Det är emellertid inte bara Bushs bok som blivit kritiserad av svenska reportrar - det har även hans presidentskap. Följande inlägg är en artikel om svensk USA-rapportering under Bushs år i Vita Huset. En artikel där jag genom 14 exempel på ideologisk vinklad svensk USA-rapportering vill visa varför Sverige nu med nödvändighet måste inleda en seriös diskussion om public-service-medias framtid.
Av allt ni kan komma att höra idag, den 1:a april, så är den svenska USA-rapporteringen under de gångna år som präglats av USA:s fyrtiotredje president, ett skämt som slår det mesta.
Denna artikel syftar till att påvisa hur svensk USA-rapportering lider av en rejäl slagsida där det demokratiska partiet nästan alltid utmålas positivt och det republikanska partiet nästan alltid negativ. Det gäller både inom statsägd media som SVT och Sveriges Radio, som bland de stora rikstäckande tidningarna som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, trots att alla dessa medier utger sig för att i huvudsak stå för neutral journalistisk objektivitet. Av dessa orsaker har den svenske medelmedborgaren haft mycket svårt att få en uppfattning av USA och amerikansk politik som inte präglas av det allmänna vinklade nyhetsklimatet. Istället för att förmedla information och fakta som ger rum för debatt om folkligt opinionsbildande har svenska medier istället direktförmedlat negativa opinionsåsikter till sina svenska konsumenter om USA och om republikanerna inte minst.
Denna slutsats drar jag efter några års efterforskningar. Jag har följt både amerikansk politik och svensk USA-rapportering i 10 år via Internet, tidningar, radio och TV. I 3 år har jag dessutom bloggat dagligen om amerikansk politik (på bloggen Amerikanska nyhetsanalyser) där jag bl a jämfört svensk USA-rapportering med hur amerikanska källor från såväl höger som vänster rapporterat om samma ämnen. Här följer en presentation av några av dessa jämförelser, följt av en kort slutdiskussion om den objektiva journalistikens funktion.
De fjorton exemplen nedan är alla sammanfattningar av mina längre analyser av varje ämne, och de som grundligare vill läsa om ett specifikt exempel mer ingående kan följa den länk som finns i slutet av varje exempel.
Svenska tidningar:
Exempel 1:
Den 27 januari 2011 hade SVD en artikel författad av Olof Jönsson vars titel löd "Fox klippte om Obamas tal – förstörde hans skämt". Artikeln hävdade sedan hur det konservativa TV-bolaget Fox News ertappats med att ha manipulerat sin sändning av president Obamas nyss hållna State-of-the-Union-tal genom att klippa bort publikens skratt efter Obamas skämt, och istället ersätta skratten med ljudet från spelande syrsor.
Händelsen utspelade sig på en av kabelkanalens opinionsbildande morgonshower (Fox and Friends) och syftade till att skämtsamt driva med presidentens tal, inte att förleda publiken. I klippet hörs tydligt skratten i bakgrunden även om man lagt till syrseljud i förgrunden - ljud som ingen vettig tittare skulle kunna tro var en del av det verkliga talet - det var således en plojgrej i en av många Fox-shower som gör just plojgrejer. I den svenska artikeln betonas dock hur Fox News verkligen försöker förleda publiken. Så var dock inte fallet, men en svensk läsare utan egen kunskap och som läser SVD med tillit skulle inte kunna förstå det.
Läs gärna hela SVD-artikeln här, och min utförliga kommentar till artikeln här.
Exempel 2:
Det är dock lätt att se stickan i sin broders öga utan att se bjälken i sitt eget. Det SVD felaktigt anklagade Fox News för att göra mot president Obama har de nämligen själv otaliga gånger gjort i sin egen rapportering om republikanerna och president George W. Bush.
Ett tydligt exempel på detta var den 6 april 2010 när SVD publicerade en artikel vid namn "USA tar sikte på Jemen-predikant". Artikeln handlar om hur USA beslutat att sätta upp den amerikanske islamistpredikanten Anwar al-Awlaki på en dödslista. Beslutet att göra detta fattades av president Barack Obama, något vänsterliberala amerikanska nyhetsförmedlare inte var sena att betona. Den vänsterliberale programvärden Keith Olbermann sa te x så här:
"Good evening from New York. President Obama has reportedly authorized the death penalty for an american citizen who has not been convicted of any crime - the evidence against him has yet to see the light of day, who denies his guilt, and who has not been given the due process, including trial guaranteed by the Constitution of the United States. It is a power not even claimed by the Bush-Cheney administration, extending far beyond Bush-Cheney claims, which even the most conservative supreme court justicies rejected."
I SVD:s artikel nämns emellertid inte Obama, istället lägger man tonvikten vid Jane Harnman, ordförande vid en underrättelsekommitté i Representanthuset. SVD skriver:
Beslutet att lägga hans namn till listan över potentiella måltavlor har fattats av USA:s nationella säkerhetsråd.
Republikanen Jane Harman, ordförande i en underrättelsekommitté som sorterar under representanthusets utskott för inre säkerhet, beskriver mannen som "troligen nummer ett" bland de terrorister som utgör hot mot USA.
Enligt Harman, som nyss har besökt Jemen, jagas han av jemenitiska myndigheter, med amerikansk hjälp.
I följande inlägg kommenterar jag denna artikel och skriver bl a att två saker med ovan citerade textparti kan kritiseras. Dels att det i SVD:s artikeln nästan framstår som om Jane Harman ligger bakom beslutet att söka mörda Anwar al-Awlaki - president Obama nämns inte alls, det trots att amerikansk media inte alls är sena med att peka ut just president Obama som främsta ansvarig. Och sen går jag över till min andra invändning och skriver:
Genom att nämna republikanen Jane Harman, vars ansvar för beslutet inte är i närheten av president Obamas, så framställer artikeln nästan det hela som om det vore ett republikanskt beslut. Det kanske SVD hade önskat, men det för oss till den andra punkten.
Vilken är att Jane Harman inte är republikan, hon är demokrat. Jag citerar sedan en artikel i New York Times där det står:
At a panel discussion in Washington on Tuesday, Representative Jane Harman, Democrat of California and chairwoman of a House subcommittee on homeland security, called Mr. Awlaki “probably the person, the terrorist, who would be terrorist No. 1 in terms of threat against us.”
Jag konstaterar sedan:
Att hon är demokrat framkommer också tydligt på Wikipedia. Det förändrar förstås inte att hon likväl inte är den ytterst ansvariga för beslutet (däremot säger det en hel del om SVD).
SVD:s artikel var naturligtvis betydligt värre än det humorbetonade syrsespel man gnällde på Fox News över. Läs gärna här hela min kommentar till SVD-artikeln. Det var visserligen april (också då), och SVD:s artikel var onekligen ett riktigt dåligt skämt.
Exempel 3:
Ibland gjorde SVD också gemensam sak med sin konkurrent DN i sin ensidiga USA-rapportering. Den 10 april 2010 publicerade SVD en artikel vid namn "Bush kände till fångars oskuld" och DN publicerade samma dag en artikel med samma rubrik och samma innehåll. Båda artiklar utgår från följande artikel i London Times, med kontentan att det var mycket troligt att president Bush vägrade släppa oskyldiga fångar på Guantanamo-basen av politiska skäl.
Som exempel på detta hänvisar man till Colin Powells rådgivare Lawrence Wilkerson, och beskriver hur barn på 12-13 år och åldringar på 92-93 år spärrats in. Av artikeln är det svårt att inte få en riktigt rejält dålig bild av president Bush. Bland annat skrivs:
Barn "så unga som 12 och 13 år och åldringar på 92 eller 93 år har skeppats till Guantánamo", säger Wilkerson. Sålda för 5.000 dollar styck.
Ofta fanns det absolut inga bevis alls mot dem.
Cheney och Rumsfeld ville inte släppa de oskyldiga eftersom de befarade att de "ofattbart förbryllande" interneringsoperationerna skulle avslöjas, enligt Wilkerson.
"Deras åsikt var att oskyldiga människor som tynade bort på Guantánamo i åratal rättfärdigades av det vidare kriget mot terror och gripandet av ett fåtal terrorister som var ansvariga för 11 september-attackerna och andra terrorhandlingar", uppger Wilkerson.
Artikeln nämner inte ett ord om att Wilkerson inte är någon objektiv bedömare utan en långtida Bush-kritiker. Inte heller sägs ett ord om att såväl barnen som åldringarna i fråga blev frisläppta tidigt av Bush-administrationen, medan New York Times i januari 2004, dvs 6 år tidigare, skrev så här:
The United States military released its three youngest prisoners from the detention center at Guantánamo Bay in Cuba on Thursday, teenagers thought to be 13 to 15 years old.
The teenagers were returned to their home country, which the Pentagon did not identify. All three were captured in Afghanistan and taken to Guantánamo in February 2003, said Lt. Col. Pamela Hart, a military spokeswoman at Guantánamo.
Military officials said they had decided the teenagers no longer posed a threat to the United States and had no further value as interrogation subjects. They will not be tried by the United States government for any crimes, the military said.
Inte heller nämns i de svenska tidningarna ett ord om att de farhågor som då fanns i USA handlade om huruvida Bush-administrationen släppte farliga fångar för lättvindigt, snarare än att man låste in dem för länge. Läs gärna här hela min kommentar till artikeln i SVD och DN.
Exempel 4:
SVD och DN fortsatte tillsammans med andra svenska tidningar att spinna kring samma teman gällande vinklad USA-rapportering. I september 2010 noterade jag i följande blogginlägg hur såväl DN, SVD och Aftonbladet valde att driva myten om Bushs "Mission Accomplished"-tal vidare. En historia som kort kan sammanfattas som följande: Den 1 maj 2003 höll president Bush ett tal vid USS Abraham Lincoln i San Diego och hade bakom sig en dekal med texten "Mission Accomplished".
I takt med att Irakkriget skulle visa sig vara allt annat än färdigt så kom kritik snabbt att riktas mot att Bush deklarerat uppdraget slutfört. Något som görs också av de svenska tidningarna. Jag citerar mitt blogginlägg:
Här kommenterar jag den 23 augusti en artikel i DN där Michael Winiarski driver tesen om Bushs segerdeklaration vidare och skriver efter att ha intervjuat en krigskritisk Irakveteran vid namn Matt Southworth:"När Matt Southworth åkte till Irak hade det gått nära ett år sedan dåvarande presidenten George W Bush deklarerat ”mission accomplished” – uppdraget verkställt."
Och här är en längre kommentar om samma sak när Kalle Bergbom också han i DN vinklar "Mission Accomplished"-texten som följande:I dagarna har det gått precis sju år sedan USA:s president George W Bush förklarade kriget i Irak vunnet.
Aftonbladet hade också en liknande text, där Wolfgang Hansson skrev följande artikel som kommentar på Obamas tal om Irak. Titeln på artikeln löd: "Irakkriget slut – en gång till - Ska Obama upprepa Bush pinsamma fadäs?" Och Wolfgang Hansson skriver vidare:"I dag ska en amerikansk president förklara att Irakkriget är över – igen. Bush gjorde det redan 2003 och hade grymt fel."
Problemet med framställningen var dock att Bush inte alls deklarerade att Irakkriget skulle ha varit över den 1 maj 2003. Han sa den dagen så här i sitt tal från USS Abraham Lincoln:
The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.
I efterhand har Bush också reflekterat över dekalen som hade satts upp bakom honom, och som syftade det uppdrag som soldaterna han talade inför utfört, inte på Irakkriget i dess helhet. Bush tar upp saken i sin nya bok "Decision Points" men redan i sina utgångsintervjuer 2008 talade han om ämnet, och sa bl a:
"...when I went to the USS Abraham Lincoln, and they had a sign that said "Mission Accomplished". I regret that sign was there. It was a sign aimed at the sailors on that ship, however it conveyed a broader knowledge: to some it said "Bush thinks the war in Iraq is over" - when I didn´t think that, but never the less it conveyed the wrong message."
Det faktum att Bush faktiskt inte hävdade att Irakkriget var över den 1 maj 2003 och det faktum att han också reflekterat över saken nämns dock inte alls av någon av de svenska journalisterna. Läs här gärna hela min kommentar om ämnet.
Exempel 5:
Den inställningen är dock något av en tradition på SVD. Den 3 maj 2008 publicerade SVD en artikel med titeln: USA-general: Bush inkompetent - en artikel där skribenten Lars Söderström recenserar general Ricardo Sanchez' bok Wiser in Battle: A Soldier's Story där denne bl a kritiserar president Bush och dennes ministrar för att ha planerat kriget dåligt. SVD lyfter dock fram precis allt för att verkligen betona hur illa Sanchez tyckte om Bush, och hur illa Bush-administrationen behandlade denne då längst komna latinoamerikanske militär. SVD skriver bl a:
Sedan Sanchez lämnat ifrån sig befälet i Irak fick han beskedet att hans militära karriär var över. Han, som varit trestjärnig general och den amerikan med latinamerikanskt påbrå som nått längst i försvaret, skulle därmed aldrig få sina eftertraktade fyra stjärnor.
I artikeln i SVD får man intryck av att Sanchez är en väldigt bitter och besviken person. I en intervju jag såg med generalen fick jag dock inte alls samma intryck som det SVD förmedlar (en intervju där han bl a också försvarar Bushs "Mission-Accomplished-tal"). Läs gärna SVD:s artikel om Sanchez här och sedan min reflektion över generalen. Det är två mycket skilda bilder som framkommer. Jag har dock inte läst Sanchez bok, kan sägas - så min bild av saken måste i detta fall inte vara helt korrekt. Men jag vågar påstå att jag ger en mer balanserad och sansad bild än SVD i sin artikel gör.
SVD:s antydning om att det skulle kunna finnas rasistiska motiv bakom generalens avbrutna karriär gör saken än mer absurd. I synnerhet eftersom ett av president Bushs kännetecken var hans nära relation med latinoamerikanska väljare, såväl under sin tid som guvernör som under sitt presidentskap.
Exempel 6:
Ett annat exempel på vinklad USA-rapportering i SVD var när man under den pågående presidentprimärvalskampanjen 2008 publicerade en artikel vid namn McCain riktar in sig på Obama där skribenten Alexandra Hernadi leker med opinionssiffror på ett besynnerligt sätt. Först konstateras dock i inledningen i något vinklad ton:
John McCain satsar nu helhjärtat på att smutskasta senatorn från Illinois istället för att munhuggas med Clinton.
Det är således enligt SVD så enkelt att det i presidentkampanjen alltså bara var John McCain som kastade smuts. Vad som tydligast visar artikelns ensidiga vinkling framkommer dock lite senare när författaren skriver:
Enligt en opinionsundersökning från Los Angeles Times/Bloomberg skulle McCain få det tufft både mot Obama och Clinton, men svårast att ta hem segern mot Obama. Enligt den senaste mätningen är det ett jämt race mellan McCain och Obama, republikanen leder med 44 procent mot Obamas 42 procent. Skulle istället Clinton bli hans motståndare skulle McCain leda med 6 procentenheter, 46 procent mot Clintons 40.
Ser ni något besynnerligt i den texten? Jag kommenterade saken så här, i ett inlägg den 28 februari 2008:
Det rör sig förstås inte om några märkvärdiga vinklingar. Men att säga att McCain smutskastar Obama är nog att ta i. Däremot kritiserar de ju varandra, men det är inte riktigt samma sak.
Slutformuleringen i artikeln är också intressant: "Enligt en opinionsundersökning från Los Angeles Times/Bloomberg skulle McCain få det tufft både mot Obama och Clinton, men svårast att ta hem segern mot Obama." Borde det inte rimligtvis stå tvärtom, dvs att både Obama och Clinton skulle få det tufft mot McCain, eftersom denne tydligen leder över dem båda, men att Clinton skulle få det svårast att ta hem segern mot McCain?
Ja, vad tycker ni? Var SVD:s dribblande med siffror en seriöst objektiv framställning?
Min bloggkompis Erik kommenterade saken 2008:
Ja, det var en märklig formulering med tanke på innehållet. Hur positiv en situation än vare för en republikan försöker svensk media alltid vinkla det till demokraternas fördel.
Exempel 7:
Men även DN fyller på egen hand sin beskärda kvot av vinklad USA-rapportering. I maj 2009 hade DN en artikel skriven av Erik Ohlson som syftade till att informera svenska läsare om vilka grupperingar det republikanska partiet bestod av. Artikeln i DN är idag till stor del bortklippt från DN:s hemsida (ta en titt). Det står inte längre vare sig vilket datum artikeln publicerades eller vem som är dess författare - i min kommentar till artikeln citeras den dock utförligt, och kan läsas här. Erik Ohlson ger i den artikeln en väldigt förenklad bild av republikanerna som han menar består av tre grupper: de neokonservativa, de högerkristna och nytänkarna. Det är förstås en gruppering som våren 2009 var full av luckor (såväl den "kristna högern" som de neokonservativa blev i slutet av Bushs presidentskap synnerligen marginaliserade även inom det republikanska partiet, där klassisk konservatism blev mer framträdande). Men Ohlson beskriver också somliga nyckelrepublikaner på ett felaktigt sätt. Ohlson skrev bl a:
"3. Nytänkarna. Vill ha ett mindre ideologiskt, mer pragmatiskt parti som når ut med budskapet till de grupper som övergivit partiet på senare år, som svarta och latinamerikaner. Hit hör partiordföranden Michael Steele, Floridas guvernör Charlie Crist och den unge kongressmannen Eric Cantor från Virginia.
Det finns också en fjärde storhet som många – inklusive han själv – anser är partiets verklige ledare: radioprataren Rush Limbaugh."
Jag kommenterar genom att bl a skriva:
Den här punkten skulle kunna kommenteras i en tio sidors lång dissning - men jag tar det kort, enkelt och snällt: Charlie Crist är tveklöst den mest pragmatiske av dessa - Steele och Cantor kan däremot knappast sägas vara ideologiskt pragmatiska (även om den förste i alla fall tidigare gärna framställde sig som sådan) och förespråkar båda två en konsekvent fiscal conservatism - och var starka motståndare till Obamas stimulanspaket (Cantor kritiserade Obama högljutt). Att kalla dessa "nytänkare" är dock besynnerligt. Och det vore intressant att höra vad Ohlson menar att dessa "tänkt ut" som är nytt. De anser att president Bushs neokonservatism spenderade för mycket statliga pengar - och vill återgå till Reagans tes om att staten är problemet, inte lösningen på problemen. Men det är knappast en ny tanke bland Republikanerna.
Idag, vintern 2011, är Eric Cantor republikanernas nye majoritetsledare i Representanthuset. Och det står helt tydligt att min beskrivning av Eric Cantor var korrekt medan Ohlsons beskrivning av honom var väldigt fel. Det märktes redan då i hans artikel att han skrev om ett ämne han inte hade full koll på. En vanlig medelsvensk läsare av DN skulle dock inte ha helt lätt att göra den urskiljningen. Läs här gärna hela min kommentar till Erik Ohlsons DN-artikel.
Sveriges television:
Exempel 8:
Men det är inte bara de svenska tidningarna som präglas av en stark slagsida gällande sin USA-rapportering. Samma sak kan sägas om våra direkt statsstyrda medier som SVT och Sveriges Radio som också nästan alltid skildrar demokraterna positivt och republikanerna negativt. Den 28 november 2008 skrev jag följande inlägg där jag gav några exempel på hur SVT i princip förmedlade demokratisk partipropaganda.
Bland annat gav jag ett exempel från SVT:s program Existens som innan presidentvalet 2004 när Bush kampanjade för sitt återval sände ett program där den amerikanske vänsteraktivisten Gore Vidal intervjuades. Programledare Anna Lindman Barsk frågar honom om han tycker att George W. Bush blivit en slags religiös ledare i Amerika varpå han svarar nej, men att de flesta amerikanska politiker är hycklare som bara använder religionen för ett hetsa upp "småfolket" och säger bland annat:
"Vissa använder ett religiöst språkbruk för att hetsa upp småfolket. De anses vara lovligt byte. Bush gör det jämt. Han har inget annat att tala om - än att man ska jaga "Jesu fiender" det vill säga Muhammed. Nu kanske han startar ett religionskrig, vilket många kring honom vill."
Vidals påstående får stå helt okritiskt i det svenska programmet. Inget nämns om att han är en av USA:s mest kända vänsteraktivister, och inget nämns heller om att de saker han sa helt enkelt inte alls stämmer. Det sägs inte ett ord om att Bush direkt efter 9/11 gjorde allt för att inte utmåla islam som fienden, och inte utmåla muslimer som terrorister. Något religionshistorikern Karen Armstrong då samma år uppmärksammade, och skrev så här om i sin bok "Islam" (utgiven på svenska av Forum 2004):
"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)
Således säger Armstrongs bild av Bush emot den bild som Vidal målar upp. Men att Vidal hade fel ger Existens-reportaget inga antydningar alls till. Det nämns inte ens att andra auktoriteter ser på saken helt annorlunda.
Exempel 9:
Våren 2009 offentliggjorde den nytillträdda Obama-administrationen de dokument som legat till grund för de "tuffa förhörsmetoderna" (som somliga, inklusive SVT menade var tortyr) som efter Bush-administrationens godkännande använts på al Qaida-fångar på Guantanamo-basen. I följande inlägg recenserar jag den 30 maj 2009 ett nyhetsreportage från SVT-rapport som bl a kommenterar de offentliggjorda "tortyr-dokumenten" som följande:
"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."
Nyhetsinslaget fortsätter sedan med att berätta hur Lynndie England och hennes kamrater straffades, men förklarar vidare att "nu visar frisläppta dokument i USA att de bara följde order."
Lynndie England var en av de soldater som 2004 deltagit i att förnedra fångar på det irakiska Abu Ghraib-fängelset på synnerligen bisarra sätt. SVT-reportern knyter i reportaget Abu Ghraib-skandalen direkt till de släppta dokumenten och till Bush-administrationen. Problemet var förstås att de dokument som Obama-administrationen nyss hade släppt inte handlade om Abu Ghraib utan om Guantanamo.
För att vara på den säkra sidan mejlade jag därför SVT-reportern Lisa Carlsson som gjort reportaget, för att fråga vilka dokument som egentligen åsyftades, var det kanske några andra dokument än de som Obama hade offentliggjort?
Svaret jag fick var att det var de dokument som Obama offentliggjort som åsyftades. Hon skrev till svar:
Nej, jag har inte hittat några nya okända dokument. Vi talar båda om samma nyligen frisläppta och offentliggjorda dokument om de amerikanska förhörsmetoderna efter 9-11 och kongressens undersökning. Och Du har helt rätt - det är inte Abu Ghraib det främst handlar om. Däremot gäller ju dokumentens metoder inte alls bara Guantanamo, utan även andra förhör som gjordes utanför USA - i Irak, Afganistan och i CIAs hemliga fängelser.
Reportern ifråga förstod alltså själv att de dokument som hänvisades till i SVT-reportaget inte handlade om Abu Ghraib. Trots det drar hon alltså ändå slutsatsen att dokumenten visar att
"...de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush"
En vanlig svensk som ser på kvällsnyheterna skulle inte haft en chans att förstå felaktigheten i reportaget i fråga, utan helt köpa den bild som förmedlas: att det nu finns bevis för att Bush beordrade de perversa övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Det trots att de bevis som SVT åberopar (de av Obama släppta dokumenten) inte bevisar detta. Och bara om man på förhand redan bestämt sig för att Bushadministrationen auktoriserade Abu Ghraib-skandalen skulle det faktum att dokumenten inte handlade om Abu Ghraib utan om Guantanamo behandlas som en petitess.
I min vidare mejlkonversation med reportern uppmanade jag till en rättelse från SVT:s sida och spekulerade också i varför en sådan koppling mellan Abu Ghraib och de av Obama nysläppta dokumenten - som handlade om en helt annan sak - kopplades ihop så starkt. Jag skrev:
Jag har inte sett CNN, ABC NEWS eller MSNBC eller någon annan nyhetssajt – som trots allt väldigt regelbundet rapporterat om CIA:s förhörsmetoder – göra samma kategoriska koppling mellan dokumenten och Abu Ghraib, som du och SVT gör i ert reportage. Vilket får mig att tro att du skaffade dig en intervju med Lynndie England, och sen, för att ge intervjun lite större nyhetsvärde knöt den (och Abu Ghraib-händelsen hon var involverad i) direkt samman med de nysläppta GITMO-dokumenten.
Mer rättvist hade som sagt varit att ställa frågan om dokumenten om förhören på GITMO kan ha inspirerat till händelserna på Abu Ghraib – istället för att få GITMO-dokumenten att framstå som specifika sanktioner över händelserna på Abu Ghraib (vilket de inte var).
Jag skulle gärna se en officiell rättning från SVT i det avseendet,
Någon rättning kom dock inte trots det uppenbara sakfel som inte kan betraktas som ringa. För mer om SVT-reportaget och förhörsmetoderna som användes på Guantamano kan mitt inlägg om saken läsas här.
Exempel 10:
Det var dock inte alltid som de svenska reportrarna själva producerade ensidiga reportage - ibland nöjde man sig med att helt enkelt sända någon utländsk vänsterkritisk dokumentär om USA.
En sådan var dokumentären "Tea-Party i Amerika" som sändes den 7 november 2010 på SVT, där tittaren får följa den skotske reportern Andrew Neil på dennes rundresor i te-party-rörelsens USA 2010.
Te-party-rörelsen uppstod våren 2009 som en konservativ motrörelse till Obamas expanderande federala agenda som då främst tog sig uttryck i hans sjukvårdsreform - en reform som krävde att alla amerikaner måste skaffa sig en sjukförsäkring. Te-party-rörelsen ansåg på ideologiska grunder att detta stred mot konstitutionen och namnet te-party-rörelsen anspelar förstås på Boston Tea Party 1773, när de blivande amerikanerna kastade ner brittiskt te i havet för att den brittiska staten påtvingade dem skatter utan att de representerades i det brittiska parlamentet.
Den skotske reportern framställer te-party-republikanerna som en samling religiösa galningar med udda åsikter och udda personligheter. För att påvisa detta lyfter han fram den konservative Fox News-programvärden Glenn Beck och gör diverse lösa kopplingar till den gamla högerkristendomen som gör att en svensk tittare inte kan dra någon annan slutsats än att te-party-aktivisterna helt enkelt är galna.
Problemet med dokumentären är dock att den framställer saker och ting på sätt som de helt enkelt inte är. Glenn Beck är ingen centralgestalt inom te-party-rörelsen - på sin höjd är han en av många centralgestalter. Rörelsen har ingen ledare, men under den tid dokumentären gjordes så var Sarah Palin mer än någon annan rörelsens ikon - så om man nu hade önskat lyfta fram någon slags centralgestalt så borde det i så fall ha varit hon - verkligen inte Glenn Beck eller några andra av de udda gestalter Andrew Neil väljer att lyfta fram. De ideologiska te-party-aktivisterna lyser helt med sin frånvaro - och istället för att lyfta fram de seriösa och ideologiska te-party-anhängarna så väljer den skotske reportern att bara lyfta fram de populistiska och udda personligheterna vars inflytande på rörelsen varit marginellt. De flesta av dem som Andrew Neil nämner förlorade antingen republikanernas primärval 2010 eller de allmänna kongressvalen hösten 2010. Kvar blev då de mer seriösa och ideologiska kandidaterna.
Det andra problemet är att dokumentären lyfter fram religion som någon slags faktor för te-party-rörelsen. Vilket helt enkelt inte är fallet. Te-party-rörelsen har många religiösa i sina led, men den gemensamma faktorn är synen på ekonomin och på konstitutionen - inte religion. Vilket således skiljer te-party-rörelsen avsevärt från 1980- och 1990-talets kristna höger. Det intrycket får man dock inte alls av dokumentären ifråga.
Mer om problematiken och de uppenbara felen i dokumentären kan läsas om i min följande recension av den. Att SVT sände en sådan kritisk och negativ dokumentär så okritiskt och ensidigt i ett land där de flesta inte kan speciellt mycket om te-party-rörelsen och överlag får sin uppfattning från de saker som förmedlas av svensk media kan inte betecknas som public service utan måste betraktas som desinformation där staten förmedlar en subtil åsikt om te-party-rörelsen som sedan förmedlas och upptas av svenska folket.
Exempel 11:
Bo Inge Andersson, utrikesjournalist vid Sveriges Television och verksam som utrikeskommentator för Rapport brukar ofta kommentera amerikansk politik. Den 28 december 2009 hade han följande sammanfattning på SVT:s hemsida över det strax förgångna 20-00-talet. Där Bushs presidentskap naturligtvis nämndes.
Bo Inge skrev bland annat kritiskt hur USA under Bushs ledning:
"...avstod från omvärldens stöd och drev en egen linje som inte bara handlade om att bekämpa terrorn. Det handlade om att USA - enligt de s k "neo-konservativa" rådgivarna - skulle tvinga på världen USA:s syn på hur demokrati ska se ut."
Den neokonservativa ideologin skulle förstås gå att diskutera. Men att Bush skulle ha påtvingat världen USA:s syn på demokrati är långt i från sant. I min kommentar till Bo Inges artikel citerar jag bl a ett tal av Bush från juni 2005 när Bush talar inför utbytesstudenter från bl a Irak och där säger:
"I hope you go home and say that Americans are proud of watching the progress that is being made of people assuming liberty.
...
I hope when you go home you explain to people that we understand that the form of democracy your country takes will reflect your values and your history -- not American values and American history. In other words, we love the concept of people being free; we believe democracy is the best form of government; but we fully understand that it's got to be a democracy that suits the needs of the people in the countries from which you're from."
Bo Inge fortsätter med att skriva hur hela kontinenter försvann ur Bushs åsyn:
Genom Bushs nya linje "försvann" hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika. Och det gällde Latinamerika - en emancipation, kanske, men det ledde till att demokratiskt tvivelaktiga personer som Hugo Chávez fick stort utrymme.
Inte heller det är sant. I Afrika gjorde Bush mer än någon annan president gjort för att hjälpa den afrikanska befolkningen - inte minst genom PEPFAR - Bushs gigantiska satsning för att bekämpa HIV/AIDS på kontinenten. I min kommentar till hans påstående skrev jag:
Det må vara Bo Inge Anderssons egen åsikt om Bushs Afrika- eller latinamerika-politik, men det är knappast kontinenternas syn på Bush. Jag har på min bokhylla några böcker som specifikt handlar just om Bushs Afrika-politik, och i min artikel "Obama och Bush i svensk media" citerar jag bl a Tanzanias president Jakaya Kikwete, som vid Bushs sista besök i Afrika våren 2008 sa om den då stigande amerikanska stjärnan Barack Obama, att han hoppades att "denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit."
Någon korrekt eller rättvis bild förmedlar Bo Inge Andersson således bevisligen inte. Hela min kommentar till hans artikel kan läsas här.
Sveriges radio:
Exempel 12:
Den vinklade rapporteringen gällde även Sveriges Radio. Den 20 juni 2009 sände P1 i sitt program Konflikt ett reportage om händelserna i Iran (sommaren då en mängd unga iranier reste sig upp i protest mot den iranska regimen, men när Obama överlag var tämligen tystlåten eftersom han inte ville förstöra möjligheten att förhoppningsvis kunna förhandla med den iranska regimen om dess kärnkraftsprogram). Programledare Agneta Ramberg tar där i princip Obamas beteende i försvar, och ställer det i polemik mot vad hon tror att tidigare president George W. Bush skulle ha gjort, och säger så här:
"En amerikansk president som talar om Iran i noga kalibrerade ordalag - kritiserar det våld som har förekommit mot oppositionsdemonstrationer, och gör klart att rätten till yttrandefrihet och fredlig opposition är universella värden. Men samtidigt gör klart att USA inte tänker blanda sig i Irans inrikespolitik. Hans företrädare i Vita Huset utsåg Iran till en av ondskans axelmakter, och skulle med all säkerhet ha rusat ut den här veckan och gjort precis det Obama undvek - helhjärtat uttalat sitt och USA:s stöd för demonstranterna, och därmed gett dem den dödskyss de inte behöver.
Den senaste veckans händelseutveckling i Iran och den amerikanska hanteringen av den illustrerar igen det som har dominerat det senaste utrikespolitiska halvåret: maktskiftet i världens enda supermakt - övergången till världen efter George Bush."
Idag vet vi förstås att vad de iranska demonstranterna kanske skulle ha behövt vore det tydliga stöd som Obama inte gav. Iran blev inte demokratiserat och demonstrationerna slogs ner. Att P1:s programledare så tydligt dock tog Obamas ståndpunkt i försvar måste dock betraktas som häpnadsväckande ensidigt. Inte minst när det fanns så många andra röster som kritiserade Obamas tama respons, och då inte bara från den amerikanska högerkanten. Den svenske exil-iraniern Makan Afshinnejad skrev redan innan demonstrationerna 2009 följande i ett inlägg på Newsmill:
"Vi exiliranier ser med stor skepsis på Obama-administrationens flirtande med den iranska regimen... En regim som byggt upp hela sin maktapparat på hat och religiös fanatism är inte en värdig motpart att föra konstruktiva samtal med. Det kommer amerikanerna så småningom att förstå. Att den iranska regimen på något sätt skulle inta en mer förnuftig och civiliserad roll är ett önsketänkande."
Inte heller nämns i SR:s program att även utrikesminister Hillary Clinton var kritisk till Obamas distanserade hållning. Den bild man får var helt enkelt bara att Obamas metod var mer sofistikerad och givetvis bättre än Bushs kategoriska sk moraliska ställningstaganden. För mer om detta, rekommenderas min recension av Agneta Rambergs reportage som kan läsas här.
Exempel 13:
Ett annat program, också det i P1:s Konflikt från den 21 januari 2011, handlade om demokratidemonstrationerna i Tunisien. I reportaget konstateras bl a hur Frankrike och USA haft nära relationer med Ben Alis Tunisien.
Att kommentera USA:s relation till Tunisien låter man sedan Juan Cole, professor i samtidshistoria vid Michigans universitet, göra. Denne förklarar bland annat USA redan under kalla kriget på 1980-talet hade en god relation med Tunisien, men att Clinton-regimen under 1990-talet började anmärka på Ben Alis övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med Bush tystnade dock kritiken. Professorn - som telefonintervjuas av SR:s reporter - säger:
"After september 11th, the Bush administration, according to what I have heard, began telling Ben Ali to do what he had to do."
Den svenska reportern Ira Mallik som gör intervjun frågar:
"Which was?"
Professorn svarar:
"Well to repress and if necessary to torture."
Detta förtydligas sedan i reportaget där Konflikts Ira Mallik säger på svenska:
"Men efter 11 septmeber-attacken 2001 fick Ben Ali klartecken av Bushregeringen att slå ner fundamentalism och terrorism, och om nödvändigt använda tortyr, säger Cole."
Professor Cole ges sedan stort utrymme att utveckla sitt resonemang, och det är som en vanlig svensk lyssnare svårt att kunna säga emot de många fakta och självsäkra ståndpunkter Cole framför. Vad Sveriges Radio inte säger, men vad som däremot konstateras på Wikipedia är att professor Cole inte är vem som helst. Wikipedia skriver:
Cole was a strong critic of the George W. Bush administration and is one of the most respected foreign policy commentators amongst left-wing bloggers
Att Cole alltså är en av de mest aktade vänsterbloggarna, och en skarp Bushkritiker gör att han knappast kan betraktas som särskilt neutral, vilket inte är helt oväsentligt i sammanhanget. Det till trots så nämns inte detta i P1:s program.
För mer om programmet, rekommenderas min recension, som kan läsas här.
Svenska akademiker:
Exempel 14:
Den ensidiga USA-rapporteringen visar sig dock även på högsta nivå. Hösten 2010 släppte Erik Åsard - professor i nordamerikanska studier vid Uppsala-universitet - en bok vid namn "Den sårbara supermakten". I denna bok tecknar han en övergripande bild av delar av amerikansk historia, och ägnar också där några kapitel till att beskriva republikanerna strax innan och under George W. Bushs tid vid makten.
Det är ingen snäll beskrivning, och heller ingen rättvis sådan. Jag har här gjort en ingående granskande recension av Åsards bok där jag tar upp en mängd problem med boken. Ett exempel är när Erik Åsard i sin bok beskriver presidentvalskampanjen 1988 och hur George Herbert Walker Bush då drev en mycket smutsig kampanj mot sin demokratiske motståndare Michael Dukakis. Bush hade bland annat en TV-reklam där man knöt mördaren Willie Horton till Dukakis eftersom denne som guvernör låtit verka för en lag som gav mördare rätt till permission - en permission under vilken Horton knivhuggit en man och våldtagit dennes flickvän. Att Bush använde denne mördare i sin reklam mot Dukakis beskriver Åsard i sin bok med orden:
"Så kom det sig att amerikanerna hösten 1988 fick uppleva en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne. I en stadig ström av tv-annonser, präglade av en blandning av insinuationer, överdrifter och rena lögner, anklagades Dukakis för att vara försvarsfientlig, opatriotisk och för att släppa mördare och våldsverkare fria på gatorna." (s 83)
Nästan alla politiska valkampanjer beskrivs förstås på det sättet, som objektiv bedömare måste man dock kunna avgöra när detta stämmer eller ej. Den i amerikansk historia mest negativa TV-ad:en är inte Willie Horton-reklamen från 1988 utan den sk "Daisy-ad:en" från 1964 där president Lyndon B Johnson indikerar att hans republikanske motståndare Barry Goldwater kan komma att kasta in världen i ett kärnvapenkrig om denne blir vald. Erik Åsard nämner dock inte ett ord om den saken och bilden som ges är att George Herbert Walker Bush (och naturligtvis Lee Atwater) drev en otroligt smutsig kampanj mot den stackars Michael Dukakis.
Åsard fortsätter på samma enkelspåriga sätt i sina analyser av George W. Bush. Bland annat konstaterar Åsard att Bushs prat om medkännande konservatism bara var en retorisk fras "och Bush framträdde snabbt som den genuint konservative politiker han är." (s 134)
Som exempel på detta refererar Erik Åsard till diverse vänsterkritiska ståndpunkter. Bland annat betonar Åsard att Bush avskaffande en reglering som begränsade arsenik i dricksvatten - men han gör det utan att nämna att begränsningen i sig införts av Bill Clinton i sista minuten av sitt presidentskap (en sk midnattslag) eftersom det var ett populärt krav från miljöaktivister, men inte tillräckligt intressant eller praktiskt genomförbart för att driva frågan som president varför han istället fattade ett populistiskt beslut i sista sekund som han inte behövde ta ansvar för.
Åsard hänvisar också på allvar till Michael Moore för att påvisa att Bush var en dålig president. Bland annat hänvisar han till Michael Moores film Farenheit 9/11 och dennes skildring av Bushs reaktion när denne fick besked om attackerna när han satt och läste inför en skolklass i Florida, och skriver så här:
"...Moore gör en poäng av att läsningen inte upphör förrän efter nära sju minuter. En handfallen president som inte är vuxen uppgiften, blir intrycket." (S 137)
Erik Åsards bok ger således ingen rättvis bild av president Bush, något jag kan säga eftersom jag inte bara läst om Bush utan aktivt följt dennes politik nästan dagligen under hela hans presidentkarriär. Därtill har jag förstås också läst en hel del om Bush och noterade i läsningen av Åsards bok att denne nästan helt använder sig av antingen vänsterkritiska författare som skriver om Bush eller utomstående författare som skriver distanserat och oftast också de kritiskt. Kritik och ståndpunkter Åsard helt tar till sig och förmedlar vidare utan någon nämnvärd diskussion kring trovärdigheten i dessa källor. Vad som är anmärkningsvärt med detta är dock inte att det görs, och jag förmodar att många journalister som försöker läsa in ett aktuellt ämne också gör just så - det anmärkningsvärda är dock att det alltså också görs av en av Sveriges främsta USA-auktoriteter.
Hela min detaljerade recension av Åsards bok kan läsas här.
Med dessa exempel har jag alltså viljat påvisa att svensk media faktiskt driver en vinklad USA-rapportering. Något som inte bara gäller enskilda tidningar eller ens statsstyrd media, utan såväl rikstäckande svensk media överlag som universitetssäten.
I oktober 2006 redovisades i DN en Temoundersökning. Där konstaterades att svenska folket ansåg att USA var det största hotet mot världsfreden, större hot än både Nordkorea och Iran. 29% av svenskarna ansåg att USA var det största hotet, 28% Nordkorea och 18% Iran.
Att fler människor i Sverige ansåg att USA - världens äldsta moderna demokrati - var ett större hot mot världsfreden än Nordkorea och Iran är häpnadsväckande och även illavarslande. Det visar på en mycket bristfällig förståelse av såväl historien som samtiden.
I ljuset av exemplen ovan framstår det tydligt att svensk media med sin ensidiga rapportering har format den negativa svenska USA-opinionen. Vinklade nyhetsreportage i sig är emellertid inte den enda faktorn till detta - den andra faktorn har att göra med svenskars tro på den objektiva och politiskt neutrala nyhetsförmedlingen.
I Sverige råder en tradition av public service - och även om den socialistiska tanken på att staten ska förmedla sund information som svenska medborgare i god tro ska kunna ta till sig inte alls är lika stark som förr, så råder ändå tron på en objektiv svensk media som ska ge svenska medborgare kvalitativ, saklig och korrekt information utifrån vilka en svensk sedan på ett vist sätt ska kunna orientera sig i omvärlden. Media - i synnerhet statsstyrd media som Sveriges Radio och Sveriges television, syftar till att folkbilda och ge svenska medborgare det som vackert kallas medborgarfärdigheter.
De flesta svenskar har växt upp med den synen på media. Vi tror - och har lärt oss att tro - att svensk media är objektiv, och åtminstone delvis neutral. Med objektiv menar vi att de fakta som förmedlas är sakliga och korrekta, med neutral att de förmedlas utan ideologisk inblandning - vilket i synnerhet gäller statsstyrd media. Privata tidningskoncerner är folk givetvis medvetna om har en politisk utgångspunkt, men på så sätt att denna främst framkommer i ledarspalter inte i nyhetsrapporter som sådana.
Vad mina exempel ovan visar, är dock att detta inte stämmer - åtminstone inte när det gäller USA-rapportering. Svensk media - såväl statlig som privat sådan - är vare sig objektiva eller neutrala. Det trots att de utger sig för att i mer eller mindre mån vara detta.
Det kan jämföras med USA. Där finns objektiv neutral public service-media (PBS) - jämte synnerligen ideologisk media. Jag har själv under tre års tid dagligen följt höger-TV-nätverket Fox News och dess liberala motsvarighet MSNBC. Där rapporteras sällan saker neutralt: Fox News är överlag på ideologiska grunder mycket kritiska till president Obama på samma sätt som MSNBC överlag på ideologiska grunder var mycket kritiska till president Bush.
Dessa är inte neutrala däremot är de relativt objektiva i sin nyhetsrapportering. Om en bomb sprängs i Baghdad så säger båda nätverken att en bomb har sprängts i Baghdad (inte i Afghanistan). Eller mer konkret - om Obama beslutat att ge tillåtelse att skjuta en islamistpredikant i Jemen så säger båda nätverken att Obama godkänt detta. Om tanken också stöds av en demokratisk kvinna så säger båda nätverken att det var en demokratisk kvinna - inte att det var en republikan. De fakta som framförs är således objektiva, och just fakta. Vad som sedan skiljer nätverken åt är åsikterna om dessa fakta. Där kan de liberala programvärdarna på MSNBC skarpt kritisera en viss sak, medan Fox News på samma tydliga sätt kan ge sitt stöd till samma sak. Det ger också tittaren möjlighet att se samma saker ur två ideologiskt olika perspektiv och därefter själv dra slutsatser.
Naturligtvis finns det nackdelar med detta - och risken finns att vänsteranhängare bara stirrar sig blinda på MSNBC - eller att högeranhängare bara skapar sin världsbild utifrån Fox News. Men för den som vill erbjuds möjligheten att på många olika håll och på många goda grunder bilda sig en egen uppfattning. Det genom att ta till sig relativt objektiva beskrivningar av händelser, ta del av olika sidors syn på dessa saker, och sedan utifrån sina egna värderingar, tankeprocesser, samtal med vänner och bekanta forma sina egna ståndpunkter. Den friheten erbjuds inte i Sverige - vilket exemplen ovan tydligt påvisar.
Det gör också att det behövs en kritisk debatt i Sverige om hur svensk public-service faktiskt fungerar. Bör public-service fortsätta finnas och finansieras via skattemedel och tvångsavgifter trots att de så uppenbart inte förmedlar neutral kunskap? Den frågan måste på allvar diskuteras.
Jag är överlag ingen rabiat motståndare till public service-idén (Jag tillhör förmodligen en av de sista svenska generationerna som faktiskt växte upp med bara Kanal 1 och 2 - där mitt favoritprogram i mina barndomsår var Ett Med Naturen med Arne Weise). Och SVT gör fortfarande många mycket kvalitativa program som jag inte alls skulle vilja se försvinna.
Men trots det måste nu en diskussion om public-service-konceptet och dess funktion i det moderna samhället lyftas upp till en bred folklig diskussion. Och de journalister och reportrar som arbetar för att "förmedla public service" men som inte håller måttet, måste ställas till ansvar på samma sätt som man skulle ha ställt en lärare i religionskunskap till ansvar om denne predikade på religionstimmarna, eller en samhällskunskapslärare som sysslade med ideologisk agitation.
För när svensk media i objektivitetens namn fått svenska folket att anse att USA - världens i de flesta avseenden friaste land, att framstå som ett större hot mot världsfreden än Nordkorea och Iran där frihet och individuellt människovärde föraktas, då har problemet blivit alltför stort för att kunna ignoreras.
Se även tidigare inlägg:
Recension: Decision Points - av George W. Bush 20110328
1 kommentar:
Europeisk/Amerikansk journalistik är mer eller midre en förlängning av det politiska uppfattningen som finns. Sverige lever i fantasin att landet är neutral och objektiv. Det har Sverige aldrig varit.
Skicka en kommentar