På tisdag går israelerna till val - ett val som Caroline Glick här skildrar som Israels mest ödesdigra val någonsin (något engagerade aktivister dock brukar säga om nästan alla val de är engagerade i - kan tilläggas). Detta val är enligt Glick dock extra viktigt pg a hotet från Iran. I måndags testsköt Iran sin egentillverkade missil Safir-2 space rocket. Experter har sedan dess konstaterat att missilen kan transportera såväl konventionella som icke-konventionella stridsspetar och har en räckvidd på 2000-3000 kilometer - vilket gör att missilerna kan nå såväl Israel som södra Europa. Detta tycks dock ha gått i princip obemärkt förbi politikerna i såväl Europa som USA - som är mer inriktade på att visa för mullorna i Iran att de är snälla och icke-konfrontativa snarare än tuffa. Vilket hon menar gäller även Obama-administrationen och Israel har nu betydligt färre vänner i Washington än de hade tidigare.
Det lämnar Israel ensamma att ta itu med det allvarliga problemet i Iran. Och den som mest konsekvent uttalat sig i denna fråga och försökt förmå världssamfundet att ta hotet från Iran på allvar är enligt författaren Likudpartiets ledare Benjamin Netnayhu (Bibi).
Den synpunkten tycks dock inte vara något självklart förhållningssätt i Israel - där mängder av israeler är desillusionerade inför det kommande valet där ingen vet exakt vad valet handlar om, eftersom alla kandidater kört med negativa kampanjer (dvs kampanjer som går ut på att tala illa om motståndaren snarare än att tala om sina egna positiva egenskaper eller speciella åsikter). 900 000 israeler har därför ännu inte bestämt sig gällande vilket parti de ska rösta på. Benjamin Netanyahus högerparti Likud leder fortfarande - följt av mittenpartiet Kadima, följt av ultra-nationalistpartiet Yisrael Beitenu (som bland annat menar att arab-israeler som är illojala mot Israel ska fråntas sitt medborgarskap) - som tagit tredjeplatsen från arbetarpartiet Labor.
Partierna skiljer sig också åt i synen på olika frågor:
Rörande Palestina så vill Kadima fortsätta förhandla om en tvåstatslösning. Labor tror inte att fortsatta bilaterala Israelika-palestinska förhandlingar kan fungera under rådande omständigheter utan vill se en bredare mer regional lösning. Likud är också villiga att förhandla men inte att ge upp vare sig västbanken eller östra Jerusalem.
Om Carline Glicks tes stämmer; att omvärlden tar alldeles för lätt på Irans kärnvapenambitioner/dess missilteknologi och dess fundamentalistiska kompromisslöshet - så framstår enligt mig ur ett israeliskt perspektiv Benjamin Netanyahu som den bästa kandidaten. I synnerhet om USA:s nya Obama-administration väljer att försöka "locka sig till" Iranskt samarbete istället för att hota. Lockelse-taktiken kan nämligen förblinda och ge tid för Iran att smida sina planer än mer effektivt - och det kan då behövas politiker som utan desperat ambition att alltid försöka se de "bästa sidorna" hos fienden istället kan se också de värsta. Intar USA-administrationen att snällhet är bästa sätt att avväpna Iran, så kan Israel behöva en politiker som Netanyahu, som anser att styrka är bästa sätt att avväpna islamistregimen utgöra en balanserande kraft i samma allians till USA:s Demokrater.
Israelerna har fortfarande några timmar på sig att överväga alla dessa faktum och vilken kandidat de har störst förtroende för - och på tisdag får vi förhoppningsvis veta vem de har valt till att bli deras nästa premiärminister.
Källa: Herald Tribune
Se även tidigare inlägg:
Valet i Israel 20090124
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar