande multietnisk och multisekteristisk demokrati.
Andra saker som går att kommentera är att Obama inte varit konsekvent i sin syn på te x händelserna i Iran, där det är ett faktum att Obama när han tillträdde 2009 var svalt inställd till demokratirörelsen, just på grund av att han så innerligt ville "förhandla" med den iranska regimen, och därför inte reta upp dessa genom att tydligt stödja demokratirörelsen. Det går också att hävda att Obama är lite naiv i sin syn på radikal islam - en kraft demokratirörelsen inte kommer att sopa bort. Ytterligare en sak som kan kritiseras är Obamas syn på Libyen - där han i talet argumenterade för att det (i motsättning till Irakkriget) var en vettig, legitim och nödvändig insats.
Den punkt där det dock finns mest att ifrågasätta är emellertid Obamas syn på Israel-Palestina-konflikten. Det mesta av de saker Obama sa är önskvärt (dock ej utspelet om 1967 års gränser, där Obama tycks anamma en syn på saken utifrån sin vänster-vänster-progressiva kampanjbas), men ytterst problematiskt. Obama talade om de båda sidor som om de i princip vore jämlika och jämställda och att båda sidor hade ungefär lika legitima krav. Ser man så på konflikten så lät Obamas plan för fred möjligtvis vettig. Men om man betraktar palestinierna (Fatah såväl som Hamas, om än Hamas i synnerhet) som parter som helt enkelt inte är lika pålitliga som Israel, eller har lika rent mjöl i påsen som man ger sken av - då håller inte den plan Obama utstakade. Här kan man förstås betrakta konflikten mellan israeler och palestinier på olika sätt - och onekligen gör olika partier här i väst just detta. Jag själv anser dock att Obama inte riktigt verkar ha förstått att om saker och ting förhöll sig så som han beskrev, så skulle fred redan ha existerat.
Med det sagt var talet ett hyfsat tal. Obama fick inte allt rätt, men överlag fick han trots det, det mesta rätt. Likväl kändes talet inte lika "revolutionerande" som det i många avseenden suveräna tal han gav i Kairo 2009. Då talade Obama om något som fortfarande låg framför - en vision om en framtid han trodde och hoppades på. Då gjorde han också en sak som Bush faktiskt inte gjorde lika direkt - nämligen försökte kommunicera denna vision direkt till arabvärlden. Bush hade onekligen visionen, men hade inte möjlighet att promota den på samma direkta sätt som Obama sedan kom att göra. Att Obama gjorde det, gjorde hans dåvarande tal både viktigt och i många avseenden unikt. Detta tal var emellertid inte riktigt lika visionärt - Obama sa saker som var rätt, men saker som alla i väst faktiskt redan tycker. Talet var således vare sig bra eller dåligt - men det var hyfsat, och får därför Godkänt.
Se även tidigare inlägg:
Inför Obamas andra tal till muslimvärlden 20110516
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar