Politiska spelfilmer:
Jag är en stor fan av film - och inte minst historiska och politiska spelfilmer. Den bästa historiska spelfilm jag någonsin sett är "Hitler - the Rise of Evil", som skildrar hur en ung Adolf Hitler går från en misslyckad målarkarriär till att bli Tredje Rikets judehatande Führer. Filmen beskriver den unge Adolfs personlighetsutveckling på ett mycket nära och levande sätt - något som också förstärks av skådespelaren Robert Carlyles lysande rollprestation.
En annan mycket bra historisk film är "The Gathering Storm" som handlar om Winston Churchill och upptakten till andra världskriget, när denne länge förgäves försökte få sina landsmän att inse hur stor fara Tysklands nye ledare Adolf Hitler verkligen var. Precis som i "Hitler - the Rise of Evil" så är det också i detta fall skådespelarinsatsen som lyfter filmen från "utmärkt" till "magisk" - där Winston Churchill spelas av Albert Finney. Och precis som i filmen om Hitler så ger den här filmen om Churchill en god inblick inte bara i den blivande premiärministerns politiska åsikter utan även hans pompösa personlighet, som präglade både hans offentliga och privata liv.
I fråga om specifikt amerikanska historiska och politiska spelfilmer så kan listan göras väldigt lång. För att börja kronologiskt så är Patrioten med Mel Gibson givetvis en klassiker (medveten om att det verkligen är att tänja på gränserna att kalla den för en historisk spelfilm, men likväl). En annan mycket sevärd film om Frihetskriget är "Field of honor" (eller A Quest of Honor som den heter på IMDB)- som handlar om Benedict Arnold - som började som en av Revolutionens hjältar tillsammans med George Washington, men vars handlingar kom att leda till att hans namn skulle komma att bli den amerikanska historiens egen version av Judas Iskariot.
Tiden kring och efter inbördeskriget skildras i otaliga västernfilmer (och jag växte upp med Macahans). En bra film om mordet på Lincoln är dock "The day Lincoln was shot", där Lance Henriksen gör en utmärkt insats som USA:s legendariske president.
Andra bra filmer som handlar om amerikanska presidenter, är te x "Warm springs" som beskriver Franklin Delano Roosevelts kamp mot polio för såväl sin egen som andras del. Samt hans kamp för att bli accepterad som politiker trots sitt handikapp. Den ger också en god inblick i hans hustru Elenaor Roosevelts många gånger än mer osynliga kamp.
Filmen Ike: Countdown to D-day - handlar, som namnet antyder, om Dwight Eisenhower när denne ledde de amerikanska styrkorna på D-Day. Ike skulle senare - i likhet med FDR - bli USA:s president (en film som fungerar mycket bra att se i samband med såväl "Hitler - the Rise of Evil" som "The Gathering Storm".) Till skillnad från de tidigare filmerna så ger dock denna film ingen djupare inblick i Eisenhowers personliga liv, vilket är ett minus - eller bara ett ämne för en helt annan film. Hursomhelst så förmedlar filmen dock till fullo den historiens tyngd som dagen D innebar för tusentals allierade soldater.
"Thirteen days" handlar om John F Kennedy och Kubakrisen 1962, och är en utmärkt film med Kevin Costner i en av huvudrollerna. Filmen är från år 2000, men Costner spelade förstås också i Oliver Stones klassiker "JFK" från 1991 om teorierna kring Kennedy-mordet.
Oliver Stones "Nixon" handlar om Richard Nixon, dennes liv - politiska uppgång och fall. Det är också en klassiker och Oliver Stone gör ett trovärdigt portätt av Nixons liv - något som givetvis också hjälps av Anthony Hopkins utmärkta gestaltning av Nixon.
De otaliga krigsfilmerna (och många otroligt bra sådana) om Vietnamkriget hoppar jag över och specificerar mig på de mer politiska filmerna. "The day Reagan was shot", handlar om ja - dagen när Reagan blev skjuten. Till skillnad från Lincoln så överlevde Reagan dock attentatet (I den filmen spelar Richard Dreyfuss nyckelpersonen Alexander Haig, något Dreyfuss gör mycket bra. Dreyfuss spelar också Dick Cheney i "W" något Dreyfuss också gör alldeles utmärkt).
Politiker i spelfilmer:
Amerikanska presidenter är dock inte bara med i historiska spelfilmer utan tenderar också att många gånger dyka upp i helt vanliga filmer. Vilket ger ett slags tidsenligt "avtryck" på filmen i fråga. Jag föddes i slutet av 1970-talet och växte således upp med 1980-tals filmer; filmens stora årtionde när Videobutiker och filmuthyrning var framtiden, och när debatten inte handlade om ifall fildelning skulle få DVD-marknaden att gå under, utan om VHS-spelarna skulle leda till biografernas undergång.
En av mina favoritactionfilmer från den tiden var Cobra med Sylvester Stallone från 1986. Stallone spelar där supersnuten Cobretti (Cobra) och får till uppgift att skydda ett kvinnligt vittne (Brigitte Nielsen) från en ond satanistsekt. Mer om storyn behöver inte berättas, men i filmen finns bland annat en scen där man kort får en glimt av Cobras kontor med ett stökigt skrivbord, en amerikansk flagga (som i de flesta amerikanska polisfilmer) - och ett inramat foto av Ronald Reagan. Filmen är en ren actionfilm och inte för fem öre politisk - men bilden av Reagan ger likväl en känsla av att Cobra representerar den "goda amerikanska statsmakten" i full kamp mot ondskan - och Reagan och Cobra ger legitimitet till varandra, och skapar tillsammans en "amerikansk moralisk hårdhet".
I andra påhittade filmer, men med en mer såväl politisk som trovärdig story, så kan en presidents närvaro få filmen att framstå mer verklighetstrogen. Ett sådant exempel är "The Siege" från 1998 med bl a Bruce Willis och Denzel Washington (han som Condolezza Rice i en intervju en gång sa att hon tyckte var snygg). Det är en film som i ljuset av attacken den 11 september 2001 blir kusligt närvarande, trots att den gjordes tre år innan. Filmen handlar om hur en islamistisk terrorcell härjar i USA och spränger civila mål, med syfte att till slut utföra ett enormt bombdåd. För att stoppa cellen så inför USA:s regering undantagstillstånd och militären ges tillstånd att aktivt agera inom landet för att stoppa terroristerna - varefter en kamp uppstår mellan en FBI-agent som vill bevara konstitutionen (Denzel Washington), och en hårdför general som främst vill bevara säkerheten (Bruce Willis), och inte drar sig för att bruka vilka metoder som helst för att göra detta. I filmens inledning används dock ett tal av Bill Clinton, som gör att filmen helt enkelt känns väldigt realistisk trots att historien i övrigt är påhittad (återigen, en mycket sevärd film för dem som ännu inte sett den).
En annan av mina favoriter när jag var i 16-årsåldern var Arkiv X. Serien om de två FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully, där Mulder ville tro på något övernaturligt och Scully alltid hade rationella inomvärldsliga, men inte alltid tillräckliga förklaringar på fenomenen de konfronterade. Jag följde bara de första säsongerna aktivt, men några år senare kom X-Files-filmen "Fight the Future", som definitivt bar seriens fana högt. Förra året, 2008, kom efter 10 år ännu en X-Files-film, "I want to believe" - som i mitt tycke blev en rejäl besvikelse, med en historia och ett äventyr som lika gärna hade kunnat klämmas in i en Beck-film, och inte på långa vägar levde upp till den gamla Arkiv X-magin. Nåväl, jag berättade ju om scenen i "Cobra" där presidentporträttet av Ronald Reagan skymtade i bakgrunden. I den nya X-Files-filmen finns en scen där Mulder och Scully går längs en korriodor på väg till ett kontor i FBI:s byggnad. Längs väggen hänger det tavlor på J Edgar Hoover och de diverse FBI-cheferna, men längst fram, innan de ska gå in i kontoret - hänger en tavla med en leende president vid namn George W. Bush. När Scully och Mulder ser tavlan höjer de på ögonbrynen med ett undrande uttryck som antyder att president Bush förmodligen är lite malplacerad i sammanhanget - en känsla som också förmedlas till tittaren som får se Bush inzoomade leende ackompanjerad av den klassiska Arkiv X-musiken, som vanligtvis spelas när något mystiskt visar sig. Jag såg filmen på bio, och biopubliken brast givetvis ut i skratt. Jag gissar att X-Files grundare Chris Carter är Demokrat, men skillnaden i jämförelse med känslan som Reagans portätt ingav i "Cobra" är iakttagsvärd.
Det är dock inte första gången Bush visas, nämns eller antyds i filmer: i "The day after tomorrow" från 2004 beskrivs hur den globala uppvärmningen gör att jorden drabbas av mängder av katastrofer som leder fram till en ny istid. En film som kom på en tid när kritiken mot Bushs nej till Kyoto fortfarande var en dagsnyhet som diskuterades - och i filmen finns också en karaktär som (i synnerhet då) lätt skulle kunna förknippas med nidbilden av Bush.
Bush skildras dock även konkret i mängder av filmer. Michael Moores dokumentärer är kanske de mest kända men behöver här inte nämnas (den intresserade kan läsa min artikelserie om "Michael Moores propaganda"). Nämnas kan däremot filmen "Recount" från 2008 som handlar om presidentvalet 2000 ur ett främst Demokratiskt perspektiv. I den filmen nämns Bush bara i bakgrunden och filmen följer överlag ett verklighetsbaserat manus, men skildrar dock valet uteslutande ur Demokraternas och Al Gores perspektiv. Vilket gör att det som tittare är svårt att dra någon annan slutsats än att "fel kandidat vann" presidentvalet 2000.
En av de mer kontroversiella Bush-filmerna är förstås "Death of a president" från 2006, som i likhet med "The day Lincoln was shot" och "The day Reagan was shot" handlar om hur en president blir skjuten och mördad. Presidenten i fråga hette dock George W. Bush, och filmen producerades och släpptes medan presidenten såväl var vid liv som maktinnehavare i Vita Huset. Filmens poäng var att påvisa problematiken i "kampen mot terrorismen" och vad saker som te x Patriot Act kan innebära. En viktig poäng, som man dock enligt mitt tyckte inte hade behövt fingera ett presidentmord för att förklara (jag har svårt att tro att man för närvarande skulle göra något liknande med Barack Obama).
De politiska spelfilmernas betydelse:
Jag är som sagt en stor fan av politiska spelfilmer. Jag anser sådana vara ett utmärkt sätt att introduceras till historien. Herman Lindqvist har av somliga fått kritik för att han förenklar den svenska historien och är en populärhistoriker. Det må så vara att historienördar kan hitta mängder av fel i hans beskrivningar, däremot så utgör dessa en utmärkt introduktion för dem som inte kan något alls. Och alla dem med ett litet djupare intresse kan om de vill gräva djupare, och läsa mer ingående om sakerna i fråga. Politisk film är likadan. För dem som inget kan om Hitler, så är "Hitler the rise of Evil" en alldeles förträfflig film i undervisningssyfte. Filmen om Lincoln-mordet och attentatet mot Reagan likaså. Samma sak gäller Oliver Stones skildring av Nixon.
Problem uppstår dock när filmerna görs utan någon som helst historisk distans till saker och ting. Än så länge har det inte kommit någon film som övergripande tecknar någon slags bild av Bill Clinton (mer än möjligtvis "Wag the Dog", som givetvis om inte annat indirekt när filmen kom ledde tankarna till Clintons Lewinsky-affär) - detta trots att det nu var 9 år sedan Bill Clinton avgick. Men mängder av filmer finns redan om George W. Bush. Filmer som likt scenen från X-Files gör att de präglas mer av samtidsdebatten än av historiens omdöme. Om man gjort en film om Abraham Lincolns liv utifrån det samtida snarare än det historiska omdömet, så hade det blivit en helt annan film än exempelvis "The day Lincoln was shot". Han hade betraktats som en splittrare av nationen, och krigshetare - och syftet med hans krig var att bevara unionen, inte att befria slavarna. Saker och ting kunde ha gått åt ett helt annat håll för Lincoln. Men historien bevisade dock att han handlade rätt, och hans då mycket kritiserade beslut ledde till något bra (på bekostnad av 600 000 amerikanska liv). Det behövdes dock en historisk distans för att se detta.
Låt mig ge ett ännu tydligare exempel på den saken. Här är en bild på valkartan presidentvalet 1972 - den röda färgen som täcker i princip hela kartan är de stater som vanns av Richard Nixon. En valkarta som Barack Obama inte kommer i närheten av ifråga om popularitet. Nixon vann den fjärde största segern i amerikansk presidentvalshistoria. Likväl skulle historien fälla ett annat omdöme över honom. Om en film hade gjorts 1972 så skulle en sådan film helt enkelt ha gett en felaktig uppfattning och bara vara en "bra film" i tiden, medan historien skulle döma ut filmen som alltför samtidspräglad och därför övergripande historiskt irrelevant. Oliver Stone gjorde dock en bra film om Nixon, men den blev förmodligen bra inte bara pg a Anthony Hopkins strålande rollprestation, utan också pg a att den gjordes 1995 istället för 1972.
Någon sådan historisk distans har överhuvudtaget inte funnits i de filmatiserade skildringarna av George W. Bush. Förutom de ovan nämnda filmerna skulle betydligt fler kunna nämnas, inte minst de nu ganska många Irakkrigsfilmer, där president Bush (och Tony Blair) ofta är med på ett hörn och där deras ord framställs som antingen drömsk politisk retorik som saknar kontakt med verkligheten, eller som farligt och snävt polariserande (Ett bra exempel på det är filmen "Battle for Haditha", som handlar om en grupp amerikanska soldaters ihjälskjutning av ett antal irakiska familjer 2005). Men jag nöjer mig här (den som vill är fri att själv gräva djupare) - och övergår då till Oliver Stones senaste presidentskildring "W" om George W. Bush.
Regelbundna läsare av den här bloggen har förmodligen inte undgått att förstå att jag gillar president Bush. Jag har även aktivt följt hans karriär de senaste 9 åren, (sen han insvors som president 2001)l. Det var därför med stort intresse som jag häromdagen såg Oliver Stones film "W".
Oliver Stone är en duktig regissör - och jag gillar som bekant många av hans filmer (som te x Wall Street, JFK och Nixon) - även om jag anser att hans film "World Trade Center" helt enkelt var långtråkig, och tyvärr i alltför stor utsträckning präglad av -stundens- sorg - vilket fick den att bli alldeles för utdragen och sentimental. Med den filmen som undantag tycker jag dock att han är duktig, med en skicklig förmåga att skildra faktorerna som ligger bakom hans karaktärers handlingar. Därför trodde jag inte att "W" skulle vara dålig även om jag gissade att jag förmodligen likväl i egenskap av någorlunda sakkunnig skulle ha en del invändningar.
Filmen berättar om George W. Bushs ungdom, hans väg till Vita Huset och några av de stora beslut han där fattade. I rollen som Bush ser vi Josh Brolin, som gör en strålande insats. Det tar en liten stund att vänja sig vid att det nu är Josh Brolin som "är" Bush, men hans skickliga skådespelarinsats gör att man vänjer sig mycket snabbt. Filmen sätter igång och är - som kan förväntas av en Oliver Stone produktion - mycket skickligt upplagd där berättelsen tar sin utgångspunkt i Bushs liv i Vita Huset kring 2002, när diskussionen om Saddam Husseins Irak och "ondskans axelmakter" gick som hetast - vilket till och från varvas med flashbacks och minnesbilder från Bushs tidiga liv som ung student fram tills "nuvarande" tid i Vita Huset.
Filmen centrerar kring två teman: dels George W. Bushs relation till sin far George Herbert Walker Bush - och dels Bush Jr:s känslomässiga förhållande till Saddam Hussein.
Filmens första scen med Bush Jr inleds med att hans far får lösa ut honom ur häktet, där han hamnat efter att ha ställt till ett bråk på skolan. I filmen skildras vidare den unge W som en dagdrivare som spenderar största delen av sitt liv med att festa och hoppa av olika jobb - till sin ambitöse politiske fars stora förtret. Pg a detta drabbas han av sin fars ständiga missnöje - vilket skapar känslan i honom att han aldrig är tillräckligt bra för att verkligen duga i sin fars ögon, som tycks ha en mycket bättre relation till hans yngre bröder Jeb och Marvin. Det i sin tur bidrar till att W - som ärvt sin mors, inte sin fars temperament - i längden blir beslutsam att faktiskt försöka göra något av sitt liv. Det blir dock ännu tydligare när han är med om religiös omvändelse - en omvändelse som gör att han till slut även känner "Guds kall" att bli president, eftersom han tror att någonting kommer att hända, och att hans land vid den tidpunkter kommer att behöva honom. Trots det så kommer hans fars spöke att vila över honom även efter att han blivit president, och faderns oförtröttliga missnöje vilar i bakgrunden som en ständig skugga på presidentens axel även i Vita Huset. Bushs intensiva personlighet skildras också på ett sätt som antyder att hans "framfusiga" stil och attityd av att alltid vara rak på sak beror på att han är målinriktad, eftersom han inte vill vara sämre än sin far.
Det andra temat Stones film centrerar kring är Bushs Irakpolitik och hans tankar kring Saddam Hussein, som Stone skildrar som tankar som Bush haft ända sedan pappa Bush förlorade valet mot Bill Clinton 1992. I en scen i filmen där W valvakar med sin familj så förklarar W när det står klart att Clinton besegrat hans far, att pappa Bush borde ha satt dit Saddam Hussein - att han borde ha fortsatt hela vägen till Bagdad och klått upp honom. Något W själv när han blir president bestämmer sig för att göra, eftersom han inte tänker låta sig besegras på samma sätt som hans far besegrades.
Filmen antyder därför att han vill verka "tuffare än sin far", något som indikeras i en scen när han ute på Vita Husets gräsmatta förklarar att han är mer lik Ronald Reagan (som bad Gorbatjov att riva ner, inte en eller några stenar, utan hela muren) än sin far.
I kontroversen kring Irakkriget görs en scen ur Bushs state of the union-tal 2002 till en stor grej, när Bush nämnde hur Saddam försökte köpa uranium från ett land i Afrika (information som visade sig vara fel, och som CIA visste var obekräftade uppgifter). Och hur han utifrån de uppgifterna sen förklarar hur varje nation har ett beslut att fatta - att antingen vara med USA eller vara med terroristerna. (Varefter en applåderande Kongress med kända ansikten som Hillary Clinton, Joe Biden, John McCain och John Kerry syns tydligt).
Efter W:s state of the union-tal så föjer en scen där hans mor och far sitter i sitt hus, och fadern säger att han är oroad för sin son, men att det är sonens beslut. Modern Barbara, säger att George Jr tar kritik sämre än hon själv gör. Filmen antyder sen att pappa Bush instruerar sin egen fd säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft att skriva en tidningsartikel som kritiserar W:s planer på att gå i krig mot Irak med motivering att ett sådant krig hotar att försvåra det globala kriget mot terrorismen, samt förstöra det internationella samarbetet.
En artikel W förstår skrevs på faderns inrådan, varefter han argt utbrister att hans pappa aldrig kan tala direkt till honom som en man, och att han aldrig tänker ta något sådant från honom igen. Han förklarar sen att han aldrig frågat sin far personligen om råd gällande Irak, eftersom hans far är fel person att söka styrka hos - det finns en bättre Fader i himlen att göra det hos, säger han, varefter Condi Rice svarar "Amen" med en samtyckande min. En scen som kopplar W:s besatthet av att visa sig tuffare än sin far genom att besegra Saddam - till det faderskomplex som drivit honom därhän.
Efter en del ytterligare förhandlingar där Bush går en tuff linje och kör över allierade som Tony Blair, och uttrycker sin frustration över Frankrikes motstånd mot kriget (med gläder sig över att Colin Powell till slut ställt sig på hans sida) börjar kriget efter att Bush gett Saddam ett ultimatium. Saddams armé besegras och hans staty i Bagdad rivs. Varpå Bush stolt i samband med det säger: "Där fick de som tvivlade på min valvinst och mitt omdöme."
Filmen skildrar sen Bushs "Mission accomplished"-tal i maj 2003. Kriget fortsätter dock och fler och fler soldater dör - inte heller hittas några massförstörelsevapen, vilket väcker W:s frustration. Senare står det tydligt att Saddam heller inte haft några, och att han misslett världsopinionen pg a att han inte ville visa sig svag inför sitt folk. Bushs rådgivare skyller sen på varandra för att ingen gav presidenten rätt underrättelserapport. Bush och Cheney förklarar sedan när de vandrar ifrån mötet att Saddam måste ha haft massförstörelsevapen, vilket Cheney inte tvivlar på, men säger att man nu bör fokusera på frihet och demokrati som mål.
Bush själv är dock inte lika säker. En scen följer när han på kvällen sitter i sitt sovrum tillsammans med Laura och där börjar tvivla på vad han gjort, och säger att allt han ville var att skapa en tryggare och säkrare värld för alla. Liggandes i sängen förklarar han vidare att kriget tärt hårt på honom varpå Laura tröstande säger att allt en dag kommer att vara över, och att de då får sina liv tillbaka igen. Känslan som skapas är att en president som sprungit loppet rakt fram, plötsligt sprungit in i väggen.
Kommentarer kring filmen:
Så, vad var bra och vad var dåligt med "W"? I vilken utsträckning skildrade filmen verkligheten, och i vilken utsträckning gjorde den det inte?
Oliver Stone är som sagt en duktig regissör. De invändningar jag har mot filmen ifråga om dess överensstämmande med sanningen har dock med två - tre saker att göra.
Dels Stones fokus på Bush Jr:s relation med sin far. En relation som i filmen beskrivs som väldigt kall, och väldigt tärande på den unge Bush. Och en relation som i princip präglar allt Bush gör. Vilket framkommer tydligt i en scen på slutet där W i en dröm efter att det står klart att Saddam inte hade några massförstörelsevapen får se hur hans far befinner sig i Ovala Rummet - dit W går in i drömmen. Hans far skäller där ut honom och säger att han fördärvade "släkten Bush" med sitt presidentfiasko. Varpå W i drömmen skriker "Get out, get out of my life!" - för att fördriva fadersrösten från sitt huvud.
Stämmer den bilden som Oliver Stone målar upp av George W. Bushs relation med sin pappa George Herbert Walker Bush. Jag känner inte Bush och hans familj - vilket Oliver Stone heller inte gör. Däremot har jag följt Bushs karriär väldigt noggrant och utan att överdriva sett flera hundra timmar där Bush medverkat. Därtill har jag läst en hel del böcker både om honom och många andra viktiga personer i hans miljö - vilket gjort att jag ändå bildat mig en en uppfattning av honom som förmodligen är djupare än de flestas. Min slutsats utifrån det är att George W. Bush - tvärtom mot vad Oliver Stones film antyder, verkar ha och länge ha haft en mycket varm relation med sin far.
Låt mig ge några exempel. I en intervju gjord av Barbara Walters (den amerikanska politiska journalistkårens drottning) - med George H W Bush 1987, året innan han ställde upp i presidentvalet (som han senare kom att vinna) förklarar Bush hur viktig hans barn är för honom - och att hans största styrka i sitt eget liv är hans familj. I en annan intervju med honom, också gjord av Walters innan valet 1992 förklarar hon att Ross Perout under slutet av 1980-talet försökte få till stånd en utredning kring Bush och dennes barns förehavanden för att förstöra deras rykten. George H W Bush svarar då att om det är sant, och om hans barns liv granskades av någon detektiv, så skulle Perout lämna dem i fred. De är goda, hederliga pojkar och dotter - och en annans familj bör inte vara någons angelägenheter.
Efter George H W Bushs valseger 1988 intervjuas också en ung W Jr - som kommenterar faderns seger och beskriver fadern i mycket varma ordalag och berättar att när de träffades innan installationstalet så var det familjen det hela handlade om, inte det kommande talet. Bush Jr ger inget intryck av att ha den slags ansträngda relation till sin far som Oliver Stones film ger intryck av. Inte heller framstår George Herbert Walker Bush (för dem som följt honom) som den stränga och stolta karaktär Oliver Stone målar upp. Att Bush Jr som äldste son dock känt ett ansvar att leva upp till familjenamnet är dock sant, sant är också incidenten som skildras i filmen där Bush vid ett tillfälle utmanar sin far på slagsmål efter en vild biltur tillsammans med sin lillebror Marvin. I vilken utsträckning dessa känslor präglade Bush i sin ungdom är inte helt lätt att utröna. Tveklöst präglades han av det. Men tydligare står dock att han i samband med sin omvändelse och presidentvalskampanjen 1988 tycks ha blivit tryggare i sig själv. Hans hustru Laura Bush skriver om valkampanjen 1988: "I think working with his dad, like George got to do in 1988... if there was any sort of leftover competition with being named George Bush and being the eldest son, that it really at that point was resolved."
Ingenting under Bushs senare era under 1990-talet och framåt antyder heller att det skulle finnas något faderskomplex. Tvärtom, så har Bush i oskilliga tal som guvernör och president gett uttryck för hur mycket han (på ett positivt sätt) ser upp till sin far - vilket mer får det att framstå som att om Bush en gång i världen faktiskt tyckte att hans far var besvärande, så gör han det inte längre, utan kan i livserfarenhetens backspegel snarare uppskatta sin fars karaktärsstyrka. Att så är fallet bevisas i princip av att inte heller Oliver Stone hänvisar till någon "ny" incident för att stärka sin tes - allt han har att komma med för att driva faderskomplexmotivet vidare är en luddig och påhittad dröm när Bush sover i Vita Huset.
Relationen mellan Bush Jr och hans far blev därför tveklöst bättre (från att knappast ha varit sämre än någon annans - bör kommas ihåg). Oliver Stone driver dock tesen att saker och ting snarare blev värre - och att allt Bush Jr gjorde, ursprungligen berodde på relationen med sin far. Något det helt enkelt inte finns något som indikerar (vare sig i hans egen film eller någon annanstans).
Det andra temat Stone fokuserar på är Irakkriget. Filmen avslutas med en presskonferens där Bush på frågan vad hans största misstag är, och vilka läxor han lärt sig därav inte kan ge något bra svar. Han fummlar, men poängen är att han inte erkänner att Irakkriget är ett stort misstag. Filmen slutar sen med att en arg Bush lämnar presskonferensen med orden "Jag låter dem aldrig göra så mot mig igen."
Oliver Stone låter därför Saddam Hussein spela en mycket större roll för Bushs presidentskap än Saddam Hussein i själva verket gjorde. I filmen beskrivs Bush som näst intill besatt av tanken att på att visa sig tuffare än sin far, och därför också göra det hans far inte gjorde - nämligen störta Saddam. Ingenting indikerar dock att Bush skulle ha haft ett sådant personligt förhållande till Saddam Hussein.
Oliver Stone förbigår i princip helt terrorattacken den 11 september 2001. Och säger därför inte mycket om Bush-administrationens förhållande till Irak innan attacken när man var emot att avsätta Saddam och istället förklarade att man ville hålla Saddam "inspärrad", och hur en förändring i den inställningen (i såväl Dick Cheney som Condolezza Rice) kom först efter attacken den 11 september (de mer intresserade rekommenderas att läsa min artikelserie om "Irakkrigets bakgrundshistoria").
Slutligen:
Genom att basera sin film på dessa två teser - så målar Oliver Stone bilden av en väldigt självcentrerad president. Bush blev president pg a sitt mindervärdeskomplex i förhållande till sin framgångsrike far - och han gick in i Irak för att slutligen bevisa för sig själv att han faktiskt var bättre än sin pappa. Oliver Stone bygger dock upp filmen för att man ska få förståelse för hur Bush blev sådan. Vilket gör att man faktiskt får sympati för den Bush som Josh Brolin gestaltar. Men sympatin till trots så får man ändå en bild av Bush som tveklöst torde falla Bush-kritikerna i smaken: Bush var kanske en schysst kille som person, men ingen man för allt smör i Småland skulle vilja ha som president - eftersom allt han var och gjorde (enligt filmen) var något han var för att komma till sans med sig själv. Det hela handlade i grunden om honom och hans egen självterapi - inte om något annat.
Filmen utgår också från att Bush blev en misslyckad president - en tes som präglas av att filmen centrerar kring att "Irakkriget var en stor blunder" - något historien inte alls med säkerhet kommer att anse, och filmen hade därför förmodligen blivit mer nyanserad om Oliver Stone i likhet med sina tidigare presidentfilmer väntat en 15-20 år innan han gjorde "W".
Den bild han målar upp av Bush utgår från två teser som är minst sagt tvivelaktiga. Vilket i sin tur leder till att den bild han målar upp av Bush också blir minst sagt tvivelaktig. Jag har själv inte samma bild av Bush, som den bild som Oliver Stone målar upp. Tvärtom.
En av orsakerna till att jag gillar Bush är just att jag har fått precis motsatt uppfattning av honom, än den bild Oliver Stone tecknar. Jag gillar generellt inte icke-tänkande och icke-reflekterande människor utan förmåga till självkritik. Inte heller imponeras jag i någon högre utsträckning av själviska människor. Min bild av Bush är dock att han inte är något av detta. Tvärtom. Jag känner inte Bush personligen, vilket inte heller Oliver Stone gör. Däremot har jag följt Bush karriär förmodligen mer noggrant än de flesta under de senaste åtta åren. Jag har utan att överdriva sett flera hundra timmars filmmaterial där Bush håller tal eller debatterar och pratar om både sin politik och sitt privatliv. Bilden jag fått är en bild av en mycket varm person med ett mycket stort hjärta - av en person med en idealistisk tro, men inte en blind, icke-reflekterande sådan. Vad som inte minst styrker den uppfattningen är att Bush vid fler än ett tillfälle (och många gånger ytterst spontant) visat prov på enorm självdistans (en egenskap som Josh-Brolin-Bush knappast kan sägas ha speciellt mycket av). Låt mig ge några exempel:
När Bush besökte EU i Bryssel 2005, så förklarade han inför den församlade skaran att en annan amerikan, Benjamin Franklin, hade kommit till Europa 200 år tidigare, och då mottagits med största fascination. Bush berättade vidare att en samtida författare till Franklin skrev att dennes rykte var större än Newtons och Voltaires, och det inte fanns en bonde eller en medborgare som inte betraktade honom som en vän till mänskligheten. Varpå Bush sedan tittade upp på publiken och sa med sin typiskt avväpnande humor: "I was hoping for a similar reception." Vilket fick skaran av samlade EU-byråkrater att brista ut i skratt.
Det var ett skämt som gav prov både på förståelse för hur andra uppfattade honom, samt på stor självdistans. Talet var visserligen skrivet på förhand - men Bush kunde ge prov på precis samma egenskaper också spontant. Något som inte minst visade sig under ett town-hall-meeting 2006, när en kille i publiken reser sig upp och ber om mikrofonen och säger ungefär så här, i en allvarsam och anklagande ton:
"Im ashamed being an american today. You lock up people in secret prisons, you bug my telephone, and if i would be a woman you would try to restrict my rights," varefter han stammar till en aning för att fortsätta och säger: "You are... you are..." varpå Bush kvickt hjälper honom på traven och inflikar: "Im not your favorite guy?" Vilket lättar stämningen totalt, varefter han sedan ber mannen ifråga fortsätta tala färdigt, vilket mannen också gör - varefter Bush sedan sakligt besvarar var och en av anklagelserna. Situationen slutar med att mannen ifråga i princip säger att han är tacksam för att han fått kritisera Bush, trots att andra i rummet säkert inte tyckte att det tedde sig passande (se del av klippet här).
Ett litet exempel måhända - men ett talande sådant som var en mycket naturlig del av Bush personlighet, och som ger inte mycket till övers för den smått arroganta, och självcentrerade Bushkarikatyr som Oliver Stone med sin film skapar. President Bush är historiens första Hollywood-president, där Hollywood mitt i politikens blommande hetta genom olika filmer et c skapat en "kulturell Bush-bild" - en bild som dock inte alltid överrensstämmer med verkligheten, men som tveklöst präglat miljoner människors bild av Bush. Jag personligen anser att Bush-administrationen gjorde ett misstag som aldrig tog den kulturella kritiken på allvar, eftersom man ansåg att den var så absurd och verklighetsfrånvänd. Standardsvaret som gavs av Bushs olika pressekreterare (Ari Fleischer, Scott McClellan, Tony Snow och Dana Perino) när någon journalist nämnde någon bok som skrivits för att kritisera Bush eller någon film som gjorts där hans politik eller person ifrågasattes var uteslutande att de "inte sett filmen eller läst boken, och därför inte kunde kommentera". Svar som gjorde att kulturkritiken mot Bush fick stå oemotsagd under en längre tid - en tid som under vilken vanliga människor skaffade sig sin egen uppfattning av Bush inte utifrån att faktiskt aktivt sätta sig in i hans politik och personlighet, utan utifrån just Hollywoods-kulturkritik, som ingen kritiserade.
Bush har dock inte - och står heller inte - helt ensam. I en artikel i "The Australian" försvarar en författare Bushs Asien-politik och avslutar sin artikel med orden:
"This President (Bush), infinitely more complex than his reviews would suggest, will have a better place in history than most of his critics."
Jag instämmer. I min egen artikelserie om Irakkriget, citerar jag i slutet Bush fd talskrivare Michael Gerson (som också finns med i Oliver Stones film) - som skriver:
"This seems to be Bush's current fate: Even success brings no praise. And the reasons probably concern Iraq. The absence of stockpiles of weapons of mass destruction in the aftermath of the war was a massive blow. The early conduct of the Iraq occupation was terribly ineffective... Initial failures in Iraq acted like a solar eclipse, blocking the light on every other achievement..."
Han fortsätter därefter med att beskriva Bushs karaktär:
"Many liberals refuse to concede Bush's humanity, much less his achievements.
But that humanity is precisely what I will remember. I have seen President Bush show more loyalty than he has been given, more generosity than he has received. I have seen his buoyancy under the weight of malice and his forgiveness of faithless friends. Again and again, I have seen the natural tug of his pride swiftly overcome by a deeper decency -- a decency that is privately engaging and publicly consequential.
Before the G-8 summit in 2005, the White House senior staff overwhelmingly opposed a new initiative to fight malaria in Africa for reasons of cost and ideology -- a measure designed to save hundreds of thousands of lives, mainly of children under 5. In the crucial policy meeting, one person supported it: the president of the United States, shutting off debate with a moral certitude that others have criticized. I saw how this moral framework led him to an immediate identification with the dying African child, the Chinese dissident, the Sudanese former slave, the Burmese women's advocate. It is one reason I will never be cynical about government -- or about President Bush."
Det är en väldigt annorlunda bild än den Oliver Stone tecknar - och som för många (inte minst de som sett Stones film och främst fått sin bild av Bush formad av den) kanske känns provocerande försvarande. Gerson avslutar dock sin artikel med följande ord, som jag helt instämmer i:
"For some, this image of Bush is so detached from their own conception that it must be rejected. That is, perhaps, understandable. But it means little to me. Because I have seen the decency of George W. Bush."
Se även tidigare inlägg:
Oliver Stones "W" 20081008
Oliver Stone i färd med film om George W. Bush 20080329
1 kommentar:
Tips mottas förresten gärna på fler filmer där Bush skildras mer eller mindre öppet.
Skicka en kommentar