Washington Post har här en mycket läsvärd artikel om Somalias många flyktingar. Bara under det senaste året har 100 000 somalier flytt från sitt hemland. Bland dessa flyktingar återfinns landets internationellt stödda exil-regering. Men också Somalias utbildade befolkning; doktorer, professorer, advokater, ingenjörer, journalister, affärsmän och människorättsaktivister har alla anslutit sig till den stora flyktingström som började när landets senaste centralregering föll 1991.
De utbildade har dock fått stå som syndabockar från alla sidor. Exil-regeringens förre president Abdullahi Yusuf brukade tillsammans med klanledarna i landet anklaga dem för att stödja upprorsmännen. Och islamisterna i sin tur brukade anklaga dem för att arbeta för regeringen, eller för USA - eller någon annan utländsk makt, som de ofta skyller landets förödelse på.
Det resulterade i att de människor som var helt centrala för att landet inte helt skulle kollapsa flydde från landet, och istället tog sig till Nairobi eller Dubai - och andra till USA, Kanada och Sverige. En av flyktingarna - Mohamed Nur Galal - som tidigare varit somalisk general som nu planerar att ansluta sig till sin familj i Kanada, säger:
"Those people seeking power, they dislike professionals -- professional military people, police, bureaucrats, lawyers, all those kinds of people, because professionals will support an institution, not a person or an ideology.
All the professionals are now outside the country. Who's left? Warlords and some Islamists. Mostly crazy people."
Den stora mängden somaliska flyktingar har gjort att grannlandet Kenyas huvudstad Nairobi, fått ett eget somaliskt distrikt kallat Eastleigh där majoriteten av Somalias fungerande institutioner nu befinner sig. Mogadishu's största importörer av allt ifrån kläder till elektronik befinner sig nu i Eastleigh, och även två somaliska tidningar har kommit omlopp i distriktet. Där finns också företaget Eel Ali Cargo - som arbetar med att skeppa flyktingar från Somalia - som te x Mustafa Haji, som tidigare undervisade i makroekonomi på Mogadishus universitet. Eller Omar Hassan - utbildad veterinär som flydde när han insåg att islamisterna tänkte döda honom efter att de sett hur han samtalat med en utländsk hjälparbetare. När han kom till Eastleigh i Kenya, insåg han dock att alla hans gamla kamrater redan befann sig där. Nu brukar han och hans gamla kollegor samlas på Andalus Hotellet i Eastleigh och diskutera politik.
Hassan förklarar att dagens konflikt är värre än klankonflikten på 1990-talet, eftersom religion är inblandad den här gången. Den islamistiska ideologin har förenat klaner som tidigare motsatte sig varandra. Men samma ideologi har också orsakat splittring inom klanerna - eftersom de yngre hyser större lojalitet mot religionen än mot klanernas äldste - vars råd de därför heller inte lyssnar till. Hassan menar också att det finns ett klassperspektiv på konflikten; de som nu gör uppror har för första gången fått smaka på hur det känns att ha makt, och gör därför revolt mot den tidigare eliten:
"The Somali war is a revolution -- the uneducated against the educated, the rural against the urban," he said. "That will not be easy to stop."
Lösningar på problemen tycks heller inte vara lätta. 2006 invaderade Etiopien med amerikanskt stöd Somalia och avsatte islamistregimen, och insatte Abdullahi Yusufs exilregering. Det stärkte dock bara islamisternas beslutsamhet och gjorde situationen i huvudstaden Mogadishu ännu farligare. Vilket tvingade fler av de intellektuella att fly. En av dessa var Abdi Kadir Ali - som har en statsvetenskaplig examen från London - som åkte tillbaka till Mogadishu för att försöka skapa en fredsfrämjande dialog. Men efter 2006 blev situationen alldeles för farlig, och han beslöt sig då för att fly:
"I decided maybe I'm next in line," förklarar han. "These religious people think you don't need intellectuals -- they see them as the enemy."
Mohamed Nur Galal - generalen som tänkte ta sig till sin familj i Kanada, beskriver hur Mogadishu en gång var en vacker stad med italiensk arkitektur, och hur han brukade äta middag med sina vänner på den vita Lido-stranden och gå på bio och se John Wayne-filmer textade på italienska. Allt det är nu borta, och han skyller både på regeringsgrupperna som islamisterna. Han förklarar vidare hur en ung generation växt upp som aldrig har levt med en fungerande regering, och aldrig fått uppleva livets enkla nöjen - som att njuta vid en strand:
"They are losing Somali culture. When I left, there was nothing to enjoy anymore. It had become an unfamiliar way of life."
Vad dessa flyktingar dock visar, är att det finns hopp för Somalia. Uppenbarligen finns det utbildade människor med en sund världsbild, som om omständigheterna vore bättre förmodligen mer än gärna skulle arbeta för att bygga upp sitt land igen. För att de ska kunna få någon möjlighet att göra det krävs dock världssamfundets aktiva engagemang och ett tydligt stopp för islamistmilisens frammarscher i landet.
Källa: Washington Post
Se även tidigare inlägg:
Somalias islamism 20090316
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar