Bobby Jindals Republikanska respons på Obamas kongresstal, var på sin höjd en mycket tam och intetsägande respons. Och Obamas tal var ett mycket skickligt sådant, som fick hans idéer att framstå som den mest sunda lösning på alla de problem han talade om. Därför var det heller ingen lätt uppgift för Jindal att bemöta presidentens kongresstal.
Jag skrev i gårdagens inlägg "Responsen på Obama och Jindal" följande:
"Analytiker har tidigare skrivit om att Obama besitter samma förmåga som Ronald Reagan; att själv alltid framstå som the good guy, och hans motståndare alltid att framstå skurken i dramat (helt oavsett om så är fallet eller ej). Jag håller med i den analysen. Det finns mängder av frågetecken och saklig kritik mot Obamas stimulanspaket - men i - eller i alla fall under Obamas tal, så faller sig den kritiken tämligen platt. Det fastnar helt enkelt inte på Obama, som genom att ta itu också med invändningarna mot hans politik lyckas få sig själv att framstå i god dager."
Den analysen stämmer. Men den kan tas itu med - genom att ge en annan sorts svar på de retoriska frågor Obama ställer och själv besvarar. En som gör detta väldigt konkret i sin respons på Obamas kongresstal är president Bushs fd rådgivare Karl Rove, som i en artikel i Wall Street Journal skriver:
"... Mr. Obama ...routinely ascribes to others views they don't espouse and says opposition to his policies is grounded in views no one really advocates.
On Tuesday night, Mr. Obama told Congress and the nation, "I reject the view that . . . says government has no role in laying the foundation for our common prosperity." Who exactly has that view? Certainly not congressional Republicans, who believe that through reasonable tax cuts, fiscal restraint, and prudent monetary policies government contributes to prosperity.
Rove kommenterar lite senare ett stycke ur ett annat tal där Obama använde liknande taktik:
"Even in an ostensibly nonpartisan speech marking Lincoln's 200th birthday, Mr. Obama used a straw-man argument, decrying "a philosophy that says every problem can be solved if only government would step out of the way; that if government were just dismantled, divvied up into tax breaks, and handed out to the wealthiest among us, it would somehow benefit us all. Such knee-jerk disdain for government -- this constant rejection of any common endeavor -- cannot rebuild our levees or our roads or our bridges."
Whose philosophy is this? Many Americans justifiably believe that government is too big and often acts in counterproductive ways. But that's a far cry from believing that in "every" case government is the problem or that government should be "dismantled" root and branch. Who -- other than an anarchist -- "constantly rejects any common endeavor" like building levees, roads or bridges?"
Och lite längre fram:
"Then there's Mr. Obama's description of the Bush-era tax cuts. "A surplus became an excuse to transfer wealth to the wealthy," he explained in his Tuesday speech, after earlier saying, "tax cuts alone can't solve all of our economic problems -- especially tax cuts that are targeted to the wealthiest few."
The Bush tax cuts were not targeted to "the wealthiest few." Everyone who paid federal income taxes received a tax cut, with the largest percentage of reductions going to those at the bottom. Last year, a family of four making $40,000 saved an average of $2,053 because of the Bush tax cuts. The tax code became more progressive as the share paid by the top 10% increased to 46.4% from 46% -- and the nation experienced 52 straight months of job growth after the cuts took effect. And since when is giving back some of what people pay in taxes "transferring wealth?"
Karl Rove skriver sedan på slutet av sin artikel:
"Mr. Obama portrays himself as a nonideological, bipartisan voice of reason. Everyone resorts to straw men occasionally, but Mr. Obama's persistent use of the device is troubling. Continually characterizing those who disagree with you in a fundamentally dishonest way can be the sign of a person who lacks confidence in the merits of his ideas."
Allt Obama gör är inte dumt - men allt är heller inte bra (eller tvärtom - beroende på vid vilken åsikt man startar). Detsamma torde gälla oppositionen. Karl Rove sätter dock fingret på en sak som definitivt är fel med Obama (och i mina ögon med Demokraterna överlag) - nämligen den att de i betydligt högre utsträckning än Republikanerna (åtminstone under Bushs tid) attackerar en skenbild av Republikanerna som de själva skapat, marknadsfört och sålt (såväl inrikes som internationellt) men som inte reflekterar verkligheten. Bobby Jindal borde ha gjort som Karl Rove - nämligen att visa vad Republikanerna verkligen står för, och inte låta Obama och Demokraterna upplysa allmänheten om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar