Kriget mot terrorismen har resluterat i att listan över "ondskans axelmakter" Iran, Irak och Nordkorea reducerats till två. Dagens Irak är istället för att vara en nyckfull fiende till västvärlden, en trogen demokratiskt allierad. Iran och Nordkorea är det ännu inte. Men en ny kandidat som mycket väl skulle kunna inta topplatsen som skurkstat vore ett talibaniserat kärnvapenbestyckat Pakistan.
Nordkorea har haft kärnvapen i några år - och hur irriterande Kim Yong il än är, så lider han av en nyckfull personlighetsstörning som Västvärlden genom åren lärt sig att hantera; ge ungen godis när han skriker, så blir han tyst ett tag. Och stilla hans behov av bekräftelse genom en pampig deklaration som förklarar hur tillmötesgående och godhjärtad han var som slutade skrika.
Iran är tveklöst ett betydligt större hot - som till skillnad från Kim Yong il har en ideologisk islamistisk agenda. Hur de skulle agera om de väl lyckade skaffa kärnvapen vet vi ännu inte - men bortsett från att en sådan situation vore mycket farligare för omvärlden än Nordkorea, så skulle en sådan situation också leda till en nukleär kapprustning i mellanöstern av stater som visserligen rustar sig för att möta Iran - men som heller inte är några äkta vänner till Västvärlden, och definitivt inga vänner till Israel. Ett sådant scenario vore okontrollerbart - och världen hade i sådana fall gått in i en ny era; en post-västerländsk era, där Västvärlden (Europeiska stormakter eller USA) helt enkelt inte längre skulle vara de övergripande ledarna för världens utveckling. Hur multikulturella och i teorin öppna för andras religioner och värderingar vi än må vara - så har jag svårt att tro att det för någon västerlänning vore en önskvärd utveckling.
Frågan är dock om ett talibaniserat Pakistan dock inte vore ännu värre. Iran må vara en galen islamistisk regim - men en nation likväl så pass utvecklad för att ha mängder av viktiga internationella relationer, som de - kärnvapen eller ej - inte kommer att kasta bort helt lättvindigt; relationer som också utgör god grund för förhandling och dialog. Iran har också en måhända förtryckt men i stor utsträckning också utbildad och världsvan befolkning. Och innan revolutionen 1979 var trots allt Iran ett av mellanösterns mest utvecklade länder (tillsammans med Irak innan Saddam Hussein gick till krig mot just Iran).
Ett Talibaniserat Pakistan skulle inte ha något av det där; inga viktiga eller bindande internationella relationer, inga utbildade eller världsvana ledare. Vad de skulle ha skulle vara en islamistisk trångsynt ideologi som rättfärdigar att man sprejar syra i ansiktet på kvinnor, piskar dem, stenar dem till döds och har en övertygad tro om att det man gör är Guds vilja, och en lika stark tro att man själv genom sådana handlingar en dag ska förtjäna en plats i Paradiset. Det i kombination med högutvecklade kärnvapen vore för mänskligheten en katastrof. Vid ett sådant scenario så är dock frågan om Västvärlden verkligen hade varit den att först lösa problemet - jag har nämligen svårt att tro att vare sig Indien eller Kina - som båda avskyr islamisterna (indierna pg a att de är nationalistiska hinduer och kineserna pga att de är nationalistiska kommunister) - skulle tolerera ett grannland bestående av grottmänniskor(i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) med kärnvapen. De skulle agera långt innan FN:s säkerhetsråd - och i synnerhet Europa - ens han säga flaskhals. Och de skulle få Västvärldens krig mot terrorismen att te sig som ett pojkbråk på förskolan. Talibanerna skulle helt säkert besegras - men då jag misstänker att varken Kina eller Indien skulle ha samma krav på mänskliga rättigheter som USA (ja, som USA) så kommer det att ske till priset av ett mänskligt lidande som är enormt.
Ödescenarierna med ett kärnvapenbestyckat talibanstyrt Pakistan är alltså oändliga.
Det ligger därför i mänsklighetens och västvärldens intresse att Pakistan säkras. Den pakistanska regeringen befinner sig på branten till kollaps och de har uppenbarligen inte möjlighet att stå emot trycket från talibanerna. Därför måste västvärlden komma på en gemensam lösning. Europa måste organisera en armé (eller rättare sagt NATO) som tillsammans med USA kan besegra talibanerna i Afghanistan och Pakistan. Och då menar jag förstås inte en armé så som den svenska ISAF-styrkan, som kommenterar i svensk dagspress så fort en mås skiter på deras hjälmar (med det inget personligt menat mot de många duktiga och modiga svenska soldater som tjänstgör i Afghanistan och som jag hyser stor respekt för - det är mer en ironiserande kritik mot vår övergripande syn på vår svenska/europeiska roll i Afghanistankriget som i jämförelse med den amerikanska måste sägas vara mycket tam) - utan en riktig armé som gör som den amerikanska; skjuter skarpt och strider tills fienden är besegrad - men som också gör det måttligt, där syftet inte är att utbreda ett imperium, utan att skydda mänskligheten och befria människor styrda av tyranner (i detta fall grottmännisk... grottmän med skägg).
Se även tidigare inlägg:
Pakistan talibaniseras 20090414
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar