Yuval Levin skriver för Commentary Magazine en läsvärd artikel vid namn "The Meaning of Sarah Palin" - och där försvarar Levin Sarah Palin i det skoningslösa mötet med den nationella pressen efter att hon introducerats som John McCains vice-presidentkandidat under höstens val. Det fanns befogad kritik mot Palin, menar författaren - som exempelvis hennes bristande utrikespolitiska erfarenhet, i synnerhet när hon ville bli vice-president till en 72-åring samtidigt som USA befann sig i två krig. Men största delen av kritik var dock sprungen ur rena fantasifoster där Palin utmålades som en kvinnlig kulturkrigare som inte trodde på global uppvärmning, trodde att jordens undergång var nära, ville förbjuda böcker i skolor, var en extrem anti-abortaktivist som var emot p-piller och förespråkade sexuell avhållsamhet som enda alternativ etc.
En motsatt - men fortfarande felaktig - bild av Palin uppstod också på högerkanten, menar författaren. Där betraktades Palin med sin unga son med Downs syndrom, och en gravid tonårsdotter - som pro-life rörelsens nya hjältinna; en i politiska sammanhang ung kvinna som talade folkligt och inte tvekade i sin visshet om att den stora fienden var det liberala etablissemanget i Washington och dess politiskt korrekta allierade anhängare i den nationella mediebranschen. Detta gjorde att de kunde ursäkta hennes eventuella brister och höjde henne till skyarna som partiets nya härförare. Palin hade visserligen väldigt klassiska Republikanska värderingar: hon var emot skatter, pro-vapenägande och pro-life. Men trots detta hade abortfrågan aldrig varit någon stor fråga för Palin i sin hemstat Alaska där hon istället blivit känd som guvernörskan som gick emot korruption och etablissmanget i sitt eget parti (vilket var den främsta orsaken till att McCain gillade henne så mycket, eftersom hon i de avseendena reflekterade honom själv och vad han ville att hans kampanj skulle stå för). Det var också den bilden av Palin som McCain ville lyfta fram - men såväl vänstern som högern lyfte fram en helt annan bild - en bild den ena sidan förfasade sig över, samtidigt som den andra sidan jublade.
Författaren förklarar vidare hur två paradigm skiljer de olika partierna åt: Republikanerna är ekonomiska elitister, medan de däremot är kulturella populister. Demokraterna är kulturella elitister medan de där är ekonomiska populister. Det innebär att Republikanerna har en elitisk ekonomisk agenda som handlar om nationens ledande roll i världsekonomin snarare än den temporärt fattige arbetarens lokala förhållanden. Kulturellt förvarar de dock den fattige arbetarens sociala värderingar i fråga om hans individuella rättigheter och hans kulturella världsbild. Demokraterna däremot försvarar den fattige arbetarens rätt till högre lön och fackföreningsskydd, medan de däremot tar avstånd från hans kulturella vardagsvärderingar (kom ihåg John Murthas uttalande under valkampanjen om hur äldre folk i Pennsylvania var rasistiska och trångsynta, och Obamas uttalande om att de tydde sig till vapen och religion).
Sarah Palin tilltalade den kulturella populismen - dvs vardagsamerikaners egna vardagsvärderingar. Vilket blev en nagel i ögat på de kulturella eletisterna som föredrar utbildning framför livserfarenhet och utbildning framför exekutiv erfarenhet (Palin hade defintivt mer än Obama av det sista), vilket gjorde att de behandlade henne som så att om hon inte följde deras elitistiska spelregler så skulle hon inte få spela alls. Att hon var kvinna räckte inte för att få de kulturella feministerna att acceptera henne - eftersom hon inte stod för deras feministiska värderingar.
Trots det, trots det motstånd Palin mötte och trots valförlusten som senare skulle bli hennes lott - så lyckades hon likväl, till skillnad från i princip alla andra vice-presidentkandidater ändå höja McCains chanser att besegra Obama genom att i så stor utsträckning betona den kulturella populismen - en faktor som även för fattiga många gånger är viktigare än den ekonomiska filosofin. Vad Sarah Palin dock saknade var ett tydligt budskap - en tydlig vision om vart hon och McCain ville föra nationen. Det var dock, menar författaren, inte hennes uppgift att visa detta - det var McCains uppgift. Denna brist skulle Sarah Palin dock kunna åtgärda inför ett framtida val. Fast kanske skulle detta också kunna göras av någon annan Republikan och inte nödvändigtvis Sarah Palin. Oavsett vem som framöver kommer att axla Republikanernas fallna mantel, så har Sarah Palin dock tydligt visat såväl kraften som svagheten i en konservatism enbart grundad på populär kulturism. Men, hon har också visat att betoning av detta också pekar på en svag punkt hos den kulturelitistiska vänstern, som i rädsla för "Sarah-Palin-personligheter" kan behandla dessa med stor brutalitet för att inte se sådana som henne konkurrera med dem i frågor som de menar sig ha patent på (som te x kvinnors möjlgheter att lyckas et c).
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att Republikanerna har mycket att lära sig av fenomenet Sarah Palin - och det helt oavsett om det är hon eller någon annan som tar upp kampen med Barack Obama 2012.
Se även tidigare inlägg:
Rapport om Sarah Palin 20081219
1 kommentar:
Presidentvalet 2008 måste gå till historien som den valkampanj där medierna i USA och givetvis också Sverige totalt kollapsade i sin roll som kritiska granskare, Obama hyllades unisont för varje höjt ögonbryn, medan till exempel Palin utsattes för rena lögner i sådan hög grad att inget av det hon ville ha sagt hade en chans att ta sig ut.
Liza Marklund påstås ha sagt " att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor" trots det så publicerar männiksan en lång lögnfylld krönika i ett avståndstagande mot den enda kvinnan i racet. Nu är det väl inte riktigt helt klarlagt vad Marklund menade, om det var "sant", avståndstagandet, eller "Marklundssant", men hyckleriet var ju givetvis monumentalt.
Skicka en kommentar