torsdag 11 november 2010

DN:s missvisande skildring av Bushs Irakbeslut

DN:s Web-TV har här ett inslag om Bushs bok "Decision Points". Rubriken till Web-TV-inslaget lyder: "Bush: Jag övertalades till Irakinvasion"

På DN.se:s första sida finns idag också följande bild som inbjuder till web-klippet:



En rubrik och en bild som tämligen tydligt lyfter fram att Bush verkar vilja skylla ifrån sig och avsvärja sig sitt eget ansvar för Irakkriget. Det blir ännu tydligare i web-reportaget, där DN-reportern Ingela Lundh säger följande:

USA:s förre president George W. Bushs ämbetsperiod blev dramatisk. Och nu lanserar han sin bok om åren i Vita Huset - självbiografin "Decision Points". I veckan kickade ex-presidenten igång sin bokturné i Dallas där folk hade köat i timtal för att få en signerad kopia (inslag med besökande fans). Dom beslut som boktiteln syftar på är bland annat Irakinvasionen, skendränkningar av terrormisstänkta, orkanen Katrina och framför allt terrorattacken 2001. Och i den 500 sidor tjocka boken redogör Bush för vilka överväganden han gjorde innan besluten fattades (klipp från Bushs bok-pr-video). I boken beskriver Bush bland annat om hur han till en början var emot invasionen av Irak, men att han till slut blev övertalad av vice-presidenten Dick Cheney.


DN:s framställning får det helt uppenbart att verka som att Bush försöker skylla kriget på Dick Cheney. Så är förstås inte fallet - något alla som följt Bushs karriär aktivt vet. Det av några orsaker värda att tas upp lite mer ingående:

Bush skyller inte ifrån sig:

Den 10 januari 2007 pålyste Bush sin då mycket kontroversiella truppökning i Irak - han förklarade då att militären gjort allt vad de kunnat, och tog själv på sig ansvaret för sakerna som gått fel:

The situation in Iraq is unacceptable to the American people - and it is unacceptable to me. Our troops in Iraq have fought bravely. They have done everything we have asked them to do. Where mistakes have been made, the responsibility rests with me.


Bush är inte en person som skyller ifrån sig eller lägger skuldansvar på andra (vilket inte kan sägas om alla amerikanska politiker eller presidenter). I förrgår skrev Bushs fd medarbetare Mark McKinnon som i slutet av 1990-talet bytte parti från demokrat till republikan pg a Bush, om vad han såg i dennes personlighet följande:

...I'm glad President Bush has published Decision Points—not so much because I think it will help rehabilitate his image or improve his place in history, though I think it will help on those counts. I'm glad because I believe readers will get a sense of the George W. Bush who I've known for 15 years—a man who is very different than the distorted public image many have come to accept as accurate.

...Bush never complains. He never blames others. He takes full responsibility for his campaigns, his administration, his life. He accepts the cards he's dealt. That's the George Bush I know.

...When we were up to our knees in the snows of New Hampshire and got whipped by John McCain by 19 points, my advertising colleague Stuart Stevens started packing his bags. I asked what he was doing. "We're going to be fired," he said speaking from the experience of someone who had been in previous presidential campaigns when things went south. But Bush called us all into his room, looked us all in the eye, and said, "When we walk out of here and the defeat we've just been dealt, I want all your heads high. This is not your fault. It’s mine alone. I let you down, and I apologize."

...I didn't always agree with President Bush's decisions or policies, but I never doubted his heart. And I've never regretted for a moment the day I crossed the political bridge to help reelect him as governor of Texas in 1998. It was an honor then. It's an honor today
.

Dick Cheney vore fel person att beskylla:

Att Bush skulle skylla ifrån sig ter sig därför synnerligen otroligt. Och att han skulle skylla på Dick Cheney ter sig såväl otroligt som orealistiskt. Cheney styrde inte Vita Huset - vilket i princip är den första myt alla med insikt i Vita Huset under George W. Bush gemensamt konstaterar (vilket inkluderar alla Bushs medarbetare och alla Bushs kritiker, med någon form av insikt). En av dem som tar itu med den myten är bl a historieprofessor Julian E. Zelizer - vid Princeton University, som i följande artikel i Washington Post skriver:

The Bush era produced a stream of good books examining the vice president's hidden influence. We learned how this crafty insider expanded executive power and shaped foreign policy by relying on a network of loyal advisers. In these accounts, Bush appears as a puppet to the real leader, Cheney, who lurked in the shadows.

However, much of the subsequent writing about the Bush presidency - including works by journalists such as The Washington Post's Bob Woodward - challenges this portrait. We have begun to see instead that Bush, surrounded by political advisers such as Karl Rove, didn't allow power to move too far away from his control.

Cheney opposed Bush's decision to fire Rumsfeld and resented the fact that the president would not pardon "Scooter" Libby, a Cheney aide who was convicted of perjury and obstruction of justice. Bush rejected the vice president's preference for a hard-line stance toward North Korea and Iran, and it was Bush, not Cheney, who pushed for the troop surge in Iraq in 2007 as well as the TARP bailouts in 2008. And according to reports on Bush's memoir, the president even considered removing Cheney from the 2004 presidential ticket, given the vice president's "Darth Vader" reputation.


En annan orsak som också kan nämnas är det faktum att Bush och Cheney trots djupa meningsskiljaktigheter kring olika frågor (Te x: Cheney var gällande Irak mer ivrig än Bush, Cheney var för gay-äktenskap, Bush emot) - så var de båda goda vänner och har så förblivit även efter president-administrationens upplösning. I februari träffades de första gången sedan avskedet året före - och i sin intervju med Matt Lauer i förrgår, så förklarade Bush att han var glad över att rapportera att relation med Dick Cheney var utmärkt - trots meningsskiljaktigheterna kring Scooter Libby - ta en titt:



Cheneys över-hypade roll kan lätt bemötas också på andra sätt: var det Dick Cheney som också övertalade Hillary Clinton, Joe Biden, John Edwards, John Kerry et c att rösta för Irakkriget/resolutionen som legitimerade kriget? Var det Cheney som övertalade Tony Blair?

Faktum är att Blair i sin nyutkomna självbiografi nämner Dick Cheney - Blair konstaterar där att Cheney är ett hatobjekt bland vänsterfolk men att han själv ansåg att Cheney hade kommit fram till en viktig insikt värd att tas på allvar: att USA befann sig i ett verkligt krig mot terrorister och skurkstater.

Att Bush inte skulle skylla ifrån sig, och att han inte skulle skylla på Dick Cheney (pg a att det vore synnerligen irrationellt eftersom Bush mer än någon annan visste att det var han själv, inte Cheney som styrde i Vita Huset) avväpnar således två av DN-inslagets teser. Den tredje tesen är mer underförstådd, men förtjänar också den att bemötas.

Cheney som syndabock för vänsterns Bushbild, snarare än för Bushs beslut:

Bush verkar helt uppenbart vara en ganska trevlig prick - något han alltid varit och fortfarande är (ta en titt följande intervju från häromdagen med Oprah Winrey. Winfrey stödde Obama 2008 men helt uppenbart finner hon Bush något charmerande). Men om Bush trots allt kanske ändå var en schysst kille, men hans politik likväl bestod av lögner och galenskaper så var det kanske Cheney som var det riktigt ruttna äpplet?

Den tesen blir ett alldeles utmärkt sätt att försvara sin egen konsekventa svartmålning av Bush-administrationens politik (en retirerande försvarslinje, skulle man kanske kunna likna det hela vid).

SVD i sin recension av filmen "Fair Game", gör här en liknande anspelning för att kasta in Cheney i leken igen, när recensenten Jan Söderqvist skriver:

Min stora invändning gäller den enorma elefant som står där mitt i rummet och som ingen ser eller talar om: vicepresident Dick Cheney. Det var Cheney som satt på relevant information och som beordrade läckan. Det var Cheney som personligen manipulerade kongressen med sagor om Saddam. Och så vidare.


Något Söderqvist verkar vara väldigt säker på. Att skaparna av filmen inte valt att måla upp "elefanten" tydligare beror knappast på att de är några varma anhängare av Cheney eller några andra inom Bush-administrationen, utan snarare mer på att de - likt de flesta (som ovan beskrivs) - vet att Cheneys roll gällande det mesta var begränsad. (Vilket inte alls betyder att Fair Game är någon sanningsenlig film, men det är en annan sak, som jag tar upp här).

Faktum är följande: beslutet om Irakkriget fattades inte av Dick Cheney eller några andra av vänstermedia påhittat ondskefulla skuggfigurer, man gärna vill lyfta fram nu när det är svårare att lyfta fram Bush personligen som te x Satan (vilket det dock var Hugo Chavez som gjorde).

Beslutet fattades efter många överväganden av George W. Bush själv - och det på betydligt mer rationella grunder än svensk media som DN och SVD någonsin viljat tillstå.

Se även tidigare inlägg:

Bushs uppföljningsintervju med Matt Lauer 20101111

----------

Om filmen Fair Game:

SVD:s recension av "Fair Game" och bakgrunden till filmen 20101106

Om bakgrunden och orsakerna till Irakkriget:

Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117

Inga kommentarer: