Under kommande vecka påbörjar Senaten diskussionen om Obamas stimulanspaket som Representanthuset röstade igenom under den gångna veckan, men utan bifall från någon Republikansk kongressledamot. I mitt inlägg "Varför Republikaner motsätter sig Obamas stimulanspaket - del 1" ställde jag frågan varför Republikanerna så kategoriskt sade nej till Obamas förslag och visade sedan ett klipp där senatorn Mitch McConnel förklarade att Obamas stimulanspaket gick till en mängd olika saker, men att Republikanerna ansåg att det var husmarknaden som låg till grund för den ekonomiska krisen - och att det bästa vore att stabilisera denna, för att få ekonomin på fötter igen.
I den här delen ska jag skriva något om de ideologiska skillnader som skiljer partierna åt i detta avseende och som konsekvens leder till så vitt skilda ställningstaganden som det vi såg i Representanthuset.
Att det råder en finanskris är båda partier överens om. Överens är de också om att något måste göras - frågan är bara vad, hur och utifrån vilka ideologiska grunder?
Här skiljer sig de konservativa Republikanerna från majoriteten (men inte alla) av Demokraterna - varav de sistnämnda anser att det bästa sättet att komma ur krisen är att låta regeringen intervenera för att på så sätt stimulera ekonomin och mildra konsekvenserna för de miljontals människor som hamnar i ekonomiska problem pg a krisen.
De konservativa Republikanerna menar dock att marknaden sköter det hela bäst själv - och att den ekonomiska krisen kommer att gå över snabbare om man -inte- låter staten intervenera genom att lösa ut privata företag, pumpa in pengar till diverse öronmärkta projekt etc. På så vis hjälps de svaga i samhället alltså mer långsiktigt om staten inte intervenerar.
Det är förstås samma debatt som den vi har här i Sverige mellan de båda blocken - om än debatten i USA, även från Demokraternas håll, bedrivs i en betydligt större högerkontext; marknadsekonomin är ledstjärnan - med skillnad att Demokraterna anser att man kanske ibland måste dra lite i dess tömmar. Till skillnad från i Sverige så handlar frågan i USA alltså inte om man skall följa Marx eller Adam Smith - utan mer om man ska följa Keynes eller Hayek och Friedman. Generellt har Demokraterna sedan andra världskriget föredragit den tidigare, medan Republikanerna föredragit någon av de sistnämnda.
I dagens situation har därför många paralleller gjorts mellan President Franklin D Roosevelt och President Obama. Roosevelt lanserade "The New Deal" - ett statligt stimulansprojekt baserat på ekonomen John Maynard Keynes ekonomiska teorier - och förde USA igenom 1930-talets stora depression. Obamas stimulanspaket har av somliga kallats "The Big Deal" - och förhoppningsvis ska det utföra samma underverk som man menar utfördes av den tidigare nämnda presidenten.
Det råder bland historiker (och bland politiker) delade meningar om vad The New Deal egentligen åstadkom. Räddade The New Deal (och den stora vapenproduktionen under andra världskriget) verkligen den amerikanska ekonomin? Eller hade den räddats i alla fall?
Den frågan har diskuteras detaljerat bland forskare i ekonomisk historia. Konservativa Republikaner brukar hävda att The New Deal var överskattat - medan Demokrater brukar säga att det var The New Deal som räddade nationen. Jag tänker här inte ta ställning till den frågan. Vad The New Deal dock utan tvekan gjorde var att den expanderade statens roll i samhällsbygget. Under krigsåren hade den amerikanska statsapparaten expanderat enormt. Detta hade finansierats med hjälp av ökade skatter (kombinerat med lån) - och i synnerhet ökade inkomstskatter. 1940 utgjorde inkomstskatten 1% av BNP. 1945 stod inkomstskatten för 9% av USA:s BNP, och 1950 så gick den tillbaka till 6% av BNP - men gick aldrig tillbaka mer än så. 1940 utgjordes den federala budgeten av 9 miljarder dollar. 1944-45 bestod den federala budgeten av 90 miljarder dollar - vilket finansierades av skattehöjningar och lån (ca 50-50). Statsskulden gjorde dock att man efter kriget tvingades fortsätta behålla höga skatter, för att ha råd att betala av på lånen.
Saker som skulle kunna resa varningstecken för en i längden hämmande effekt för ekonomin - men som man kanske kunde ha överseende med på grund av kriget. Problemen kom dock efter kriget - när denna enorma statsmakt med dess höga skatter et c inte längre behövdes för att utkämpa ett krig av globala proportioner ändå behölls intakt.
Detta gjordes på två sätt:
- det ena sättet var att man genom statliga medel finansierade stora allmänna projekt. På 1930-talet byggdes dammar, el-kraften distribuerades etc. Och senare satsade man på rymdforskning som utifrån JFK:s vision transporterade den första människan till månen 1969.
- det andra sättet på vilket den federala staten expanderade var dock genom att bygga ut välfärdssamhället. Lyndon B Johnson lanserade sitt "krig mot fattigdomen" och sin vision om ett "Great Society" och införde Medicaid och Medicare, pensioner och utbildningsprogram. Bra saker som definitivt hjälpte de svagaste i samhället - men som också gjorde att regeringen alltmer fick rollen att spendera å medborgarnas vägnar istället för att de spenderade åt sig själva.
Republikaner är splittrade i synen på statlig intervention. Men många anser att stimulanspaket kan vara bra - och de flesta anser att satsningar på allmänna projekt som Roosevelts dammbyggen och Kennedys rymdprojekt är av godo och även stimulerar ekonomin. Däremot gör välfärdssatsningar inte detta. Och hur kortsiktigt medkännande dessa projekt än må vara, så hämmar de i längden den ekonomiska tillväxten.
När Ronald Reagan valdes till president 1980 - så fick de ekonomiskt konservativa Republikanerna äntligen en president trogen dessa ideal, som förklarade att regeringen inte var lösningen på problemen - utan att regeringen utgjorde problemen.
Dagens Republikaner är därför kritiska till Obamas "Big Deal" på grund av att detta stimulanspaket inte bara går till stora allmänna projekt som kan ge en direkt stimulans av tillväxten - utan även till såväl projekt som inte kommer att ge effekt förrän flera år i efterhand. Några av förslagen i det stimulanspaket som Republikanerna i Representanthuset röstade nej till bestod av följande:
"$54 billion in the bill in the House of Representatives for new forms of "American energy," a phrase with an air of nationalism, along with a series of "Buy America" requirements of dubious legality under trade treaties; $141 billion for education; $24 billion for lowering health care costs; and $6 billion for broadband service"
Sådana saker utgör inte satsningar på saker som effektivt kan stimulera ekonomin. Menar Republikanerna. En annan sak man ser problematisk är att Demokraterna försöker smyga in "väldfärdssamhället" bakvägen, med den ekonomiska krisen som ursäkt. Dvs stimulanspaketet innehåller inte bara saker som ska stimulera ekonomin, utan också saker som ska ge regeringen en mer permanent roll på marknaden, utifrån Demokraternas egen ideologi. I en artikel i aol news, skriver Matt Lewis om saken och citerar Obams stabchef Rahm Emanuel:
"Rahm Emanuel's admonition that you should "Never let a serious crisis go to waste. What I mean by that is it's an opportunity to do things you couldn't do before" -- is at play now, as it appears Democrats are using the stimulus to push for nationalized health care. In short, the Democrats see this crisis as an opportunity to advance their liberal ideology in other spheres of government and life."
Det är förstås ingen hemlighet - och många Demokratiska röster har höjts för att detta också är precis vad som behöver göras. Men inte nog med det, menar Republikanerna, de ska också göra detta med pengar som inte finns. Dessa saker skiljer situationen från The New Deal. För att USA ska ha råd med dagens stimulanspaket så måste de nämligen låna - det behövdes visserligen också under Franklin Delano Roosevelt, men inte i lika hög grad och The New Deal finansierades överlag med egna pengar. Nu ska man sätta sig i skuld till Kina för att lösa en kris som visserligen är den största sedan Depressionen, men som inte på långa vägar är lika stor som Depressionen (något som idag lätt tycks glömmas bort). Med dessa faktum borde det därför vara rimligt att man lånar så lite som möjligt, och att man bara lånar pengar för att verkligen stimulera ekonomin - inte för att göra en mängd andra saker för pengar man sedan måste betala tillbaka.
Det är en förvisso förenklad, men likväl sammanfattande syn på Republikanernas perspektiv.
För att Obamas förslag ska gå igenom så krävs bara två Republikanska röster i en senat som domineras av Demokrater. Det finns dock även ekonomiskt konservativa Demokrater som ser problematiken på samma sätt. Och därför kommer denna veckas debatt i Senaten bli väldigt intressant att följa.
Se även tidigare inlägg:
Varför Republikaner motsätter sig Obamas stimulanspaket - del 1 20090201
Senatorer diskuterar stimulanspaketet 20090201
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar